Termen mandragora används av herbalister för att beskriva det narkotiska preparat som utvinns ur Alruna. En gång i tiden användes det också som ett poetiskt ord för hela plantan.
Inom folktron används namnet mandragora för en ande eller demon associerad till alrunan och den människoliknande roten.
Dessa övernaturliga varelser sägs likna små, smala, skägglösa män med mörkt skinn.
De rör sig hemlighetsfullt bland människor och hittar ofta på bus och rackartyg. De assisterar och hjälper de mörkmagiker som frammanat dem.
När de inte är upptagna med att bistå magiker eller att roa sig själva med diverse rackartyg, bosätter de sig gärna i alrunans rot.
En del mandragoras kan förvandla sig till alrunor, medan andra förblir osynliga. Mandragoras är alltid av manligt kön. Men kan bosätta sig i alrunerötter av både manligt och kvinnligt kön.
Tron på mandragoras och deras magiska krafter var vanliga i Tyskland och Arabien under medeltiden. Många trodde att dessa märkliga varelser kunde orsaka galenskap hos både djur och människor. Allt enligt viljan från den magiker som frammanat anden. Mängder av trollformler och amuletter fanns tillgängliga för att beskydda sig mot dem.
Vid tiden för häxprocesserna trodde man att mandragoras, tillsammans med de mer traditionella verktygen (paddor och katter), var ytterligare en av häxornas förbundna varelser.
Att hitta en alrunerot i någons ägo var, på den tiden, ett säkert bevis på trollkunnighet. En alrunerot kunde lätt kosta sin ägare livet, vare sig ägaren var man, barn eller kvinna (häxa eller ej).