Boken är publicerad och en uppföljare är på gång, vet inte riktigt ännu när, men den kommer och det blir även denna gång en 4-500 sidors kloss.
Dagbok (utan titel) Bok
Följande postades i Svenska UFO-mötet såsom ett utkast till en framtida bok.
Alias: dagbok (utan titel)
normal
normal
Utdrag
Följande postades i Svenska UFO-mötet såsom ett utkast till en framtida bok. Hon beskrev den som självbiografisk.
Dagbok del 2 - År 1966
Det började som en helt vanlig dag i en femårings liv. Ute på den stora bakgården mellan de tre husen hade det grönbruna höstgräset nu vuxit sig högt. Hösten hade redan börjat sprida sina färger i brunt, gult och rött. En del av träden tycktes redan brinna likt stora facklor i sina färger. Vinden blåste milt genom dess grenar och lockade ibland med sig några löv att virvlande dansa genom luften. Björkarna nöjde sig med att darra med sina gröngula blad. Fåglarna irrade med höga skrik kors och tvärs över den blå himlen, förväntansfulla inför sin resa mot sydligare länder.
Allt detta med naturen, ett skådespel i färg, form och ljud för femåriga Xxxxxxxxx.
Uppkrupen på en parkbänk ser en femåring ännu mindre ut än vanligt. Parkbänken kändes stor och kall och hon skruvade lite på sig. Hon petade förstrött med fingret på den ena bulten, som höll sittbrädan på plats. Det låg lite sand runt bulten. Den kändes sträv och lite kall mot hennes bara finger. Ibland lyfte Xxxxxxxxx blicken och tog in naturens alla färger, former och ljud i sin själ och njöt. Hon är ett tystlåtet barn, som ser det lilla i allt runt omkring sig. Hon kunde med stor exakthet och noggrannhet registrera och minnas färger hon såg och dofter hon kände. Något som är få människor förunnat. När hon nu doftade ut i luften tog hon in doften av fuktig jord, vissnande gräs och murkna löv, det var höst. Men där fanns också andra lukter, som skolbespisningens svaga lukt av mat och tvättstugans doft av rena kläder.
Xxxxxxxxx såg sig åter om. Hon var ensam och det var inget ovanligt med det. Hon var ofta ensam och trivdes med det. Kanske det var därför hon satt här just nu. Hon dinglade med de korta benen och nådde marken med skospetsen. Sanden under parkbänken var ännu mjuk att fösa hit och dit med skon. Snart skulle den ligga hård av tjäle och sedan skulle snön komma vit, kall och ändå mjuk att leka i.
Någon kom gående tvärs över sandlådan mot Xxxxxxxxx. Hon tittade bara upp lite, så att hon kunde se skorna och följa dess gång. Hon kände igen de där slitna skorna. Det var Yyyyy-Yyyyyy skor. Han var några år äldre och gick redan i skolan. Han var inte elak eller busig, utan bara snäll och ganska tystlåten.
- Hej!
Han slog sig ner brevid henne och sparkade lite i sanden. Sanden rasslade mysigt när den föll till marken. Xxxxxxxxx log, sa hej och höjde blicken.
Yyyyy-Yyyyyy hade brun täckjacka idag och mörkt gröna manchester- byxor, som var slitna vid knäna. Han hade också på sig en tunn mössa, halsduk och vantar.
Det påminde Xxxxxxxxx om, att hon också skulle ha sina vantar på. Hon tog upp dom ur den ljusblå jackans ficka. Vita vantar, precis som mössan och halsduken. Hennes var rena och nya. Hans var beigebruna, slitna och gamla. Säkert hade hans bror haft dom före honom. Xxxxxxxxx hade en store bror och alltså ingen syster att ärva kläder av, så hon fick alltid nya saker. Egentligen hade hennes familj det bättre ställt ekonomiskt än hans, men det förstod inte Xxxxxxxxx ännu.
De satt och pratade på barns sätt om fåglar, löv och sanden. Tankar blev till ord, bekymmerslösa barnaord för längtan och luftiga känslor, långt från vuxenvärldens värderingar och problem.
Xxxxxxxxx plockade med kjolens fåll och såg på dess rutmönster. Petade på de stickade kalasbyxorna. Fnissade då och då åt något som Yyyyy-Yyyyyy sagt. Lade då och då huvudet lite på sned och såg med sina gröna ögon in i hans bruna. Nötbruna lockar stack ut runt hans mössa. Själv hade Xxxxxxxxx ljust guldgult hår, som är längre än hans. Hennes hår satt ihop i två tofsar med röda band i, men dessa doldes nu helt av den vita mössan.
- Ska vi gå på skattjakt?
Yyyyy-Yyyyyy viskade lågt, trots att gården var tom och ingen syntes till. Han tittade sig noga omkring och väntade på Xxxxxxxxxs svar.
- Du skall få se något underbart vackert, lade han till, för att ytterligare övertyga henne.
Hon tvekade ännu. Hon hade ju lovat sin mamma att stanna på gården.
