Hem

Homeopati Alternativterapi

Ändra sidan Visa ditt intresse Ämne 161, v2 - Status: normal.
Försteredaktör: elmiss
Denna text är importerad från /old/psi/homeopati.html
är en sorts Alternativterapi , Praktiserbart och Upplevbart

Alternativmedicinsk metod som går ut på att bota "lika med lika".

Alias: homeopati

normal

Ur Nya perspektiv - en uppslagsbok, av Stuart Holroyd:

Homeopatin skapades av den tyske läkaren Samuel Hahnemann. När denne översatte en lärobok i medicin, hittade han en beskrivning av effekterna av en drog som hade framställts ur en peruansk bark och som sades mildra malaria och andra febersjukdomar. Han blev nyfiken och experimenterade med ämnet på sig själv, och efter några dagar fann han att han hade utvecklat symtom på malaria. Det verkade som om ett ämne som botade en sjukdom hos den som hade den; i stället alstrade samma sjukdom hos den som var frisk. Utifrån denna hypotes fortsatte Hahnemann att lägga grunden för homeopatin genom att pröva ett antal ämnen på friska människor och studera de symptom som då uppstod, varpå han ordinerade samma ämnen som botemedel för sjukdomar som var förbundna med samma symptom. Dessa kurer fungerade utan undantag. Hahnemann drog slutsatsen att den konventionel la medic inska inställningen till symptomen var felaktig och att symptomen var kroppens sätt att bekämpa sjukdomen, varför läkarens funktion gick ut på att hjälpa kroppen i dess kamp genom att ge upphov till de lämpliga symptomen, snarare än genom att angripa dem.

Den drog som Hahnemann först exerimenterade med var kinin. Eftersom denna drog har obehagliga biverkningar, försökte Hahnemann bestämma den minsta verksamma dosen. Detta ledde honom till ännu en överraskande upptäckt. Han fann att ju mindre dosen var, desto större var dess läkande verkan. Han tog ett mått av drogen, spädde ut det med nio mått vatten eller alkohol och skakade om blandningen ordentligt, varvid han fick en medicin som var utspädd i förhållandet 1/10. Om ett mått av denna blandning sedan i sin tur blandades med nio mått vatten eller alkohol, så blev resultatet en utspädning i förhållandet 1/10 2 eller 1/100. Hahnemann använde utspädningar i förhållandet 1/10 12 eller 1/1000 000 000 000, och han fann att de var verksamma. G. O. Barnard på National Physical Laboratory har antytt att det Hahnemann fann av en ren händelse var ett sätt att separera en kemikalies strukturella informationsinnehåll från den kemiska massa som detta innehåll är förbundet med. Doktor Barnard har också formulerat en teoretisk förklaring på hur vattenmolekyler, när de skakas om tillsammans med ett ämne som har upplösts tillsammans i dem, kan bilda polymerer, eller långa molekylkedjor, med samma form som det upplösta ämnets molekyler, och hur detta budskap kan föras vidare genom en rad utspädningar.

Vilken förklaringen än må vara, så har många människor vittnat om att homeopatiska mediciner är verksamma. Skeptiker har påpekat att många människor också reagerar på placebo. Vissa kliniska test tyder dock på att homeopatiska behandlingar har djupare och långvarigare verkan än placebo.

normal

I Sverige finns omkring 700 homeopater. Endast ett tiotal legitimerade läkare i vårt land använder homeopatiska mediciner. En av dem är Anders Forneus, som är hud- och allmänläkare i Uppsala. Han har skaffat sig en engelsk utbildning i homeopati för läkare.

Forneus berättar att i England, Tyskland och Frankrike tillämpas homeopatin av läkare och medicinerna säljs på apotek. I Frankrike skrivs homeopatiska mediciner ut av var tredje läkare. Vid universitetet i Bern, Schweiz, finns en professur i homeopati. Forneus säger att homeopatiska medel kan hjälpa vid de flesta besvär; de brukar vara bra vid sjukdomar som exem, smärta, yrsel, magbesvär och olika psykiska åkommor.

