I ufo-litteraturen fäster man stor vikt vid de fysiska spår som en del ufon sägs lämna efter sig. Den här bilden återfinns i Sherman J Larsens bok Närkontakt, som kom ut år 1979. Bildtexten lyder i sin helhet: Det här fotot togs i Delphos, Kansas. Det visar ett märke av ett UFO.
Kvällen den 2 november 1971 rusade den 16-årige lantbrukarsonen Ronald Johnson in till sina föräldrar och berättade att han sett ett ufo. Föräldrarna följde med honom ut, och fann en glödande cirkel på marken där han sett farkosten. Dagen efter besöktes platsen av en journalist, som beskrev det hon såg på följande sätt:
Cirkeln var fortfarande mycket tydlig och lätt att se. Jorden var torr och skorpig. Ringen var cirka två och en halv meter i diameter. Ringens mitt och området utanför var ännu leriga efter regn som fallit nyligen. Ringens torra område var ungefär tre decimeter brett och hade mycket ljus färg.
Poliser som besökte platsen samma dag gjorde samma iakttagelser. De gjorde också en mätning som visade att den vita torra jorden inte var radioaktiv.
År 1977 gjorde en reporter på Det Bästa en rundfråga bland USAs ledande ufologer. Delphosfallet hörde till de tre fall som de flesta av dem ansåg allra mest övertygande.
Som synes ligger det grenar pa landningsplatsen som varken blivit nedtryckta i marken eller förbrända av värmen från raketmotorer.
Året efter ufo-iakttagelsen i Delphos förmärktes en ökad svampväxt på platsen. År 1975 redovisades en laboratorierapport som tyder på tät svampväxt på landningsplatsen. Svampmycel är nästan alltid vita, vilket kan förklara ringens ljusa färg.
Flera olika svamparter utbreder sig cirkelformat, utdöende från centrum. Den övriga växtligheten på platsen kan påverkas på olika sätt. En del svamparter stimulerar växten av gräs och andra växter i det bälte där myceliet är kraftigast. Andra svamparter har motsatt verkan, och hämmar övrig växtlighet längs ringens ytterkant.
Dessa ringar med undertryckt växtlighet har i alla tider väckt människors fantasi. I det gamla bondesamhället gav cirkelformen associationer till ringdans, som var en av de vanligaste dansformerna. Ringen såg ju ocksa ut som en nedtrampad, rund stig. På medeltiden trodde man att den var ett spår efter dansande älvor, och kallade den för älvring. Sedermera blev dansande häxor mera aktuella i folktron än dansande älvor, och ringarna fick sitt nu mest brukliga namn, häxringar.
Ringdans är inte längre så vanligt. I modern folktro ger cirkelformen därför andra associationer, t ex till den runda bottenytan pa ett rymdskepp. Delphos-fallet är bara ett av många sådana ufo-fall.
Man kan ofta se fruktkroppar (det vi i dagligt tal kallar svampar) längs omkretsen på en häxring. I gamla tider trodde man att det berodde på att svampar drogs till ställen där älvorna eller häxorna hade dansat. När den kände ufologen Jacques Vallee fick del av analysen av jord från ringen i Delphos, försökte han förklara den med att den höga energistimuleringen från ett ufo hade förorsakat en kraftig tillväxt av strålsvamp.