Nordeuropeisk ockultism

MĂ„nga Ă€r omedvetna om förekomsten av inhemska ockulta traditioner hĂ€r i norra Europa, och det kan vara Ă„tskilligt berikande för kunskapen om vĂ„ra forna levnadssĂ€tt att skaffa sig nĂ„gon kunskap om dessa. Det finns alltid en djup överensstĂ€mmelse mellan naturens beskaffenhet i ett omrĂ„de och den religion som utvecklas dĂ€r. Den amerikanske etnologen Julian Stewart formulerade det sĂ„: ”En viss sorts ekologiska och tekniska förutsĂ€ttningar ger alltid en följdenlig religion.” Den sanna mystiken Ă€r alltid medveten om mĂ€nniskans och hela naturens samhörighet och ömsesidiga beroende, det fanns i gammal tid en mystisk skolningsvĂ€g i Norden, i samspel med den nordiska naturen, och denna förtjĂ€nar tvivelsutan ett studium.
Det fanns alltsÄ nÄgot som skulle kunna kallas en ockult skolningsvÀg i Norden, en vÀg som hÀmtat inspiration ur Àndlösa barrskogar, mÀktiga, tysta berghÀllar, ur stjÀrnljusa nÀtter pÄ snöhöljda fjÀll och daggvÄta morgnar vid mörka tjÀrnar, en vÀg som frambesvor det storslagna landskapets inneboende mystik, som utbildades av de gamla visa genom extatiska visioner, ur nomaders, bönders, fiskares och hantverkares samspel med naturen.

Mytologin och vÀrldsutvecklingen
Den nordiska ockultismen förutsÀtter naturligtvis existensen av andliga vÀsen, med exempelvis Odin som en andlig realitet. I den Àldre Eddan finns framför allt tre kvÀden som ger en bild av fornnordisk religion:

- Valans spÄdom
- Den höges sÄng
- SĂ„ngen om Grimne

I dessa kvÀden, i synnerhet Valans spÄdom, finns bilder som de nordiska invigda skÄdat i extatiska visioner. Detta Àr mytologiska bilder som inte Àr pÄhittade utan upplevs som en pÄtaglig verklighet för den som behÀrskar konsten att stiga upp till s.k. visionÀrt klarseende. Man kan sÀga att dessa bilder stammar frÄn vad som ibland kallas astralplanet, dvs. de fram- och bortflytande bildernas vÀrld.
De mytologiska bilderna Àr religiösa symboler som förklarar en del av verkligheten som det kausal-logiskt vetenskapliga tÀnkesÀttet inte förmÄr interpretera.
Valans spĂ„dom och vissa andra sĂ„nger beskriver ett vĂ€rldsdrama frĂ„n skapelsen och urtiden över gudaskymningen eller Ragnarök till den nya tidsĂ„lderns födelse. Enligt ockulta traditioner, bland annat indiska, har jorden genomgĂ„tt flera inkarnationer. Innan vĂ„r nuvarande jord bildades, berĂ€ttar dessa traditioner, befann den sig i ett tillstĂ„nd mellan ”död” och ny födelse som med ett sanskritord kallas Pralaya. Detta tillstĂ„nd beskriver den fornnordiska mystiken som ett tomt, ofantligt svalg, Ginnungagap. I denna tomhet intrĂ€der köld och vĂ€rme och nĂ€r de möts höjer sig jorden Ă„ter ur Pralaya.

Vid den tiden hade mÀnniskan enligt ockult tradition Ànnu aldrig nedstigit frÄn andens vÀrld. Den nordiska mytologin fortsÀtter med att beskriva mÀnsklighetens uppkomst ur makrokosmos. Man tÀnkte sig att allt makrokosmiskt hade en mikrokosmisk motsvarighet. Allt i makrokosmos, vÀrlden, har en motsvarighet i mikrokosmos, mÀnniskan. DÀrför sÀgs det i den nordiska skapelseberÀttelsen att vÀrlden skapades av en jÀtte, att jord och himmel skapades av jÀtten Ymer och att mÀnniskan uppkom ur jord och himmel. Bergen motsvarar i mÀnniskan benen, mullen hör samman med köttet, vattnet med blodet, himlavalvet motsvarar skallen, skogen och vÀxtligheten hÄret, och molnen förknippas med hjÀrnan, tannkarnas bÀrare.