Homeopatiska medel kan vara utspädda så kraftigt att det knappt finns en enda molekyl kvar av den verksamma substansen. De verkar således inte kemiskt, utan snarare är det någon immateriell kraft som läker.

Av en holländsk översikt över forskning om homeopati, som publicerats i en ansedd medicinsk tidskrift, framgår att av 105 studier visade 81 på en positiv effekt.

En svensk professor säger att homeopatin strider mot mot den naturvetenskapliga världsbilden och tillägger att om homeopatin fungerar, så finns det brister i vår världsbild.


normal

Göran svarar på uttalanden av randi om homeopati.

Jag kan inte låta bli att något beröra det försök med homeopati som den franske forskaren professor Benveniste utfört. Försöket uppmärksammades, eftersom världens mest ansedda naturvetenskapliga tidskrift Nature publicerade en redogörelse samtidigt som man i en ledare varnade läsarna för att betrakta det som står i artikeln som sant. (Det lär vara första gången i tidskriftens historia som man publicerat något man inte tror på!) Randi säger att två av de laboratorier som kontrollerade resultaten, var homeopatiska laboratorier. De vetenskapliga klipp jag sett nämner att tolv forskare vid fyra universitet svarar för innehållet i en artikel, som redovisar bekräftelse av Benvenistes och hans medarbetares resultat. Ytterligare uppgifter finns i Robert Beckers bok Cross Currents ( 1990) som jag varmt rekommenderar. Becker påpekar att Nature med sin ledare gjort det omöjligt för andra respekterade forskare att intressera sig för fenomenet (som innebär visst stöd för homeopatin) - de riskerar knappast sitt rykte med att intressera sig för ett fenomen som Nature tagit avstånd från.

De tre personer som för Natures räkning besökte Benvenistes laboratorium och granskade hans forskning, var Natures redaktör Maddox, som är fysiker, dr Walter Stewart, en självutnämnd undersökare av vetenskapligt fusk från U. S. National Institute of Health, samt James Randi. Becker påpekar att Stewart inte hade några särskilda kunskaper i immunologi, som Benvenistes studie gällde, och Randi saknar all vetenskaplig trovärdighet. I ett genmäle efter teamets besök på hans laboratorium skriver Benveniste att de hade uppträtt på ett totalt ovetenskapligt sätt. Positiva resultat ignorerades, personalen hindrades från att utföra sitt arbete på ett adekvat sätt, och atmosfären var som när man jagar häxor. Det är uppenbart, skriver Becker, att Maddox vill försvara fysikens lagar, men vad han verkligen gör är att han försvarar det biomedicinska status quo mot ett kätterskt begrepp. I detta försvar har andan i sant vetenskapligt sökande försvunnit.

Utöver Benvenistes mycket omtalade och kontroversiella undersökning finns stöd för homeopatin från undersökningar i Glasgow 1986 (SvD 26/10/ l986 och The Lancet l8/l0/l986), vid Sahlgrenska i Göteborg (SvD 27/5, 1989) och i London och i Frankrike (British Medical Journal 5/8/l989 och The Lancet 22/4/l989 samt British Journal of Pharmacology, 27). Självklart är dessa undersökningar inte tillräckliga för ett så kontroversiellt ämne som homeopati, men de antyder att det kan ligga något i homeopatin. Den norske läkaren Vilhelm Schjelderup skriver i Läkekonst pa nya vägar mer om homeopatin och hur den kan tänkas fungera.


normal

Fältstudie på Ryzaks Naturklinik

Jag skulle kunna skriva om när min mor var hos en homeopat, men jag kommer inte ihåg alla hennes detaljer, trots att jag satt i samma rum och hörde allt, som ett äkta studiebesök. Därför ska jag prata lite om mig själv, tänkte jag.

