I den gamla keltiska mystiken täckte dimman den nordvästra delen av jorden vid gränsen mellan människornas värld och öarna hinsides.
Nordgermaner ansåg att dimma täckte polarområdena, som var insvepta i mörker och kyla.
Nifelheim (Dimhem) är den mytiska sinnebilden för den värld där underjordens gudinna Hel råder (helvetet). Dit kom de döda som inte valkyriorna utvalt till Odens kämpar i striden om Ragnarök.
Östasien hade dimman som symbol för höst och kuslig atmosfär där rävandar visade sig.
I centraleuropa förklaras dimman med att demoniska väsen som häxor är aktiva. De spinner, kokar häxbrygder osv. vilket ger upphov till dimman.
Gemensamt är människans ovisshet inför det som är kommande eller hinsides, som bara kan upphävas genom ljusets inbrott (upplysning).