- Snälla, följ med nu, vädjade han. Om vi skyndar oss hinner vi.
Det där sista förstod hon inte, men nickade ändå ivrigt nu.
- Skattjakt. Jovisst, det blir skoj, du Yyyyy-Yyyyyy.
De reste sig och gick bort mot parkvägen. Följde sedan denna runt huset. De gick förbi lekis där barnen stojade, klättrade och lekte. Så kom de fram till gatan. Yyyyy-Yyyyyy tittade länge och lyssnade efter bilar, men ingen kom så de kunde tryggt passera.
Xxxxxxxxx's hand fann hans och höll den hårt, när de gick över gatan. Egentligen fick hon inte gå över gator och inte heller gå så här långt bort. De följde inte trottoaren, utan genade på en upptrampad stig, som gick tvärs över ett öppet fält. De gick mot värmeverkets stora höga skorstenar.
- Vad är det för skatt då`? Stenar, så`na där vita släta, undrade hon.
Han ruskade på huvudet.
- Inte stenar, sa han.
- Glasbitar som gnistrar i solen, gröna och bruna? Du vet, vi brukar plocka så`na, lade hon ivrigt till.
Denna gång tänkte han lite, innan han svarade.
- Jo, det finns lite glasbitar under några av buskarna. Men det är nog vassa bitar. Så dem får du inte plocka upp, för då kan du skära dig!
Xxxxxxxxx putade med underläppen och släppte hans hand.
- Blommor eller röda, fina löv?
Hon stannade. Åter ruskade han på huvudet.
- Du får se när vi kommer fram. Kom nu!
Han skyndade på henne att gå. Han var ivrig nu och de gick fortare. Hon fick nästan småspringa för att hinna med hans längre steg. De passerade runt staketet invid skorstenarna. Därinne dånade väldiga maskiner. Det var långt och jobbigt att gå. Små ben blir så lätt trötta. När de nådde strandkanten, stannade de en liten stund. Änder kom genast simmande och hoppades på att få något gott. De stod hand i hand och tittade en stund, innan de fortsatte sin vandring. En dam med en barnvagn passerade dem. Hon log och tänkte fråga något, men de hann fortsätta innan hon hunnit säga något.
Deras färd fortsatte utmed vattenbrynet. Vattnet kluckade mot strandkanten. Sjöfåglarna lyfte och landade. Några änder följde dem en bit på vägen, innan de åter simmade tillbaka till de andra. Efter ytterligare en stunds promenad, pekade Yyyyy-Yyyyyy och sa.
- Därute, dit ut till udden ska vi. Det går en väg dit ut.
Träd bildade en all,, vilken slutade i en berså längst ut. Det var fortfarande en bit kvar att gå, för först måste de passera den branta skidbacken, där de större barnen brukade leka varje vinter. Nu låg den tom och tyst. Bara det höga torra gräset rasslade i vinden. De fortsatte förbi och följde all,n ut till bersån. Bersån bestod av höga träd och buskar, vilka var arrangerade i en halvcirkel med utsikt över vattnet. Parkbänkar och ett och annat bord var utställda på den stenlagda marken. Troligen var detta ett populärt ställe att ha picknick på. Men nu var här tomt, förutom en del kvarglömda papperspåsar och lite annat småskräp. Under några av de stora buskarna låg små högar av krossat glas. Detta fångade genast Xxxxxxxxxs intresse.
- Inte röra, sa Yyyyy-Yyyyyy och drog henne intill sig.
Ett stilla duggregn fick de båda barnen att söka skydd under en av de större buskarna. Snart regnade det mer, men i sitt skydd under busken var de torra. Dom hade suttit ganska länge, tysta och väntande på att regnet skulle passera. När de nu kröp fram ur sitt gömställe, var marken våt och luften kallare.
- Jag vill hem, gnällde Xxxxxxxxx och tittade bort mot vägen som de kommit dit på. Jag fryser lite.
- Vi måste vänta lite till, svarade Yyyyy-Yyyyyy henne. Snart kommer de. Vi väntar lite till.
Han tog hennes hand i sin och tryckte den lätt.
- Vilka kommer?
Hon undrade vad han menade.
- De som jag vill att du skall få möta och som vill träffa dig, sa han och log.
- Blir de`ingen skattjakt då?
Xxxxxxxxxs ögon blev misstänkt blanka och underläppen darrade till. Hon skrapade med skon i marken och en liten ledsenklump bildades i magen.
- De är värda mer att möta än alla skatter på Jorden tillsammans, sa han mycket stilla och med djupt allvar i rösten.
De stod så, intill varandra och såg ut över vattnet. Så blev allt med ens mycket tyst. Ändernas tjattrande tystnade och med dem även måsarnas skrin. Till och med vinden höll andan, avvaktande och väntande.
- De kommer nu!
Yyyyy-Yyyyyy rätade på ryggen och lyfte blicken mot den gråmulna himlen. Xxxxxxxxx tittade förvånat på honom och följde sedan hans blick.
