Det sägs att en grupp matematiker samlades en gång för många års sedan för att tillsammans beräkna det bästa slumptalet någonsin. Efter många diskussioner och beräkningar kom man fram till att slumptalet inte kunde vara större än 17, men inte heller mindre än 17. Detta tolkade matematikerna som om slumptalet de sökte var just 17.
Det vaga begreppet slump används som ersättning för ett mera exakt ord, t ex orsak, i synnerhet när orsaken är okänd. Att personifiera slumpen som om vi talade om en orsak, säger biofysikern Donald M Mackay, är som att göra en ologisk övergång från ett vetenskapligt till ett kvasireligiöst mytologiskt begrepp.
Robert C Sproul säger något liknande när den okända orsaken har kallats slumpen så länge, börjar människor glömma att ordet är ett substitut. Antagandet att slumpen är lika med en okänd orsak har för många kommit att betyda att slumpen är lika med orsaken.
En av de som använt Slump = Orsak resonemanget är Nobelpristagaren Jacques L Monod. Den rena slumpen, ingenting annat än slumpen, den absoluta men blinda friheten vid själva grunden för evolutionens underbara byggnad. Det är den enda tänkbara hypotesen. Människan vet äntligen att hon är ensam i universums likgiltiga oändlighet, varur hon framstigit genom en slump.
Men Monod gör precis vad många andra gör. Lägg märke till att han säger GENOM EN SLUMP, och då upphöjer han slumpen till en skapande princip.
Slumpen presenteras ofta som det medel varigenom livet uppkom på jorden. Enligt vissa ordböcker är slump som bestämmer händelser som är oförklarliga. Den som säger att livet kom till genom en slump säger så ledes att livet kom till genom en orsakande kraft som inte är känd.
Kanske är det så att vissa människor stavas slump med stor bokstav och i själva verket säger skapare.