Man söker att få träffa en homeopat när man har börjat ledsna på läkare som bara skjuter upp problemen istället för att lösa dem. Jag har varit pollenallergiker i stort sett sedan jag började skolan, vilket borde få dem att fundera, eftersom pollenallergi oftast inte visar sig förrän man åtminstone är i tonåren. Sommaren 1999 hade jag en jobbig sommar allergimässigt, så vi begav oss till vårdcentralen för att höra om det inte fanns något de kunde göra. Jo, de kunde ju ge mig en spruta, det kunde de. Först vägrade jag, spruträdd som jag är, men gick till slut med på det. Jag fick en kortisonspruta och inom några dagar kunde jag faktiskt vistas utomhus i mer än fem minuter. Glad i hågen passade vi på att se till att jag fick en spruta innan gräspollensäsongen satt igång, sommaren 2000. När den väl kom igång var jag, precis som vanligt, en snörvlande och nysande oreda.

Eftersom jag skulle till England i juli fick vi lite panik eftersom sprutan inte hade hjälpt, och det vore ju kul om jag kunde vistas utomhus när jag var utomlands och allt. Läkarna medgav detta, tyckte det var underligt att det inte hade hjälpt, och gav mig en ny, större dos. Englandsresan var en succé, jag mådde hur bra som helst (utom när en mycket söt liten kattunge beslöt sig för att leka halsduk åt mig en eftermiddag), men jag var oroad över följande sommar. Skulle jag behöva ta tre sprutor då? Läkarna hade ju själva sagt att man inte leker med kortison, eftersom det kan få ens kropp att låta bli att producera eget. Vad göra?

Jag hade samtalat med en amerikan över Internet, medan jag satt och nyste framför datorn på mitt sommarjobb (2000), och han/hon sade att en vän hade gått till en kiropraktor och blivit av med allergier på köpet. Jag diskuterade detta med mamma, som föreslog en homeopat istället, för det hade hon läst skulle fungera. Jag var tveksam, men gick med på det. Skulle det bota min allergi vore jag evigt tacksam. Tiden gick, men vi hade ingen tid beställd eller något alls. Framemot vårkanten 2001 frågade jag hur vi skulle göra med det där homeopatbesöket, så då beställde hon tid hos en nere i Göteborg, som någon hade rekommenderat. Väntetiden var en månad, men det kunde man ju stå ut med.

På förmiddagen på Valborg 2001 satt jag och min mor i väntrummet på Ryzaks Naturklinik på Nordhemsgatan i Göteborg. Jag i gummistövlar och väl påpälsad (jag skulle nämligen till Karlstad och övernatta i skogen senare på dagen), mor i mer normala kläder. Klockan elva var det vår tur, och jag fick gå först, men mor fick följa med in som moraliskt stöd. Vi skakade hand med Rostia Ryzak, en kanske 40-årig man med brytning jag inte kunde lokalisera, som var diplomerad inom både det ena och det andra, däribland homeopati.

Han började intervjua mig, men det var nog mest mamma som pratade, eftersom hon hade bättre minne än vad jag hade. (Jag hade skyllt mina medicinska besvär på en jobbig skoltid och hävdade att det var en psykolog jag behövde, medan mor tvärsäkert hävdade att det var på grund av en incident med en medicin jag inte tålde, när jag var 5-6 år gammal, som var boven i dramat.)

Han tittade mig i halsen med en spatel och lampa, precis som farbror doktorn, men tycktes inte hitta något fel där, utom ett konstaterande att jag hade mycket ärrvävnad eller liknande i halsen. Hade jag kanske haft mycket halsont? Nja, klart jag hade haft halsfluss några gånger i mina dagar, men det var väl inte så ovanligt? Jag hade däremot konstanta öroninflammationer som liten, men de gick över till slut. Vet inte om det var efter incidenten med den där otäcka medicinen (som jag nämnde ovan), eller rättare sagt medicinen jag fick efteråt, som tog bort det, men i alla fall.

Jag blev satt framför en manick som mor tyckte såg ut som en sådan där optiker använder. Skulle han kolla synen på mig? Jag satt där och stirrade framför mig, eftersom det var det jag skulle göra, medan han satt och antecknade på ett kort och tittade på mina ögon. Irisdiagnostik hade jag hört talas om, men nu fick jag alltså se hur det gick till. När han stängt av lampan på apparaten och tyckt att jag kunde flytta tillbaka stolen, fick jag reda på att jag hade en nedsättning av sköldkörteln, vilket jag genast opponerade mig emot. Det hade vi kollat upp redan 1998 på vårdcentralen, och de hade sagt att det låg inom gränsvärdena och att jag mådde hur fint som helst (nog för att jag hade misstrott dem då, men nu var jag alltså redo att helt plötsligt tro dem?), vilket jag sade till honom. Han i sin tur svarade med att gränsvärdena de använder sig av är tagna på 20-åriga, starka, friska pojkar och att det är annorlunda för kvinnor. Okej då. Jag tystnade och lät honom fortsätta. Det var tydligen ett virus jag hade, och kunde ha haft bra länge och kunde gå med det bra länge till om jag inte fick hjälp.

