Hem

Andeskåderskan ifrån Prevorst Dokumentärbok

Meddelanden öfver Menniskans inre lif och det nära sambandet mellan andeverlden och vår verld

Ändra sidan Visa ditt intresse Ämne 473361, v3 - Status: normal.
är Dokumentärbok
Behandlar Sierskan från Prevorst
Publicerad år 1835
Av Justinus Kerner
är översatt av J. M. Tullberg

Skildring av Friederike Hauffes remarkabla person och levnadsöde. Boken kostade på sin tid 1 Riksdaler Banko.

Alias: andeskåderskan ifrån prevorst

normal

Andeskåderskan ifrån Prevorst av Justinus Kerner översattes till svenska av hovpredikanten Tullberg. Boken trycktes i Jönköping hos Direktör J. P. Lundström.

normal

Förra delen

Innehåll

Fru Hauffes födelseort och barndom - 1.
Det inre lifvet upptäckes åter - 6.
Det magnetiska tillståndets början, jemte en kort teckning af flere års
lidanden - 9.
Ökande lidanden och djupare magnetiskt tillstånd - 16.
Ankomst till Weinsberg - 22.
Närmare bekrivning af Fru Hauffe - 26.
Fru Hauffes förhållande till den fysiska verlden:
Dess yttre nerfsystem - 30.
Mineraliernas verkan - ".
Vattnets verkan - 35.
Vegetabiliernas verkan - 36.
Animala ämnens verkan - 38.
Övägbara ämnens verkan:


Elektrisitetens verkan - 40.
Galvaniska Elektrisitetens verkan - ".
Verkan af det ovägbara ämnet i luften - 41.
Tonernas verkan - 42.

Menniskans inre lif:
Inre åskådning:


1) Menniskoögat - 43.
2) Såpkula - 44.
3) Åskådning med hjertgropen - 45.
4) Åskådning förmedelst en magnetiserad stång - 46.
5) Åskådning af skyddsandar - 47.
6) Förutsägande drömmar - 50.
7) Varsel - 53.
8) Utgång ifrån sig sjelf - 61.

Sjukdom och försök att ur sitt inre söka botemedel - 64.
Amulett eller talisman - 66.
Magnetisk manipulation och magnetisk sömn - 68.
Magnetisk kramp - 70.
Fru Hauffes känsla utaf andras sjukdomar - 72.
Andeskåderskan botar Grefvinnan von Maldegchem - 74.
Det mangetiska tillståndets olika grader hos:
Andeskåderskan - 84.
Magnetisk dröm - 87.
Det inre språket - 89.

Andens skillsmässa i döden - 96.
Den magnetiska menniskan i sitt närmande till andeverlden - 102.
Fru Hauffes yttranden öfver andeskådning - 106.
Eschenmayers upplysningar öfver Fru Hauffes yttranden om sin
andeskådning
- 139.
Om ett Hades eller Mellanrike - 147.

normal

Sednare delen

Innehåll

Några förord för de händelser som i denna sednare Del förekomma - 1.
Tvänne händelser i Oberstenfeld - 2-14.
Tjugotvå händelser i Weinsberg - 14-129.
En särskild händelse till jemförande med Andeskåderskans - 62.
Magisk inverkan på andar (Fyra händelser) - 129-140.
Några andra händelser i Weinsberg - 140-145.
Utdrag ur Andeskåderskans dagbok - 146.
Tillägg - 154.
Fru Hauffes sista lefnadsdagar och död - 165.

normal

Företal

När menniskan någon gång med en djupare blick intränger i det närvarande lifvets förhållanden, när hon inom sig sjelf, i enslighetens tysta timmar, lifligt känner, att detta lifvets tillstånd är vida betänkligare, än hon vanligen föreställer sig, om en gudomlig hand lemnar stilla och orörd den ogenomtränliga slöja, som hänger mellan lifvet och döden; säkert skall hon prisa dem lycklige, som väl vandrat banan till slut. De hafva i ordets egentliga mening kämpat ut, de hafva öfvervunnit. Sjelf står hon ännu var på den stora stridsplatsen, der anden, den yppersta klenoden, måste ligga i den beständig tväkamp med sinneverlden; hon står der med svaga krafter och väntar ofta med oro, mången gång med tvekan, den annalkande förlossningsstunden, då lifvets stora gåta upplöses, då evighetens morgonrådnad skingrar de skuggor, som här omsväfvade henne. Redan i forntiden hördes från visa och erfarna läppar detta uttryck: ingen är lycklig före döden, och detta visar mer än tillräckligt, huru den långa, men likväl så hastigt flyende stridstimman bör bedömmas.

