Hem

Bibel Helig skrift

Ändra sidan Visa ditt intresse Ämne 103353, v6 - Status: normal.
Försteredaktör: kristnajohanna
är Helig skrift
Behandlar Religion, Leviathan, Jesus, Adam och Eva, Kain, Abel, Syndafallet och Förbundsarken

En stor samling skrifter som blivit den heliga boken för den kristna läran. Används också som historisk eller social lärobok, och som forskningsmaterial i olika sammanhang.

Alias: bibel och bibeln

normal

Kan arkeologiska och historiska forskningsresultat användas för att bevisa Bibelns sanning? Ja och nej. Ja, om man menar att arkeologi har använts av främst kristna för att ge stöd åt påståenden i Bibeln. Nej, om man menar att Bibelns trovärdighet som historisk källa har ökat genom arkeologiska fynd. I regel är det tvärtom. Många gånger saknar de arkeologiska fynden betydelse eftersom texterna aldrig har varit avsedda som historiska skildringar. Frågan om Bibeln och arkeologin kan därför lätt ställas på fel sätt.

Det diskuteras ibland hur stort det kristna inflytandet är på den svenska kulturen. När det gäller livsideal och värderingar är det kanske inte så påtagligt. Mänskliga rättigheter och respekt för människovärdet kommer inte från kristendomen. Men språket och skatten av kända berättelser är starkt influerade av den kristna tron. Berättelserna kunde man kalla myter eller sagor, men det väcker ofta starka känslor att använda sådana beteckningar. Det räcker att kalla dem berättelser.

Många svenskar känner till berättelsen om Noa eller Noak, som fick Guds uppdrag att bygga en ark för att överleva den syndaflod som enligt Guds vilja skulle utplåna mänskligheten på grund av dess ondska (1 Mos 6-10).

När man läser texten i Bibeln lägger man märke till några intressanta motsägelser. Påfallande är att Gud först befaller Noa att ta med sig ett par, hane och hona, av alla djur (1 Mos 6: 19). Bara några verser senare står det dock att han skall ta med sig sju par av de rena djuren. Det var de djur som judarna kunde äta. Denna motsägelse är lätt att förklara.

När skillnaden mellan rena och orena djur blev viktig för judarna under den babyloniska fångenskapen är det rimligt att man gjorde en markering också i berättelsen om Noa. På så sätt uppstod varianter av denna berättelse med olika uppgifter om antalet djur i arken. De olika skildringarna levde kvar sida vid sida. De som nedtecknade texterna såg inget problem med att Gud gav motstridiga order. Bibeln innehåller många liknande exempel.

Berättelsen hade ett budskap och det var därför den fördes vidare till varje ny generation. Gud ville enligt denna berättelse utplåna de orättfärdiga och rädda Noa. När vattnet hade sjunkit undan instiftar Gud ett förbund med Noa och lovar att inte förgöra mänskligheten fler gånger trots att människan alltifrån ungdomen har ett ont uppsåt (1 Mos 8: 21). Berättelsen har alltså en mycket uppbygglig poäng: Skapelsen har sitt upphov i en makt, som är så god att den inte vill hämnas de skapade varelsernas otacksamhet och tillkortakommanden. Vad spelar det för roll om det står ett par eller sju? Vad spelar det för roll att skildringen av den stora vattenmängden är fullkomligt orealistisk? Vad spelar det för roll vilket berg arken strandade på? Inget av detta har betydelse för det religiösa budskapet.

Den som inte är låst vid en bokstavlig bibelsyn kan se berättelsen som en myt. Det innebär att den innehåller en religiös sanning i symbolisk form. Myten hämtar sina beståndsdelar från den omgivande kulturen. Historiska händelser kan bidra till deras innehåll. Myter vandrar mellan kulturerna. Den historiska bakgrunden till en myt kan vara av intresse men den betyder inget för dess trovärdighet.