Dessutom hade jag en nedsatt funktion av levern (eller var den överaktiv?), och på tok för mycket lymfvätska och vävnadsvätska. Jag hade också svårt att bryta ned protein, och det var därför jag hade för mycket lymfvätska. Jag hade även anlag för reumatism, tjoho. Jaså, hade jag det? Han frågade om jag brukade ha regelbunden menstruation, och det tyckte jag att jag hade haft ända sedan starten. Mensvärk, då? Gärna riktigt otäck sådan? Jotack. Det känner jag till alldeles för väl. ''Jag tänkte väl det'', sade han då. Det var tydligen lymfvätskan som gjorde att jag brukade ha ont. Fasen, kunde han se det bara genom att se mig i ögonen? Jag började bli riktigt fascinerad över att det fanns så mycket fel på mig. Och jag som trodde att jag mådde bra. Men mina allergier, då?

Jo, de skulle också testas. Han satte en metallspole i ena handen på mig, och hade en sorts penn-liknande grej han skulle peta på andra handen med. ''Gör det ont?'' pep jag, men fick svaret att det inte skulle kännas alls. Han tog fram en ask med en drös olika små glasflaskor, som han satte i en apparat. Vad var nu det här för något? Jag hade ingen aning, förrän jag för några veckor sedan såg en repris av Alternativmedicin (som gick i våras?) på TV, där de använde just en sådan mackapär. ''Mots'' eller något åt det hållet kallade de det, och den kunde mäta ens energifält för att se vad man reagerade på. Det här skulle bli spännande. Jag var allergisk mot gräspollen och hundar, hade ett tio år gammalt pricktest sagt.

Det fanns en mätare på apparaten, och när det satt en glasflaska i en hållare petade han mig på handen med ''pennan'' för att se vad mätaren gav för utslag. Den lät som när man försöker ställa in AM-radio, ungefär, och visaren på mätaren rörde sig. När den pep ordentligt och mätaren gick långt åt höger skrev han ner det på kortet. Det var många, många flaskor som skulle testas. Under tiden det pågick visste jag inte vad han testade mig mot, men jag kunde se visaren röra sig, ibland mer, ibland mindre, och höra dess säregna tjut. Till slut hade flera askar gåtts igenom och kortet innehöll en rad anteckningar.

Jo, gräspollen kunde han ju gott konstatera att jag inte tålde. Pälsdjur tålde jag inte heller, men jag visste ju att jag inte tålde hundar. Innebar pälsdjur även katter och hästar (som jag inte hade reagerat på i pricktestet)? Jadå. Fjädrar tålde jag inte heller. Listan utökades med kvalster, mejeriprodukter och mögel, och han sade åt mig att vara observant med potatis och dess släktingar (tomat, paprika, aubergine). Var jag så allergisk? Jag sade att pricktestet bara visat på två saker, men han lugnade mig med att säga att pricktest bara visar vad man är allergisk mot, inte sådant man är överkänslig mot. Jahaja, spännande. Dessutom hade jag brist på B-vitamin och magnesium. Där ser man!

