Till hela sin organisation stå Fragaria-arterna mycket nära fingerörterna (särskilt de reviga, t. ex. nr 298). Så t. ex. finnes här en snett upprät jordstam, vars övre del genom sin tillväxt så småningom höjer sig över marken, beklädd med hinnaktiga lågblad och stipelrester och alstrande dels korta, uppräta bladskott (rosetter) och blommställningar, dels långa, nedliggande revor (stoloner) eller vandringsskott, fig. 3. Vidare är blomman till både bladdelar och stamdel (blomaxeln) alldeles lik Potentillas (frånsett kronbladens vita färg). Men pistillfästet, som vid frukternas mognad är torrt hos Potentilla, blir hos Fragaria starkt uppsvällt och till sina egenskaper bärlikt, det s. k. smultronet, som alltså är en skenfrukt. På dess yta sitta de egentliga frukterna eller smånötterna, fig. 2 och 5, och det är för deras spridning, som skenfrukten erhåller sådana egenskaper, att djur och människor förtära den. Smånötterna spridas alltså endozoiskt (se nr 295).
De här ifråganvarande arterna finnas på torra ställen, såsom backar, vägkanter, renar, stenrös -- den vanliga smultronörten dessutom ymnigt på skogsröjningar eller fällor. De sprida sig inom kort över stora ytor förmedels sina revor och bilda de allbekanta smultronställena. -- Fragaria vesca finnes över hela norden, viridis däremot blott i Göta- och Svealand, i s.-ö. Norges lågland samt på Åland. Den senare arten har större kronblad och även större foderblad, som äro tryckta intill smultronet; dess skenfrukt, fig. 4, är likaledes större än hos vesca, hårt fastsittande, blekare rödaktig, samt av sötare men också mindre frisk och aromatisk smak än vanliga smultron. -- Allmänna svenska namn äro för Frag. vesca: jordbär, på Gottland rödbär, i Norrland snytterbär och snuggbär, samt för Frag. viridis hättebär, hattbär, nejkon och vilda jordgubbar.