Den som hör talas om Noa och syndafloden i Bibeln men inte läser texten själv kanske inser att allt är överdrivet men kan anta att det finns en kärna av sanning, att det har inträffat något liknande en gång i tiden som sedan har gett upphov till Bibelns berättelse. Läsarna kan inte veta hur vanliga sådana berättelser är i översvämningsområden. Den babyloniska berättelsen om Utnapishtim, Noas förebild i Gilgamesh-eposet från Mesopotamien, är inte så känd som Noaks historia. Alla kan inte heller veta att översvämningar där är så vanliga att folken ständigt tillförs nytt stoff till skildringar av väldiga vattenkatastrofer. De blir som fiskehistorier, där fisken växer för varje gång storfiskaren beskriver sin fångst.

Varför just Noa?

Därför är det kanske inte så underligt att den som upptäcker spår av en stor översvämning i det förflutna genast förknippar den med Noa och syndafloden. Det är vad som hände under hösten år 2000, då några arkeologer fann tecken på att en väldig översvämning en gång i forntiden ägt rum vid Svarta Havet. De trodde sig ha funnit bakgrunden till berättelsen om Noa i Bibeln. Varför valde de just Bibelns syndaflodsberättelse när det finns så många andra berättelser att välja på och när det finns så många andra översvämningar som förklarar Bibelns skildring av syndafloden? Jag kan tänka mig olika förklaringar.

Det kan bero på en vilja att väcka nyfikenhet och få uppmärksamhet i medierna. Det kan också vara ett sätt att utnyttja de kristnas intresse för att få stöd för sin bibeltro. Vissa bokstavstrogna kristna har stora ekonomiska resurser. Om en forskningsinsats kan ge sken av att öka Bibelns trovärdighet är de villiga att satsa pengar. Det kan uppfattas som en missionsgärning från de kristnas sida. Med de svårigheter som den humanistiska forskningen för närvarande har att skaffa fram anslag, kan det kanske anses vara försvarligt. Syftet är i så fall gott, nämligen att få gräva vidare och skaffa mänskligheten värdefull kunskap om det förflutna. Frågan är om ändamålet helgar medlen.

Den utbredda kunskapen om Bibelns berättelser gör det också frestande för medierna att basunera ut de gjorda upptäckterna och forskarnas förmodanden. Att det bara är hypoteser undviker man att framhålla. Att de dessutom är mycket löst underbyggda nämner man inte alls. Detta är knappast forskarnas fel. Medierna arbetar kommersiellt. De måste förenkla och förgrova för att avteckna sig mot den brusande strömmen av oväsentligheter. Läsare och lyssnare har kanske inte riktigt lärt sig att sålla bort överdrifterna och att genomskåda de våldsamma metoderna som numera behövs för att väcka uppmärksamhet. Att framkasta vansinniga hypoteser är heller inget fel, bara fantasin kompletteras med en sträng hypotesprövning. Den kommer i regel aldrig fram till mediernas läsare och lyssnare.

Det finns en tredje förklaring, som kanske inte går att skilja från de tidigare. Det kan bero på att forskarna inte satt sig in i bibelforskningens rön och ståndpunkter. När det gäller arkeologi kan de vara mycket noga med arbetsmetoder och sakkunskap. När det gäller Bibeln kan man bara plocka fram sina minnen från barndomens söndagsskola eller lågstadiets religionsundervisning. Forskarna bryr sig inte om att ta reda på hur bibelforskningen ser på myternas bakgrund och budskap. Det är inte så noga med vad forskningen har kommit fram till på det området. Noa och syndafloden betraktas och behandlas som en saga för barn.

Kyrkan och bibelsynen

På så sätt kan man kanske säga att kristendomen har haft ett stort inflytande. Den har försett vår kultur med en uppsättning myter som man inte vågar beteckna eller behandla som myter. Prästerna säger inte alltid rent ut att mycket i Bibeln saknar historisk trovärdighet. Mycket av det som skall föreställa historia är vanställt och vinklat. Texterna tycks själva framhålla att de inte skall uppfattas bokstavligt. Ändå finns det många som gör det.

Kristna fundamentalister, biblicister, är i minoritet om man ser till världen som helhet. Den katolska kyrkan tar avstånd från bokstavstro. Även i de ortodoxa kyrkorna är den ovanlig. Bland protestanterna, som utgör ungefär en fjärdedel av de kristna, finns en falang av bokstavstrogna, som har stort inflytande i Förenta staterna. I Sverige förekommer denna bibelsyn bland pingstvänner och besläktade rörelser.

