Hem

Blandad poesi

Ändra sidan Visa ditt intresse Ämne 283, v1 - Status: normal.
Försteredaktör: Aguanna
Denna text är importerad från /old/psi/poesi.html

Alias: blandad poesi

normal

Det olevda livet

Så mycket i livet som förblev oavslutat, halvfärdigt, knappt påbörjat, som en gryning som aldrig blev till dag eller som en skymning som aldrig blev till natt,

så många lösa trådar du lämnade efter dig, så många omogna eller halvätna äpplen, så många blommor som aldrig fick slå ut,

alla människor du endast mött till hälften, skuggor som skymtat förbi, ögon som log mot dig och sedan försvann, händer som rörde vid dig, som du ville hålla kvar, men som alltid försvann,

så många halvfärdiga målningar och ofärdiga dikter som blev kvarglömda eller bortkastade, som foster som inte orkade med att födas,

alla nya och okända vägar som lockade, men som alltid förblev outforskade, och så många välkända vägar du gick alltför ofta, likgiltigt och trött,

så många tankar som aldrig blev tänkta eller endast tänkta till hälften, så många känslor som du endast kände helt svagt som svaga krusningar på psykets yta,

så mycket sorg och smärta som inte blev tillåten, som förnekades och undanträngdes, som en skamlig sjukdom eller en brottslighet,

alla glädjestunder och skönhetssyner som inte blev sedda och genomlevda, alla lyckomöten och kärleksögonblick som du inte stannade vid, men skyndade förbi för att jaga efter ett fjärran mål,

så många vita fläckar på ditt livs karta, så många bleka, likgiltiga dagar,

så mycket liv som aldrig blev levat, så mycket ljus som aldrig blev prövat, så mycket mörker som aldrig blev vågat,

så lite, så skrämmande lite av blod, eld och rosor

normal

Medicine Wheel

        When the morning breaks
        Sunlight warms my soul
        In the east the eagle fly
        And the red tail pridely thorn
        Im on my way
        To the place of the spirit ones
        Grandfather,
        Hear me now I am on fire
        But the sun'ess guide my feet
        to your desire
        Show me visions I may see
        worlds like gold, shimmering the sun

        Turn toward the sun
        Like the waters I will run
        with the sins and trust
        Moonchild is on your son
        I'm on my way
        To the place of the sacred plants
        My emotions and my will is their command
        For the turtles voice is heard upon the land
        The white coyote howl
        The rattlesnakes calls me to the dine

        When the sun goes down
        And it grows to dark to see
        I look within to the charm of mystery
        I'm on my way
        To die and live again
        Grandmother,
        I cry give me rest
        Take my place with a woman in the west
        Show me the raven and the bear
        Way of urbs and the black of silver city ean

        In darkest night
        The stars watch over me
        Old woman of the north
        My mind seeks clarity
        I'm on my way
        To the place of the northern wind
        As the thunder and the lightning
        carry me
        And my heart to rest sending in the flee
        hucking the buffalo
        My dreams like crystal then its done.....

normal

The Road Not Taken

ROBERT FROST 1874-1963

Two roads diverged in a yellow wood,
And sorry I could not travel both
And be one traveler, long I stood
And looked down as far as I could
To where it bent in the undergrowth;

Then took the other, as just as fair,
And having perhaps the better claim,
Because it was grassy and wanted wear;
Though as for that passing there
Had worn them really about the same,

And both that morning equally lay
In leaves no step had trodden black.
Oh, I kept the first for another day!
Yet knowing how way leads on to way,
I doubted if I should ever come back.

I shall be telling this with a sigh
Somewhere ages and ages hence:
Two roads diverged in a wood, and I -
I took the one less travelled by,
And that has made all the difference

normal

William Butler Yeats 1865-1939

When you are old and grey and full of sleep,
and nodding by the fire, take down this book,
and slowly read, and dream of the soft look
your eyes had once, and of their shadows deep.

How many loved your moments of glad grace,
and loved your beauty with love false or true,
But one man loved the pilgrim soul in you,
and loved the sorrows of your changing face;

And bending down beside the glowing bars,
murmur, a little sadly, how Love fled
and paced upon the mountains overhead
and hid his face amid a crowd of stars.

normal

A Dream Within A Dream

Edgar Allan Poe 1809-1849

Take this kiss upon the brow!
And, in parting from you now,
Thus much let me avow -
You are not wrong, who deem
That my days have been a dream;
Yet if hope has flown away
In a night, or in a day,
In a vision, or in none,
Is it therefore the less /gone/?
/All/ that we see or seem
Is but a dream within a dream.

I stand amid the roar
Of a surf-tormented shore,
And I hold within my hand
Grains of the golden sand -
How few! yet how they creep
Through my fingers to the deep,
While I weep - while I weep!
O God! can I not grasp
Them with a tighter clasp
O God! can I not save
/One/ from the pitiless wave?
Is /all/ that we see or seem
But a dream within a dream?

normal

Song

John Donne 1572-1631

Go and catch a falling star,
 Get with child a mandrake root,
Tell me where all past years are,
 Or who cleft the Devil's foot,
Teach me to hear the mermaid's singing,
Or to keep off envy's stinging,
    And find
    What wind
Serves to advance an honest mind.