- De är på väg! Ja, de kommer nu, han sa det med en triumferande stolthet och ett stort allvar.
Hon tittade, men såg först inget annat än grå tufsiga moln. Så plötsligt vek molnen åt sidan och solen började sänka sig mot vattenytan. Men det hon först trott vara solen, visade sig nu vara något helt annat. Det strålade likt solen. Men då det trängt helt genom molnen, visade det sig att det inte något klot utan en skiva av ljus. På mitten var den något bredare och den sänkte sig till dess att denna del bara var ett par meter från vattenytan. Ljudlöst gled den enormt stora skivan närmare och närmare de två barnen.
Vid det här laget klängde Xxxxxxxxx gapande fast vid Yyyyy-Yyyyyy arm. Hon var inte rädd, utan stirrade bara. Inga känslor gjorde sig gällande, för vilka känslor skulle hon ha inför detta.
Mycket sakta sänkte sig nu den strålande skivan, till dess att den låg en halv meter över ytan med mittkroppen. Högt ovanför deras huvuden, bildade resten av skivan ett gigantiskt tak.
En gångramp fälldes ned mot strandkantens stenar och bildade på så vis en stor dörrlucka. Två personer kom gående nedför och de vinkade sakta åt barnen. Fortfarande stod Xxxxxxxxx där med munnen vidöppen och bara stirrade. Hon kände sig mycket förvirrad av allt hon såg och kände. Ja, kände gjorde hon nu. Det underbara vitgula ljuset tog sig in i hela hennes väsen. Lekte virvlande runt i hennes inre, som en liten storm. Ett högt brusande sjungande tycktes fylla luften, som hon andades. Det sjöng utan ord, mjukt nynnande som en stor kör och tusen silverklockors klang runt omkring henne. De lockade henne att mjukna och slappna av. Något fyllde hennes mun med en söt och god smak likt smultron och choklad. De två som kom fram till barnen var båda långa och smala. Det var en man och en kvinna. Kvinnan föll på knä framför Xxxxxxxxx, så att deras ögon kom i samma höjd. Kvinnan såg henne djupt in i ögonen. Som för att se eller finna något där bakom.
Xxxxxxxxx kände ett sug i magen när Yyyyy-Yyyyyy arm och sedan även hans hand gled ur hennes grepp. Hon kunde inte släppa blicken, för att se vad han gjorde, eller hur han reagerade. Hon var fast i kvinnans stora, lite sneda och ljust gröna ögon. Länge stirrade Xxxxxxxxx in i dem och kunde inte släppa blicken från dem. Blicken tröstade, uppmuntrade och roade henne. När hon så åter kunde flytta blicken, var det med nya ögon hon åsåg det hela runt sig. Nu skulle det vara omöjligt att kunna bli rädd. Allt syntes med ens naturligt för henne. Det fanns inte ens frågor på hennes läppar. Istället iakttog hon oblygt kvinnan. De uttrycksfulla ögonen satt i ett litet hjärtformat ansikte med mycket ljus hy. Ansiktet tycktes stråla av sig själv. Vad som mer fascinerade Xxxxxxxxx var kvinnans långa genomskinliga hår. Det liknade trådarna, som pappa använde vid fisket på somrarna. Hon ville titta mer på håret eller kanske också röra vid det, men blev åter fast i ögonen. Handen som hon börjat höja, föll tillbaka. Hon rös till lite, när något hastigt svepte genom hennes kropp. Detta for upp till huvudet för att sedan åter försvinna. Lika snabbt som känslan funnits där, hade den försvunnit.
- Får jag krama dig?
Rösten lät mjuk och snäll. Xxxxxxxxx ryckte till vid kvinnans ord, men kunde inte släppa hennes ögon med sin blick. Kanske hade kvinnan inte ens rört sina läppar Xxxxxxxxx visste inte säkert.
- Ja, du får... krama mig om du vill...
Hon kände inte igen sin egen röst längre. Vem var kvinnan? Vilka var de som kommit från skyn? Var kom de ifrån? Var de änglar... eller?
Kvinnan tog henne i sin famn och Xxxxxxxxx slog sina små armar om kvinnan, så gott som de nu kunde nå. Hon andades in kvinnans doft och slöt ögonen. I sitt inre såg hon en sommaräng med massor av blommor, en djupt blå himmel med vita, glada molntussar. Just så doftade kvinnan sommar, blommor och moln.
Länge stod de bara så och höll om varandra tätt ihop. En vuxen kvinna och en liten flicka. Så släppte kvinnan Xxxxxxxxx och drog henne en bit ifrån sig och lade sina händer på hennes axlar.
Xxxxxxxxx vände på huvudet och tittade efter Yyyyy-Yyyyyy. Han stod en bit bort. Mannen stod böjd med armen runt hans axlar och talade med mjuk stämma till honom. Hon såg mannen ta fram något som lyste vitt och sedan gav han det till Yyyyy-Yyyyyy. Hon undrade vad det var? Så vände hon sig mot kvinnan. Denna höll också på att ta något ur den silvervita overallens ficka. När hon gjort det, lade hon saken i Xxxxxxxxx's hand och sa.
