Christine Silver råkade ut för något underligt, december 1976.
Hon och hennes man David var på väg att besöka en vän i Londons norra del, när plötsligt deras bil stannade.
Christine ringde efter en bärgningsbil, men när den kom, var det inga problem att starta bilen.
Två veckor gick och de skulle på nytt besöka sin gemensamma vän, när bilen stannade på exakt samma ställe.
David gick iväg för att skaffa hjälp och Christine stannade kvar i bilen. Efter en stunds väntande, föll hennes ögon på en bilverkstad tvärs över gatan. Det var första gången som hon lade märke till den.
Christine beslöt sig för att gå dit.
När hon hade stigit in i verkstadslokalen, började hon känna sig väldigt yr och svimfärdig. En medelålders man, verkstadsägaren, kom framspringande och hjälpte henne till en stol.
Mannen frågade hur gammal hon var och Christine svarade. Han berättade därefter att hans fru skulle ha varit i hennes ålder, om hon inte hade dött i cancer för två år sedan.
Hon skulle precis säga hur ledsen hon var för hans skull, men hörde sig istället säga:
- Jag vet att du och barnen saknar mig, men ni klarar er så fint. Jag är så stolt över dig.
Hon kom inte ihåg resten av samtalet.
Christine återvände till sin bil som i en dimma. När hon försökte starta den, så fungeraden den som vanligt igen.