Humanism är ett filosofiskt förhållningssätt att tolka människan, ett bildningsideal som hävdar hennes rätt.
Humanismens förebild var från början en av antiken påverkad kulturströmning under 1300-1500-talen (renässansen).
Som störst var humanismen i Italien där Florens blev huvudort. Dante och Boccaccio och Petrarka var kända anhängare. Senare namn är Erasmus och Montaigne (1500-talet).
Människan är enligt humanisterna ett skapande centrum. Man har ett ideal, en universalmänniska vars mål är att utvecklas genom bildning.
Denna s.k. nyhumanism uppstod under 1800-talet i Tyskland. Goethe och Schiller förespråkade en norm humanitet vilken som mål skulle ha bildning av individualiteten. Kant och Leibniz bidrog med utformningen av den filosofiska ideologin. Bildning betydde nu harmonisk utveckling av människans alla möjligheter till en helhet, dvs. utveckling av hela personligheten.
Numera står humanismen (lat. humanus, mänsklig) för ett ideal som sätter den enskilda individens värde i centrum.
Kritiskt tänkande och en vetenskaplig kunskapssyn betonas. Det är en sekulär, icke-religiös livssyn.
Humanister av idag anser inte att det finns förnuftiga skäl att tro på religiösa dogmer, gudar eller övernaturliga förklaringar av tillvaron.
De har alltså en kritisk inställning till alla slags religioner, nyandlighet och ockultism.