När jag var 15 år bodde jag i ett höghus tillsammans med min mamma. Ett vanligt Svenssonhöghus byggt bredvid en storskog utanför Västerås i ett område som heter Rönnby.
Precis som alla andra så trodde jag att detta höghus var tryggt!...och då menar jag från det som jag var mest rädd för..nämligen att känna av.
Jag hade känt...i hela mitt liv. Jag vågade inte sova själv för då väckte de mig, om jag kom in i vissa byggnader så kände jag dem, och i mina drömmar så visade de sig.
Precis som alla andra tonåringar så tittade jag såklart på alla skräckflmer jag kom över...och jag minns en: Huset som gud glömde.
Huset som gud glömde...bah!, idag är den ingenting...inte ens lite otäck!
Men då!!!... jag kunde inte släppa tanken på dessa halvmåneformade fönster...
Till saken:
En kväll var jag och mina två bästa väninnor hemma hos mig ensamma,mamma arbetade.
Vi satt i mitt kök och pratade om han där uppe och han där nere...ni vet vilka jag talar om.
Vi skojade friskt om filmer vi sett och gjorde narr om båda två...då!!!!!!!!!!!
Stolen bredvid mid som ingen satt på FLÖG rakt ut in i väggen bakom mig.
Jag trodde såklart att det var en av mina vänner som gjorde detta, men sen så FLÖG stolen ut igen med ett brak utan att någon av oss var vid bordet??
Tänk er tre fjortisar...nåja,femtonåringar som hoppar,skriker och ögonen håller på att hoppa ur globerna på oss av rädsla.
Vi sätter oss ner och lovar att aldrig mer säga något dumt om han där nere...aldrig mer nämna hans namn.
Lugnt...trodde vi.
Strax efter detta känner jag hur min katt stryker sig hårt mot mina ben under bordet.
Jag ropar på honom,men när vi hittar katten ligger han utslagen i soffan i vardagsrummet.
OK...fantasi eller inbillning tänker ni nog nu:)...jag vet:) och förstår.
Men det räckte för att tre helgalna femtonåriga skrikande tjejer skulle storma in till 80 -åriga Fru Hane som var granne med mig...yrandes om spöken ,livrädda och vägrade att gå hem förran mamma kom hem.
Det var bara början...
Efter denna kväll så hände det fenomen dagligen...och det var inte bara jag som såg detta...och...det var inte poltergeist då jag inte var hemma vid flera tillfällen.
Pianot spelade av sig själv...inga melodier,men det spelade, ljusmanchetter hoppade av ljusen?,kalla kårar och vindilar i lägenheten och som ibland förföljde en, en gång när min katt rev på min nya heltäckningsmatta i mitt rum och jag blev lite f-bannad...hivade ut katten ,stängde dörren och höll kvar i handtaget och skulle gå in igen så..................
Jag kom inte IN!!!!...min byrå hade åkt för dörren på insidan,jag fick ta i för att ta mig in?.
En kväll när min mamma skulle gå ut med våra två chihuahuor och jag stod i badrummet för att tvätta mig för kvällen känner jag helt plötsligt hur någon?...tar fast i mig bakifrån och jag kan inte komma loss"
Panik!!!!...sliter och skriker på mamma att vänta på mig och att jag följer henne ut med hundarna.
Mamma kände och såg också saker i vår lägenhet,så hon förstod mig när jag som femtonåring vägrade att sova själv i mitt rum...utan sov bredvid henne!
När jag var 16 år skulle mamma och jag resa till Bulgarien och behövde en kattvakt.
Min bästa kompis Kicki ställde upp gladeligen,men det var innan...
Första dagen hon kom till vår lägenhet blev hon inte insläppt!!!
Det var något som inte ville ha henne där...hon rös,mådde illa redan i halldörren och var tvungen att vända.
Så i fortsättningen blev två eller tre kompisar till tvungna att följa med henne dit två ggr. per dag. För att hon skulle våga gå in.
Kicki hade då varit hos mig nästan varje dag, hört pianot spela och tv:n slå av och på...men var inte rädd innan...
Hon sa att det var något som inte vill henne gott.
Året och årena gick ,så blev jag till slut sjutton år...och blev van med att frysa och rysa i korridoren till mitt rum, tv:n,pianot,drömmar,att bli väckt igen fast jag låg bredvid någon,knackningar, m.m.
En dag blev jag f-bannad!!!...och bestämde mig för att inte vara rädd längre.
Jag tog fram bibeln jag fått när jag konfirmerade mig och gick runt och SKREK i hela lägenheten att DEN skulle lämna mig ifred!
Läste högt ur fader vår...Gud som haver barnen kär...och så...Paff!...det blev som ett vakum...allldeles tomt...ingenting kvar...
Jag stängde av mig och ville inte ha något mer med det andliga att göra...tills i somras-03...då bestämde DE att jag inte skulle vara stängd längre och att jag skulle sluta vara rädd :=)
Det här är en historia ur mitt liv och den har nog bidragit en hel del till att jag är den jag är.
Jag kallar fortfarande inte han där nere vid namn...