Ett
RSPK-fall i Norlland
Ett
RSPK-fall i Norlland
Ur Sökaren nr 7 och 8, 1991, av Nils-Olof Jacobson:
"Uppmanad av flere personer att lemna en kort och sanningsenlig beskrifning öfver de förunderliga händelser, som under förenämnda tid timade i mitt hem, är jag numera så mycket mera redobogen härtill, som jag vet, att mången med misstro eller hån talar härom."
Så börjar en skrift av garvarmästaren D. C. Lengqvist. Den bygger på anteckningar från 844 men trycktes först 1878, och har utgivits i faksimil av Asarums Hembygdsförening (bild 1). Ett exempel på hur familjens prövningar kunde te sig:
"Det hände ofta, då vi sutto till bords för att äta, att ett eller flere af de på bordet stående faten slungades till golfvet och krossades. Mer än en gång träffade dessa föremål det i vaggan sofvande barnet, som deraf uppväcktes och med häftiga skrik tillkännagaf den smärta, föremålet förorsakade. Dess ansigte var stundom under flere dagar uppsvullet tillföljd af de slag, det af de flygande föremålen erhållit. En söndagseftermidag fingo vi besök af tvänne mina svågrar och svägerskor. En af dem hade satt sina galoscher vid dörren. Under det vi samtalade om de olyckor, som dagligen hände oss, slungades en af de vid dörren stående galoscherna i ansigtet på min ena svägerska, som under flera dagar måste bära märke efter slaget. Att ingen mensklig makt då satte denna galosch i rörelse, voro vi envar öfvertygade om."
För händelser av denna typ används ibland det tyska ordet poltergeist, som ungefär betyder "bullrande ande".
Händelserna i Asarum tycks vara orsakade av en ovanligt illasinnad poltergeist. I parapsykologisk litteratur används också benämningen "återkommande spontan psykokinesi". Det finns hundratals sådana fall från flera världsdelar beskrivna i detalj, men det är ovanligt att personer skadas. Mestadels inskränks skadorna till förstörda föremål.
Familjen fick utstå än värre vedermödor. Söndagen den l4 april pågick störningarna hela eftermiddagen, berättar Lengqvist. "Om aftonen erhöll jag till sällskap en trädgårdsmästare Anders Söderström. Då vi gått till hvila, brann ännu ljuset på bordet. En hufvudkudde från vaggan slungades då mot ljuset, som släcktes. Två af mina små barn lågo i samma rum insomnade. Desse började nu gråta högljudt, hvarföre jag väckte pigan. Sedan ljuset ånyo blifvit tändt, sågo vi det yngsta barnet ligga framstupa på golfvet 3 a 4 alnar från vaggan, der det nyss legat. Hvarje far, som älskar sina små, skall lätt fatta, med hvilka känslor jag upptog mitt lilla barn. Någon synbar skada tycktes det ej hafva lidit. Natten förflöt sedan lugnt. Söderström uppsteg om morgonen och gick ut, innan jag ännu lemnat sängen. Medan jag ännu qvarIåg, kastades samma barn från vaggan och till mig i sängen, der jag, sjelf gråtande, dock sökte stilla dess tårar. Samtidigt var pigan sysselsatt i köket med att koka kaffe. Härvid slungades eldbränderna utåt golfvet och hotade att antände huset eller skada dervarande menniskor, bland hvilka befann sig en främling, hustrun Johanna Hultström som ock åsåg det, som skedde. Grytor voro ock satta öfver elden, men dessa omkullstjelptes och rullade utåt golfvet."
Återkommande spontan psykokinesi eller "poltergeist" anses vanligen ha anknytning till en levande person, ofta en tonåring som är inne i någon form av personlig kris. Fenomenen inträffar vanligen i närheten av denna person. Äldre personer kan också vara i centrum för händelserna Lengqvist försökte också klarlägga vem som kunde vara orsaken Han for med hustru och barn till staden, men störningarna 1ortsatte hemma hos pigor och släktingar.
I årsskriften Asarumsdalen 1982-83 finns en artikel med kommentarer till berättelsen. Där nämns att det fanns två tonåringar i huset, medan pigorna var över 20 år gamla. Nu kan vi inte veta om någon av dessa unga personer var händelsernas centrum. Störningarna slutade tvärt medan Lengqvist var på väg till en präst för att söka hjälp.
Det är lätt att avfärda en sådan berättelse som resultat av gammaldags vidskepelse och övertro. Många anser sig numera veta att sådana saker inte kan inträffa utan att någon levande människa fysiskt påverkar omgivningen. Allt tal om poltergeist eller psykokinesi är alltså antingen inbillning eller bedrägeri. Men den som själv oväntat får uppleva dessa fenomen har inte alltid så lätt att avfärda dem. Låt oss gå drygt hundra år framåt i tiden.
(I det föIjande är ortnamnet och en del av personnamnen ändrade, detta för att skydda de inblandades privatliv.)
I Västernorrlands Allehanda en dag år 1952 finns på första sidan en artikel med rubriken "By-bo på besök hos kvackarna vettskrämd av kringflygande spis":
"När jag kom in i rummet stod Tärnström mitt på golvet och rökte pipa och hans medhjälpare Lars O. satt vid bordet. Plötsligt började fullt med papper fladdra genom rummet. Böcker, blomstervaser, bläckhorn, spikar och annan lösegendom ven om öronen på mig, men ingenting träffade min kropp. Jag blev rädd och rusade ut i köket och vad tror ni jag fick se. Jo, järnspisen steg rakt upp i taket och stannade kvar där och murbruket stänkte omkring. Dörrarna var igenlåsta och jag tänkte slå ut fönstret för att komma ifrån huset.
- Berättelsen kan vara hämtad ur en spökroman fulladdad med kusliga andeupplevelser men VA:s utsände fick den sig till livs igår då han besökte 63-årige By-bon August Alander, en karl, som aldrig tidigare i sitt liv trott på spöken men som ännu är åtskilligt konfunderad över vad han fick uppleva en kväll hemma i homeopatvillan."
(Ålander berättar hur han kom till villan för att söka en bekant och blev hänvisad till Tärnströms mottagning. Han kom in i rummet och förklarade sitt ärende, och fortsätter:) "Men i samma ögonblick glömde jag allting annat ty det började regna papper omkring mig. Det kom föremål dansande från höger och vänster och till slut låg hela golvet fullt så jag tvingades kliva över dessa då jag skulle försvinna från platsen. Det kändes nämligen så underligt och jag ville fortast möjligt komma därifrån När jag kom ut i köket var emellertid dörren låst och nu hände det mest underliga. Järnspisen steg nämligen rakt upp i taket, och där den stått blev det ett stort hål kvar.
Nu försökte jag springa den andra vägen. Men samtliga dörrar var låsta. Jag sprang på nytt in till homeopaterna och såg till min förfäran att spisen fortfarande satt kvar i taket. Nu förklarade jag att om de inte öppnade dörrarna skulle jag slå ut ett fönster. Då tog Tärnström fram en stor nyckel och låste upp dörren. När jag kom ut på bron fick jag en spark, så jag snubblade ut på vägen. Först sedan jag gått en bit ilsknade jag till och kom på idén att låta en granne följa med tillbaka och undersöka spishistorien. Men grannen ville inte och jag lät saken bero. Jag berättade emellertid saken för polisman Godin så det finns antecknat där.
Sådant brukar man se på teater, men aldrig har man varit med om sådant i verkliga livet. Han måste ha förvänt synen på mig. Jag försökte se varifrån alla prylarna kom farande. Men det fanns ingen möjlighet att se att någon av de båda homeopaterna kastade sakerna. Konstigt var det och jag begriper fortfarande ingenting. F ö tror jag inte ett dugg på spöken och vittra.
- Fru Henny Ålander bekräftar, att hennes man såg konstig ut när han kom hem och hon hade frågat om han fått stryk."
Andra personer var dock helt säkra på förklaringen till fenomenen. VA citerar en Ejnar Ålund, som nyligen sökt Tärnström för att få medicin, och blivit insläppt av en yngling:
"Medan jag satt där och väntade började en del föremål komma dansande över golvet. Det var b äckhorn, vedträn och kaffeskedar. Tärnström gick emellertid fram till mig och sade, att jag inte skulle vara rädd. Nej, mig skrämmer ni inte, sa jag och tittade på ynglingen, som satt vid en skrivmaskin. Jag såg tydligt att det var denne, som langade in föremålen och pojken såg nervös ut när jag iakttog honom.