Men då menniskoanden, som aldrig vet af något egentligt stillastående, sträcker sina forskningar utöfver den gräns, der den jordiska hyddan sammanfaller och lemnar den ädlare delen utan annan omklädnad, än sin moraliska vins, förvärfvad i tiden; hvad blir då resultatet af dessa forskningar? Befästas ej hos honom allt starkare den öfvertygelsen, att döden, långt ifrån att upplösa personligheten, ännu mera upphöjer den, i det han befriar den samma från så mycket tillfälligt; att minne är ett alltför svagt uttryck för innerligheten af det medvetande, som den aflidne hafva af det förflutna lifvet och af dem, som de der qvarlemnat; att vi i det innersta af vårt väsen blifva med dem förenade, då vi till vår bättre del icke äro annat, än hvad de sjelfve äro -- Andar; att en tillkommande återförening med liksinnade själar, som hela lifvet igenom haft en kärlek, en tro och ett hopp, är otvifvelaktigt, samt att af alla kristendomens löften icke ett enda skall blifva ouppfyldt, huru obegripligt detta ock må synas för det abstraherande förnuftet. Dagligen klarnar allt mer den tanken, att allt står uti ett vida personligare och mera lefvande sammanhang, än vi förmå föreställa oss; och det skulle ännu något fattas i vissheten af denna öfvertygelse, så behöfver endast döden skörda ett offer bland dem, som voro oss kära, för att göra denna visshet fullkomligt lefvande.

Så längemenniskan endast har öga och öra för den yttre verlden, förstår anden intet af allt detta. Allt måste utgå från det inre; ty Skriften säger: hvad som kommer inifrån; det är godt. Menniskan måste göra som Maria: hon förstod intet af hvad Kristus sade, men hon gömde orden i sitt hjerta. Hade hon velat förstå dem enligt sina begrepp om yttre ting, så hade hon ofelbart förstått dem oriktigt; endast den inre rösten kunde göra henne dem begripliga. Der ligga djupt förborgad både i naturen och hos menniskan, ganska många under, hvilka hon icke känner, emedan hennes öga och öra upptagas af de yttre tingen, hvilka nedtysta den inre rösten.

Gud skapade menniskans själ, meddelade han henne väsendtliga och ursprungliga kunskaper. Denna själ är verlds-alltets spegel och står i förbindelse med alla väsen. Den är upplyst af ett inre ljus, men sinnesrörelsernas stormar och mängden af sinliga intryck förmärka detta ljus, hvars glans endast utvecklar sig, när det brinner för sig sjelft och allt inom oss är i harmoni och frid. Om vi förstå att afsöndra oss från alla yttre inflytelser och vilja låta detta ljus blifva vår ledare, så skola vi inom oss sjelfve finna rena och säkra kunskapskällor. I ett sådant konsentreradt tillstånd urskiljer själen alla föremål, hvarpå hon riktar sin uppmärksamhet; hon kan intränga uti dem, inse dess beskaffenhet, höja sig till Gud och ur högsta visdomskällan hämta sina ensamt tillfridsställande skatter.

Läsaren skall i det följande finna dessa reflexioner utvecklade. Särskildt vill man tillägga, att man här uteslutit de dyra plancher, som åtfölja originalet, och hvilka Andeskåderskan på fri hand tecknat under sin magnetiska sömn, samt följaktligen förbigått allt hvad som egentligt rörer dem. De äro dessutom af den beskaffenhet, att de mera väcka den uppmärksammes förvåning, än dess upplysning, och skulle laggt betydliga svårigheter i vägen för bokens utgifvande.