Protestanternas problem är att de inte vågar avvisa den bokstavliga bibeltron som orimlig. De kan känna sig hotade av den förnuftslösa trosvissheten.. De kan tro att den som utan några invändningar underkastar sig Bibelns alla påståenden är en bättre kristen. De tycks befara att man egentligen borde tro på allt i Bibeln utan invändningar men att Gud av nåd förlåter de syndare som tvivlar på ett och annat. Orsaken till denna vördnad för bokstavstron kan vara Luthers starka betoning av Bibeln allena.

I protestantiska miljöer är också bokstavstrogna predikanter som regel mer beundrade än andra. Ulf Ekman i Livets Ord sade en gång: Jag har inte en bibelsyn; jag har en Bibel!. Den som har den mest ohållbara bibelsynen vill ge sken av han ingen har. När sådana knep går hem inser man att kyrkan aldrig vågat tala klartext om Bibeln och vad det innebär att lyda den.

Arkeologins roll

I regel får en bokstavlig bibeltolkning inget stöd från arkeologin. På sin höjd kan man finna spår som visar att något liknande Bibelns framställning kan ha inträffat, men det har egentligen ingen förnekat. Ett känt exempel är Jerikos historia. Vad berodde det på att Jeriko föll för de israelitiska angriparna när de var på väg in i det utlovade landet? Bibeln berättar att prästerna tågade runt staden enligt ett rituellt mönster, först ett varv per dag under sex dagar och den sjunde sju varv. Det är fullt rimligt. Man använde ofta sådana vandringar för att visa sin makt. Den sjunde dagen stötte prästerna i sina horn och murarna rasade samman. Israels folk kunde inta staden som jämnades med marken.

När man under utgrävningar i staden fann gamla murar uppfattade man det genast som Jerikos murar, alltså de murar som fallit för israeliternas basunstötar. Det blev för bibeltroende en bekräftelse på Bibelns trovärdighet. Men när man senare fann att tidtabellen för dessa händelser inte stämde överens, måste man ompröva teorin. Om man hade utnyttjat arkeologin för att få stöd för Bibelns sanning riskerade man då att någon vände på resonemanget: Eftersom arkeologin inte stöder Bibelns påståenden kan de inte vara sanna.

Det märkliga är att berättelsen om Jerikos fall liksom myten om syndafloden har blivit så frikopplade från Bibelns framställning. Bibeln berättar en rad märkliga händelser i samband med Jerikos fall. Enligt Bibeln är det rundvandringarna och basunstötarna som är upphov till fallet. Skökan Rachav spelar en viktig roll. Hon gömmer några spejare som förbereder anfallet och räddar dem på så sätt från döden. Inget av detta kan ju bevisas av att man hittar några nedfallna murar.

Skildringen om Jerikos fall, möjligen i samband med en jordbävning, har säkert varit allmänt känd i trakten. I Bibeln blir den en bekräftelse på att Gud har hjälpt sitt folk in i Israels land. Den har ett budskap som inte har mycket med det historiska händelseförloppet att göra. När berättelsen nedtecknades en gång var det säkert ingen som fäste sig vid sanningsfrågan.

Sodom och Gomorra

På samma sätt är det med en rad andra händelser i Bibeln. I första Moseboken skildras Sodoms undergång. En rad märkliga händelser är knutna till denna. Abraham förhandlar med Gud om det rättfärdiga i att förgöra de goda med de onda. Folket i staden gör sig enligt Bibeln skyldiga till onda handlingar som bestraffas hårt av Gud. Sodom och Gomorra förgörs genom ett regn av eld och svavel från himlen (1 Mos 19: 24).

Lot vandrar därifrån med sin familj. De får lova att inte se sig tillbaka. Lots hustru gör ändå det och som straff blir hon förvandlad till en saltstod (vers 26). Lot har två döttrar. Deras män har omkommit så de får skaffa sig barn genom sin fader (1 Mos 19: 30-38). Deras söner blir stamfäder till ammoniter och moabiter. Dessa grannfolk var israeliternas fiender. Det var lätt att skapa förakt mot dem för att öka stridsmoralen. Deras stamfäder var söner till Lots döttrar och hade tillkommit genom en incestuös förbindelse.