VA gjorde också ett besök hos Tärnströms hushållerska, Hilda Axén, som fick sluta i lördags, och hon berättar om hur allting förändrats i huset sedan den yngre mannen börjat bli hemtam. Aven hennes lilla flicka blev vittne till hur olika saker kom dansande genom rummet samt hörde talas om dessa starka makter, som drev sitt spel runt omkring de båda homeopaterna.
F ö hade Lars O. nästan dagligen talat om de starka krafter som var i rörelse och om hur konstigt allting var. Han hade till en början sökt upp henne i köket och där försökt förbrylla henne genom diverse knep, som hon emellertid snart genomskådade. Hon hade därför bett honom sluta upp med att kasta spikar, saxar och andra föremål samt lämna henne i fred, så att hon kunde sköta sina sysslor.
Till slut började Tärnström och O. förlägga sina andeuppenbarelser till nätterna. Enligt vad de berättade var krafterna starkast de tiderna. Man hade även försökt få fru Axén att stanna uppe och koka kaffe åt dem, vilket hon avböjde."
Ynglingen som satt vid skrivmaskinen och kastade vedträn bor fortfarande kvar i huset, som han köpte för många år sedan. Han har haft ett växlingsrikt liv. Efter åren som medhjälpare till Tärnström och fabrikör av homeopatiska mediciner har han varit fastighetsmäklare m m. Ännu händer egendomliga saker kring honom. Lars O. (bild 2) är nu 63 år. Han är känd som ett medium och kan visa intyg på hur han på oförklarligt sätt har hjälpt både privatpersoner och myndigheter att få fram försvunna föremål och dokument, och t o m lokaliserat försvunna personer.
I maj l99l blev jag uppringd av Leo, 67 år, konstnär till yrket. Han bor sedan många år i Skåne men är född och uppvuxen vid Ådalen i Ångermanland, dit han återvänder varje sommar för att måla det storslagna kustlandskapet. Nu ville han berätta om sina besynnerliga upplevelser.
Han hade läst en artikel i en veckotidning om ett "spökhus" i närheten av sin hemtrakt. Sommaren 1990 gjorde han sig ärende dit. Han blev vänligt mottagen av Lars O. och fick genast god kontakt med honom. Besöket blev långt och följdes av flera. Snart började saker och ting flyga omkring, eller snarare dyka upp till synes från ingenstans.
(I den spiritistiska litteraturen kallas sådana fenomen apporter. De beskrivs hos en del kända medier, men är numera mycket ovanliga. Apportsträckan kan vara kort - från ett annat rum i samma hus, eller lång - från annan ort. De apporterade föremålen kan vara välbekanta för de närvarande, eller helt okända. De kan ha mer eller mindre uppenbar symbolisk innebörd, eller anknyta till situationen i rummet just då.)
Leo har berättat i timtal om mängder av upplevelser den sommaren tillsammans med Lars. Leo hade tidigare inte intresserat sig för parapsykologi eller andliga frågor, men nu ändrades hela hans världsbild. Han upplevde hur föremål dök upp framför honom, både inom- och utomhus. När den första upphetsningen hade lagt sig blev han mer vaksam och märkte att Lars ibland "hjälpte till" vid påstådda andekontakter, tydligen när "kraften" inte räckte till. Också en del påstådda apporter kom under förhållanden som Leo inte kunde kontrollera.
De allra flesta gånger var dock omständigheterna sådana att Leo ansåg sig kunna utesluta fusk. Stora saker kunde dimpa ner framför honom utomhus. Leo berättar om en gång i Lars trädgård: "Lars står uppe vid uthuset, minst 30 meter från mig. Något långt föremål droppar ner tätt framför min högra fot och vänder över av tyngden. Det är en bit järnvägsräls av den smalspåriga typen, knappt en meter lång och rejält tung. Jag har kameran i handen och tar en bild omedelbart." (Han visar ett foto av en bit rödmålad järnbalk i gräset; storleken är svår att bedöma på bilden.)
Särskilt en serie apporterade föremål hade makaber och skrämmande innebörd. Somliga föremål försvann igen inom kort, men en del hann han fotografera först.
Det kom också saker som han kände igen från sin bostad hemma i Skåne. Föremål dök upp och försvann hos Leo även när Lars inte var närvarande, t ex i hans husbil parkerad flera mil från Lars bostad. Åven i hans bostad i Skåne har sådana fenomen kommit av och till under vintern. Lars kunde också ge upplysningar om förhållanden och händelser hos Leos grannar, som Leo själv inte kände till vid den tidpunkten men senare kunde bekräfta.
Jag frågade Leo vilka av alla dessa fenomen som hade gjort djupast intryck på honom. Svaret kom utan tvekan:
- Det var två händelser. Den ena var när ett nummer av tidskriften Graal, ett nummer om döden från 1973, dök upp framför mig. Jag läste den, och det satte igång mitt sökande. Jag började läsa en mängd litteratur och blev direkt övertygad om att livet fortsätter efter döden och att det finns en andlig värld. Jag kan säga att jag har blivit omvänd, eller frälst om du vill. Men jag är inte med i någon församling.
- Den andra händelsen rörde mitt öga. Jag hade köpt ett par sådana där billiga läsglasögon, som finns i bensinmackarna. De fungerade, men jag blev fort trött i det högra ögat, det började svida och rinna när jag läste länge. Att se på TV var lika besvärligt. Varje kväll fick jag använda ögondroppar i det för att lindra svedan. Det hade varat i flera år och blivit gradvis sämre. Jag klagade för min hustru och sa att jag borde gå till en optiker innan jag förstörde ögat.
- Så satt jag uppe hos Lars en kväll, och mina glasögon försvann från bordet. Han fick ett meddelande från "andarna", som sa att de skulle ha mina glasögon ett tag för att göra något med dem. Det hade jag hört förut, att de ville ha olika saker för att göra något med dem, så jag fäste inte stort avseende vid det. Efter en stund låg glasögonen där igen, och jag märkte inget särskilt då. Jag övernattade hos min syster, och nästa morgon när jag skulle läsa tidningen fick jag nästan en chock. Jag ropade till, har dom ändrat till större stil? Efterhand märkte jag att glasögonen var oförändrade, de var fortfarande 2,5 på varje öga. Det var mitt högra öga som hade blivit botat. Det är ett år sen nu, och det är fortfarande bra. Jag har fått ändra inställningen på kikaren också, nu behöver jag inte längre ställa in höger och vänster olika på den.
- Jag hade inte bett om hjälp med ögat, men Lars hade sagt att jag skulle få en uppgift och förbereda mig för den genom att läsa mycket, och jag hade då tänkt, hur ska jag klara det med mitt öga?
I början av augusti for jag till Ångermanland, där jag fick bo i en liten by hos Leos syster och svåger, Solveig och Esko. De är 59 och 54 år, beskriver sig själva som enkla och vanliga människor, och var vänliga och gästfria på ett okonstlat sätt. De är båda bekännande kristna, anknutna till en frikyrka, och finner inga svårigheter att förena det med tron på reinkarnation. De bor några mil från Lars, men kände inte till honom innan Leo berättade om honom. De her sedan träffat honom många gånger, både hemma hos sig och hos honom. Jag fick exempel på deras upplevelser:
- Någon gång i september 1990 var vi hos Lars, berättar Solveig. Vi satt i kontoret med Lars. Jag såg genom glen av rum ända bort i köket. Där låg en liten vit katt och tittade på mig, jag trade ögonkontakt med den. Vi hörde en smäll från köket och gick dit och tittade, men där var ingenting. Vi gick tillbaka och hörde sen en ny smäll därifrån. Jag la märke till att katten inte rörde på sig utan låg like stilla och såg på mfg. Vi gick dit igen, och någon meter från katten låg en tång, en rätt så tuna sak, en sorts avbitartång, en större modell. Den trade plastklädda handtag och såg ny ut, och Lars kändes inte vid den. Han tog in den till kontoret och la den på skrivbordet. Efter en stund fick hen tydligen något meddelande, att vi skulle manifestera någon sorts kraft som skulle styrka Esko och mig och vårt förhållande. Esko skulle titta mot pendylen som hängde där, och så skulle hen hålla mig i harden, och jag höll Lars i den andra harden, och hen höll tången i sin andra hand. Vi skulle koncentrera oss på kraft. Efter bare en halv minus eller så skrek hen till och släppte tången, den trade blivit alldeles het.