Som det stÄr i Eddan:

”Av Ymers kött uppkom jorden
och havet av bloden hans
himlen av hans skalle,
skog av hans hÄr,
men bergen av jÀttens ben
...men av jÀttens hjÀrna gjordes
de onda
molnen pÄ höga himlen."

(SÄngen om Grimne 40-41 i B. Collinders översÀttning)

Den fornnordiska mytologins bildsprÄk Àr genomsyrat av denna insikt om förhÄllandet mellan mikrokosmos och makrokosmos.
Som representanter för de första fysiska mÀnniskornas mÀn och kvinnor stÀller Eddan bilden av Ask och Embla. Som vÀxtliknande, begÀrslösa kroppshöljen, som trÀd, stÄr Ask och Embla, asken och almen, inför oss.
Över hela jorden har folken haft sin mytologi. Den tolkas som uttryck för ett klĂ€rvoajant seende, inte bara av ockultister, teosofer och antroposofer, utan ocksĂ„ t.ex. av den moderne psykologen R.D. Laing. I enlighet med denna uppfattning hade mĂ€nniskor tidigare, i Norden Ă€nda in i början av medeltiden, ett instinktivt klarseende, en medfödd andlig skĂ„darkraft, men under utvecklingens gĂ„ng har denna förmĂ„ga gĂ„tt förlorad. Detta beskrivs i Eddan som Balders, ljusgudens, död. Balder dödas med en mistelpil av den blinde asen Höder. DĂ€rmed inleds Ragnarök, gudaskymningen, den blinde Höders tidsĂ„lder, dĂ„ mĂ€nniskans andliga blick skyms. Men Balder skall komma tillbaka; den nya tidsĂ„ldern kĂ€nnetecknas av hans uppstigande frĂ„n dödsriket Helheim, underjorden, vilket symboliserar vĂ€ckandet av andliga krafter ur mĂ€nniskans undermedvetna.

Extasens vÀg - den fornnordiska skolningen
Den nordiska meditationstekniken bygger pÄ extas och pÄ att samla kraft. Den Àr ett slags shamanism, dvs. en vÀg som utmÀrks av att man nÄtt översinnlig kunskap genom en sublim extas. Man trÀnger igenom den materiella vÀrldens grÀnser i ett klart ljussken, som öppnar den andliga vÀrlden. Den nordiska shamanismen har tvÄ former: sejd och galderkonst. En tredje kunkapsvÀg Àr runmagin. Dessa tre former av magi traderades i de sÄ kallade drottmysterierna av trollkarlar och sejdkvinnor över hela Norden, över spridda germanska omrÄden samt i nordvÀstra Ryssland.
Den nordiska vĂ€gen beskyddas av tvĂ„ andliga vĂ€sen. Det ena Ă€r Freya, kĂ€rlekens och sejdens gudinna. Hon Ă€r erotikens skyddsĂ€ngel och sejdens uppfinnare. Det andra vĂ€sendet Ă€r Odin. Vem Ă€r dĂ„ Odin? NĂ€r den forna trollkarlen eller sejdkvinnan var ute i naturen sĂ„ upplevde han eller hon sitt samband med den. Den forna mĂ€nniskan iakttog vinden, hörde och kĂ€nde den, och hon visste att den var den stora vĂ€rldens motsvarighet till hennes egen andedrĂ€kt. I sitt klĂ€rvoajanta medvetande sĂ„g den invigde den nordiska vindens vĂ€sen tona fram i en astral bild. Ur vindens vinande och strömmande steg bilden av den nordiska urshamanen. Denna vindens ande rider pĂ„ en Ă„ttafotad hĂ€st, som vanligt Ă€r Ă€n i dag bland shamaner – ett tecken pĂ„ att han kan fĂ€rdas snabbt i sin sjĂ€lsflykt. Han bĂ€r en bredbrĂ€ttad hatt och en vid, blĂ„ kappa. Han kalls Odin eller Wotan, ”den vinande”.

