Pulmonaria officimalis. Den vanliga lungörten är mindre till tämligen allmän i lundar från skåne till södra norrland medan den smalbladiga arten, endast förekommer på en del platser i södra Sverige.
Den innehåller rikligt med garvämne, laliumsalter, kiselsyra och saponin, bittra lavsyror och slemämnen.
Den torkade örten användes som kraftgivande och hostbefodrande medel i form av te. Längre tillbaka i tiden ansågs lungörten hjälpa mot lungtuberkulos, magblödningar, hemorojder, diarre och vattusot.
Växtens lenande och lindrande verkan förnekas nu för tiden, men man använder den mot revorm, frostskador och sprickor i bröstet samt som omslag i hjärttrakten mot hjärtklappning. Den används mycket av läkarna mot väsningar och andnöd, vilket den botar både hos människor och djur.
Den är mycket bra för sår, den stillar varflytningar som hindrar läkning.
Likaså är den nyttig för rengöring av sår runt könsdelarna.
Förr påstods den hjälpa mot reumatisk värk och hysteri (lyle). Den stimulerar matsmåätningsorganen och intogs för att ge aptit och kraft.
Syrorna verkar dessutrom svagt antibiotiskt.
Liksom hos islandslavan ansågs de kraftgivande vid lubgtuberkulos.
Lunglaven har även använts vid luftrörskatarr, blodspottning och heshet. Dess näringsinnehåll är ungefär samma som islandslaven. I sibirien tillsätts den i öl för att göra det bittrare. Ett te kan emellertid göras på 1 tsk torkad ört till 1 tekopp kokande vatten, för att dämpa inflammationer och lindra lungbesvär och lungkatarr.
På grund av dess rikedom av mineralsubstanser, anses den vara en prima sallad.