- Vi tog någonting under den och bar den ut i köket, fortsätter Esko. Vi la den under vattenkranen, och den fräste och ångade som om den trade varit flera hundra grader varm.
Esko minns en händelse från senhösten:
- Vi var hos Lars allhelgonadagen. När vi satt uppe hos Marta, som bor på ovanvåningen i hens hus, kom en gummibussning farande och hamnade i en kaffekopp. Den låg i handskfacket på min Saab, det är en viktig liten reservdel som man måste ha med sig. Vi skulle sen fare en tur med bilen. När vi kom ut i glasverandan, så fines där en ruta utan alas, där katterna hopper in. Då kändes ett häftigt vinddrag genom öppningen, och så kom hela inne hållet i handskfacket, besiktningspapper, instruktionsböcker och sådant som man har i handskfacket, det kom farande med en väldig kraft in genom den där öppningen. Det träffade mig och vår fosterdotter som var med (hon var 18 år då), och spriddes ut på golvet. Vi plockade upp sakerna, och sen frågade jag Lars om det verkligen var meningen att vi skulle ta bilen, jag blev ju betänksam. Då tog han mig i hand, han skulle höra efter sa han, ja det var klart sa han sen, ingen fara. Bilens fönster var uppdragna, det varju vinter. När jag skulle lägga tillbaka sakerna i handskfacket var det låst. Jag låste upp det, det var helt tomt, och la tillbaka sakerna. Bilen stod några meter från trappan till verandan, och ingen var ju i närheten av den.
- Så for vi iväg och körde någon kilometer, där Lars och en bekant skulle se på dennes gamla föräldrahem som var rivet. De gick en bit bort, jag hade lågskor och ville inte gå i snön, så jag stod vid bilen. Då kom en plastbehållare med häftstift nerdansande rakt framför mig. Den var bekant, den hade också legat i handskfacket. Solveig har den när hon sätter upp affischer, men vi hade inte sett den på golvet i verandan, så den kom efteråt.
Somliga händelser kring Lars kunde vara nog så skrämmande. Solveig berättar från oktober l990:
- Lars hade varit här i ett visst ärende, och en del saker hade hänt. Så sa han sig "få order" att det var dags att åka hem, och Esko skulle gå ut och värma bilen (vi skjutsade honom, han har ju ingen bil). Precis intill mig åker då en förskärare ur lådan. Jag tror lådan var stängd, men minns inte säkert. Kniven snuddar vid mig och åker i golvet, och där stod den och darrade, det såg riktigt dramatiskt ut. Lars stod intill mig tast jag var närmare kniven och han blev helt förskräckt, verkligt skärrad var han. Han bad mig säga till Esko att komma in igen. Jag gick ut, ganska lugnt ändå, och vinkade till Esko att komma in, han satt i bilen. Lars följde med ut i hallen, och Esko var på väg in. Då hördes ett brak, och en av köksstolarna låg på golvet i hallen. Det var en stol med hög snidad rygg, och sitsen låg for sig. Vi gick in och ställde den till rätta. Esko drog kniven ur golvet, han fick ta i ordentligt. (Esko visar märket i golvet.) Sen sa Lars att det var något med kylskåpet, någon som ville oss illa hade gjort något med maten. Esko gick och öppnade kylskåpsdörren, och jag stod vid bordet.
Esko:
- Kökslådorna började skaka, så jag gick och höll för dem, det var som en liten jordbävning i lådskåpet. Det varade några sekunder, sen släppte jag dem. Då kom samma kniv farande igen, jag hade ju lagt den tillbaka i lådan. Den for upp och slog till lampan över bordet, och sen ner och slog sönder ett tefat.
Solveig:
- Det blev ju rörigt här, det blir det när såna saker händer, men sen kom en smörkniv med brett blad farande mot Lars och träffade honom i bröstet. Den är inte vass, men den vek sig. (Esko visar kniven som han har riktat igen; det syns att bladet har varit böjt.)
- Hur reagerade ni när knivar for omkring så där?
Esko:
- Vi hade ju sett en hel del, så vi var vana. Vi vet att när sakerna far omkring så är det inte meningen att skada någon person, det är mer att dom ska skrämmas eller kanske visa sin kraft. Vi har ju en helt annan livsåskådning, vi är inte rädda för de där mörka makterna, vi vet att de goda krafterna ligger ett steg före.
Solveig:
- Det hände en massa saker den dagen, hela tiden. Det var ju några mörka makter. Vi tänder ofta ljus, Lars hade också uppmanat oss och vår dotter till det, och att tänka ljust. Jag hade köpt ett paket med två Liljeholmens kupéljus. Det for i golvet med sådan kraft att det ena ljuset sprack längsmed i två bitar (hon visar paketet med ett helt och ett sprucket ljus, tjocka, ca I 0 cm långa). Det var så mycket hela tiden då, det är svårt att plocka ut något särskilt, men det med knivarna var ju det mest dramatiska. Egentligen förstårjag inte nu hur vi klarade av att ta det så lugnt. Det har ju fortsatt att hända, ibland hoppar saker omkring så där, men vi är ju vana nu och tar det lugnt. Vi träffar inte Lars så ofta nu.
- Har de här händelserna kring Lars påverkat er livssyn?
- I allra högsta grad, svarar båda.
Esko:
- Solveig var ju kristen innan, men jag var det inte, även om jag haft en känsla att livet inte är slut med döden. Men dels genom det som har hänt med Leo, dels genom mina egna upplevelser hos Lars så her det rett ut sig. Hjärnan var grumlig förut, kunde liksom inte tänka riktigt, men nu her det klarnat. Genom att Solveig var kristen men inte jag så trade vi en del problem i vårt förhållande, men det her rett upp sig. (Nu talar vi samma språk, infaller Solveig.) Lars her gjort stor nytta för oss.
Men nu sorterar vi bort mycket av hens saker, det är bare en del som vi behöver ta till oss. Det är mycket fantasier och magi som hen sysslar med. Sånt vill ju inte vi ha med att göra. Men hen får verkliga saker också, var hen nu får dem ifrån, så man får sålla ganska grundligt.
Solveig:
- Min första reaktion när Leo ringde och berättade var: lägg på locket, det kommer inte något gott ut av det här. Det her jag ju fått ta tillbaka flera gånger om. Framförallt her det för mig inneburit att jag her accepterat reinkarnationsläran heft och fulls. Inte direkt genom Lars, men genom vad vi her läst själva, och det blev ju tack vare honom. Vi her fått större förståelse för andra människor. Så genom Lars her vi börjat tänka på egen hand och kommit fram till nya saker.
- Särskilt en händelse betydde mycket för mig, berättar Solveig. Jag trade ett litet krucifix som hängde på en nål på väggen, det trade ingen kedja. Jag trade fått det av vår fosterdotter. Förra sommaren skulle vi måla om väggen, så jag plockade ner allting från väggen och la in i ett skåp i rummet.
- Jag trade alltså målat väggen, men inte satt upp alla saker igen utan krucifixet låg kvar i skåpet. Så ringde Lars i ett annat ärende, och nämnde att ett krucifix hos mig saknades. Han trade fått budskap om det, sa hen. Jag undrade vad det kunde betyda, hen trade ju aldrig sett det, men jag kunde inte hitta det i skåpet.
- Vi åkte upp till Lars, hen var angelägen och gav genast ett budskap till mig från en kvinna som varit död ett par år. Vi var uppe hos Marta. Esko, jag och Lars satt mitt mot henne. Det rasslade till vid hennes fötter, och där låg ett litet krucifix som var fäst med två små nyckelringar vid en kedja. I ringarna satt en liten papperslapp intryckt. När vi vecklade upp den visade den sig vara hörnet från ett bled i min bibel, som låg i min väska. (Bild 3.)
- Kunde Lars ha kommit åt att klippa hörnet av bibelbladet i din väska?
- Nej, det var omöjligt, hen kunde inte komma in i min väska. För övrigt, som jag känner honom så betraktar hen verkligen bibeln som någonting heligt.
- Vi frågade varför det trade kommit ett nytt krucifix och inte det försvunna, och fick bare svar att "vi ken göra tio till om ni vill".