If thou beest born to see strange sights,
 Things invisible to see,
Ride ten thousand days and nights,
 Till age snow white hairs on the,
Thou, when thou return'st, wilt tell me,
All strange wonders that befell thee,
    And swear
    No where
Lives a woman true, and fair.

If thou find'st one, let me know,
 Such a pilgrimage were sweet;
Yet do not, I would not go,
 Though at the next door we might meet;
Though she were true when you met her,
At last till she wrote your letter,
    Yet she
    Will be
False, ere I come, to two, or three.

normal

The Retreat

Henry Vaughan 1621-1695

Happy those early days! when I
Shined in my angel infancy.
Before I understood this place
Appointed for my second race,
Or taught my soul to fance aught
But a white, celestial thought;
When yet I hade not walked above
A mile or two from my first love,
And looking back, at that short space,
Could see a glimpse of His bright face;
When on some gilded cliud or flower
My gazing soul would dwell an hour,
And in those weaker glories spy
Some shadows of eternity;
Before I taught my tounge to wound
My conscience with a sinful sound,
Or hade the black art to dispense
A several sin to every sense,
But felt through all this fleshy dress
Bright shoots of everlastingness.
 O, how I long to travel back,
And tread again that ancient track!
That I might once more reach that plain
Where first I left my glorious train,
From whence th' enlightened spirit sees
That shady city of palm trees.
But, ah! my soul with too much stay
Is drunk, and staggers in the way.
Some men a forward motion would love;
But I by backwards steps would move,
And when this dust falls to the urn,
In the state I came, return.

normal

When I Have Fears That I May Cease To Be

John Keats 1795-1821

When I have fears that I may cease to be
 Before my pen has glean'd my teeming brain,
Before high piled books, in charachtry,
 Hold like rich garners the full ripen'd grain;
When I behold, upon the night's starr'd face,
 Huge cloudy symbols of a high romance
And think that I may never live to trace
 Their shadows, with the magic hand of chance;
And when I feel, fair creature of an hour,
 That I shall never look upon thee more,
Never have relish in the fairy power
 Of unreflecting love; - then on the shore
Of the wide world I stand alone, and think
Till love and fame to nothingness do sink.

normal

Uphill

Christina Rosetti 1830-894

Does the road wind uphill all the way?
 Yes, to the very end.
Will the day's journey take the whole long day?
 From morn to night, my friend.

But is there for the night a resting place?
 A roof for when the slow dark hours begin.
May not the darkness hide it from my face?
 You cannot miss that inn.

Shall I meet other wayfarers at night?
 Those who have gone before.
Then must I knock, or call when just in sight?
 They will not keep you standing at that door.

Shall I find comfort, travel-sore and weak?
 Of labor you shall find the sum.
Will there be beds for me and all who seek?
 Yea, beds for all who come.

normal

I Am

John Clare 1793-1864

I am - yet what I am, none cares or knows;
 My friends forsake me like a memory lost:
I am the self-consumer of my woes -
 They rise and vanish in oblivious host,
Like shadows in love frenzied throes
 And yet I am, and live - like vapours tossed.

Into the nothingness of scorn and noise,
 Into the living sea of waking dreams,
Where there is neither sense of life or joys,
 But the vast shipwreck of my life's esteems;
Even the dearest that I love the best
 Are strange - nay, rather, stranger than the rest.

I long for scenes where man hath never trod
 Aplace where woman never smiled or wept
There to abide with my Creator God,
 And sleep as I in childhood sweetly slept,
Untroubling and untroubled where I lie
 The grass below, above, the vaulted sky.

normal

Ord

av Kristina Wennergren

    Året som gått har gett oss många
    möjligheter att spegla oss själva.
    Frågan är hur många av oss det är
    som tittar i dessa speglar, förstår
    att det är oss själva vi ser och
    bestämmer oss för att göra något åt
    det.

                    Kriget i Jugoslavien speglar våra
                    egna små inbördeskrig i våra egna
                    små sociala nätverk där vi av olika
                    anledning inte kan tåla, eller
                    känner motstånd mot, vissa
                    människor och/eller deras varande
                    och handlande.

    Svälten i Somalia och andra delar
    av världen speglar vår egen
    oförmåga att ge oss själva näring
    på ett fysiskt, mentalt och andligt
    plan.

                    Maktkamp, förtryck och kontroll i
                    korrumperade länder speglar våra
                    egna små och stora maktkamper i det
                    dagliga livet.

    Den ekonomiska nerbrytningen
    speglar vårt eget sätt att bygga
    upp vår egen tillvaro på ekonomi
    och nonchalera själens längtan
    efter en djupare mening med
    tillvaron.

