normal
Livet är en oändlig dröm - er livsdröm.
Låt oss tänka tanken att livet i sig självt är en oändlig dröm. Vi delar upp denna livsdröm i nattdrömmen, som alla väl känner igen och dagsdrömmen, ett begrepp som enklast kan beskrivas som händelser och situationer i dagstillvaron som affekterar er särskilt. Vi skall tala om detta senare.
Jag vill påstå att människan själv i astral-och mentalkropp aldrig sover. Hon är alltid medveten, alltid vaken. Ni bör vara medvetna om att ni håller er i olika frekvenszoner, där den fysiksa kroppen-vi ger den ett tal, förslagsvis 10- har en hög frekvens. Ni har kroppen som instrument att förmedla er igenom i materian. Den är bunden i sin rumstid. De astrala och mentala kropparna skulle vi kunna ge talen 20 resp. 30 och därmed visa att de har en högre frekvens. Om de astrala och mentala kropparna skulle ha samma frekvens som den fysiska kroppen, skulle ni inte kunna skilja astral och mentalkropp från den fysiska.
Ni skulle då kunna se dem alla med era fysiska ögon och ni skulle inte kunna säga vi kan gå på färder till den astrala eller den mentala världen. När jag berättar för er att den astrala och den mentala världen också finns i samma livsrum som ni, så gör det väl klart för er att ni egentligen befinner er i ett högre frekvenstal, än ni någonsin anat.
normal
GRUNDPERSNLIGHETEN ARBETAR FRAM DRÖMBILDERNA
Genom den fysiska kroppen transformeras all information till människan via hennes sinnen, men hon har svårt att göra sin personlighet hörd via den fysiska kroppen. Det är alltför många rollgestalter, som bevakar henne. Vi frågar oss, vem är det som egentligen drömmer subjektivt? Varje rollgestalt försöker att förverkliga sig själv, skapa sin egen identitet.
Var och en av de här rollerna vil s a s överta kontrollen av kroppen och inte bara av kroppen, utan av medvetandet. Människan själv ger efter, för hon är inte medveten om att homn är rollerna. Det hon kallar sin personlighet är alla dessa roller. Denna personlighet, kan man säga, är uppstruktureread i olika zoner och hon glider ständigt mellan dessa roller i mångfald utan att veta om det. Tillsammans arbetar de utåt, men var och en bevakar sin särprägel och försöker utveckla den.
Ibland kan det ske att ett människobarn inte längre kan upprätthålla sin identitet, sin personlligeht. Plötsligt ger hon då upp rollerna. Hon klarar inte av situationen längre. På grund av starka påfrestningar, som medför att de olika rollerna inte längre kan samarbeta, blir personligheten överhuvudtaget för svag. Då kan två, tre eller t.om fyra rollgestalter samarbeta såsom en egen personlighet i människans liv. Man kan då säga att det uppstår en stark personlighetsförändring eller att en bipersonlighet inträder. De olika rollgestalterna försöker att upprätthålla var och en sin identitet och försöker också förneka de andra, trots att de är medvetna om varandras existens . Ingen av rollgestalterna vill bli störd. De vill alla vara kvar.
Under en sådan period, då dessa rollgestalter har övertaget, är det vi kallar grundpersonligheten mer eller mindre sovande. När människobarnet ifråga plötsligt vaknar till efter, låt oss säga två år, känns den förflutna tiden diffus. Hon får inte fatt på den, trots att hon vet att hon fungerat i den. Den kan t o m vara helt blockerad, mörk. Underbart att veta är, att hon ändå hela tiden tagit in erfarenheterna. De färdigheter, rollerna utvecklat under tiden, och kunskapen om henne själv finns där och kommer allt mer upp i medvetandet. De roller, som legat i träda, aktiverar sig igen, medan de som varit aktiva, behöver tid att acceptera att de tillhör en grupp.
Vem är det då som gör sig hörd och som skapar själva drömprocessen? Joväl, den grundpersonlighet som vi talar om, gör sig hörd på ett mycket, mycket fint sätt.
Den kan inte göra sig hörd direkt, dvs så att den ger en klapp på axeln och säger jag är din grundpersonlighet förlåt, men där gör du fel. Så här skall du göra" den gör sig hörd bara i en känsla att något ni just nu gör fel. Ni borde göra en förändring av den platå ni befinner er på.
Det är grundpersonligheten, som arbetar fram drömbilderna. Grundpersonligheten är ett högre medvetande i människan men inte övermedvetande på något sätt. Ändock är det ett högre medvetande.
Vi brukar säga att människan är begränsad. Hon har också en obegränsad aspekt och dessutom en gudomlig aspekt. Den är rollerna så att säga, medan rollernas motsats utgör den obegränsade människan. Är hon t.ex feg, så är hon också modig. Av olika egenskaper har motsatserna skapats genom den yttre karmiska friktionen dels via föräldrarna, som också är inkarnerade för att lösa någonting, och dels via den kollektiva värld, som omger henne".
normal
DEN OBEGRÄNSADE MÄNNISKAN ÄR TOTALT ORÄDD.
