En teori om hur utomjordingar skulle kunna ha kommit, inom ramen för naturlagarna så som vi förstår dem idag
Det skulle kunna vara så att deras egen värld oundvikligen var döende av någon anledning och att de därför intensivt letade efter någon ny värld att leva på. De scannade himlen med hjälp av sina teleskop som är extremt mycket bättre än våra är. De fick då nys om ett solsystem med planeter som skulle lämpa sig mycket väl. De skulle med sin teknik se att systemet hade precis rätt egenskaper: stjärna av rätt storlek och ålder, två ministjärnor som ger precis rätt kaos i systemet (Jupiter och Saturnus), som slungar in block av de andra grundämnena, speciellt vatten, på ytan. Och att det fanns ett par planeter med rätt storlek för att dem skulle passa. De kunde då räkna ut att planeten borde vara mogen efter ett par miljarder år. Så Tellus var ett av ett flertal sådana platser i universum som kanske skulle visa sig vara räddningen för deras civilisation. Allt de behövde göra var att bygga de interstellära rymdskeppen, mata in stora mängder kunskap i skeppsdatorn, lasta skeppet med lämpligt försvarssystem och ett antal prober. Sedan så var det bara att lasta på ett femtiotal befruktade ägg, i nedfryst form.
När sedan ett av de ivägskickade interstellära skeppen efter miljoner eller kanske miljarder år når sin destination så lägger den sig i lämplig omloppsbana och de datoriserade proberna går ut för att analysera alla de lämpliga planeterna. Ett av dessa interstellära skepp har alltså nått jorden och proberna har undersökt planeten i stor detalj. Nu sätts habiteringsfasen in. De intelligenta datorerna måste samla fakta om jordens mikroorganismer och om atmosfärens sammansättning. De fortsätter genom att se hur inhibitanterna har löst problemet med att överleva mikroorganismerna och atmosfären, strålningen, osv. Nu är det dags för datorn att väcka upp en i taget av de befruktade cellerna. Dessa foster växer upp i sin egna artificiella miljö och utsätts för lämplig stimulans genom skeppets datorer. De lärs upp om deras civilisations kultur och teknologi. Det kan hända att flera foster dör på grund av skador vid nedfrysning eller upptining eller kanske av den livsfarliga strålningen ute i rymden. Så kanske bara en liten del av cellerna överlever, trots dess skyddande hölje.
Nu måste dessa varelser påbörja sitt arbete med att anpassa sig till jordens klimat, mikroorganismer, solstrålning osv. Det är nu det långdragna arbetet med genetisk manipulation, kloning, och korsning för att få fram lösningar som klarar miljön utan att förlora sin utrsprungliga art, den civilisation som för en miljard år sedan startade det hela. Det är i detta arbete som tusentals människor och djur kidnappas för att utsättas för experiment, speciellt i avseende på reproduktion. Det visar sig att de nog måste kosta sig på med något jordsligt för att kunna klara sig. Så de väljer människan och fortsätter sitt arbete. Och den dag då de blivit tillräckligt många och immuna mot alla våra farsoter så kommer vi att få en ny civilisation som knackar på dörren och ber om asyl!
Kommentar av JN:
Jag säger bara... osannolikt, otroligt och banalt. Sannolikheten för detta måste vara så liten att den närmare sig 0.
Svar från Jonas:
Varför?
Jag vill klargöra att jag sälv är av den åsikten att de ufon människor upplever idag INTE har något utomjordiskt ursprung. Jag tror inte att vi är besökta, men jag är inte säker på att vi inte är det. Däremot så är jag säker på att de närkontakter människor rapporterar inte orsakas av några fysiska ETI.
Men vad jag ville visa med min lilla novell var att det finns motargument till avstånds-argumentet. Många säger att de visst kan tro att det kan finnas liv på andra platser i universum, men att univerrsum är så stort och den hastighet med vilken vi kan förflytta oss så liten att chansen att någon civilisation skulle hitta hit är mindre än obefintlig.
Vad jag ville säga är alltså att tiden inte måste vara ett problem. Det kan verka troligt att en avancerad civilisation med enorma rymdteleskop skulle kunna läsa av mycket information från andra planetsystem och kunna avgöra vilka som har förutsättningarna för en livsduglig planet. Och att de skulle kunna låta sina nedfrysta befruktade ägg (eller motsvarande) färdas till kanske hundratals eller fler stjärnor. De skulle kunna färdas under miljontals eller kanske miljarder år.
Och jag vill säga att detta egentligen inte är min egen ide utan kommer från en skeptisk astronom som ger kurser i Interstellär Kommunikation vid Göteborgs Universitet. (Jag har 5 poäng i ämnet.)
Min novell pekar alltså på en möjlighet. Och man kanske kan fundera över varför vi inte har haft besök ännu, med tanke på hur möjligt det skulle vara för ETI att ta sig hit!
En av sakerna som talar emot versionen om de kuvösskepp som jonas beskriver är att den utrustning (data/nätverksystem, elektronik, AI, miljökontroll) borde (även om arten är långt mer utvecklad än vår) ha svårt att kompensera för den långa tidsfaktorn som krävs för resan. Även om systemen har en inbyggd adaptionsförmåga för att klara av förändringar är chansen stor att någon eller flera mer eller mindra vitala delar av skeppet går ur funktion med grava följder. Sen har jag svårt att tänka mig en farkost som klarar av anfall från mikropartiklar och kollisioner från andra stenobjekt eller den otroligt höga grad av olika former av strålning som finns på vissa platser i universum!
Däremot om det är något som livet lär oss här på jorden är att det kämpar för överleva mot alla odds, och ibland lyckas det...