Följande är en avskrift från sidan 202 och frammåt.
Ett av de första tecknen på att vårt arbete skulle komma att mötas av annat än rättframt vetenskapligt intresse kom när vi skrev ett personligt brev (... hoppas ni vill behandla detta brev som konfidentiellt och personliga ...) till Gerald Piel, utgivare av Sientific American, i december 1972. I det brevet frågade vi ifall hans tidskrift i princip vore intresserad av att ta emot en översiktlig artikel om det parapsykologiska forskningsfältet och påpekade att den föregående artikeln på detta ämnesområde, som tidskriften publicerat, kom i juli år 1934. ""[W F Prince, "Extra Sensory Perception", i Sientific American (juli 1934).] Sedan den tiden hade många ytterligare undersökningar utförts. Till stöd för vår önskan att skicka in en sådan artikel angav vi några av våra preliminära resultat, vilka för oss påvisade att detta var ett viktigt forskningsfält. Vi underströk att vårt mål med denna forskning var att finna samband mellan ESP-funktioner och de fysiska och psykologiska variabler som vi var väl bekanta med.
Olyckligtvis fann vi att upptäckter som är före sin tid kan leda till publiceringar i förtid. Brevet meddelades Leon Jaroff på Time, som strax efteråt citerade ut det och kritiserade vårt forskningsprogram med Uri Geller fastän vi ännu varken hade publicerat det eller beskrivit våra resultat. ""["The Magician and the Think Tank", i Time (12 mars 1973).]
Artickeln i Time byggde av nödvändighet på hörsägen eftersom vi hade en de förseglade läpparnas policy till dess att vi var redo att publicera våra resultat i ett passande vetenskapligt forum. En av timeartikelns huvudkällor var en annan läcka, denna gång otroligt nog uppkommen som ett resultat av ett konfidentiellt besök, vilket begärts av George Lawrence, vid den tiden projektledare för försvarsdepartementets Advanced Research Projects Agency (ARPA). Lawrence hade besökt SRI [Stanford Research Institute] åtföljd av två av sina konsulter, Ray Hyman, en psykologiprofessor vid universitetet i Oregon, och Robert Hyman Van de Castle, en psykolog från Virginiauniversitetet. De påstod sig vilja avgöra ifall någonting i våra forskningar skulle vara av intresse för ARPA.
När de hade anlänt under Gellers vistelse vid SRI låg det naturligtvis nära till hands att begära få se ett experiment under utförande. Vi avslog begäran av två skäl. För det första fick vi åtskilliga sådana förfrågningar i veckan och hade tidigare kommit fram till att det skulle vara omöjligt att utföra kontrollerade experiment med besökare närvarande. Vi hade inte tid till extra experiment, för vår tid med Geller led mot sitt slut. För det andra var vi vid den tiden fortfarande misstänksamma och ansåg det inte vara otroligt att Geller kunde ha skickats till oss för att försöka sig på något trick som skulle knäcka vårt protokoll för det pågående programmet. Vi ville därför till varje pris undvika att han kunde samarbeta med någon utifrån. (Detta var före de kontrollerade experiment, som till sist publicerades i Nature.)
Som ett alternativ till att betrakta ett av våra experiment föreslog vi att de skulle utföra några egna experiment med Geller. På det sättet kunde vad de än observerade inte läggas oss till last. De tillbringade då några intressanta timmar med Geller under vilka de fick bevittna en informell kaffebordstypuppvisning av det slag som Uri Geller föredrar. De försökte sig på ett antal av sina egna och ur vår synvinkel i stort sett okontrollerade experiment (som vi har inspelade på videotejp). Men Van de Castle utförde ett experiment under god kontroll i vilket Geller återgav en teckning som hade fjorts av Van de Castle själv och lagts i dubbla förseglade kuvert på ett ställe där Geller inte kunde se det. Av detta slöt sig Van de Castle till att Geller var en intressant försöksperson för ytterligare undersökningar. Hyman och Lawrence var inte imponerade av de resultat som erhölls under deras experimenterande, men de var heller inte lika väl kontrollerade som Van de Castles. De reste sin väg med könslan av att Geller förmodligen bara var en klyftig trollkarl. Detta är dock ingen oförnuftig slutsats i beaktande av vad de såg och det informella sätt de valde för sin verksamhet med Geller.
Vi blev inte desto mindre förvånade när Time utkom med en artikel där det förekom citat ur ett brev från Hyman i vilka denne skrev att SRI-undersökningarna utfördes med en obeskrivlig slapphet. Till att börja med kunde vi knappast tro på de brist på yrkesmässigt ansvar som kunde tillåta en rak linje mellan ett privilegierat besök i ett laboratorium, där det pågår ett känsligt och kontroversiellt arbete som ännu inte givits publicitet, och sidorna i en populär veckotidskrift. Men utöver detta förelåg det faktum att de enda undersökningar av Geller som Hyman observerat vid SRI var de som han själv och hans kolleger utfört och vad han tyckte om dem var knappast något som hade med oss att göra. Eftersom vi då ännu inte hade förstått de djupgående känslomässiga reaktioner, som utlöses av forskning på detta område, kunde vi bara förvånas över händelsernas vändningar. Vi fick till sist en kopia av Hymans brev där han beskrev sitt besök på SRI och det stod klart att mötet hade påverkat honom starkt på känslonivån. Faktiskt i så hög grad att fastän han hade varit tillsammans med Geller under flera timmar beskrev han Gellers ögon som blå (de är mörkt bruna).
