David Hume, som var den främste av dessa empiriker, ville rensa ut alla oklara och meningslösa begrepp och falska idéer som inte grundar sig på erfarenhet. Han utgick från våra omedelbara intryck av världen.
Hume ansåg bland annat att känslan att ha en oföränderlig personlighetskärna är en falsk föreställning utan stöd i ertarenheten. Om vi ser in i oss själva, finner vi att jaget består av en rad olika känslor och föreställningar som följer på varandra i en oavbruten strom. Medvetandet är som en teater där olika företeelser dyker upp och försvinner Någon bakomliggande enhetlig personlighet finns inte.
Buddha och Hume ansåg båda att föreställningen om en odödlig själ är falsk.