Hans ordination var brutal: var lite observant mot potatis och dess släktingar, sky mejeriprodukter som pesten - inklusive hårdost (sjutton, vad skulle jag nu äta på smörgåsen, jag som bara åt ost?), ät helst vegetariskt, och städa rummet, skaka sängkläder, skaffa inte husdjur... Dessutom skulle jag bara äta rent, oraffinerat havssalt och inte vanligt jodsalt. Lilla jag blev modfälld. Jag fick inte äta någonting, ju, och dessutom älskar jag både djur och växter, men hatar att städa. Fan också. Jag undrade för mig själv om han inte lika gärna kunde ta fram ett gevär och göra lidandet kort, men det gjorde han inte. Suck. Istället fick jag medicin för sköldkörteln, något som skulle hjälpa immunförsvaret, och magnesiumpiller. Följde jag det här skulle jag må bra och förhoppningsvis slippa reumatism. Som om det spelade någon roll. Fick inte äta ost, inte dricka mjölk (och det gjorde jag jämt), inte äta glass, inte grädde, inte filmjölk, inte yoghurt, inte mjölkchoklad, inte keso, inte potatisgratäng, inte kokt potatis, inte pommes frites, inte chips (fast det äter jag så sällan ändå), inte tomater, inte ketchup, inte tomatpuré, inte krossade tomater, inte tomatsås, inte paprika... ingenting! Aubergine kunde lika gärna kvitta, för det tycker jag ändå inte om, och jag äter ändå helst vegetariskt, men nu fick vi det på papper också, och ett skäl annat än etik. Just det, ja. Man skulle inte äta socker heller, men man skulle dricka två liter vatten om dagen.

Min största farhåga var om det skulle göra ont hos en homeopat, men fann till min lättnad att han varken ville sticka mig, ta blodprov eller få mig att hosta med ett kallt stetoskop. Han hade inte ens kalla händer. Men man kan ju inte säga att jag mådde bra efter besöket, trots att han gav oss vägbeskrivning till en butik med specialmat som låg alldeles i närheten (Fram heter den). Jaha. Så var mitt homeopatbesök över och det var mammas tur.

Samma procedur där, med intervju, halskikande, irisdiagnostik och mots. Hennes matvanor var lite mindre strikta, för hon skulle bara hålla sig borta från räkor och choklad, eftersom de innehåller koppar, och koppar var hon redan förgiftad av. Det var därför hon hade svamp lite varstans (munnen och magen), och det kom sig av en kopparspiral som hon hade som preventivmedel mellan första och andra barnet (jag är nummer tre). Andra barnet har reumatism idag, vilket tydligen också hade med den där spiralen att göra.

Hon fick absolut inte äta socker, eftersom svamp gillar socker, och skulle dricka minst 2½ liter vatten om dagen. Hon hade nedsatt funktion på lever och bukspottkörtel, och var som sagt kopparförgiftad. Svampen i munnen skulle försvinna om hon hon bytte ut amalgamet mot plast eller keramik. Hon hade brist på B-vitamin och magnesium hon också, men fick andra mediciner. Hon fick ett vitaminkomplex som inte innehöll koppar, något som skulle hjälpa hormonerna på traven, och ett tredje jag inte vet vad den var bra för. Just det ja, vi skulle röra på oss mer också. Vi tackade för oss, betalade, och begav oss till Fram i jakt på smörgåspålägg och havssalt.

Fick inga nya mediciner mellan juni och oktober, och det var väl inte helt lysande. Medicinen räckte i två-tre veckor (sköldkörtelmedicinen, alltså. Magnesiumpillren räckte i över två månader, och det för immunförsvaret räckte i en månad), och sedan fick man gå där och vara trött igen. För vi var ju sugna på att få reda på om medicinerna skulle hjälpa! Mor rapporterade om både det ena och det andra, och jag märkte att jag inte var lika trött som förut. Efter sommarens och höstens medicineringsuppehåll var jag däremot tröttare än någonsin och orkade inte göra mycket annat än att sova. När jag återigen började ta medicinerna (vi var där på höstlovet), så blev jag snabbt mycket piggare och började ta itu med saker som hade legat bra länge och som jag bara sagt ...äh... senare! åt. Saker som kanske inga andra brydde sig om, men som var viktiga för mig.

Undersökningarna var identiska, även om diagnoserna var olika, och likaså medicinerna. Han förde journal (korten han skrev på) och han hade dem arkiverade där ingen kunde komma åt dem, och följde de andra etiska reglerna fastställda av KAM, och även de jag har läst om yrkesutövande inom hälso- och sjukvård. Mor frågade om man beställde medicinerna via postorder till något sorts naturapotek vad-det-nu-heter, men han svarade att nej, han hade allt sådant hemma, eftersom det blir billigast för patienten. Det är tydligen inte det billigaste att skicka efter från det där apoteket, förklarade mamma efteråt, eftersom hon var lite insatt i det hela.