Den figur, som vi kallar grundpersonligheten, är lagrad i den obegränsade människan. Om man då kan säga om den obegränsade människan att hon är modig, så är det inte frågan om mod enligt människans sät att se. Hon är totalt orädd, har inga fiender. När den begränsade människan däremot är modig, som ni säger, då är det ofta dumdristighet det är fråga om, där hon inte kan avväga faran. Hon kanske lyckas klara sig, men det är inte samma sorts mod det är frågan om, utan h'är finns en annan form av rädsla.
För att punktera alla rollgestalter, för att lösa all adessa konflikter, som finns i det undermedvetna, arbetar det omedvetet medvetna flitigt, men det sker också på impuls från en ännu högre aspekt, nämligen esoteriska dubbeln Den sänker sig via ryttaren ( en gnista av gudsmedvetande kan man säga) i vars eteriska fluidum människan så småningom skall framtona. Självet som är bärare av cellminnena , har redan lagt ner syntesen av föregående inkarnationer i kroppen och denna kropp skall nu utvecklas i förhållande till den karmiska aspekten.
Som regel blir grundpersonlighetn instängd genom att den yttre världen är allför påträngande, alltför närvarande. Beskrivningen av världen medför så mycket konflikter och rädsla och just detta gör att grundpersonlligheten sällan kan komma i dagen. Då bearbetar grundpersonligheten utformningen av drömmarna. Den försöker ge er drömmar, som ni skall kunna tolka så, att ni kan genomskåda er själva, genomskåda alla rollgestalter som oger er, så att ni växer inåt, så att ni tömmer det undermedvetna".
Skuggan i drömmen blir er bundsförvant.
I drömmen händer det många gånger att ni flyr. Ni flyr från något som hotar er. Ibland kan ni inte se det, det är bara en känsla. Ibland är det påtagligt, så att ni möter en gestalt, som ser skrämmande ut. Den kan vara trasig, likta illa, ha ett hotfullt utseende och hela tiden flyr ni från den. Det är samtliga trauman, samtliga konflikter, som frammanats i en syntes och den syntesen kallar vi för Skuggan. Det är den som jagar er i drömmen. Skuggan i drömmen är syntesen av alla era konflikter i innevarande inkarnation och den försöker att nå er på alla upptänkliga vis, ända tills ni accepterar den, accepterar era spänningar. När ni vänder er mot Skuggan, när ni tröttnat på att fly från er själva, tar ni emot Skuggan och den förändrar därmed karaktär. När ni är villiga att samarbeta, att lösa de konflikter som finns inom er, blir Skuggan er bundsfövant, som försöker hjälpa er.
Varför uppstår då skuggan? Joväl, om vi tittar på grundpersonligheten igen, så har vi sagt att den är en syntes av alla tidigare inkarnationer och att den via drömmarna försöker göra sig hörd. Den försöker att punktera alla rollgetalter, så att ni ska upptäcka deras motsatser. Samtidigt som ni i varje dröm har kunskapen om, vad som borde bearbetas, så har också varje rollgestalt svaret till sin egen uppkomst. Den har blivit skapad ur en ytspänning och där ligger svaret också på varför den har uppstått. På samma vis som när ni hr en fråga och ni tittar närmare på frågan och finner att svaret egentligen ligger i frågan.
Klarhet i alla trauma- Den gamle vise.
En rollgestalt har uppstått ur en ytspänning och manifesteras i en dagsdröm, dvs grundpersonligheten försöker att göra sig hörd inifrån, försöker få er att se orsaken till , varför den rollgestalten har uppstått.
Om ni inte tar emot drömmen eller inte vill se den i rätt perspektiv, så vänder ni ryggen till rollen. Då ni inte vill eller kan ta emot drömmen i dagsmedvetandet och börja bearbeta den där, kommer den i en nattdröm.
I drömmen kan visa sig en gestalt, som på ett mycket fint sätt försöker vägleda er till kunskapen om varför den rollgestalt har uppstått. Det är en symbolgestalt, som kan visa vägen ur besvärliga situationer. Ni kan samtala med den och ni känner trygghet till den. Ibland kan en sådan gestalt träda in och bara genom några enkla ord ge er vägledning. På samma sätt som ni har Skuggan i drömmen, så har ni också en annan syntes, som vi kan kalla klarheten i alla trauma i det här livet. Den vet orsaken till alla traumas uppkomst och också vägen ut ur dem. Denna klarhet och trygghet, som alltså tar gestalt i drömmen, kallar vi för den Gamle Vise eller den Gamla Visa.
Även under dagsdrömmen uppstår det vi kallar den Gamle vise.
Människan flyr många gånger från obehag i stället för att ställa sig öga mot öga med det och acceptera att hon själv har allt detta. Om ni accepterar er Skugga, dvs att ni har alla dessa aspekter, så kommer konflikten själv att bli ett medel till hjälp. I själva accepterandet finns också en uppgivenhet, där ni så att säga inte flyr längre. Nu måste jag ta itu med det, jag kan inte fly längre Och den bild ni har av konflikten, kommer att visa sig bli en hjälp till insikt om, varför den uppstod.
Skuggan förändrar karaktär och blir till en stor tillgång i ert arbete med er själva.
Vi har alltså den Gamle vise och vi har Skuggan. Alla andra symboler som uppstår under drömmen, kan vi titta på efter hand, för vi kan aldig säga entydigt, vad de egentligen betyder, då detta varierar från fall till fall, från dröm till dröm.