- Jag öppnade ofta bibeln just där och läste det uppslaget, trodde jag skulle hitta något som trade med mig själv att göra. En tid senare märkte jag att ett par stycken var markerade med kulspetspenna, på ett annat sätt än jag själv gör. (Hon visar 2 Sam 22:4-7, 17.)
- Det gamla krucifixet fanns inte där jag trade lagt det. Långt efteråt låg det plötsligt i en kökslåda där vi går dagligen.
- Det var komplicerat med Lars budskap, hen kunde ibland säga detaljerat om förhållanden som hen absolut inte kunde känna till, ibland sådant som vi själva inte visste då. Det här bibelstället trade anknytning till kvinnan som kom då hos Lars, förstod jag senare. Hon hittades drunknad, och man trodde hon trade valt det sjä v. Två dagar in nan var henne sista ord till mig "Sol- veig, bed för mig", och jag trade känt stark oro för henne.
Mycket mer hörde jag berättas, men av altför privet natur för att återges här. Efter alit detta var det inte utan förväntan, som jag tillsammans med Leo åkte hem till Lars.
Leo och jag besökte Lars O. den 3 augusti. Han bor i ett gult hus vid vägen genom byn. Huset verkar inte så stort utifrån, men innehåller många rum. (Bild 4 visar en skiss av bottenvåningen.)
Utanför huset stod en uttjänt vedspis och några olika små värmepannor för anslutning till en sådan. Det hade sina orsaker. En dag i oktober 1990, berättade Lars, for en sådan värmepanna på egen hand ut i trädgården. Den var hopkopplad med spisen i köket. Det var flera vittnen närvarande, sade Lars, däribland en besökande läkare som dock vägrar att låta sig intervjuas om händelsen. Värmepannan bara lyfte med ett brak och försvann, och återfanns sedan i trädgården. Där den hade stått blev en öppning till köket och vattnet forsade genom de avbrutna rören, men det blev inget hål i ytterväggen.
(Esko hade besökt Lars strax efter händelsen, och bekräftade: "Rören till pannan var inte avsågade utan avslitna. Ingen människa skulle kunna demontera en panna på det viset. En bit av ett rör satt fast i en björkstam.")
Under spiskupan i köket låg nu diverse bråte. Eftersom spisen var gammal och uttjänt passade Lars på att ta ut den; en ny skulle sättas in. I det angränsande hörnet av mellanrummet hade man börjat mura; där låg tegelstenar av varierande storlek och diverse murningsredskap.
Bokhyllor och skåp var fyllda av böcker, de flesta gamla. Där fanns också gamla telefonkataloger, reklambroschyrer och liknande. En hög med flera dussin stora svarta anteckningsböcker innehöll prydligt handskrivna patientjournaler från homeopatpraktiken, som fortsatte till fram på 70-talet. Lars visade också kartonger med tusentals brev som han fått under årens lopp.
Kvällen förflöt under livligt samtal, där Lars (och i någon mån Leo) berättade om tidigare händelser. Vi diskuterade olika ämnen och företeelser. Lars trade mycket bestämda åsikter om det mesta. Han föreföll spänd och forcerad och berättade långa, invecklade historier, som inte var lätta att följa.
Ovanpå bodde hens hushållerska Marta. Hon serverade te och smörgås, men sa inte mycket och höll sig för sig själv. Förutom Lars och Marta bodde i huset ett obestämt antal katter.
Ett par gånger under kvällen bulrade det till på olika ställen, i ett annat rum än där vi befann oss. Olika föremål återfanns på platsen för bullret, föremål som inte hörde hemma i rummet. En morakniv satt fast i väggen i en skrubb; Lars påstod att den inte trade funnits där förut. Jag kände mig inte övertygad; visserligen kunde jag inte konstatera någon uppenbar orsak till bullret, men det kunde ju tänkas att en katt trade råkat komma åt något, eller Lars kunde ha arrangerat det på något sätt. Leo var besviken att inget mer hände. Så småningom for vi hem.
Vi återkom nästa kväll, den 4 augusti. Lars verkade mer avspänd nut Vi talade om olika föremål som enligt Lars och Leo trade apporterats tidigare. Efter drygt en halvtimme kom den första händelsen. Den enbart var inte heft övertygande, men den fungerade kanske mest som "uppvärmning" till vad som skulle komma sedan. Det blev en natt att minnas!
Här följer en beskrivning av vad som hände under kvällen och natten, efter noteringar jag gjorde på bandspelare. Jag her delat in händelserna i fem grupper:
(1) Lars är väl inne i mitt synfält och gör såvitt jag ken se ingen rörelse som ken förklara händelsen.
(2) Lars är i utkanten av mitt synfält. För att hen skulle åstadkomma händelsen skulle det rimligen krävas en så stor rörelse att jag borde notera den.
(3) Jag her inte Lars i mitt synfält när händelsen inträffar.
(4) Ljudfenomen med upphittade föremål i ett annat rum.
(5) Ljudfenomen utan upphittade foremål.
20.00. Vi sitter alla tre i salen och samtalar. Det hörs ett skrammel från skrubben, vi går in där och finner diverse föremål i en hög på golvet: En ca 1.80 Iång tältstång av metall med tvärbygel upptill, ett instrument av okänd användning (bild 5), ett smalt kopparrör ca 1.50 Iångt, en träribba 2xS cm, en halv meter lång, och ett stort paket. Just när jag kommer in i skrubben ser jag ännu en likadan bit träribba röra sig uppe på en hög hylla, och den faller också ner. Vi går ut i köket för att öppna paketet, som är tejpat och inslaget i sidor från Dagens Nyheter 21.7.91, med flera stämplar "åhléns"; stämpelfärgen är färsk och smetar av sig. Paketet innehåller en större använd kofot och en tumstock i aluminiumliknande metall; den ser ny ut. (4)
Medan vi undersöker föremålen hörs ett buller från mellanrummet där Lars står i dörren till köket. På golvet bakom honom rigger en tegelsten, hen säger att den slog till honom i ryggen. "set var första gången, de her aldrig rört mig förut", säger hen och låter upprörd. (2)
20:12. Jag går ut i trädgården för att se om träbitarna passer med en lång ribba som rigger där. Det gör de; brottytan är jämn utan långa splitter. När jag är på väg in i köket hör jag ett buller därifrån. Leo berättar att inifrån salen kom ett alas flygande och landade på golvet; på färden skvätte det vatten i hens nacke. Lars stod i köket när detta hände. (3)
Just när jag stänger av bandspelaren efter att ha talat in #3 klingar det till på köksgolvet bakom mfg. Lars plockar upp en pennvässare i form av ett litet strykjärn, som hen säger her stått på skrivbordet i kontoret. (2)
20:19. Lars öppnar dörren till skrubben där #1 inträffade, och innanför dörren står nu ett tydligen mycket gammalt strykjärn, som hen säger hen inte her sett förut. (3)
Lars säger plötsligt att vi ska åka till kyrkogården. Leo kör gärna, hen verkar förväntansfulk Han her tidigare varit med Lars på kyrkogårdar, där intressanta saker her hänt. Lars får energi på kyrkogården, säger Leo.
Leo kör några kilometer till kyrkan. Vi går sakta runt där i den stilla sommarkvällen. Lars berättar om livsöden under gravstenarna; där fines många med hens efternamn. Han talar om två av sine favoritdiktare, Johan Olof Wallin och Bengt Lidner, och deklamerar verser ur Wallins "Dödens ängel". Inget särskilt händer annars, och efter en timme åker vi tillbaka.