Så hur gick det med homeopatens ordination? Jodå, mjölken ströks och ersattes med juice och soja/havremjölk. Glassen översattes till Tofuline, mjölkchoklad blev mörk choklad (som jag nu föredrar, särskilt om den är över 72% kakaohalt i, gärna med bitar av kakaoböna), potatis blev det mindre av, paprika har jag inte ätit på jag vet inte hur länge, men tomater har jag inte känt av, så det äter jag. Lite vitaminer måste man ju äta. Potatis har jag känt av lite grann nu på senare tid, faktiskt. Ost äter jag bara på pizza (har prövat pizza utan ost, och det är inte att rekommendera. Sojaost smälter inte, om man vill pröva det.), 2l vatten/dag efterlevde jag bra de första månaderna, sedan har jag slarvat. Sockret har mamma lagt av med till 99% (hon äter bara godsaker och liknande ibland) och även gått ner en drös kilon tack vare det, medan jag inte har varit lika sträng just med socker. Jag har nog med restriktioner som det är, och lite måste man ha att leva för när man inte ska äta så mycket annat. Saltet funkar ju bra när man är hemma, men det som funkat mindre bra är städningen (sporadisk), vädringen av sängkläder (sällsynt), och motionen (gills det att cykla till och från KomVux?). Kött äter jag helst inte, och om jag gör det är det i form av köttfärs, korv eller julskinka, men mest äter jag grönsaker och vegetariska köttalternativ, så som quorn, bitar baserade på havreprotein, och vegetariska pannbiffar.

Vanligtvis brukar jag reagera så fort solen visar sig framåt vårkanten, med att nysa och snörvla, men inte i år. Jag kände lite grann när björkpollenet var som högst på skalan, men annars mådde jag förvånansvärt bra. Ett av symptomen på mjölkintolerans är för övrigt hösnuva. Snuvan på morgonen försvann när jag lade undan min goa fjäderkudde (snyft, den som var så gosig) och ersatte med en av vadd. Jag tänkte att jag skulle klara sommaren lika bra, och det gjorde jag, bortsett från då gräset var som allra intensivast - i början av juli - då jag var i Lund för att hälsa på min dåvarande pojkvän. Tyckte nog mer synd om honom än om mig, för jag var ju inte jättesocial just då. Nös konstant, snoren rann, och ögonen gick i en vackert röd nyans, men han stod ut med mig ändå, trots att jag somnade bara jag satte mig ned (jag går på allergimedicin 365 dagar om året, eftersom att det kliar något så djävulskt om jag inte tar det lilla pillret på sisådär två dagar. Jag märker inte direkt av dess biverkningar om jag bara tar en, vilket är min dagliga dos, även om min tandläkare äntligen lyckats förklara alla mina småhål med att medicinen ger en muntorrhet. Den är dessutom sövande, och det märker jag inte heller av om jag tar en, eftersom jag har tagit dem i så många år nu. Tar jag två, vilket jag naturligtvis gör om jag får det riktigt jobbigt som i början av juli, så märker jag definitivt av tröttheten. Det går en timme eller så efter jag tagit tablett #2 tills jag sover djupt, om jag så sitter eller ligger). Nästa sommar ska jag nog fasiken ta en sådan där kortisonspruta i alla fall!

normal

Homeopati: Historik

Homeopatin (efter homios = likartat och patos = lidande) uppkom genom den tyska läkaren och tillika kemisten Samuel Hahnemann, som ledsnade på dåtidens läkare. Han tyckte inte om deras sätt att se på mediciner (”ju mer dess bättre”) och hävdade att man inte skulle försvaga den inneboende livskraften, utan hjälpa den, låta kroppen få en chans att läka sig själv, om den bara kommer igång med hur den ska bära sig åt.

