N. Hestehov. F. Leskenlehti (änkeblad).
På fuktig lera genom nästan hela norden växer hästhoven, danskarnas fölfod, namn, som syfta på bladens form. Den är ursprunglig på skogsbrynens fuktiga mark, men har blivit ett svårutrotligt ogräs på åkerleran i våra sädesbygder, emedan den sprider sig med långa vågräta jordskott (utlöpare). Mycket tidigt om våren, redan vid källossningen och kanske förr än någon annan vårört vaknat, står en och annan Tussilago-planta i blom på den nakna, våta marken: med sina små men lysande korgar dotar den till en bild av själva solen, som A. T. G. sjunger. Den besökes redan då av insekter, honungsbiet, vilda småbin m. m. Det är uteslutande mittblommorna, fig. 4, som bjuda på honung, och det är även de som alstra ståndarmjölet, varemot de ej kunna sätta frukt eller åtminstone endast slöa frukter. Kantblommorna däremot, fig. 3, äro uteslutande honliga. Först fram på sommaren ser man växtens örtblad utveckla sig, rosetter av rundat hjärtlika, undertill gråulliga blad.
Växtens utveckling har nämligen ett egendomligt förlopp: de bladbärande skotten (de vegetativa eller näringsskotten) äro utveckade i laga tid (högsommaren), men hinna ej att samma år blomma, och före hösten äro endast knopparna till blomkorgar färdiga. Dessa övervintra, liksom t. ex. sippornas och gullvivans blomknoppar, och till deras utsprickning är redan den tidiga vårens låga värme tillräcklig; vid den tiden har växten således blott florala skott liksom andra på bar kvist blommande vårväxter. De blombärande stjälkarna hava fullkomligt utbildade blad, som mera äro skydds- än näringsblad. Den blommande korgen bäres upprät, men under frukternas mognande lutar den, och i full fruktmognad rätar stjälken till slut återigen upp sig.