Kiromantin sägs härstamma från den forntida Orienten, Indien och Kina, för över 2000 år sedan, men utbildades först under hellenisk tid. Den blev bortglömd under medeltiden då den bekämpades av prästerskapet. Det var zigenarna som under 1400-talet återinförde kiromantin till Europa igen.
Att spå i händer behöver inte innebära att man är synsk, utan kan vara som att läsa kinesiska: Mängder med olika linjer i svåra mönster som säger olika saker.
Somliga anser att spå i händer är som vilket sätt som helst att sia. Att händerna är det medel vilken man siar med.
Medan andra säger att det inte går att läsa framtiden i händerna utan enbart förutsättningarna. Förändras förutsättningarna ändras även händernas linjer.
Det är enbart handens mönster som är konstant, vilken berättar hur en persons grund är.
Det kan liknas vid reinkarnationstankar där själen har en uppgift och ett grundmönster och det sätt man handlar på är avgörande för hur framtiden kommer att se ut.
Förr i tiden fanns två inriktningar inom handtydning chiromancy (kiromanti) och chirognomy (kirognomi). Där chiromancy innebar att man läste personens linjer. Och chirognomy innebär att läsa formen på handen som proportioner, fingrarnas form och berg, texturen, handens färg osv. Idag kombinerar man oftast dessa två för att få en mer korrekt helhetsbild.
En fråga som många undrar är om man ska läsa i höger eller vänster hand när man spår.
Svaret som dom flesta böcker idag ger är att man ska läsa i båda händer för att få en helhetsbild.
Man säger att den aktiva handen (den hand du använder exempelvis när du skriver) är den hand som talar om den plats du står på idag och den passiva handen talar om det som varit.
Jag har dock mött en siare som spått enbart i den inaktiva handen (vänsterhanden).