Nordeuropeisk ockultism

Många är omedvetna om förekomsten av inhemska ockulta traditioner här i norra Europa, och det kan vara åtskilligt berikande för kunskapen om våra forna levnadssätt att skaffa sig någon kunskap om dessa. Det finns alltid en djup överensstämmelse mellan naturens beskaffenhet i ett område och den religion som utvecklas där. Den amerikanske etnologen Julian Stewart formulerade det så: ”En viss sorts ekologiska och tekniska förutsättningar ger alltid en följdenlig religion.” Den sanna mystiken är alltid medveten om människans och hela naturens samhörighet och ömsesidiga beroende, det fanns i gammal tid en mystisk skolningsväg i Norden, i samspel med den nordiska naturen, och denna förtjänar tvivelsutan ett studium.
Det fanns alltså något som skulle kunna kallas en ockult skolningsväg i Norden, en väg som hämtat inspiration ur ändlösa barrskogar, mäktiga, tysta berghällar, ur stjärnljusa nätter på snöhöljda fjäll och daggvåta morgnar vid mörka tjärnar, en väg som frambesvor det storslagna landskapets inneboende mystik, som utbildades av de gamla visa genom extatiska visioner, ur nomaders, bönders, fiskares och hantverkares samspel med naturen.

Mytologin och världsutvecklingen
Den nordiska ockultismen förutsätter naturligtvis existensen av andliga väsen, med exempelvis Odin som en andlig realitet. I den äldre Eddan finns framför allt tre kväden som ger en bild av fornnordisk religion:

- Valans spådom
- Den höges sång
- SÃ¥ngen om Grimne

I dessa kväden, i synnerhet Valans spådom, finns bilder som de nordiska invigda skådat i extatiska visioner. Detta är mytologiska bilder som inte är påhittade utan upplevs som en påtaglig verklighet för den som behärskar konsten att stiga upp till s.k. visionärt klarseende. Man kan säga att dessa bilder stammar från vad som ibland kallas astralplanet, dvs. de fram- och bortflytande bildernas värld.
De mytologiska bilderna är religiösa symboler som förklarar en del av verkligheten som det kausal-logiskt vetenskapliga tänkesättet inte förmår interpretera.
Valans spådom och vissa andra sånger beskriver ett världsdrama från skapelsen och urtiden över gudaskymningen eller Ragnarök till den nya tidsålderns födelse. Enligt ockulta traditioner, bland annat indiska, har jorden genomgått flera inkarnationer. Innan vår nuvarande jord bildades, berättar dessa traditioner, befann den sig i ett tillstånd mellan ”död” och ny födelse som med ett sanskritord kallas Pralaya. Detta tillstånd beskriver den fornnordiska mystiken som ett tomt, ofantligt svalg, Ginnungagap. I denna tomhet inträder köld och värme och när de möts höjer sig jorden åter ur Pralaya.

Vid den tiden hade människan enligt ockult tradition ännu aldrig nedstigit från andens värld. Den nordiska mytologin fortsätter med att beskriva mänsklighetens uppkomst ur makrokosmos. Man tänkte sig att allt makrokosmiskt hade en mikrokosmisk motsvarighet. Allt i makrokosmos, världen, har en motsvarighet i mikrokosmos, människan. Därför sägs det i den nordiska skapelseberättelsen att världen skapades av en jätte, att jord och himmel skapades av jätten Ymer och att människan uppkom ur jord och himmel. Bergen motsvarar i människan benen, mullen hör samman med köttet, vattnet med blodet, himlavalvet motsvarar skallen, skogen och växtligheten håret, och molnen förknippas med hjärnan, tannkarnas bärare.

Som det står i Eddan:

”Av Ymers kött uppkom jorden
och havet av bloden hans
himlen av hans skalle,
skog av hans hår,
men bergen av jättens ben
...men av jättens hjärna gjordes
de onda
molnen på höga himlen."

(Sången om Grimne 40-41 i B. Collinders översättning)

Den fornnordiska mytologins bildspråk är genomsyrat av denna insikt om förhållandet mellan mikrokosmos och makrokosmos.
Som representanter för de första fysiska människornas män och kvinnor ställer Eddan bilden av Ask och Embla. Som växtliknande, begärslösa kroppshöljen, som träd, står Ask och Embla, asken och almen, inför oss.
Över hela jorden har folken haft sin mytologi. Den tolkas som uttryck för ett klärvoajant seende, inte bara av ockultister, teosofer och antroposofer, utan också t.ex. av den moderne psykologen R.D. Laing. I enlighet med denna uppfattning hade människor tidigare, i Norden ända in i början av medeltiden, ett instinktivt klarseende, en medfödd andlig skådarkraft, men under utvecklingens gång har denna förmåga gått förlorad. Detta beskrivs i Eddan som Balders, ljusgudens, död. Balder dödas med en mistelpil av den blinde asen Höder. Därmed inleds Ragnarök, gudaskymningen, den blinde Höders tidsålder, då människans andliga blick skyms. Men Balder skall komma tillbaka; den nya tidsåldern kännetecknas av hans uppstigande från dödsriket Helheim, underjorden, vilket symboliserar väckandet av andliga krafter ur människans undermedvetna.