Han upptäckte homeopatin när han på 1790-talet översatte en bok som behandlade kinabarkens inverkan på malaria. Hahnemann tyckte inte att författarens argument för varför kinabarken fungerade höll för en närmre granskning. Han intog han kinabark två gånger per dag och upplevde malariasymptom. Han hade själv haft malaria, så han kände väl till både sjukdomen och botemedlets verkningar. Kunde det vara så att om en frisk människa får sjukdomssymptom av ett visst ämne - skulle samma ämne kunna bota en som var sjuk? Han undersökte sin tes i hela sex år, med en rad olika försökspersoner, eftersom försöken var positiva gick han ut officiellt med sina upptäckter 1796. Elva år senare gav han sin princip namnet homeopati, och terapimetoden hade sin storhetstid.

Det fanns homeopatiska sjukhus under 1800-talet och början av 1900-talet, men de dog ut efter Första Världskriget, och homeopatin levde kvar med hjälp av dess utövare. Nu på senare tid, i slutet av 1900-talet, tycks Hahnemanns alternativmedicinska gren ha fått en sorts renässans, eftersom homeopatin åter börjar bli känd och få både fler utövare och fler patienter.

normal

Homeopati: Lagstiftning

Homeopatin följer lagarna för övrig alternativ medicin och även den yrkesutövande inom hälso- och sjukvård, men det finns även vissa specifika lagar och förordningar som gäller Hahnemanns efterföljare. I Österrike måste homeopater vara utbildade läkare, och homeopatiska skolor tar bara emot läkare och medicinstuderande.

I Sverige förlorar en läkare sin legitimation om han eller hon arbetar med homeopati. Kanske är det felet varför homeopatin och även andra alternativmedicinska metoder inte är särskilt utbredda eller accepterade i Sverige. Hade även läkare haft chansen att bota folk enligt lika botar lika så hade alternativmedicin säkert haft en högre status här i landet, även om homeopatin har ett gott anseende bland befolkningen.

I Indien är homeopatin statligt subventionerad (men å andra sidan så är det därifrån Ayurveda kommer, och det är ju en släkting till homeopatin), och där får både medicine läkare och homeopathic doctors bota folket med homeopati.

Det är dock inte alla som får botas med homeopatin. Barn under åtta år, sjukdomstillstånd som är i behov av operation, svåra och livshotande sjukdomar som t.ex. cancer och svåra infektioner, och vid händelser då man måste ersätta ett ämne i kroppen, som t.ex. insulin vid diabetes, eller sköldkörtelhormon vid strumaoperationer.

Däremot anses det att homeopatin är ypperligt för behandling av virussjukdomar, som skolmedicinen ändå bara kan rycka på axlarna mot ända tills det går över i ett bakteriellt tillstånd, och sjukdomar där patienten är rädd för biverkningar. De enda riktiga biverkningarna till homeopatisk medicin är att man mår bra, medan skolmedicinens medikamenters biverkningar tenderar att få en att må dåligt. T.ex. är en biverkning med vissa huvudvärkspiller huvudvärk... och det är väl just för att man har huvudvärk som man tar huvudvärkspiller?

normal

Homeopati: Etik

Etik inom homeopatin är lika för resten av alternativmedicinen. Man skall följa de lagar och förordningar som finns, och man får inte låta omdömet påverkas av hur någon ser ut, kommer ifrån, eller vilken religion eller samhällsklass de kommer ifrån. Dessutom ska man vara seriös, noggrann (som att föra journal), och inte drivas av ren profithunger. Man skall nämligen låta arvodet spegla prestationen, så att t.ex. ta betalt 500 kr/tim för att bara ta pulsen är inte etiskt försvarbart. De alternativmedicinska etiska reglerna är fastställda av KAM (Kommittén för Alternativ Medicin).

normal

Homeopati: Metod

Homeopatins två grundpelare är läkemedelsbilden och sjukdomsbilden. För att kunna bota någon krävs det att medicinen liknar sjukdomsbilden så mycket som möjligt. Läkemedlen fick man förr fram genom att ge friska försökspersoner vissa ämnen och bad dem att dokumentera hur de mådde efteråt, både psykiskt och fysiskt. De vanligaste symptomen rangordnades högst, eftersom de då ansågs vara karaktäriserande för ämnet. På så sätt fick man fram en rangordningsskala som var till hjälp när man skulle välja ut rätt läkemedel för rätt sjukdomsbild.