- Behöver du mig, tala till den, så kommer jag till dig.
Xxxxxxxxx tittade ner i sin hand. Ett konstigt format guldaktigt föremål låg där.
- Vi måste gå nu, vi har redan stannat länge nog. Hej då, min lilla vän. Vi syns snart igen.
Xxxxxxxxx förstod inte. Hon ville protestera, ville ropa, gå inte. Men kvinnan hade redan rest sig upp snabbt och smidigt. Hon lade så handen på Xxxxxxxxx's huvud en kort stund och började sedan sakta gå sin väg.
En ny person, en man, kom ned för rampen. Han ropade till de andra något, som inte Xxxxxxxxx förstod. Kvinnan skyndade på sina steg mot rampen. Xxxxxxxxx tittade åter på föremålet i sin hand. Just som kvinnan nådde rampen ropade Xxxxxxxxx:
- Vad heter du?
Kvinnan vände sig om och log.
- Kalla mig Tissi Mo lilla vän, ropade hon tillbaka.
Så vände hon sig åter om och skyndade sig in. Luckan stängdes bakom henne, rampen försvann och ljusskivan började sakta röra sig bort. Den gled över vattnet, upp bland molnen och försvann. En stor känsla av saknad blev allt den lämnade kvar i Xxxxxxxxx och så saken som låg kvar i hennes hand. Försiktigt stoppade hon ner den i fickan. En tår rann över hennes kind, hon torkade bort den med jackärmen och tittade upp på Yyyyy-Yyyyyy. Hon hade sett att han hållit en liten vit bok i handen. Nu stoppade han den innanför den smårutiga skjortan. Så drog han igen blixtlåset på täckjackan och tog hennes hand i sin.
- Kom, vi måste skynda oss hem. Det är sent!
Ja, det var verkligen sent nu och det började redan mörkna. De gick så snabbt, som små ben kan gå. De tog genvägar, men det mörknade allt snabbare. När de kom till parkvägen vid lekis, var klätterställningarna tomma. Alla barn var inne och parkbelysningen hade redan tänts. De gick snabbt. Plötsligt ropade någon bakom dem. När de vände sig om, såg de Xxxxxxxxxs pappa stå vid bilen. Han hade svängt in bilen till trottoarkanten, just där de för bara en liten stund sedan gått över gatan. Bildörren var öppen och han lutade sig över taket på bilen och ropade på dem.
- Kom hit!
Han lät irriterad och arg. När de kom närmare, gick han dem till mötes.
- Nu kommer ni med, vi har letat efter er halva dagen.
Han var mycket arg på rösten, men det syntes i hans ögon att han hade varit orolig och kanske rädd för vad som hade kunnat hänt dom. De åkte bil den korta biten hem. Han hade tagit ut bilen, berättade han, bara för att köra runt och söka efter dem. Yyyyy-Yyyyyy pappa var även han ute och letade. När de kom till gården, ställde han in bilen i garaget och följde Yyyyy-Yyyyyy till porten. Säkert skulle den stackarn få många bannor nu. Så gick Xxxxxxxxx och hennes pappa till sin port. Han höll henne mycket hårt i handen. Det gjorde ont, men hon vågade inte säga något. Det var bara ögonen hennes, som blev allt blankare.
Där hemma mottog en lätt hysteriskt gråtande mamma och en skadeglad bror. Äntligen hade hans snälla och beskedliga lillasyster gjort något hon inte fick. Xxxxxxxxx's pappa gick för att ringa Yyyyy-Yyyyyy föräldrar, medan hennes mamma inte visste, om hon skulle vara arg eller glad. Allt var rubbat ur sitt normala mönster och inte ens middagen var gjord. För Xxxxxxxxxs del skulle det inte heller bli någon sådan eller något annat heller för den delen. För när pappa kom tillbaka från telefonerandet, togs rottingen fram. En stol sattes fram och där i hallen, fortfarande med ytterkläderna på, fick Xxxxxxxxx mottaga sitt livs första och enda smisk med mattpiskan. Annars hade man bara varnat henne lite bryskt för rottingsmisk, om hon någon gång inte uppfört sig helt väl. Hennes bror hade dock fått smisk någon gång då och då. Han tittade nu förnöjsamt på bestraffningen. Det sved och hon grät. I handen höll hon hårt det lilla guldiga föremålet och detta skänkte henne en viss tröst i hennes nöd. Efteråt ville hennes föräldrar veta var hon varit hela dagen och vad hon gjort. Hon berättade att de gått till kraftverket och sedan till stranden. Hon sa inget exakt, skattjakt bara. Resten var ju hennes och Yyyyy-Yyyyyy hemlighet, så om det andra höll hon tyst. På något vis visste hon att hon aldrig skulle kunna dela med sig helt till dem av sin upplevelse.
- Skattjakt, sa hon tyst igen. Jag hittade den här!
Hon höll fram föremålet och frågade.
- Får jag behålla den?
