Hem

Döden Resa

Ändra sidan Visa ditt intresse Ämne 82, v10 - Status: normal.
Försteredaktör: Tride
Denna text är importerad från /old/psi/doeden.html
är Upplevbart och Resa

Ett för kroppens celler slutgiltigt tillstånd av nedbrytning - och, enligt vissa, den mänskliga själens frigörelse

Alias: död, dödlighet och mors

normal

Death

When you leave your body for the final time, at death, this is what I believe will happen:

You will be projecting, in real time, for the first few days, close to the physical world, until your supply of etheric matter runs out. Then you will go through the second death and enter the Astral dimension. There, you will purge yourself of all desire, by being able to have anything you have ever wanted, in abundance. This is done through having the full use of your subconscious mind's powerful creative ability. Here you can saturate your every need and desire, until you see these desires for the illusions they really are.

You will then shed your Astral (desire body) and enter the Mental dimension. There you will see your past life, examine and express every thought you have ever had and every action you have ever done. There, your thoughts, memories and experiences will be added to the Akashic Record. Which is the recorded experience of the entire human existence in the physical dimension.

Shedding your mental body you will then enter the Buddhic dimension. There you will stay for timeless healing, for rest, atonement, forgiveness and understanding of self. In this world your inner wounds will heal and your soul will be nurtured by divine love. Your spirit will become whole and perfect once more.

Then you will shed your Buddhic body and enter the Atmic dimension. There you will wait in the divine presence for those you love. Then, one day, you will go on to the next level of existence; where the last great mystery of life will be revealed to you....

normal

När vi talar om döden avser vi oftast en slags postum-existens, dvs. det tillstånd vi förväntar oss efter det vi kallar livet.

Detta tillstånd har vi beroende av bl.a. tro, den kultur och tid vi lever i, eventuella genomgångna nära-döden-upplevelser osv. olika uppfattning om.

Gemensamt för de flesta är en slags rädsla för döden. Eller är det inte själva dödstillståndet som skrämmer oss - kanske är det snarare ovissheten om hur vår sista stund ska te sig?

Märkligt nog - oavsett hur postum-existens gestaltar sig - så har vi inga större funderingar kring vårt prenatala tillstånd, dvs. hur det var innan vi föddes. Frågan är: var vi döda då? Var tillståndet detsamma?
Om så är fallet så har vi redan varit i dödslandet och borde ju inte hysa ångest över att återvända..
Om det nu inte var så att det var en ryslig tillvaro där och att minnet gnager långt ner i det undermedvetna!
Hur som helst lyckades vi uppenbart ta oss ur just den sortens död (om den finns) och födas in i det liv vi nu lever.
Är i så fall reinkarnation vad som väntar bortom gränsen? En slags vilopaus kanske i det som då övergår till nytt prenatalt stadium och återfödsel.

Ligger dödsrädslan i vad slags liv som då väntar nästa gång? I ovissheten om hur vi då ska få det, vad vi då ska stå ut med? I det absoluta faktum att vi inte har någon som helst möjlighet att så att säga bereda väg för vårt eventuella nästa liv redan nu - eller har vi?

Det lär finnas människor som testamenterar jordiska ägodelar till sig själva.
Det finns religioner som menar att hur du lever ditt nuvarande liv bildar grund för ditt nästa.
Är vi kanske rädda för att överge nära och kära - eller för att bli övergivna? Att plötsligt vara helt ensamma?

För dem som tror på själens möjligheter att leva utan bundenhet till vare sig hjärna eller kropp - sitter rädslan för döden kanske i vart själen tänkt ta vägen, om det är så att vi inte längre kan vara med och bestämma riktning eller val med hjälp av vår hjärna (som ju dör för gott). Att den kanske rent av hittar på rena dumheterna, sådant som vi i nuvarande tillstånd alls inte skulle gå med på ?!

Om inte - om det till och med är så att livet verkligen tar slut på alla sätt vi kan tänka oss - om själen inte alls existerar - vad är det då som skrämmer? En icke-existens lär vi ju inte ha det minsta medvetande om!

Ett tillstånd helt utan medvetande är ju vad man kan säga helt nollställt, alltså bör det inte kunna räknas som vare sig positivt eller negativt... - och väl då inget att vara rädd för?!

Sök