N. Blodgras. F. Haiseva kurjenpolvi (stinkande tranknä).
Hos dessa båda visar blomman den olikheten med våra övriga geranier, att foderbladen äro uppräta och sluta tillhopa med sina spetsar. Med avseende på fröspridningen är G. lucidum av samma typ som molle och pusillum (dess bortslungade fruktrum ses på fig. 4). Även G. robertianum hör till samma typ, men företer den egendomligheten, att de bortslungade fruktrummen i sin övre ända äro försedda med två långa, vita, trådlika bihang, som i sin fria ända äro upprispade till fina hår, fig. 7. Dessa trådar ser man före fruktens sönderbristning som vita strimmor i de fåror, som på fruktens smala näbb ligga emellan kastskenorna. De utgöra ett hinder för fruktrummet att föras långt bort från växten, ty de snärja sig kring närstående föremål eller växtens egna grenar och blad, där således fruktrummen hänga kvar, till dess trådarna sönderslitas av vinden; fröet faller då till marken i moderväxtens närhet. Stinknävan är en- eller tvåårig, och dess årliga återuppträdande på små begränsade fläckar med god mylla förklaras av den huvudsakligen för små avstånd beräknade fröspridningen.
Båda arterna förekomma i skuggan av snår och lundar och helst bland stenblock och klippor, mellan vilka de, såsom nyss nämndes, finna god mylla och någon fuktighet. Glansnävan är sällsynt och finnes i s. och mell. Skandinavien, i synnerhet i kalktrakter. Stinknävan, en av lundarnas täckaste prydnader, men i mångens tycke obehaglig genom sin klibbiga hårighet och fräna lukt, är tämligen allmän upp till Lappland och Nordlanden samt i Finlands sydligare trakter. Hos bägge arterna antaga gärna örtbladen tegel- eller blodröd färg.