Det finns legender om Odin som trollkunnig vandringsman. Som mÀnniska skulle han dÄ ha företagit lÄnga vandringar hÀr pÄ jorden. Enligt Rudolf Steiner var Odin inkarnerad under den urÄldriga tiden pÄ Atlantis, varifrÄn minnet av shamanens hemlighetsfulla vandringar alltsÄ skulle ha kommit.
En galder Àr en rytmisk formel som pÄverkar sinnet eller omgivningen. Den skall sjungas; man kan lÄta melodin komma av sig sjÀlv. Genom att sjunga galdern om och om igen kommer man att vidga medvetandet och uppleva en stegrad vakenhet. HÀr Àr en galder med anglosaxiskt ursprung som riktar sig till himmelsk kÀrlek och nÄd:

”Jag stĂ„r vĂ€nd mot öster, jag ber
om nÄd,
jag ber den helige Herren
jag ber den store Herren
jag ber himmelrikets hÀrliga
högsal
att mÄtte min mun öppna denna
galder”

Galdrar anvÀnds ocksÄ för direkt yttre pÄverkan. Följande Àr en anglosaxisk trollsÄng för god gröda:
”Hell dig, Jord, mĂ€nnisko-moder,
var fruktsam i Guds famntag.
Fylld med föda Ă„t mĂ€nniskan”

Sejd Àr en extasteknik dÀr man likasÄ sjunger och dessutom gÀrna trummar för att komma i extas. SÀrprÀglat för sejden Àr att den kan ge förmÄgan att lÀmna kroppen, förmÄgan till sjÀlsflykt eller sÄ kallad astral projektion. Medan kroppen ligger stilla fÀrdas sejdaren med sin astralkropp och sitt medvetande. Denna sjÀlsflykt sker ofta i ett djurs skepnad. Det djuret kallas sejdutövarens följeslagare.
Det berĂ€ttas om en sejdutövare som ”skiftade hamn” till en björn, en annan som blev en fĂ„gel och Ă„ter andra som blev till varg, fisk eller orm. I Samtalen med don Juan beskriver Carlos Castaneda i detalj hur detta hamnbyte gĂ„r till. Den gamle shamanen don Juan lĂ€r honom bli en krĂ„ka. För att bli en krĂ„ka mĂ„ste Castaneda förvandla sitt huvud, medan kroppen mĂ„ste helt försvinna. Detta för att fĂ„glar ockult sett Ă€r helt och hĂ„llet huvud. FĂ„geln Ă€r ett huvud-djur som svingar sig uppe bland molnen, mitt i det omrĂ„de som Ă€r Ymers huvud och moln-tankar.
Vid den invigning som gav runornas hemlighet, lĂ€rde man sig ocksĂ„ förstĂ„ det sprĂ„k som uppenbarar alltings innersta vĂ€sen, de runor som kan lĂ€sas överallt omkring oss. Detta beskrivs i SĂ„ngen om Sigdrifa, som handlar om Sigurd Fafnesbanes invigning i runmagin. DĂ€r heter det om detta fördolda sprĂ„k att det kan lĂ€sas ”pĂ„ björnens ramar... pĂ„ ulvens klor och pĂ„ örnens nĂ€bb... pĂ„ glas och pĂ„ guld och pĂ„ godlyckesmycken, i vin och i vört och pĂ„ vilolĂ€ger...”. Med ett ord hĂ€mtad frĂ„n ”andevetenskapen” kallas denna kunskapsvĂ€g inspiration.

Den heliga Graal
DÀr drottmysteriernas vÀg slutar kommer som en naturlig fortsÀttning den outsÀgbara verklighet som kunskapen om den heliga Graal.
Det har skrivits mycket om det sĂ„ kallade GraalkĂ€rlets symbolik. Graallegenden kommer ursprungligen frĂ„n kelter i sydvĂ€stra Britannien. NĂ„gra gestalter Ă€r förknippade med berĂ€ttelserna: trollkarlen Merlin (400-500-talet), vilken utgör ett slags övergĂ„ng. Hans vĂ€g Ă€r egentligen inget annat Ă€n drottmysterierna i deras keltiska form, druidismen. ”Druid” Ă€r den keltiska ordformen för ”drott”. Efter honom kommer Graalriddarna, fyllda av ett mod som grĂ€nsar till dĂ„rskap, fyllda av yttersta kompromisslöshet i kampen för ljuset. Graal tar ingen hĂ€nsyn till orsakssammanhang eller fysiska lagar, utan övergĂ„r allt förstĂ„nd.
Enligt en gammal profetia skall en gÄng ÀrkeÀngeln Vidar, Odins son, enligt vissa tolkningar en GraalsbudbÀrare, komma. Han skall driva bort förvirring och dunkel och levandegöra de gamla sagorna pÄ nytt

Copyright