En del slagrutegängare har kommit underfund med att de inte behöver gå ut i naturen, utan lika gärna kan arbeta med slagrutan över en karta. Med denna metod har man letat efter vatten, och i den nazityska flottan lär man ha försökt lokalisera fiendeskepp med hjälp av en pendel som man höll över en karta.
På senare år har det blivit populärt att leta efter arkeologiska fyndplatser med denna metod. Här ovan ser vi amerikanskan Rosemary DeWitt i full färd med att leta efter platser lämpade för utgrävningar.
En del utgrävningar som gjorts efter sådana anvisningar har fått värdefulla fornlämningar till resultat. Detsamma gäller utgrävningar som gjorts på grundval av syner som en del människor haft. Paul Jan Brudal berättar i sin bok Oförklarliga upplevelser om den 56-årige norrmannen Olav Toft:
Han upplevde spontant åsynen av gamla bostäder från årtusenden tillbaka. Det hände först ute på Risöya. Många år senare började han gräva på de platser där han hade 'sett' hus, och fann då boplatser och gravplatser från yngre stenåldern, fyra - fem tusen år tillbaka i tiden. Efter hans anvisningar har man också hittat lämningar från äldre stenåldern, för åtta - nio tusen år sedan.
Efter att också ha redovisat några andra, liknande exempel, drar Brudal slutsatsen att exemplen visar ganska klart vilka möjligheter arkeologin har i den här arbetsmetoden.
Det är en vanlig missuppfattning att arkeologiska fyndplatser skulle vara mycket sällsynta och i stort sett slumpartat utplacerade. Så är det inte. Med eller utan slagruta - men helst med ett visst arkeologiskt kunnande - kan man peka ut sannolika boplatser på en karta. Det är t ex inte särskilt svårt att räkna ut att människor gärna bosätter sig på ett ställe där en strid bäck (med dricksvatten) rinner ut i en farbar flod.
En amerikansk arkeolog brukar på sina introduktionskurser ge en timmas föreläsning om vilka faktorer som påverkar människors val av boplatser - närhet till dricksvatten och segelbara vatten, skyddat läge mot stormar, möjlighet att försvara platsen mot anfall, lämplig åkermark etc. Därefter får studenterna kartor över områden som är väl arkeologiskt undersökta. Deras uppgift blir att försöka räkna ut var människor kan ha valt att bosätta sig. En stor del av de platser de pekar ut på kartorna brukar stämma överens med kända boplatser.
Det är alltså inte egendomligt att medier som intresserar sig för arkeologi lyckas hitta en del fyndplatser. Resultatet blir dock bättre om man utnyttjar hela den moderna arkeologins arsenal, bl a flygfotografering och geologisk information om hur landskapet har sett ut tidigare.
Den mest kände psykiske arkeologen torde vara amerikanen Jeffrey Goodman, som gjorde utgrävningar i Arizona åren 1973 till 1975. Platsen hade valts ut med parapsykologiska metoder. Goodman säger sig ha funnit stenverktyg som är ca 100 000 år gamla, och därmed ha bevisat att det funnits människor på den amerikanska kontinenten mycket längre tillbaka i tiden än vad man tidigare trott. Professionella arkeologer anser att han bara har hittat stenar med naturligt uppkomna skarpa kanter.
En del medier har specialiserat sig på att berätta historian bakom föremål som de får se eller hålla i. Hittills har inget framkommit av detta som återspeglar något annat än dessa mediers (mycket varierande) kunskaper om historia och historiska föremål.