Det finns idag två olika skolor inom homeopatin - den klassiska homeopatin enligt Hahnemann, vilket innebär att man letar efter ett läkemedel som motsvarar sjukdomsbilden, och som använder symptomen som grund för en diagnos; och komplexhomeopatin, som är mer kliniskt, och innebär att man vid t.ex. leverstörningar använder ett levermedel. På samma gång försöker man få fram en helhetsbild av den sjuke - vilken kroppshållning har han/hon? Vilken orsak har störningen, och finns det ett samband mellan symptomen? Man har diskuterat om detta verkligen är homeopati över huvud taget, eller om det borde byta namn, men än så länge kallar man det komplexhomeopati.

Så hur får man då en diagnos, rent allmänt sätt? Homeopater intervjuar sina patienter, precis som läkare brukar göra, och lägger märke till saker som kroppshållning, hur personens händer känns (torra, mjuka, fuktiga, etc.), hur deras kropp ser ut, och liknande. Det är helheten man ser till. Alla symptom patienten beskriver läggs ihop för att få fram denna helhet. Det räcker inte med att säga 'jag har ont i huvudet', för en läkare skulle då ordinera en huvudvärkstablett och vila. En psykolog skulle kanske säga att du är stressad, eller liknande, medans en homeopat i stort sett bara säger 'och mera?'.

Under intervjuns gång kommer det förmodligen fram en rad andra symptom som läggs till listan. Kanske brukar huvudvärken komma under en viss tid på dygnet, eller året, efter att ha ätit en viss maträtt, eller liknande. Kanske har patienten även utslag, mjäll, eller vadsomhelst, som kan läggas till för att få ett helhetsintryck. Därefter kan homeopaten börja fundera på vad det är som orsakar dessa symptom, t.ex. intolerans mot ett visst födoämne (som man inte hade en aaaaaning om att man inte tålde), och patienten ordineras då att undvika just detta födoämne. Oftast, skulle jag vilja påstå, så är det inte bara en sak som är problemet, utan snarare ett halvt dussin eller mer. Allergi, nedsatta kroppsfunktioner, vitamin- eller mineralbrist, överskott av vitaminer eller mineraler... ja, vad som helst. Ta en person som är helt övertygad om att de är friska och låt dem få träffa en homeopat. Efter en konsultation lär de allihop ha fått en diagnos, eftersom något är fel på dem. Jag trodde t.ex. att jag var relativt frisk, men hej vad jag bedrog mig.

Det finns även homeopater som utövar irisdiagnostik och/eller andra diagnosmetoder för att hitta var och hur man är sjuk, och varför. Frågar man varför man är sjuk skulle en läkare svara 'på grund av en infektion'. Frågar man varför man har fått just en infektion skulle de svara 'på grund av bakterier som lätt kommer åt dig eftersom du har ett nedsatt immunförsvar'. Jag skulle vilja få reda på vad en läkare skulle svara på frågan om varför man har ett nedsatt immunförsvar. Skulle de överhuvudtaget svara? En homopat som också konstaterar att man är sjuk, på grund av bakterier/virus på grund av ett nedsatt immunförsvar, skulle även ge en skälet eller skälen till att ens immunförsvar är nedsatt. Man får hela svaren, eftersom man ser till hela människan, hela sjukdomsbilden. Halleluja, äntligen kan man kanske börja må bättre!

Och mår folk bättre så kostar kanske inte vården samhället lika mycket, eftersom man får bort sådana som är långtidssjukskrivna, gnälliga i allmänhet, eller som har en nedsatt arbetsfunktion på grund av något de själva inte riktigt kan förklara, men som bottnar i en sjukdom. Jag skulle vilja se den dagen homeopatin blir mer erkänd av samhället, så som akupunktur blivit, och därmed blev subventionerad så att man inte behövde betala lika mycket som man måste idag. Den dagen vi har det så, då har vi tagit ett första steg mot ett bättre, och inte minst friskare, samhälle!

Sök