22.00. Vi är i salen; en duns hörs och in mot väggen rigger en grön väckarklocka, plåten är tillbucklad och det rigger glassplitter mitt på mattan. (3)
Leo är bekymrad över glassplittret och söker en borste att få upp det med. Jag skymtar något upptill i höger ögonvrå: Någonstans uppifrån rullgardinen ovanför det höga fönstret faller ner en klädes- eller skoborste med vita och svarta borst; den ser oanvänd ut. (2)
Medan Leo börjar borsta upp glassplitter faller något ner på golvet, till synes från samma håll som borsten. Det är ännu en gammal väckarklocka, som dock inte går sönder i fallet. (2)
Lars står vid köksdörren. Från fönstersidan hörs ännu en duns av något som fa ler ner på golvet. Vi hitter dock ingenting. (5)
Från fönstersidan faller något ner och krossas under bordet. Det är en gräddkanna till en kaffeservis. Den var mycket gammal, säger Lars lesset, den stod i skåpet. (2)
Medan jag byter batteri i bandspelaren kommer en tegelsten dunsande ner på köksgolvet. (3)
Medan jag talar in #11 hörs en duns vid bokhyllan i salen. Vi hitter ingenting. Rummet är halvmörkt, taklampan fungerar inte trots att Leo her bytt glödlampa. (I går kväll fungerade lyset.) (5)
Medan jag funderar på detta hörs under fåtöljen ljudet av något lättare föremål som faller. Där rigger ett litet saltkar, som Lars säger her stått i skåpet. (1)
Medan jag talar in #13 hörs ett lättare Ijud till vänster om mig, men vi finner inget. (5)
Medan vi letar efter #14 hörs en duns på golvet. Det är ett av mine små batterier till bandspelaren, som jag trade lagt på bordet. (2)
Strax därefter hörs en duns från köket. På golvet rigger en morakniv, tyd igen samma som förekom i en händelse i går kväll. Lars stod med ryggen mot den. (1)
Medan jag talar in #l6 hörs ett kort ljud och Lars roper till. Han her lagt tillbaka kniven i skafferiet i köket där den låg. Plötsligt står kniven fast i golvet, mellan honom och mfg. Skaftet är riktat mot mig - kastriktningen är alltså från mig mot Lars. Lars drar loss den. (1)
Strax därefter sitter samma kniv i golvet igen, men nu i mattan i salen, mellan mig och Leo. (2)
Från ungefär samma ställe som #7 ramlar ner en väl använd diskborste, som Lars säger her funnits i köket på ovanvåningen. (2)
22:13. Tältstången från #1 har stått lutad mot ett hörn i hallen. Den faller omkull; Lars står utom räckhåll från den. (1)
22:20. Vi her gått upp på ovanvåningen för att dricka te hos Marta. Lars visar mig runt där uppe. Där fines två lägenheter, i den ena bor Marta, den andra håller på att renoveras. Vi är på väg ut från denna lägenhet när det hörs ett ljud från golvet. Där rigger en liten vit plasthink, locket her ramlat av och den är lite våt inuti. Lars säger den her stått i källaren. (1)
Medan Lars och jag titter på plasthinken dunsar det till borta vid fönstret. Någonting rör sig i en papperskasse som står där, åtminstone tre meter från oss. Kassen visar sig innehålla samma väckarklocka som i #8. (1)
Medan jag talar in #22 dunsar det till igen, nu bakom oss, ett kraftigare ljud. På golvet rigger nu en mindre dammsugare av gammal rund modell. Enligt Lars fanns den i köket innanför. (1)
22:25. Lars sätter tillbaka dammsugaren i köket. Det är mörkt där; lampan vägrar lysa där också. I rummet utanför finns dock en taklampa som lyser, en gammaldags med tygskärm. Lampan svänger till, och från den faller ner en stor vit plasttratt, ganska smutsig. Lars säger att den hör hemma i uthuset, där hen använder den till gräsklipparen. (1)
I ett hörn av rummet rigger en hög plastmattor. Därifrån hörs ett skramlande ljud, men vi hitter inget. (5)
23:00. Vi her suttit i Martas lägenhet och druckit te, och går in igen i den andra lägenheten. Lars och jag berättar för Leo vad som her hänt där medan hen talade med Marta. Vi är på väg ut från rummet, när något hörs under sängen. Där rigger en grön diskborste. (1)
Medan jag talar in #26 hörs ett kraftigt kras från köket innanför. På golvet igger en stor vit gammal tallrik i biter. Att döma av bitarnas utseende her den landat plats på golvet. Marta kommer i något ärende och säger förargat, vad är det där för dumheter! Lars försöker generat förklara att faktiskt ingen var inne i köket när det hände. (4)
Leo försöker få ljus inne i köket, Lars och jag står i rummet utanför. Det dunsar till bakom oss, och på golvet rigger en liten sten, en bit av en mortelstöt. Lars säger den hör hemma i skafferiet på bottenvåningen. (1)
Vi är på väg att lämna lägenheten för att gå ut till trappan. Jag säger just att jag skulle önska att "dom" kunde låta bli att ha sönder saker. I ögonvrån ser jag något komma farande från den öppna dörren till köket, och landa på högen med mattor. Det är en stor bit av tallriken, #27. Lars står ett par meter från köksdörren, med ryggen mot den. (1)
Vi är på väg ut till trappan, Leo först, jag sedan och Lars sist. Något kommer farande bakifrån och snuddar lätt vid mitt högra örat Det är en annan, mindre bit av tallriken. (3)
23:07. Vi går ner på bottenvåningen. Vid teet talade vi om att jag skulle ta en bild av väckarklockan, #6. När vi kommer in i salen ser vi ytterligare en väckarklocka, som rigger på sängen. Jag hinner inte se närmare på den. (3)
Jag ser nämligen genom den öppna dörren till köket, att där kommer en bit tallrik farande och lander på golvet. Den kommer inte med särskilt stor kraft. Såvitt jag minns är det samma bit som #29. Ingen finns i köket när detta inträffar. (1)
23:11. Lars säger exalterad att klockan i #31 är densamna som i #6, som nu her blivit hel igen. Jag tvivlar, tycker den här är mörkare i färgen. Medan hen sträcker fram klockan mot mig, ser jag en tallriksbit komma farande från någonstans i närheten av dörröppningen till köket, där ingen finns. Det är igen samma tallriksbit som i #32. När jag tog i den för några minuter sedan kändes inget särskilt, men nu är den påfallande varm, dock inte brännhet. (1)
23:36. Leo och jag sitter i salen, Lars är i mellanrummet och försöker ringa någon, men får inget svar. Vi hör en duns i köket och går alla tre dit för att se vad det är, men hitter inget. (5)
Medan vi letar hörs en kraftig duns i ett hörn, och där her en bit tegelsten hamnat på en plastkasse. Den kommer enligt Lars från hörnet i mellanrummet, där murningsarbeten pågår efter den förrymda värmepannan. (1)
Vi står och titter på hörnet med murningsgrejorna. Lars står till vänster om mfg. Jag sägerjust att tegelstenarna her varit aktiva i kväll. Till höger om mig hörs ett kraftigt ljud, när en bit tegelsten ramlar ner i zinkbaljan som står där. Den föreföll komma med stor kraft. (1)
Lars och jag står i köket. Någonstans uppifrån takes kommer samma borste som i #7 ramlande och skramlar ner i bråten vid den borttagna spisen. F;allet sker mitt i mitt synfält, men jag ken inte se början av rörelsen. (1)
Medan jag står och ser mot spisen hör vi något som faller ner uppifrån takes, längs spiskåpan och hamnar på golvet, på tidningspapperen från #1. Det är tumstocken som låg i paketet. (1)
0:07. Lars och jag står vid skrivbordet i kontoret. Det skramlar till mellan bokhyllan och skåpet. Där rigger en gammal konservöppnare. (1)
0:18. Vi kommer att tale om tumstocken i #38. Lars går ut i köket för att hämta den. Han roper till, Leo och jag går ut i köket. Lars säger att tumstocken inte låg på bordet där hen lagt den, utan dyker upp på golvet, och då är den het. Vi ken lätt konstatera att den är så het att jag inte ken hålla den i harden, bare känna på den ett ögonblick. Vi her suttit och samtalat i kontoret sedan #39, och ingen her då varit i köket. (3)
0:38. Vi her just gått ut från köket. Vi hör ett ljud bakom oss därifrån. En glasburk med häftstift, som her stått på en hylla, rullar på golvet. Leo ser den först och säger att den rullar från golvets mitt i riktning mot hyllan där den stod. (1)
0:42. Jag är i köket, Leo och Lars inne i salen. Det prasslar till i en fåtölj där, och där rigger ett trästop med lock. Bredvid den på bordet rigger en liten virkad tablett. På golvet her det dykt upp en glödlampa. (3)