                    Arbetslösheten speglar vårt
                    beroende och vår egen brist på
                    tillit och förmåga att själva skapa
                    en meningsfull tillvaro.

    Många av de skilsmässor och andra
    icke-fungerande och brustna
    relationer vi ser omkring oss
    speglar vårt eget sökande utanför
    oss själva, vår egen brist på
    självkärlek och vår egen oförmåga
    att älska utan villkor och utan
    krav.

                    De långsamt döende människorna på
                    långvården speglar vårt ointresse
                    att använda den kunskap som finns
                    inom förebyggande själavård och vår
                    rädsla att integrera den
                    traditionella och alternativa
                    sjukvården och erkänna sambandet
                    mellan kropp och själ.

    Miljöförstöringen speglar vårt eget
    sätt att blunda för vår egen inre
    miljöförstöring och använda
    skygglappar när det gäller våra
    egna små och stora bidrag till en
    allt sjukare planet.

                    Vad kan individen göra för krigande
                    och svältande människor på andra
                    sidan planeten och för människorna
                    i vår egen omgivning?  Jag tror på
                    att vara ett föredöme och att börja
                    göra små och stora förändringar i
                    det egna livet.  Så i det lilla så
                    ock i det stora.  Vad vi ser där
                    ute är ett resultat av vad som
                    händer därinne.

    När vi slutar lämna bort vår inre
    kraft till någon eller något
    utanför oss själva börjar stora
    saker hända ute i världen.  När
    många små individer har gjort
    många små insatser ser vi att
    droppar faktiskt kan urholka en
    sten.

                    Vi har sett Berlinmuren rasa och
                    det sovjetiska kommunistiska
                    styret släppa sitt stupgrepp om
                    människors strupar.

    Vi ser de kontrollerande långsamt
    förlora sin makt och ekonomin
    sluta styra och förgifta världen.
    Gradvis sker detta framför våra
    klagande sinnen.

                    När vi själva kapitulerar inför
                    den gudomliga vägledningen, som
                    steg för steg leder oss inifrån
                    oss själva, kan inga krig
                    fortsätta eller uppstå, inga
                    sjukdomar frodas i våra kroppar
                    och inga negativa tankar leva i
                    våra sinnen.  Ingen människa kan
                    må dåligt när hon (han) tillåter
                    det kosmiska flödet att styra
                    hennes (hans) liv.

    De regnbågsenergier som
    REGNBÅGSTERAPIER är uppbyggda av
    fortsätter leva i kärlek,
    inspiration och glädje över alla
    gränser.  Min avsikt är att
    inspirera människor till att sluta
    kriga för fred och även sluta kämpa
    för en bättre värld.  Själva kampen
    får oss att vara kvar i de gamla
    tunga energierna av motstånd.

                    Låt oss i stället kapitulera inför
                    den universella kärleksenergin,
                    lyssna inåt och bestämma oss för
                    att våga lyda de inre kosmiska
                    inpulserna som vill oss väl och som
                    leder oss till den kärleksfulla
                    tillvaro som vi alla innerst inne
                    längtar efter, om vi bara låter det
                    ske.

    Låt oss alla leva i fullständig
    tillit till den inre vägledningen
    och ta totalt ansvar för vårt eget
    välbefinnande, jag menar TOTALT
    ansvar där ingen kan skyllas för
    det egna valet att låta den egna
    balansen bli rubbad på kortare eller
    längre sikt.

                    Vi har mycket att glädjas åt både
                    tillsammans och på det individuella
                    planet.

    Lycka till med Dina små och stora
    insatser i små och stora sammanhang!

normal

..ett Eden ändå.

Han sade Gå, låt mig vara ensam. Jag behöver tänka.. Varje stavelse var ett rop på hjälp, ett rop efter nån att dela smärtan med.

Ensamheten sänkte sig som ett finmaskigt mörker över honom. Han begrov ansiktet i den fuktiga jorden som en gång varit den skönaste av kuddar. Nu fanns där inget annat än förruttnelse och onda blommor som slet, drog honom mot de mörka dalarna.

Insidan blev allt hårdare, förnekande det som varit. Sorgen över den förlorade drömmen var honom övermäktig. Att ensamheten kunde vara så stor och han så liten hade han inte kunnat föreställa sig. Rädslan kom krypande, pressade sig mot honom i sin svarta slemmiga skepnad. Den kom innifrån, men var så mycket större än vad han trodde kunde få plats i hans späda kropp. En gigantisk insekt; eller kanske en massa småkryp som gått samman i en ondskefull pakt att få ner honom på knä för att därefter kunna dela på det som fanns kvar.

Kallsvettig vaknade han i ett okänt mörker. Övergivenheten som fått honom att skrika sig till sömns fanns kvar. Det var det enda han hade kvar. Men mörkret skrämmer inte. Det förlamar.

Hårdheten som växte likt en kokong hade börjat spricka upp; metamorfosens tid var inne. Varför skulle insekterna välja just honom?

När han vaknade nästa gång kände han inte igen sig. Han var i allt en insekt.