Extasens väg - den fornnordiska skolningen
Den nordiska meditationstekniken bygger på extas och på att samla kraft. Den är ett slags shamanism, dvs. en väg som utmärks av att man nått översinnlig kunskap genom en sublim extas. Man tränger igenom den materiella världens gränser i ett klart ljussken, som öppnar den andliga världen. Den nordiska shamanismen har två former: sejd och galderkonst. En tredje kunkapsväg är runmagin. Dessa tre former av magi traderades i de så kallade drottmysterierna av trollkarlar och sejdkvinnor över hela Norden, över spridda germanska områden samt i nordvästra Ryssland.
Den nordiska vägen beskyddas av två andliga väsen. Det ena är Freya, kärlekens och sejdens gudinna. Hon är erotikens skyddsängel och sejdens uppfinnare. Det andra väsendet är Odin. Vem är då Odin? När den forna trollkarlen eller sejdkvinnan var ute i naturen så upplevde han eller hon sitt samband med den. Den forna människan iakttog vinden, hörde och kände den, och hon visste att den var den stora världens motsvarighet till hennes egen andedräkt. I sitt klärvoajanta medvetande såg den invigde den nordiska vindens väsen tona fram i en astral bild. Ur vindens vinande och strömmande steg bilden av den nordiska urshamanen. Denna vindens ande rider på en åttafotad häst, som vanligt är än i dag bland shamaner – ett tecken på att han kan färdas snabbt i sin själsflykt. Han bär en bredbrättad hatt och en vid, blå kappa. Han kalls Odin eller Wotan, ”den vinande”.

Det finns legender om Odin som trollkunnig vandringsman. Som människa skulle han då ha företagit långa vandringar här på jorden. Enligt Rudolf Steiner var Odin inkarnerad under den uråldriga tiden på Atlantis, varifrån minnet av shamanens hemlighetsfulla vandringar alltså skulle ha kommit.
En galder är en rytmisk formel som påverkar sinnet eller omgivningen. Den skall sjungas; man kan låta melodin komma av sig själv. Genom att sjunga galdern om och om igen kommer man att vidga medvetandet och uppleva en stegrad vakenhet. Här är en galder med anglosaxiskt ursprung som riktar sig till himmelsk kärlek och nåd:

”Jag står vänd mot öster, jag ber
om nåd,
jag ber den helige Herren
jag ber den store Herren
jag ber himmelrikets härliga
högsal
att måtte min mun öppna denna
galder”

Galdrar används också för direkt yttre påverkan. Följande är en anglosaxisk trollsång för god gröda:
”Hell dig, Jord, människo-moder,
var fruktsam i Guds famntag.
Fylld med föda åt människan”

Sejd är en extasteknik där man likaså sjunger och dessutom gärna trummar för att komma i extas. Särpräglat för sejden är att den kan ge förmågan att lämna kroppen, förmågan till själsflykt eller så kallad astral projektion. Medan kroppen ligger stilla färdas sejdaren med sin astralkropp och sitt medvetande. Denna själsflykt sker ofta i ett djurs skepnad. Det djuret kallas sejdutövarens följeslagare.
Det berättas om en sejdutövare som ”skiftade hamn” till en björn, en annan som blev en fågel och åter andra som blev till varg, fisk eller orm. I Samtalen med don Juan beskriver Carlos Castaneda i detalj hur detta hamnbyte går till. Den gamle shamanen don Juan lär honom bli en kråka. För att bli en kråka måste Castaneda förvandla sitt huvud, medan kroppen måste helt försvinna. Detta för att fåglar ockult sett är helt och hållet huvud. Fågeln är ett huvud-djur som svingar sig uppe bland molnen, mitt i det område som är Ymers huvud och moln-tankar.
Vid den invigning som gav runornas hemlighet, lärde man sig också förstå det språk som uppenbarar alltings innersta väsen, de runor som kan läsas överallt omkring oss. Detta beskrivs i Sången om Sigdrifa, som handlar om Sigurd Fafnesbanes invigning i runmagin. Där heter det om detta fördolda språk att det kan läsas ”på björnens ramar... på ulvens klor och på örnens näbb... på glas och på guld och på godlyckesmycken, i vin och i vört och på viloläger...”. Med ett ord hämtad från ”andevetenskapen” kallas denna kunskapsväg inspiration.

Den heliga Graal
Där drottmysteriernas väg slutar kommer som en naturlig fortsättning den outsägbara verklighet som kunskapen om den heliga Graal.
Det har skrivits mycket om det så kallade Graalkärlets symbolik. Graallegenden kommer ursprungligen från kelter i sydvästra Britannien. Några gestalter är förknippade med berättelserna: trollkarlen Merlin (400-500-talet), vilken utgör ett slags övergång. Hans väg är egentligen inget annat än drottmysterierna i deras keltiska form, druidismen. ”Druid” är den keltiska ordformen för ”drott”. Efter honom kommer Graalriddarna, fyllda av ett mod som gränsar till dårskap, fyllda av yttersta kompromisslöshet i kampen för ljuset. Graal tar ingen hänsyn till orsakssammanhang eller fysiska lagar, utan övergår allt förstånd.
Enligt en gammal profetia skall en gång ärkeängeln Vidar, Odins son, enligt vissa tolkningar en Graalsbudbärare, komma. Han skall driva bort förvirring och dunkel och levandegöra de gamla sagorna på nytt

Copyright