Även svenskar rycktes med av de ockulta strömningarna under senare delen av 1800-talet. Spiritister och teosofer organiserade sig, och den ockulta litteraturen växte stadigt i omfång. Många radikala materialister och traditionellt kristna kände sig hotade av denna vidskepliga anstormning, och några av dem såg som sin uppgift att aktivt bekämpa ockultism, spiritism mm. Bland dessa fanns den radikale publicisten Karl af Geijerstam, som 1892 gav ut boken Modern vidskepelse, och utilisten, sedermera professorn i nationalekonomi Knut Wicksell.
Att bedriva psykisk forskning var kontroversiellt, minst sagt. Kalmarläkaren Alfred Backman undgick inte hård kritik när han offentliggjorde sina lyckade telepati- och klärvoajansexperiment med hypnotiserade försökspersoner. De publicerades i Svensk Tidskrift 1891 och i Proceedings 1892. Wicksell angrep Backman omedelbart. Han fann tanken på klärvoajans absurd. En orsak till att Backman angreps med sådan kraft, inte bara av Wicksell, var troligen att den tidigare nämnde Carl von Bergen i Svenska samfundet för psykisk forskning gett Backmans experiment en spiritistisk inramning i ett inte minst i tidningarna uppmärksammat föredrag i Stockholm 1891. (17)
Backmans försök väckte stort uppseende också i England. De fenomen han lockade fram hos sina hypnotiserade försökspersoner var nämligen mycket sällsynta, framför allt travelling clairvoyance, ett slags mental förflyttning till för försökspersonen okända platser, vilka denne beskrev, ofta helt korrekt, som det uppges.
Om Carl von Bergen kan nämnas att han 1887 introducerade den teosofiska läran i Sverige genom en rad föreläsningar. (18) Då han var inspirerad av naturvetenskapliga ideal, ville han ta fram experimentella bevis för själens odödlighet och existensen av en andlig verklighet, i stället för att bara okritiskt svälja madame Blavatskys förkunnelse. Detta ledde till bildandet av det ovan nämnda samfundet för psykisk forskning 1890. Bergens ideologiska drivkraft märks inte minst i hans tvetydiga formuleringar angående samfundets syfte: att förutsättningslöst, och utan att ta ställning för eller emot olika tolkningar och teorier, empiriskt undersöka spiritistiska och hypnotiska fenomen. I samma andetag påstod han dock att bevis redan framlagts för fenomenens existens: I samfundets introduktionsmöte sa han bland annat att materialismen numera vore slagen till marken och förvisad till vetenskapens skräpkamrar, att själen vore den organiserande kraften hos människan, den, som åt henne byggde kroppen, samt att därmed också läran om själens odödlighet vore bevisad. (19)
Läkaren Paul Bjerre (1876-1964) beskrev i boken Fallet Karin 1905 ett intressant fenomen. I en stor avlägset belägen villa, bebodd av ett par, hördes knackningar och ljud av steg. Bjerre och hans vän Hjalmar Wijk kom genom en längre tids undersökande vistelse i villan fram till att fenomenen var knutna till den unga hustrun Karin, och var orsakade av hennes hysteriska läggning. Bjerre utsatte Karin för hypnotiska suggestioner och kunde därigenom kontrollera knackningarna. Allt hade försiggått på en helt omedveten nivå, och Bjerre trodde inte ett ögonblick pa möjligheten av bedrägeri.
Någon spiritistisk tolkning var aldrig aktuell för Bjerre. Orsaken var i stället att finna i den outforskade energiform som han kallade nervkraft, en enligt honom rent fysikalisk och mekanistisk förklaring. (20)
Sydney Alrutz (1868-1925) hade däremot en världsbild av annat slag. Han var teosof och därigenom helt övertygad om andens makt över materien. Den världsbild och människosyn han bekände sig till var alltså idealistisk. Det yttersta syftet med hans vetenskapliga utbildning och karriär var att bevisa sin syn på tillvaron och människan som i grunden andlig. 1901 erhöll han Sveriges första docentur i (experimentell) psykologi efter en tvärvetenskaplig utbildning med både filosofi och medicinska ämnen, framför allt fysiologi. (21)
Det så kallade övernaturliga var ett naturligt forskningsområde för en man med Alrutz' ambitioner, och 1905 startade han sin undersökande verksamhet inom detta område. Medier och fysiska fenomen av olika slag undersöktes, exempelvis poltergeist- och borddansfenomen. Som fysiolog var han förtrogen med den experimentella forskningens kvantitativa metod och vetenskapsideal, vilket han också - sedan han blivit utsatt för flera bedrägerier - överförde till sin parapsykologiska verksamhet. Enligt egen utsago lyckades han mäta den psykiska kraft eller nervösa energi - vilken han antog existerade - som medier utsänder och påverkar föremål med. Den apparat han använde och som var speciellt konstruerad för mätningar av detta slag, visade en viktbelastning på ungefär 100 gram i fullt dagsljus och utan beröring.
En stor del av sin tid ägnade Alrutz under återstoden av sitt liv åt utforskningen av den nervösa energistrålningen. Han övergav ganska snabbt de mekaniska mätapparaterna, då de inte var tillräckligt känsliga, och började istället experimentera med särskilt sensitiva människor, helst av hysterisk läggning. Genom ett slags mesmeristisk hypnos blir nervsystemet extra känsligt och nervstrålningen går då lättare att fastställa, menade Alrutz. Hans forskning följdes med ganska stort intresse, särskilt i Tyskland efter första världskriget, men kritikerna menade att felkällorna var för många och att några bevis för nervstrålningens existens inte var möjliga att frambringa med Alrutz' metod. Senare har flera forskare försökt upprepa Alrutz' experiment, men med blygsamma resultat. En av dem var John Björkhem.