Konsten att gå på glödande kol är känd sedan urminnes tider från alla världsdelar. För att framställa glödbädden brukar man göra en stor brasa med stockar av ek eller något annat hårt träslag. Sedan brasan brunnit ut tas oförkolnade trästycken bort, och man gör en jämn, 10-15 cm djup bädd av glödande kol. Temperaturen vid ytan blir 300-450 _C.
De traditionella eldgangsriterna föregas av religiösa förberedelser, som ofta omfattar fasta. När kolbädden är färdigställd, går den ene deltagaren efter den andre med bestämda steg genom elden.
I maj 1983 anordnades en eldgång i Stockholmstrakten av amerikanen Tolly Burkan. Efter hans eldgångskurs publicerades flera artiklar i svensk press där eldgång beskrevs som ett ockult fenomen.
Om huden kommer i kontakt med ett varmt föremål, överförs det värme till huden. Overförs det tillräckligt mycket värme, skadas huden. Det är emellertid inte bara föremålets temperatur som avgör hur mycket värme som går över till huden, utan även värmeledningsförmågan har en avgörande betydelse.
Man bränner sig inte om man rör vid en kaka som står i ugnen, men man bränner sig på ugnsgallret eller kakformen, som har samma temperatur som kakan. Kakan har nämligen mycket lägre värmeledningsförmåga än metallen. (Det är på samma sätt med kalla föremål som kyler huden genom att avleda värme. Badrumsmattan har samma temperatur som golvet, men den känns inte lika kall eftersom den har lägre värmeledningsförmåga. )
Trä, även förkolnat trä, har tusentals gånger lägre värmeledningsförmåga än metaller som aluminium och koppar. Det är därför man kan göra tändstickor av trä. Det är också därför som huden klarar en kortvarig kontakt med glödande kol.
Den srilankesiske fysiologen Carlo Fonseka mätte tiden vid 100 människors passage över en 5,5 meter lång kolbädd. De passerade bädden på i genomsnitt 3 sekunder och med tio steg, fem steg med vardera foten. Varje fot var i kontakt med kolbädden ca 0,3 sekunder åt gangen. Den tid som varje hudavsnitt hade kontakt med kolbädden var ofta ännu kortare, eftersom många eldgångare rullar fötterna jämnt från häl till tå.
Människor som alltid går barfota har tjockare fotsulor, och klarar därför eldgång något bättre än människor som bär skor till vardags. Ingen kan dock gå oskadd på glödande kol nämnvärt längre än 3-4 sekunder. Många har också skadats vid kortvarig eldgång. Om t ex en askflaga eller ett torrt grässtrå fastnar vid foten, bränner det under hela passagetiden, vilket kan leda till en besvärlig hudskada.
Fonseka framhåller att de traditionella religiösa förberedelserna inte behövs för att man ska kunna genomföra eldgång: "Avhållsamhet från kött, alkohol och könsumgänge är inte nödvändig för att man ska kunna ga oskadd pa glödande kol. Denna slutsats har bekräftats upprepade gånger genom experimen.