Vi skulle snart komma att inse att våra initiala negativa erfarenheter med Time bara hade varit en försmak på vad som skulle komma. Den mest svekfyllda serie sammanträffanden med en representant för nyhetsmedia som vi hittills har upplevt började oskyldigt nog med en förfrågan från den vetenskaplige reportern Joe Hanlon vid den brittiska vetenskapliga veckotidskriften New Scientist. Han visste att vi hade arbetat med Geller och att vi förberedde publicerandet av en lång redogörelse för våra upptäckter. Han utbad sig ett besök vid vårt laboratorium. Hanlon försäkrade oss att han inte ville besöka oss som reporter och presenterade sig som medlem av en panel, som New Scientist hade satt upp för att undersöka Geller i en egen experimentserie, ""["Uri Geller and Science", red i New Scientist (29 november 1973).] en serie som Geller faktiskt hade gått med på.
Eftersom vi just hade avslutat en serie experiment med Geller, som var delvis framgångsrika men ännu inte publicerade, välkomnade vi möjligheten att samarbeta med en sådan panel, för vi insåg att en oberoende undersökning med all sannolikhet skulle ge resultat som liknade våra.
Hanlon kom till SRI i januari 1974. Efter en del preliminärt diskuterande föreslog han att vi skulle överväga att låta publicera våra experiment med Geller och deras resultat i New Scientist och bad att få se en kopia av allt vi hade skrivit ihop hittills. Vi lär honom få se en kopia men avböjde publiceringserbjudandet med hänvisning till att vi hade sammanställt en uppsats av mer vetenskaplig karaktär och planerade att publicera den i Nature. (Nature hade haft en ledare där vi hade uppmanats att offentliggöra våra resultat, vilket vi tog som en inbjudan.) ""["Challenge to Scientists", red i *Nature*, CCXLVI (7 december 1973).]
Eftersom möjligheten fanns att Hanlon skulle arbeta direkt med Geller gick vi rakt till sakens kärna och meddelade honom de strategier och försiktighetsmått som magiker och andra konsulter rått oss att använda oss av. Dessa inbegrep nödvändigheten av att utföra målteckningar utom synhåll, kravet att ingen i Gellers närvaro före eller under ett experiment skulle känna till målet (för att undvika möjligheten till sublima tips via kroppsspråk, omedvetna munrörelser etc), uteslutningen av möjliga medarbetare från målområdet (för att förhindra radiomottagning via inopererde mottagare), nödvändigheten av att vidhålla tystnad på målområdet (för att undvika avlyssning av målområdet, vilket skulle vara en användbar strategi för en försöksperson försedd med en inopererad mottagare), nödvändigheten av att i tärning-i-askexperimenten använda sig av sin egen tärning och ask, märkta och kontinuerligt kontrollerade av experimentledaren, det absoluta kravet att gensvar på målet skulle göras på papper ochlämnas i experimentledarens fysiska besittning innan målet avslöjades för Geller (för att förhindra post hoc-förändringar av data) osv, osv. Under Hanlons tvådagarsbesök fick han se videotejp, som vi gjorde tillgängliga för honom. Han gjorde en enorm mängd anteckningar, inklusive anteckningar från den uppsats som vi skulle skicka in till Nature, uttryckte sin tacksamhet och lämnade oss.
Nästa gång vi hörde av Hanlon var några månader senare när New Scientist som sin huvudartikel publicerade en lång (femton sidor), passionerat negativ artikel om Geller ""["Uri Geller and Science", red i New Scientist (17 oktober 1974).] som släpptes ut dagen före den då Nature publicerade vår uppsats. Den långa artikeln hade sammanställts av Hanlon på basis av de intervjuer han hade gjort med dem som hade träffat eller arbetat med Geller. Å ena sidan kände vi oss bedragna med hänsyn till vad HAnlon hade sagt om ändamålet med sitt besök på SRI. Å andra sidan tyckte vi att han hade rätt att uttrycka sin egen uppfattning.
Medan vi skummade tidningsnumret tyckte vi vid första anblicken att det var en förnuftig insats av en medlem av den Lojala Oppositionen att sätta en del av pressens överdrifter i sitt rätta perspektiv. Särskilt i England verkade pressen benägen att göra sensationsjournalistik av hela det parapsykologiska området. (Vi skadas mer av våra så kallade vänner än av våra fiender, är ett vanligt yttrande bland forskare på vårt område.)
Det material som diskuterades av Hanlon var anekdotiskt till sin natur eftersom Geller inte hade ställt upp på undersökningen inför New Scientists panel. Beskrivningarna bestod därför huvudsakligen av vad som hade hänt under Uris tv-show, vad som hänt under presskonferensen osv. Allt var skrivet utifrån synvinkeln hur Geller kunde ha lurats där, fått tips där och så vidare.