Finns det något av detta som kan bevisas genom arkeologin? Det kan ju tänkas att man genom utgrävningar kunde konstatera att det hade legat en stad vid Döda Havet som senare övergivits. Det är fullt möjligt eftersom sådana städer kan återfinnas på många ställen. Men den kan inte ha gått under genom ett vulkanutbrott, för något sådant kan inte ha inträffat där i historisk tid. Berättelsen om Sodoms undergång är hämtat från annat håll. Den har vandrat dit från ett vulkanområde liksom Noa-historien har kommit från ett översvämningsområde.

Berättelsens budskap

Här kan det alltså bli på samma sätt som i fallet Jeriko. Den tyske journalisten Werner Keller hävdar i Men Bibeln hade rätt (1955) att en stad vid Döda havet gått under genom ett jordskalv på Abrahams tid (s. 82). Samtidigt skulle naturgaser ha strömmat ut och antänts som vid ett vulkanutbrott. Men geologerna ger inte stöd för detta. Det finns alltså ingen anledning att uppfatta Sodoms undergång som en historisk händelse. Bibeln hade inte rätt på den punkten. Alltså kan man avvisa resten av skildringen också.

Naturligtvis. Även Keller drar sig för att bevisa sanningshalten i berättelsen om Lots hustru. Han skriver bara att saltblocken har egendomliga formationer, en del står upprätt som statyer, så att man plötsligt tror sig stå framför mänskliga gestalter (s. 83). Här skulle det vara tillfälle att utbrista: Bibeln hade rätt. Lots hustru blev en saltstod. Du ser ju att vissa saltblock ser ut som människor! Det gör han inte, egendomligt nog. En sådan slutsats hade inte varit mindre befogad än de andra i boken. Men den är så uppenbart orimlig att den kunde ha öppnat ögonen på en och annan läsare.

Berättelserna om Lot och Sodom är så genomvävda av föreställningar om Gud och livet att den historiska frågan saknar all betydelse. De mer eller mindre religiösa sanningarna blir mycket tydligare om man lämnar den historiska frågan åt sidan. Myter är helt osannolika just för att budskapet skall inskärpas. Denna tillspetsning skall ta udden av alla spekulationer om det historiska underlaget för berättelsen. Böcker av typen Men Bibeln hade rätt får motsatt effekt.

Övergången över Röda havet

Tydligast blir detta i berättelsen om övergången över Röda havet. Bibeln berättar att havet torrlades för att Israels folk skulle kunna gå över till andra sidan. Faraos trupper följde efter dem och gick under. Moses sträckte ut sin hand över havet så att det vek undan och Israels folk kunde gå torrskodda på havets botten. Sedan sträckte han åter ut sin hand så att det vände tillbaka och dränkte egypterna. Det finns otaliga förklaringar till denna berättelse. Keller anser att det hav som brukar kallas Röda havet i stället skall vara Sävhavet. Det är språkligt fullt befogat. Keller har blivit bönhörd i den nya bibelöversättningen. Där heter det Sävhavet och det kan då ha legat ganska långt norrut.

I norra delen av Röda havet kan vinden enligt Keller driva undan vattnet så att grunda områden blir torrlagda (Keller s. 111 f). Så har det alltså gått till då israeliterna räddades från Faraos förföljande trupper. Övergången över Röda havet (=Sävhavet) är alltså historisk sanning. Bibeln hade rätt! Men återigen tycks man ha frigjort berättelsen från Bibelns egen framställning. Där står tydligt att israeliterna gick torrskodda tvärs igenom havet, medan vattnet stod som en vägg på båda sidor (2 Mos 14: 22). Filmen Prinsen av Egypten återgav händelsen enligt Bibelns intentioner. Där såg man de höga väggarna av vatten på båda sidor om Israels folk.

Allt tyder på att denna berättelse skall framhäva Guds beskydd och ingripande. Den historiska forskningen ger inget stöd för att folket någonsin har varit i det som vi nu kallar Egypten. Det står i Bibeln att Israels folk utgjorde 600 000 man, förutom kvinnor och barn, då de bröt upp. Det skulle ha varit ungefär 1,5 miljoner människor som utvandrade. Detta har inte avsatt några spår i några texter eller inskrifter. Sannolikt har något sådant uttåg aldrig ägt rum.