Medan Lars och jag står vid bordet och diskuterar föremålen i #42, hörs ett svagt ljud från sängen. Där rigger ett gammalt grönt skohorn av plåt med reklamtryck. (1)
Medan vi titter på skohornet hörs ett ljud från bokhyllan vid väggen, av en liten lätt sak som ramlar ner. Vi hittar inget. (5)
Medan jag ligger på knä och ser under bokhyllan faller något med stor kraft ner intill mig, och snuddar vid underbenet. Det är en batterieliminator som låg på bordet, som vi har diskuterat tidigare i kväll. Stiften böjs i fallet (bild 6). (3)
0:47. Jag håller på att ta fram kameran för att ta en bild på #45. Det dunsar till i golvet, och konservöppnaren från #39, som her legat på skänken, rigger nu på golvet. (2)
Medan jag talar in #46 faller en mängd spelkort ner och sprids över en stor del av rummet. De kommer inte mjukt singlande, utan förefaller kastade med stor kraft från en punks strax ovanför och framför mfg. (1)
01:42. Lars sitter i mellanrummet och talar i telefon. I dörröppningen till kontoret, där jag är, faller det ner en bok, en gammal rättskrivningslära. Den förefaller falla lodrätt ner från dörrkarmen eller väggen ovanför. (1)
02:00.Vi sitter i kontoret. Från mellanrummet hörs ett litet ljud, vi går in och letar men finner inget. (5)
Det hörs ett kraftigare ljud från köket, vi går dit. Hittar inget. (5)
Jag är i köket och talar in #50. Ett rätt kraftigt ljud hörs från diskbänken, vi hitter inget. (5)
Något ramlar ner längs spiskupans yta, förefaller glide utför den och hamnar på golvet. Det är en liten bit av en tegelsten. (1)
Medan jag talar in #52 syns något ovanför spisens plats. Inifrån spiskupan kommer en enliters aluminiumkastrull med tillhörande rött lock, och faller med stort skrammel ner i bråten under. Jag titter upp i spiskupan, där sitter någon sorts galler eller spjäll som borde ha hindrat ett så stort föremål att falla fritt. Det är lite vatten i kastrullen; det skvätter ut på golvet. Lars säger att den hör hemma i köket däruppe. (1)
02:06. Jag står i köket och talar med Lars om de senaste händelserna. Jag är vänd mot dörren till mellanrummet, och ser något snabbt röra sig från vänster till höger i höjd med dörrkarmen, mot spisen, i en närmast vågrät bane. Föremålet slår ljudligt emot spiskupans plåt, och blir liggande på den lite uppvikta kanten. Där står en påse med några metallbeslag i. Innanför påsen, alltså mellan den och plåten, rigger nu en metallspackel med träskaft. Lars säger att den her legat i mellanrummet därju murning pågår. (1)
Medan jag titter på spackeln faller en gammal eldosa i keramik ner på golvet i kontoret. (3)
02:06. Lars och jag står i köket och diskuterar hur det ken komma så tydliga jud utan föremål. Vi hör då från diskbänken hur något faller ner i vasken, det låter som ett mindre metallföremål som kommer med stor kraft. Ovanför vasken hänger en handduk, ett hörn av den fladdrar kraftigt några sekunder. Vi hitter inget i vasken. (5)
Strax därefter hörs ett litet ljud från motsatta sidan av köket. Vi hitter inget. (5)
Medan vi talar om #57 hörs ett kraftigare ljud från spiskåpan, som om något faller ner där igen. Vi hitter inget. (5)
02:52. Vi går igenom mellanrummet, och hör ett ljud av något litet föremål som faller på golvet. Vi hitter efter en stunds letande en kökssax, som skulle kunna stämma med ljudet. (5)
02:54. Vi her lagt saxen på skänken. Ett metalliskt ljud hörs under ett bord i salen, men vi hitter inget. (5)
Ett knäppande ljud från spisplatsen i köket, men vi hitter inget. (5)
Lars och jag är i köket. Inifrån salen hörs upprepade ljud, som av en liten studsande boll. Vi hitter ingen boll. (5)
02:56. Saxen från #59 faller med ett häftigt ljud i golvet just bakom mine fötter. (2)
02:58. Lars och jag är i köket. Vi hör en kraftig smäll. En rätt stor betongsten her hamnat på golvet någon meter bakom oss. Att döma av ljudet her den landat plats på golvet. Med viss respekt lägger jag den tillbaka i högen i mellanrummet. (1)
02:59.Vi står kvar i köket och talar om #64. Bakom Lars, så vitt jag ken se rakt uppifrån takes, faller en svart bok ner i golvet. Den lander plats med en kraftig duns. Det är AB Drogcentralens Handbok från 1966. (1)
03:05. Jag är i lilla rummet och letar efter Leos ficklampa som her försvunnit. En liten träbricka kommer farande och lander framför mig: jag ser inte varifrån den kommer. (3)
Lars kommer från lilla rummet till kontoret. En liten träskål faller ner bakom honom. Jag undrar för mig själv om hen her hållit den i handen och släppt den, fast jag inte såg något. (1)
Lars står i dörren. Ett par meter bakom honom faller en klädesborste i golvet. (1)
Jag letar i lilla rummet efter föremål till något ljud vi hörde där medan jag åter bytte batter) i bandspelaren. En bokhylla står med gaveln ca 40 cm från väggen. Där hörs ett kraftigt ljud, när en gammaldags dynamoficklampa faller ner inne vid väggen. Den tycks falla lodrätt. Lars står snett bakom mig, och en kastbana från honom skulle passera genom bokhyllans gavel. (3)
Strax därefter faller något ned vid min högra fot. Det är ett sv.art räfflat plaströr, ca 30 cm långt. Lars säger sig inte känna igen det. Jag her sett sådana förut men ken just nu inte komma på vad de används till. (1)
Ett tydligt skramlande ljud kommer från ett hörn i rummet, men vi hitter inget. (5)
En duns hörs från kontoret. Min väska, som jag vill minnas stod på en karmstol, rigger omkullvält på golvet bakom stolen med innehållet delvis utspillt. För att vältas från stolen måste den först lyftas över rygg eller armstöd. Leo säger att hen såg Lars ett par meter från väskan när det hände. (3)
Jag lägger tillbaka saker i väskan. Ett av mine små batterier faller med viss kraft i golvet bakom mig. (1)
Träskålen från #67 faller ner från några boktravar som rigger ovanpå det höga kassaskåpet - eller från takes intill, jag ken inte avgöra vilket. Lars och jag står ett par meter därifrån. (1)
Lars står vänd mot mig med händerna i sidan. Ett skrammel hörs bakom honom. På golvet rigger en gammal plastsparbössa från Stockholms Sparbank, med ett par mynt i. Lars känns inte vid den. (1)
03:17. Något klingar till på golvet, låter som en nyckel, men vi hitter inget. (5)
03:19. Vi står alla tre i köket. Genom dörröppningen till salen ser jag något litet vitt komma uppifrån vänster och falla ner, i en krökt bane. Det är en bit pimpsten som Lars säger hen her använt att putsa naglarna med. (1)
03:23. Jag plockar med något på ett litet bord vid fönstret i salen. Det plingar till på bordet alldeles framför mig, och tallriksbiten från #33 rigger där. Nu her den normal temperatur. (3)
Vi passerar genom mellanrummet. Ett ljud hörs från bordet vid fönstret. Jag hinner se när en liten plastkapsyl faller i bordet. Den kommer med rätt stor kraft, rakt uppifrån verkar det. (2)
03:25. Från samma bord hörs ett kraftigare ljud, och en vit trådrulle av dubber längd ramlar ner där. (2)
Strax därefter hörs ett kraftigt skrammel bakom mfg. En stor elektrisk borrmaskin, som her legat på ett bord en bra bit från kanten, her fallit ner i zinkbaljan som står intill. (2)
Lars och jag är på väg in i köket. Bakom oss välter en stol rakt bakåt, medan vi båda är utom räckhåll från den. (2)
03:35. Vi är på väg ut för att åka hem, och passerar just dörren mellan kontoret och hallen. Jag känner en mjuk puff i ryggen, och det dimper ner ett rätt stort, fuktigt stycke vitt bomullstyg bakom mig. Det är fortfarande prydligt ihopvikt, men inte knutet, när det hamnar vid tröskeln. Leo, som står strax bakom mig säger att det verkade falla lodrätt ner. Det är tydligen avskedshälsningen. (3)
Det her känts egendomligt att nu, några veckor efteråt, skriva ut berättelsen. Om jag inte trade heft de intalade banden skulle jag ha hunnit glömma de flista detaljer, och alltsammans trade efter en tid verkat alit mer overkligt. Förmodligen skulle jag så småningom bli benägen att tro att jag minces fel och inbillade mfg. Men jag hör min röst på kassetterna, och där hörs även åtskilliga ljud när en ny händelse inträffar medan jag berättar om den föregående.