Från vetenskaplig synpunkt är anekdotiskt material naturligtvis inte särskilt meningsfullt. Om en forskare försökte använda material erhållet under okontrollerade förhållanden som bevis för parapsykiska funktioner skulle han betraktas som om han saknade vetenskapligt ansvar. Från den seriöse forskarens eller sanningsenlige journalistens synpunkt är detta ett tveeggat svärd. Anekdotiskt material, oavsett hur tillfälligt hopkommet det än är, måste behandlas med samma försiktighet och återhållsamhet när det gäller att avvisa ett fenomen som när det gäller att bekräfta det.
När det gällde Hanlons anmärkning på SRI-arbetet började vi emellertid småningom inse att artikeln solde något ytterligare. SRI-arbetet hade förvrängts kraftigt och på sätt som var svåra att förklara som bara byggda på ren skepticism.
Till att börja med upprepade Hanlon Time-versionen av Lawrence-Hymanhistorien fastän den redan hade korrigerats i en tidigare utgåva av New Scientist själv ""["Geller Experimenters Reply". Brev i New Scientist (7 november 1974).] och fastän han personligen hade hört våra tillrättalägganden. (Vi kunde ha visat honom videtejperna från Lawrences besök om han hade uttryckt några tvivel beträffande vår version av historien.) Men detta var en småsak i jämförelse med vad som följde. Artikeln fortsatte med att påstå att Puharich eller Gellers väninna Shippi förmodligen hade fungerat som sammansvuren med Geller i våra teckningsexperiment, fastän Hanlon från vår konversation visste att Puharich befann sig i New York vid tiden för våra experiment och fastän vi i detalj hade diskuterat de omfattande försiktighetsåtgärder vi hade vidtagit för att vare sig Shippi eller någon annan möjlig medarbetare skulle kunna komma in på målområdet. I artikeln rättfärdigade han sin anklagelse på grunden att Ed Mitchell (som inte var närvarande vid de Geller-experiment som publicerades i Nature) hade sagt till honom att ett problem vid experimentet med Geller var att Shippi i allmänhet befann sig i hans närhet (sant). Hanlon ändrade detta påstående en aning och påstod att Shippi befann sig i Gellers närhet på SRI under de experiment som rapporterades i Nature (vilket var osant).
Men artikelns höjdpunkt var en utförlig beskrivning av hur Geller skulle ha kunnat använda sig av en mottagare som byggts in i en tand (inklusive en återgivning av Puharichs patent), men utan något omnämnande av det faktum att Hanlon visste att vi hade varit medvetna om den möjligheten och vidtagit speciella försiktighetsåtgärder mot den! Han fortsatte med att säga att de avskärmade rummen inte var perfekta med avseende på att utesluta radioöverföring utan tillät elektromagnetisk strålning att tränga igenom vid ytterligt höga eller ytterligt låga frekvenser. Det är förstås sant, men det var tydligt att hans långa beskrivning var ägnad att väcka tanken att vi inte visste om detta trots att vi hade visat vår medvetenhet om detta öppet i just den artikel i Nature som han kritiserade genom att publicera frekvenskarakteristiska för en faradaybur och visa på vilka delar av frekvensbandet som penetrerar och vilka som stoppas! Säkerheten låg i protokollen och inte i rummets väggar och Hanlon visste det. Geller kunde ha haft munnen full av mottagare och det skulle ändå inte ha hjälpt honom. (En new york-tandläkare som unmdersökte Geller år 1974 intygade att Geller inte hade några främmande föremål inbyggda i tänderna. Faktiskt hade han överhuvudtaget inga tidigare lagningar. Se The Geller Papers, Charles Panati red, Houghton Mifflin Co, Boston 1976, sid 18.)
Vi beslöt oss för att ta tjuren vid hornen. Vi var naturligtvis inte alls intresserade av att försvara Geller med avseende på vad han gör under okontrollerade förhållanden. Men vi kunde dock svara för vad han gjorde under de förhållanden vi själva kontrollerade på SRI. En del av vårt brev till New Scientist's utgivare löd som följer: I beaktande av ovanstående tar vi stort avstånd från anklagelserna för att vi skulle vara omdevetna om dessa möjligheter och vi uppfattar denhär typen av rapporter som avsevärda och medvetna förvrägningar av fakta.
När breven till insändaravdelningen började välla in blev det uppenbart att vi inte var de enda som kände det på det här sättet. Andra laboratorier och individer fann sig själva i samma position. (Se t ex The Geller Correspondence, i New Scientist (7 november 1974).) Ett av de brev som inte publicerades, men som vi har i vårt arkiv, från Brendan O'Regan, nu forskningsledare vid Institute of Noetic Sciences, den organisation som startades av astronaut Mitchell för att finansiera avantgardistisk forskning. I sitt brev angav O'Regan inte mindre än fyrtiotvå större fel som han själv var medveten om i New Scientist's artikel.