Hennes föräldrar tittade på den lilla guldiga saken i sina händer. Vände och vred på den och förkastade den slutligen som värdelös.
- Behåll den, sa Xxxxxxxxxs pappa. Och nu skall du i säng!
Utan mat i magen och med rumpan röd av smisk fick hon så gå till sängs. Ögonen var varma av alla tårar och kudden blev snabbt våt. Hårt höll hon sin skatt i handen. Dörren till hennes rum stod på glänt och hon kunde höra resten av familjen prata inifrån vardagsrummet. De skramlade med porslinet. De skulle äta mackor och dricka varm choklad nu, där inne framför TV'n. Hon kunde redan känna doften och det vattnades i hennes mun och kudden blev ännu blötare av tårar. Magen knorrade och hon bet ihop läpparna. Men det hon varit med om var värt allt det här och mer därtill. Detta förstod hon trots att hon var så ung. När Yyyyy-Yyyyyy och hon gått hem, hade de lovat varandra att inte säga ett knyst om det som hänt. Det hade hon inte heller gjort och när hon fått smisk, var det en viss tröst att veta, att hon inte var ensam om att få det. Nu kramade hon hårt om föremålet och viskade för sig själv.
- Tissi Mo.
Plötsligt såg hon genom sina halvt slutna ögon, hur rummet lystes upp av ett svagt sken och hur dörren tyst gled igen. Xxxxxxxxx låg på mage med den ömma rumpan upp och plötsligt smekte mjuka händer bort allt det onda. Så kände hon åter igen den söta goda smaken i sin mun. Denna gång mättade den henne och fick hennes ögonlock att falla helt ihop. Men innan de gjorde det, tycke hon sig se Tissi Mo le mot sig.
Dagbok del 17 - Lantställe, Alexis Yexes.
Så hände det bästa som kunnat hända. Xxxxxxx's föräldrar hyrde ett lantställe långt ute på landet. En röd liten flygelbyggnad med vita knutar. Den hörde till en större gård. En riktig idyll, omgärdad med grönska. Gården låg intill skogen som var tät, mörkgrön och lockande. Runt gården fanns öppna fält och ängar. Men där fanns också en mängd små och stora fält, gömda för ögon, av den täta skogen. Det var långt till nyfikna grannar och större vägar. Gården låg i Vallentuna kommun, som ligger ungefär tre mil från Stockholm. Nästan genast började Xxxxxxx att utforska omgivningen. Med Tissi Mo's hjälp kunde hon finna det hon sökte efter. Platser och fält där Xxxxxxx kunde vara ensam med sin lärare och vän från rymden. Fält där denne och andra ostört kunde landa. Platser dit blickar inte kunde nå. Lantstället med sina många möjligheter gav enormt stora chanser till umgänge med Tissi Mo. Under månaderna som följde lärde hon sig mer än hon kunnat drömma om. Detta skedde mycket på grund av att, hon nu kunde flyga iväg ut i rymden med Tissi Mo allt oftare. Hon visste det inte själv ännu, men hennes dagar som elev hos Tissi Mo var räknade.
Xxxxxxx hade nu nått till en ny period i sin utveckling, den som sakta förändrar barnet till en vuxen individ. Flickan blir till kvinna och får nya sätt att se på saker och ting. Men för Xxxxxxx gällde det också en annan utveckling. Hon behövde nu en annan lärare än Tissi Mo. Tissi Mo kunde givetvis mycket och hade en stor intelligens, men trots detta behövde Xxxxxxx ändå byta lärare. Xxxxxxx behövde nu en vuxenlärare, trots att hon bara var fjorton år fyllda. Dessutom behövde hon se och lära känna andra utomjordiska varelser, med mera ovanliga utseenden än dem hon hade träffat hittills. Tissi Mo hade jobbat färdigt med henne. Tissi Mo hade dessutom många nya unga elever att ta hand om. Xxxxxxx skulle alltså vänja sig vid andra livsformer. Vad var då det lämpligaste att göra? Jo, att hon fick en vuxenlärare, med ett ovanligare och mer markant utomjordiskt utseende. Xxxxxxx skulle själv möta sin sanna lärare, som Tissi Mo kallade honom. Hans namn var Alexis Yexes. Xxxxxxx hade inte fått veta så mycket om hans härkomst eller om den ras han representerade. Hon antog att han inte skulle skilja sig så väldigt mycket från de andra varelser som hon sett under årens lopp. De hade alla varit förhållandevis människolika.
Nu stod hon och väntade på denne man. En man vilken hon alltså inte riktigt visste eller förstod hur han skulle se ut. Hon stod på trappan till sina föräldrars hyrda hus, ute på landet. Det var sommaren 1975 och hon var 14 år gammal. Hennes föräldrar var borta på fest och skulle så förbli till sent på natten.
