Den fornnordiska benämningen på Jordens undergång, då nästan hela mänskligheten och de flesta gudarna dör. Det är den sista striden.
Denna strid visar på att inte ens gudarna var skonade från strid utan var ett naturligt sätt att dö. Vilket var ett bra sätt att genom religionen visa på det krigarsamhälle som fanns.
Den mesta informationen om Ragnarök återfinns i Völvans spådom, men det står även om detta i Vaftrudnersmål och i Snorres Edda.
Gudarna visste redan om att Ragnarök skulle inträffa. Oden själv fick veta från jätten Frigg att han inte bara skulle dö i striden utan även att hans död skulle bli hämnad från hans son Vidar.
Gudarna ville dock inte ge upp utan en kamp. Så oden lät samla i sin sal einhärjarna, vilka skulle öka gudarnas stridskraft vid kampen.
800 einhärjar skulle gå ut genom var och en av Valhalls femhundrafyrtio portar när striden började.
Vid striden kunde inga kedjor hålla kvar sina fångar så fenresulven blev fri. Och det var han som dödade Oden genom att sluka Oden. Vidar klöv då ulvens käft. Men inte förrän ulven jagat ikapp solen och slukat den i ren mordlust, vilket var inledningen till Fimbulvintern.
Tor kämpade mot midgårdsormen i slutstriden och lyckades döda den, men fick så mycket gift i sig att han bara kunde gå några få steg innan han stupade.
Mot gudarna stred även Muspellssönerna med Surt som ledare och jättarna.
Slutligen i striden satte eldfursten Surt igång en världsbrand med sin eviga låga.
Vigrid var platsen för denna kamp.
När det slutade brinna var det bara några få som överlevt.
Odens söner Vidar och Vale överlevde och så gjorde även Tors söner Mode och Magnar som hittade Tors hammare mjöllner. Dessa återuppbyggde gudarnas boning.
Bland vanerna så överlevde Njord striden. Så även Vanerna fanns kvar efter Ragnarök.
Två människor överlevde Fimbulvintern, Lif och Liftraser, som funnit skydd i Hoddmimers skog. Dom blev förfäder till ett nytt livskraftigt människosläkte.
Innan Solen dött så hade hon fött en dotter som kom att skina på dom nya släkterna.