Det är troligare att Israels folk har levt under egyptisk ockupation i sitt nuvarande land. Krig har gjort egypterna svaga. Deras makt över det område som nu kallas Israel var bruten. Folket befriades från Egypten. Efter hand växte berättelser fram som gjorde händelsen till ett uttåg ur Egyptens land, där de hade tjänat som slavar.

Tro på underverk

Berättelsen framställer befrielsen som ett under. Det som hände var ett verk av Gud själv. Det är märkligt nog att Gud utsatte egypterna för de tio prövningarna. Den sista innebar att de förstfödda dödades i alla egyptiska familjer. Israels folk klarade sig. Är detta sant? Finns det några historiska forskningsresultat som stöder det? Nej, naturligtvis inte. Det är en berättelse som skall bekräfta Israels särställning och Guds vilja att rädda dem från fångenskap. Att tro på detta innebär att instämma i berättelsens budskap. Det faktiska händelseförloppet saknar betydelse.

I Bibeln sägs ofta stora män ha tillkommit genom ett under. Mamman är gammal och ofruktsam men får oväntat barn. Så var det med Sara, som födde Isak, med Hanna som fick Samuel, med Elisabeth som fick en son som skulle bli Johannes Döparen. Jesus står ännu högre. Hans mor blev havande utan samlag. Så ville de kristna uttrycka sin stora vördnad för både mor och son.

Ordet tro har många betydelser. I svenskan är det särskilt förrädiskt eftersom tro båda kan betyda gissa, förmoda och innebära en känslomässigt grundad övertygelse. I religionen betyder tro ofta detsamma som förtrösta eller lita på någon. Att tro på Gud betyder att vara övertygad om hans hjälp och godhet. Att lita på uppfattas av vissa som att hålla med. På så sätt kan tro bli detsamma som att hålla något för sant. Förtröstan är något som berör hela människan. Tro som försanthållande berör intellektet men inte förnuftet. Det finns kristna som menar att en stark tro innebär att lämna förnuftet åt sidan och bara instämma. Då blir tro detsamma som intellektuell ohederlighet. Ibland kan det orimliga te sig mer sant än det rimliga eftersom Gud står över människan. Orden jag tror eftersom det är orimligt tillskrivs kyrkofadern Tertullianus. Han är den förste i kyrkan som förfäktar arvsyndsläran. Det är sannolikt ingen tillfällighet.

Bibeln och kyrkan

År 1955 utkom alltså boken Men Bibeln hade rätt. Den svenska översättningen (1957) har en lång undertitel: En fyllig sammanställning av de fynd och forskningsresultat som bekräftar Bibelns berättelser. På den tiden rasade Hedenius-debatten i Sverige. Kyrkan hade under 1950-talet drabbats av några svåra skandaler, bland annat Kejne-affären och Helander-affären. Religionen var ifrågasatt och kyrkans anseende lågt. Många vuxna hade fått sin barndom förstörd av fromt hyckleri och inskränkt moralism som legitimerades med bibelcitat. Bibelns trovärdighet hade angripits av många, både forskare och fiender till kyrkan. Kristna påstod att Bibeln förkunnade en högtstående moral, vilket med skäl kunde ifrågasättas. Kellers bok tycktes erbjuda hjälp.

Men hur kan man påstå att arkeologin bekräftar Bibelns berättelser? Ett sådant påstående förutsätter att Bibeln är en historiebok och inte en religiös förkunnelse. Det religiösa budskap som berättelserna vill förmedla kan ju arkeologin aldrig bekräfta. Kan den visa att det var genom Guds hjälp som Israels folk befriades från Egypten? Kan den bekräfta att Gud lovat skona världen från framtida katastrofer trots människornas ondska? Kan den visa att Sodom gick under för att folket inte levde efter Guds vilja?

Kellerismen

Kellers bok blev kraftigt ifrågasatt av alla som hade djupare kunskaper om de bibliska ländernas arkeologi. Särskilt vill jag rekommendera Geo Widengrens uppsatser i boken Kungar, profeter och harlekiner (Stockholm 1961). Kellers påståenden kunde alltså vederläggas, men idén levde vidare: Om man kunde peka på historiska händelser i det förflutna som ligger till grund för Bibelns framställning, så ökar Bibelns trovärdighet.