Kvällen var ljum, vinden lekte lite i hennes tunna sommarklänning. Hon stod och såg ut i mörkret, bort mot skogen. Hon hade väntat i 15 minuter. Det var inte så att han var sen, det var hon som var tidig och lite otålig. Hon väntade ivrigt på att få träffa honom. Detta första möte skulle ju vara enklare att minnas detaljerna runt, eftersom hon var så gammal. Hon var mycket nyfiken på denne man, som hon redan kunde känna utstrålningen ifrån. Han syntes inte till än, men luften vibrerade redan av hans rena godhet. Det fick henne att känna sig lugn och trygg i natten. Så dök han äntligen upp. Han steg ut på grusgången cirka 5 meter framför henne. Den svaga belysningen över ytterdörren träffade honom bara delvis.
Plötsligt frös hon till is och hennes hjärta tycktes sluta slå. Kvällen kändes inte så ljum längre, utan bitande kall. Hon rös till.
Hans ögon...
De ögon som nu iakttog henne utifrån mörkret, lyste med en klar skarp grön färg. När hon så till sist kunde flytta blicken från dem, såg hon att hans drag inte alls var så mänskliga, som hon trott att de skulle vara. Kunde han alls kallas mänsklig. Ansiktets form var ganska kantig, men det kala huvudet var rundat. Hjässan tycktes ha en ljusare färg än resten av huvudet. Ögonbrynen var stora och buskiga och fick honom att se grym ut. Han var lång, säkert minst 2.20. En lång mörk slängkappa dolde fullständigt alla konturer av den långa kroppen. Hon hade ingen aning om vad som dolde sig där under. Hur många armar, ben eller något annat, kanske hemskt, han hade.
Samtidigt som hon åter rös till av obehag sa han helt lugnt:
- Du är väl inte rädd för mig?
- Dina ögon lyser ju, pep hon.
- Och vad kan då mina ögon göra dig?
Hon hade inget svar på den frågan och stod villrådig.
- Katters ögon glimmar ju i natten.
När han sa det, slöt han samtidigt sina ögon till hälften och lämnade endast kvar smala strimmor av ljus, som strålade ut i natten.
- Katters ögon är en annan sak, sa Xxxxxxx. De lyser inte så där, Hon gjorde en vag gest med ena handen mot honom.
- Lita på mig, sa hans röst utifrån mörkret. Känn att jag är god och inte ond.
Han kom närmare henne och hon ryggade ofrivilligt för honom. Hon kände ju redan hans utstrålning. Hon kunde se hans auras glans. Det var bara hennes jordiska tankar som protesterade mot honom.
- Jag vet att du är god, men...
- Jag vet, sa han mjukt.
- Kom nu... han tog ett steg närmare henne.
- Vi måste gå till mötesplatsen nu, sa han med lugn mörk röst.
Hon ryggade åter lite och höll sin distans till honom.
- Kom nu, vi går. Du behöver inte gå intill mig, gå efter du, sa han.
Så började de gå åt det håll han kommit ifrån. De följde stigen in i skogens mörker. Hon gick bakom den högresta gestalten. Natten var lika tyst som de två vandrarna, ingen av dem sa något. I Xxxxxxx's inre var känslorna fortfarande i uppror. De gick ytterligare en bit och vek så av från stigen åt höger och kom till utkanten av en rovåker. Här skulle landningen ske. Månen lyste svagt upp de båda, men lämnade allt annat i mörker.
- Lika rädd?
Han såg inte direkt på henne, utan ställde frågan ut i luften. Kanske ville han inte vända sina lysande ögon mot henne igen.
- Nej, inte lika rädd, svarade hon med en tunn och lite osäker röst.
- Bra!
Han log och visade upp en rad med lätt spetsiga tänder.
Åh nej, varför sådana tänder!
- Lilla vän....
Han sa det mjukt och tröstande. Det var få ord, men betydelsefulla. Det låg stor ömhet bakom orden, för han hade hört hennes tankar. Nu skämdes hon över sina tankar. Hon suckade djupt och försökte få kontroll över sitt inre. Känslorna stred alltjämnt. Hon hade nästan lyckats med att få bukt med dem när en silverblänkande skiva sänkte sig ner från den stjärnklara himlen ovanför deras huvuden.
Det var ingen särskilt stor farkost. Hon antog att de skulle ha en rendezvous med ett större skepp längre fram. Kanske skulle detta ske redan i utkanten av hennes solsystem. Hon fann att hon hade rätt i sitt antagande. Redan efter sex minuters färd dockade de till en större farkost. När detta skedde, låg de bakom Plutos parallellplanet Ademenes, strax intill dess lilla ishöljda måne Orindo. Väl inne i den större farkosten, begav sig läraren och den blivande eleven till dess översta rum. Detta tjänstgjorde som vardagsrum. Stora mjuka soffor stod utställda lite här och var i rummet. Med hjälp av pastellfärger och ett stort antal blågrön- bladiga växter, hade man försökt skapa en någorlunda trivsam miljö. Detta var ursprungligen ett fraktskepp. Mycket i dess utformning hade gjort att Xxxxxxx hade förstått det.
