N. Hassel. F. Pähkinä-pun, Nöterträd.
Hos hasseln är det kännemärke, som givit anledning till namnet hängeväxter, nämligen hänget, tydligt utpräglat i hanblomställningen, fig. 1, ett långt, slakt, hängande, tätblommigt ax, som frambringar ståndarmjöl i stor ymnighet och lätt sättes i rörelse av vinden. Blomningen sker långt före lövsprickningen. Hanhängena bildas redan föregående år, såsom i allmänhet våra träds knoppar, men övervintra som knoppar utan några skyddande fjäll. Därför kan deras sträckning och blomstring börja, så snart dagsmidjan gör sig kännbar, i mars eller april, ja någon gång under blid och solig väderlek mitt i vintern. Ett hanhänge hos hasseln består av en lång huvudaxel med tätsittande skärmblad och inom vart och ett av dessa 2 tunna, sammanvuxna fjäll, nämligen 2 förblad, tillhörande den av 4 tvåkluvna ståndare (8 ståndarknappar), fig. 2, bildade blomman. Honblommorna sitta i små knopplika ax, omgivna av vanliga knoppfjäll, mellan vilka de korta märkena skjuta fram som små purpurröda trådar. En honblomma består av ett mycket litet fruktämne och 2 trådlika märken, fig. 4 (jfr även avenboken!). Från blomningen till nötmognaden åtgår en tid av 5 månader. Hasselns frukt är en typisk nötfrukt med ensamt frö, rikt på näringsförråd i hjärtbladen (nötkärnan), med benhård fruktvägg (skalet) till fröets skydd, fig. 7. Välsmakligheten hos nötfröet beror på den fina nötoljan i näringsförrådet. Vår avbildning, fig. 6, visar ett par ytterligheter av variation i nötens form hos svenska exemplar.
Hasseln är stundom, särskilt i tät skog, ett litet träd av 5-8 m:s höjd, men blir oftast en yvig buske genom de talrika skotten från rothalsen. Den är en skuggväxt och har i vanliga fall tunna, mörkt och rent gröna, lätt vissnande löv, men trives flerestädes på solöppna ställen, t. ex. i skärgårdarna, då löven bliva blekare gröna osh som unga, i det att skotten växa hela sommaren, av rödaktig anstrykning. De unga, raka stammarna äro mycket starka och sega, och kluvna till tunna band lämna de ett mycket starkt korgmaterial.
Hasselns utbredning mot norr går obetydligt längre än ekens (på Norges v. Kust ända till Västfjorden). Genom fynd av fossila hasselnötter i de norrländska torvmossarna har man utrönt, att hasseln i Sverige förr gick mycket längre mot norr än nu, men genom sommarvärmens avtagande utdött inom en stor del av området för sin största utbredning. Så vitt man av de fossila fynden kunnat beräkna, har detta område minskats med över 80,000 kvkm. Vid sin nordgräns förekommer hasseln spridd som reliktbestånd på väl skyddade lugna och varma lokaler, mest invid någon brant bergvägg mot söder, de norrländska sydbrantsbergen.