Detta sökande efter historiskt stöd för Bibeln har många bibeltroende ägnat sig åt. Man brukar kalla detta Kellerismen. Den kännetecknas ett dubbelt förhållande till vetenskapen. Å ena sidan vill man utnyttja vetenskapen för att stärka sin tro. Å andra sidan låter man inte vetenskapen bestämma sina resultat. De skall dikteras av Bibeln. På så sätt blir Kellerismen företrädare för en vetenskap utan sunt förnuft. Bibeln är högsta norm inom både historia och naturvetenskap.

Kellers påståenden kan tillbakavisas men hans tänkande gör alltjämt skada genom att det ställer frågorna på fel sätt. Det skapar en föreställning om att Bibelns blir trovärdig om det finns ett historiskt underlag för dess myter.

Bibeln har mycket sällan rätt när det gäller uppgifter om historia och naturvetenskap. Däremot har den alltid rätt när det gäller innebörden i dess myter eftersom den har antagits som auktoritet på religionens område av både judar och kristna (och muslimer med vissa reservationer). Bibelns budskap är underlag för religionernas lära. Därför blir det sant, men i denna mening blir ordet sant meningslöst.

Historisk sanning och religiös innebörd är två skilda frågor, men de hänger också ihop. Israels folk kände sig utvalt av Gud. De trodde att Gud hade ingått ett förbund med dem för att göra just dem till hans folk och språkrör bland människorna. De tolkade befrielsen från Egypten som ett budskap om utkorelsen. Därför beskrev de uttåget som något övernaturligt. Det var ett sätt att framhäva händelsernas innebörd. Därför verkar det futtigt att börja förklara bort det övernaturliga genom att leta upp naturliga förklaringar. Det är som att förneka Guds medverkan i händelseförloppet. Om man tonar ned det övernaturliga och historiskt osannolika inslaget i Bibelns berättelser förlorar man också den religiösa innebörden. Man berättar att vattnet i Röda havet stod som en vägg på båda sidor om israeliterna för att peka på det osannolika i händelsen. Den forskare som kan visa att Röda havets vatten vid vissa tillfällen delar sig och står som en vägg på var sin sida om en torr väg över havet, har ryckt undan grunden för judarnas tro på Guds utkorelse, ja, för hela den judiska religionen.

Keller har inte lyckats med detta, men man kan inte utesluta att hans efterföljare skulle vilja. Det är inte sista gången vi hör att arkeologiska resultat bekräftar Bibelns sanning. Det finns mycket pengar att hämta för den som vill ställa upp. Tills vidare råder jag alla att läsa de gamla myterna i Bibel 2000 eller 2001, när den kommer med kommentarer. Det ökar motståndskraften mot angrepp från lycksökare som vill sko sig på de kristnas tvivel.

normal

Babels torn och språkförbistringen

Hela jorden hade samma språk och samma ord. När människorna flyttade österut fann de en dal i Shinar där de bosatte sig. ”Nu skall vi slå tegel och bränna det”, sade de till varandra. De använde tegel som byggsten, och som murbruk använde de beck. De sade: ”Låt oss bygga en stad, med ett torn som når ända upp i himlen. Vårt namn blir känt, och vi slipper vara skingrade över hela jorden.” Då steg Herren ner för att se staden och tornet som människorna byggde. Herren sade: ”De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara början. Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än föresätter sig. Låt oss stiga ner och skapa förvirring i deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger.” Och Herren skingrade dem från denna plats ut över hela jorden, och de slutade att bygga på staden. Därför kallas den Babel, ty där skapade Herren språkförbistringen på jorden, och därifrån skingrade han människorna ut över hela jorden.

normal

Hur sanningsenlig tror du bibeln är?

31 juli 2003 deltog 105 193 personer i LunarStorms WZUP-enkät där frågan Hur sanningsenlig tror du bibeln är? ställdes.

Allt stämmer: 11 % av männen, 9 % av kvinnorna.
Det är lite dramatiserat: 29 % av männen, 38 % av kvinnorna.
Det mesta har aldrig hänt: 59 % av männen, 53 % av kvinnorna.

normal

Bibeln består av 66 böcker,gamla testamentet 39 böcker och nya testamentet 27 böcker.

Sök