Väl där inne och i lugn och ro, hade hennes känslor inför Alexis Yexes förändrats. Hon var inte längre rädd för honom. Nu studerade hon honom istället i smyg, medan de intog en kopp rykande hett te. Kvinnan som serverat dem detta hade hälsat hjärtligt på henne på utomjordiska. Afgall, hade hon sagt och Xxxxxxx hade sagt detsamma. Men nu satt hon alltså där och iakttog Alexis Yexes. Att han var lång, det hade hon ju redan märkt. Nu när han tagit av sig slängkappan, syntes också kroppen. Han var smal med en maskulint vältränad kropp. Hans hand, som nu höll i tekoppen hade långa smala fingrar. Ansiktet var kantigt, med kal rundad hjässa. Hjässan och den raka näsan hade en ljusare färgton, som kunde kallas för sandbeige eller möjligen valnötsbrun. Resten av ansiktet var mörkt hasselnötsbrunt till färgen. Ansiktet var mycket rynkigt, som hos en mycket gammal man. Men hans utstrålning och de gester han använde, samt den humor som hon såg glittra i hans ögon, sa henne något helt annat. Dessa faktorer stämde bara in på och kunde bara härröra från en ung man. Så här inomhus, i det upplysta rummet, var hans ögon släckta. De hade en vacker ljust gröngul färg. Ögonen var inramade av långa täta ögonfransar. Dessa skulle säkert ha gjort vilken jordisk fotomodell som helst mycket avundsjuk. De buskiga ögonbrynen, som hon förut tyckt givit honom ett grymt utseende, gav honom nu en speciell charm, som hon kom att tyckte om. Han log mot henne, med en mun som hade nästan obefintliga läppar. Inte ens hans tänder skrämde henne längre.
Så blev det att de äntligen kom att hälsade på varandra ordentligt. De gjorde det utan hennes trångsynta vanföreställningar och fördomar. Så som elev möter lärare för första gången, lade de sina respektive vänstra handflator mot varandra. Ett skarpt ljus bildades runt händerna, för att sedan strax åter tona bort.
Så fortsatte deras resa. De drack sitt te, skrattade och pratade. Den nye läraren sa att han bara ville bli kallad Yexes. Han berättade om sig själv och sin hemplanet. Han berättade också om planerna som han hade för henne och om besök de skulle göra. Under tiden som de samtalade, förde farkosten dem ut i universum. Ett nytt spännande äventyr väntade henne där ute, men det var ingenting jämnfört med minnena runt hennes första möte med Yexes, hennes nye lärare.
normal
med som en form av slutord och förklaring till en del människors upplevelser. Denna information är viktig att sprida då kunskapen om dessa individer är som ett fullgott vaccin mot kontakt av oönskad natur.
Det finns en mörk zon invid Jorden. Dess kraftkälla ligger helt nära och dess energicentrum klänger sig fast och lägger sin skugga över Jorden. På grund av denna zon påverkas mänskligheten. Den mörka zonens själlösa väsen kan gå in i och göra en del människor aggressiva till sitt beteende. Den energi som strömmar ur människans aggressioner är huvudnäringen för denna typ av individ. De lever helt enkelt på negativa vibrationer från Jorden. Den som påverkas av zonens invånare kan bli det på flera olika sätt. Påverkan kan ske så att alla sinnen, syn, hörsel, smak, lukt och känsel uppfattar en händelse eller ser och hör en person.
Vid uppfattandet av en händelse, är denna oftast otäck. Hela upplevelsen är till för att skrämmas. Händelsen innehåller med all säkerhet en eller flera skapade, ej äkta utomjordiska varelser som kanske gör något otäckt med personen. Zonens varelser har ingen grundform utan tar sig en sådan. De väljer oftast ut en viss form av nu existerande snäll utomjordings form och använder denna. Varför? Jo, för att på detta vis skrämma mänskligheten och få denna rädd för utomjordingar. Det finns på Jorden idag tio fredligt och aktivt arbetande raser för det Planetariska Förbundet. Dessa goda varelser kopieras en efter en av den mörka zonens invånare.
Allt detta sker som ett infiltrerande för att stoppa den utomjordiska verksamheten på Jorden och spridandet av ljus och kärleksfull energi till mänskligheten. Den mörka zonen skulle inte klara av att Jorden gick med i ett förbund av ljus.
Den mörka zonens varelser kan också ta kontakt med en enskild människa. De tar sig då formen av tex. en utomjording, människa, nära vän, släkting, död eller levande. De kan visa sig i form av en människa eller varelse och påstå sig vara en andlig ledare. Denna kommer sedan att ge goda råd eller utbildning till den kontaktade människan. Utbildningen kan ha kraft i sig. Vid tex. utbildning i healing kan denna ge vissa resultat, men healingen leder i detta fall aldrig till bestående resultat.
Informationen som varelserna ger kan bli mer och mer disorienterande och förvirrande. Ofta bryts personen ner mer och mer. Denna typ av kontakt kan bana vägen för kommande personlighetsklyvning eller annan typ av sinnessjukdom.