Av de 83 händelserna her jag fört 33 till grupp 1, 15 till 2, l6 till 3, 2 till 4 och 17 till grupp 5. 33 gånger anser jag mig alltså ha heft Lars under sådan uppsikt att hen rimligen inte her kunnat fuska fram händelsen. I åtskilliga fall (t ex # 24, 29, 37, 53) sker rörelsen rakt framför mfg. I somliga fall, ex # 54, 77, är rörelsebanan nära vinkelrät mot en linje från Lars till föremålet. Ibland är det fråga om store eller tunga föremål som rimligen skulle vara svåra att dölja, ex # 23, 24, 64. Några gånger, ex # 32, 77, rör sig föremål i ett annat rum än där Lars fines. För mig verkar dessa händelser övertygande: det är inte fråga om fusk utan om paranormala fenomen.
I #1 kan jag ju inte veta hur paketet trade kommit till. Stämpeln "åhléns" är en av flera som her förekommit många gånger hos Lars i olika sammanhang. Det märkvärdiga med den här var närmast att stämpelavtrycket föreföll alldeles färskt, men det kan ju finnas stämpelfärg som torkar långsamt även på tidningspapper.
Händelserna i grupp 3 kunde jag inte kontrollera eftersom jag inte hade Lars inom synhåll. Jag har dock inga belägg för fusk. Händelserna i denna grupp var av samma art som i grupp 1 och 2.
Det är trettio år sedan jag började studera parapsykologi. Den första seriösa bok jag läste var Ian Stevensons tidigaste rapport om hans forskning kring minnen som tyder på tidigare liv. Jag hittade den i en teosofisk bokhandel i London l961. Det ledde till att jag några år senare tog kontakt med Stevenson, besökte hans sjukhus en sommar och fick en "flygande start" in i parapsykologisk forskning. Jag fick resa med till Prag och delta i försök med Pavel Stepanek. Sedan började jag samla material själv, och skrev boken "Liv efter döden?" som kom ut 1971. Jag har alltså verkligen läst mycken litteratur i parapsykologi, däribland artiklar och böcker om "poltergeist" eller "återkommande spontan psykokinesi". En del sådana fall refererar jag också i "Liv efter döden?". Att sådana fenomen existerar och har studerats var välbekant för mig. Men att själv uppleva är något helt annat än att läsa aldrig så många böcker. Den här natten gav verkligen ett rikt mått av egen upplevelse!
Några aspekter av händelserna kan förtjäna att diskuteras närmare.
D. C. Lengqvist skriver i sina anteckningar 1844 om en händelse: "Flere af oss tyckte sig se skålen, då han pilsnabbt slungades genom rummet. I vanliga fall kunde föremålet under sjelfva farten ej synas. Man såg föremålet stå på en plats, och i nästa ögonblick åstadkoms ett ljud i motsatta sidan av rummet, och då man vände blicken ditåt, sågs samma föremål der, och ofta var det då krossadt eller på annat sätt förstördt."
Jag upplevde flera exempel på båda varianterna, men jag kunde aldrig se början på en rörelse. Det var omöjligt att se varifrån föremålen kom. Plötsligt fanns ett föremål i luften, på väg i en bestämd riktning. Jag kunde t ex inte se spackeln i #54 komma in genom väggen - den fanns bara plötsligt i luften och fortsatte mot spisen. Det verkade som om föremålet "materialiseras" i en punkt och då har en viss rörelseenergi, som bestämmer dess riktning och hastighet. Men om det plötsligt materialiseras borde en viss mängd luft trängas undan, vilket skulle ge upphov till någon sorts Ijud. Jag kunde dock inte höra några ljud förrän föremålen slog i golvet. Av Ijudet att döma landade de med olika energi somliga lätt, andra häftigt.
Tänk om man kunde fånga rörelsen på video? Det är som att se stjärnhimmeln på vintern: Man vet att ett stjärnfall kan komma, men inte när eller var. För att säkert registrera ett måste man filma hela himlavalvet under tillräckligt lång tid. På samma sätt måste man täcka in hela rummet med flera, troligen tre, videokameror med ljusstarka vidvinkelobjektiv, och de måste gå länge eftersom man inte kan "beställa fram" fenomenen. Sedan kanske händelserna inträffar just medan man byter kassett, eller i ett annat rum än där kamerorna finns... dessutom måste kamerorna vara väl försäkrade. Flera tidigare besökare hos Lars har fått kameror eller kassettband skadade av olika händelser. Uppenbarligen måste många olika betingelser samtidigt vara uppfyllda om man ska kunna filma poltergeistfenomen. Såvitt jag vet har det bara lyckats i några få fall.
Det var typiskt att händelserna kom i grupper, flera under kort tid, och sedan en paus till nästa "svärm". Flera gånger blev jag efter med bandspelaren, eftersom jag inte hann beskriva en händelse färdigt innan nästa inträffade. Särskilt i början tyckte jag att Lars skärrade upp sig vid varje händelse, dramatiserade och överdrev. Kanske var det ett sätt för honom att hålla energin igång. Efterhand blev han lugnare, men händelserna fortsatte komma på samma sätt, som om energin kom stötvis.
Var jag inte rädd när knivar och tege stenar for omkring? Märkligt nog inte - att samtidigt kommentera förloppet på band hjälpte tydligen till att ge distans till händelserna. Jag var på något sätt övertygad om att ingen skulle komma till skada. Men jag kände ändå under kvällens lopp en viss respekt för högen med tegelstenar i hörnet...
De många ljudfenomenen var en nyhet för Leo. Han hade tidigare mest upplevt att saker dykt upp framför honom mer stillsamt, utan så mycket buller och bång. "Det här var arrangerat för dig och din bandspelare", sa han. Jag hade inte förvarnat Lars om bandspelaren, och hade inte använt den förra kvällen.
Det var många gånger förbluffande att inte hitta något föremal efter så skarpa ljud, ex #56. Ljuden var inte diffust lokaliserade, utan kom från bestämda platser. De var mycket varierande i karaktär och antydde klart och tydligt olika sorters föremål - som vi dock inte kunde finna. Händelserna i grupp 1-4 Iät precis likadant, med den enda skillnaden att vi där också hittade föremål.
Har poltergeistfenomen någon mening? Lars talar om "makterna", "andarna" eller "dom" som orsak till händelserna. Men "dom" tycks inte alltid vara vänligt sinnade. I en tidningsartikel berättas hur en gång alla fönster i huset blåstes ut inifrån, en annan gång föll hela innertaket ner i ett rum, och Lars och Marta räddade sig undan med knapp nöd. Lars säger att han har fått lägga ut tiotusentals kronor på reparationer, och sådana fenomen täcks knappast av hemförsäkringen... Men han var påfallande ovillig att diskutera skadorna. Han betonade att någon person hade aldrig kommit till skada, och föreföll mena att det var värt ett högt pris att uppleva dessa fenomen. Den här kvällen kom han dock lindrigt undan; förstörda föremål inskränkte sig till en tallrik, en gräddkanna och en väckarklocka som möjligen ersattes av en ny.
Flera gånger hade händelserna en närmast komisk kvalitet; vi brast spontant i skratt. "Det pendlar mellan löje och sadism", sa Lars. Exempel på Iöjet är tallriksbiten som första gången kom hoppande när jag beklagade att saker gick sönder, och som sedan återkom (# 29, 32, 33, 78).
Andra gånger kunde de uppdykande föremålen tolkas som en "kommentar" till vad vi just hade gjort eller tänkt (# 7, 36, 74).
Den brokiga samlingen gamla föremål verkar närmast bisarr. De flesta kom från någonstans i huset. Bara några få sade sig Lars vara säker på att han inte kände till: instrumentet och paketet i #1 samt # 5, 55, 70 och 75. Plaströret i #70 kände jag igen först efter hemkomsten: Vår nu elvaårige pojke har använt sådana som leksak, bl a som trollstav och blåsrör. Det var stången på en plastklädhängare som han hade tagit loss. Min hustru kommenterade att hon inte hade tyckt om att han använde den som ett vapen.
