Det har kretsat många trosföreställningar kring björnen, inte bara att den var fysisk stark, utan också att den hade övernaturliga krafter.
Den som stod öga mot öga med björnen trodde man drabbades av björnfrossa, ett tillstånd där man frös och darrade och ibland blev helt handlingsförlamad, och då hjälpte varken mod eller bra vapen. Att äta blod och galla från en nyslaktad björn troddes hjälpa mot detta.
Björnblod eller björnhjärta trodde man dessutom var en bra kur för de som ville vinna kroppslig styrka och ett starkt psyke. Björngallan var inte bara verksam mot björnfrossa, utan också en väl använd metod för att bota alltifrån ögonsjukdommar till lunginflammation.
Metoderna hur man skulle skydda sig mot björnen var många. Att gräva ner sig i mossan eller spela död, är en föreställning som lever än idag. Förut trodde man också att björnen förlorade all lust att angripa om det kvinnliga offret visade sin bara stjärt för honom. Då skämdes han rusade iväg i vild panik, sas det.
Man trodde att björnen hade blivit stark som 12 fullvuxna män genom att äta myror, och särskilt farliga var manbjörnarna. Manbjörnarna var de björnar som ursprungligen varit människor, eller ofta bytte skepnad till dessa. Särskillt duktiga på den här konsten troddes samerna vara.
Man trodde också att Skogsrået höll en beskyddande hand över björnen, bland annat att hon gav mjölk och honung till björnen vintertid, och att det var på grund av henne som vissa björnar var omöjliga att skjuta på vanligt vis.
Många trodde att om man uttalade björnens namn högt så skulle man stöta på denna, därför uppfanns snällare smeknamn som sötfot, gullfot, stofar, herrn och basse.