De som idag utsättas för eller tidigare har blivit utsatta för besök av denna mörka zons invånare har alla uppfattat sin upplevelse som fysisk. Det de verkligen upplevt är dock styrt i tanken. En hjärnprojicering och ett kort levande i en styrd verklighet är vad som sker personen. Alla kroppens organ styrs ju av människans hjärna och om denna påverkas på det sätt som dessa varelser kan så kan allt hända och verka mycket äkta för den drabbade.
Denna person kan svära på att allt var verkligt och ibland också påvisa skador som tyder på detta. Skadornas uppkomst skiftar dock. Den verklighetskänsla som personen känner vid upplevelsen gör det möjligt för personen att själv visualisera fram kroppsliga skador.
Varelserna själva kan inte åsamka materiell skada. Detta på grund av sin bristande energistruktur. De kan däremot påverka en person att slå sig själv eller någon annan.
All Jordisk vrede och allt våld kan inte tillskrivas den nämnda zonens invånare. Dock kan sägas att mycket grovt våld och uppkomsten av krig kan ha skett med dessa varelsers hjälp.
Mänsklighetens enda säkra skydd är kunskap om dessa varelsers existens. Med en öppen förståelse av problemet, plus en klart ljus och kärleksfull attityd gentemot varelserna så har de inget fäste i våra liv.
Vid ett plötsligt uppkommet möte med utomjordingar, där man inte är säker på deras ursprung, bör man vara förberedd.
Så här vet du kontaktarnas ursprung:
Kan du se auror i vanliga fall och inte kan se någon kring varelsen? Om svaret är att du brukar se auror, men inte kan se någon på varelsen framför dig så är denna varelse med stor säkerhet en invånare från den mörka zonen.
Om ni inte kan se auror skyddar ni er genom att inte bli arg, trots eventuell provokation. Sänd ut tankar om ljus och kärlek. Om du finner detta svårt tänk positivt på något du gillar eller någon du tycker om.
En varelse från den mörka zonen kan inte haka sig fast i ett medvetandet hos en positivt inställd person. En av den mörka zonen skapad utomjordings form kommer att upplösas eller försvinna på annat sätt vid din goda tanke.
Vid en omedveten eller oönskad redan etablerad kontakt med den mörka zonens varelser kan man agera som följer:
Bryt inte din kontakt för fort. Rita av märket i denna bok i ditt hem, men först efter en tid. Börja med att tänka om och gör saker du länge drömt om eller mycket tycker om. Måna om dig själv och din omgivning. Slappna av, ta semester och var inte rädd eller spänd. Du har kraften inom dig att klara av allt. Börja etablera ett för dig överdrivet positivit tänkande, detta renar dig fullt ut. Älska och tyck om dig själv! Det är kanske det svåraste för många men försök ändå.
Minns att majoriteten av utomjordingar är goda! Om utomjordingarna vid ett plötsligt eller planerat möte finns kvar, trots ditt positiva tänkande, ja då är du mer än säker och i goda händer. Minns två saker: För det första; en god tanke som du sänder till en god utomjording brukar med största säkerhet besvaras med en god tanke eller gest från denna. Inte alla utomjordingar förstår just ditt språk eller kan svara i din tankeform, men alla förstår vi god respons eller ett leende. För det andra; tillhör alla nu besökande utomjordingar det Planetariska Förbundet och följer därför också de lagar och regler som detta satt upp. En sådan lag/regel säger att du har en egen fri vilja och att de inte kan tvinga dig till något.
Att observera ett flygande föremål eller att titta på ett landat är inte farligt på något sätt. Den mörka zonens invånare kan aldrig skapa en bild med en landning utan att själva stå bredvid dig.
Angående landade farkoster kan sägas; Det finns idag inga störande eller för människan farliga krafter i eller runt farkoster. Vissa energier ombord hindrar dig att komma för nära, om det inte är meningen att du skall vara där. Dessa skapade energier runt farkosten är också till för att hindra att du rör vid farkostens yttre. Man månar om att ingen skall skada sig om tex. yttre delar skulle vara varma. Om du kan gå alldeles inpå farkosten är denna säkerhetsfunktion troligen inte aktiverad. Rör då aldrig vid något du inte är säker på vad det är.
Några ord på vägen:
Afgall= vänligt hej
Adjann= vänligt hej då/farväl/adjö
Scharann= Hoppas du mår bra och har lycka (vänder sig en högst två personer)
Scharana= (som ovan men vänder sig till flera personer)
Kzo(å)= nej
Assa= ja
T sir= vänta
Math= kom
Geshiven aj= tack
M'ga= medgivande/positiv
Apell= vänligen sitt här
Ape ma= sitt stilla
Nasam= mat/näring/hungrig
Kirtah= dryck
Dashon= varm dryck
Åchon= badrum med toa
Dodjeea= toa med tvättställ
Ese för é ade ashin= jag ber om att få åka hem/återvända
Ese för é ade anne= jag ber om att få åka med
E she ne bay= talar ni flytande (utomjordiska)
Hadesch eller Hatesch= välkommen
Raudja= på återseende