Att förklara dessa fenomen med "andar" innebär bara att ersätta en okänd storhet i ekvationen, psykokinesi, med en annan, andar. Det är som att byta X mot Y, ekvationen blir inte lättare att lösa för det. Och någon högre andlig nivå ger ju inte fenomenen uttryck för. Om vi antar att några "andar" verkligen är inblandade, så förefaller de fungera på en primitiv nivå och mest vara inställda på att visa sin makt eller försöka skrämmas.
Fenomenen omkring Lars har pågått i åtminstone 40 år - det torde vara rätt unikt. Jag vet inte när de egentligen började och inte heller om det har varit några långa uppehåll; han gav inga klara besked på sådana frågor. Det är dock klart att händelserna inte är knutna till huset utan till Lars. Mildare, mindre häftiga fenomen sägs ha en tendens att följa med honom när han reser. Jag vet inte om jag skulle vilja flyga tillsammans med honom...
En mer anspråksfull förklaring av fenomenens "mening" måste givetvis också beakta Lars livshistoria och personlighet. Här är dock inte rätt plats att diskutera den.
Jag hoppas få tillfälle att studera dessa märkliga fenomen igen, under mer kontrollerade förhållanden. Till dess har jag en natt att minnas!
Ett lustigt sammanträffande: Jag nämnde mina upplevelser i ett brev till professor Senkowski i Mainz (se Sökaren 6/91). Han skrev förvånad till svar att han själv helt nyligen för första gången hade fått bevittna liknande fenomen! Jag diskuterade också med ett par svenska vänner som hade liknande erfarenheter. Vi fann i flera väsentliga aspekter påfallande likheter mellan våra "fall".
"Asarumsdalen 1982-83" ken beställas från Asarums Hembygdsförening, Notarievägen 5, 374 52 Asarum. Skriften "Kort berättelse..." ken beställas från samma adress eller från Vekerum förlag, Box 237, 240 15 Södra Sandby.
När jag kom hem från resan sände jag brev, i A4-kuvert, till Lars och Solveig/Esko med bl a kopia på artikeln från Västernorrlands Allehanda 1952. Solveig skrev till svar bl a: "Ej slut på mystifikationerna! Artikeln i VA trade jag inte sett förut. Jag höll på att ramla av bänken ute på altan - jag kände Ejnar Ålund, hen var gift med min faster Anna! Jag ringde Lars O. och hen fick ett gott skratt. Hian sa att hens brev var öppet på höger side - och det var vårt också! Upprivet hela vägen, som med fingret, men allting låg kvar. En flik var skarpt viken inåt. 'Dom' vill visa att det är kollat, säger Leo." (Solveig/Esko och Lars her olika postkontor.)
Av Örjan Björkhem (Sökaren nr 2, 1992)
Till min glädje har jag av NilsOlof Jacobson blivit ombedd att kommentera hans upplevelser hos Lars O. Sådana sidokommentarer är naturligtvis desto viktigare i dessa dagar av "Saida Andersson-feber" då också annars anständiga forskare menar sig kunna uttala sig om fenomenens "paranormalitet" fast ingen någonsin undersökt henne eller hennes verksamhet.
Av liknande skäl kan jag givetvis inte bedöma vad Nils-Olof Jacobson varit med om, utan får gå efter egna erfarenheter. För några år sedan (20-22/11 1987) tillbringade jag två dagar och mellanliggande natt hemma hos Lars O. och hade lika omstörtande upplevelser som Nils-Olof Jacobson (NOJ): Ett år senare var jag där med ett TV-team, men den gången upplevde vi ingenting paranormalt.
Och den stora frågan är givetvis om fenomenen hos och kring Lars O. kan betraktas som paranormala. Ännu har ingen gjort så välkontrollerade undersökningar att det går att ge något definitivt svar på frågan, men också ett preliminärt svar kan vara väsentligt att formulera, eftersom fenomenen i detta fall är fullkomligt unika. Själv har jag aldrig i andra sammanhang hört några trovärdiga påståenden om poltergeister som varit verksamma i decennier.
Beträffande "paranormaliteten" finns det några olika möjliga hypoteser:
Den första hypotesen kan man normalt alltid utesluta. I varje mer omfattande samling av fenomen smyger sig en del mer normala fenomen in - och givetvis finns det fenomen som är så snabba och skett under så dålig kontroll att man inte kan utesluta att de har normala förklaringar. Och det är det som det handlar om. För att kunna påstå någonting så sensationellt som att det existerar psykokinetiska fenomen måste man kunna utesluta varje normal förklaring - i alla fall under de inledande resonemangen. Ar något fenomen väl helt säkerställt, kan man vara mer generös i följande tolkningar. Det innebär exempelvis att om NOJ inte kan utesluta existensen av någon "hemlig" medhjälpare, så räcker det inte med konstaterandet att Lars O. inte själv kunnat kasta föremålen. Det här innebär givetvis inte att man därmed kunnat konstatera att det verkligen funnits en hemlig medhjälpare, utan bara att detta inte kunnat uteslutas. "Not proven" som det heter i skotsk rätt.
När man tar ställning till den här frågan, kan det vara praktiskt att först fundera på om det finns några indicier på att vissa fenomen har normala förklaringar. Och det finns det.
Det finns också ett par iakttagelser som är starkare än indicier:
Jag menar alltså att det är ställt utom allt rimligt tvivel att Lars O. åtminstone ibland åstadkommer fenomen själv och övertolkar helt normala händelser.
Så till frågan om något fenomen kan vara paranormalt. När man försöker svara på den frågan är det viktigt att ingen skugga faller på Lars O., men samtidigt måste man komma ihåg att det inte finns några gränser för hur långt människor kan gå när det gäller att vilseleda omgivningen. Man blir litet betänksam bara man tänker på en viss skånsk filosofidocent i början av vårt sekel. Kring honom skedde dct märkliga apporter - vanligen var det rosor som trillade från taket. Docenten Alrutz klädde till och med av den stackars docenten, men rosorna tortsatte apporteras. Det var först n.ir SPR:s undersökare kom som man kunde konstatera att filosofen hade en cigarrtuh i ändtarmen där apporten förvarades. Ingen svensk hade kunnat föreställa sig att en svensk docent i filosofi kunnat gå så långt. "Han hade ju ingenting att vinna" är det vanliga - och ogiltiga - argumentet.
Detta innebär givetvis inte att jag vill påstå att Lars O. vanligen "fuskar" utan bara att verkligheten har visat att de mest otroliga och långsökta förklaringar faktiskt kan vara riktiga.
Men för att kunna konstatera psykokinesi krävs det bara ett enda exempel. För att kunna påstå att det finns vita kråkor räcker det att visa upp en enda (och för att bevisa att det inte finns några vita kråkor räcker det inte att visa upp en massa svarta).
Av NOJ:s artikel att döma är han preliminärt övertygad om att det finns så mycket som talar för att några av fenomenen kring Lars O. är paranormala att det borde undersökas mer ingående.
Som nämnts kan jag inte uttala mig om NOJ:s undersökningar, men de är så lika mina egna erfarenheter att jag föreställer mig att de är minst så noggranna som mina egna.
Och jag har kommit till samma slutsats som NOJ. Således faller hypotes nummer tre. Jag är visserligen helt medveten om att det finns de som anser mig vara partisk bara för att jag är helt öppen för möjligheten att psykokinesifenomen faktiskt existerar. Jag upplevde ett sextiotal händelser hos Lars O. och en av dem blev min vita kråka. Det gällde en filmburk som kom farande mellan Lars O. och mig när vi satt vid ett bord. Av riktningen att döma var det fullt möjligt att Lars O. skulle kunnat kasta den. Men fihnburken studsade mot fönstret mellan oss. När den for iväg åt andra hållet föreföll den stanna till i luften och sedan byta riktning och långsamt falla snett in emot fönstret igen.
Om mina iakttagelser vid det tillfället var riktiga, kan jag inte ens föreställa mig en enda tänkbar "normal" förklaring till det fenomenet.
Nu bygger detta visserligen bara på mina egna erfarenheter och det är bara en dålig parapsykolog som tror på vad han själv upplever och anser det vara hållbara bevis. Kanske blev jag så upphetsad att jag inbillade mig saker - trots att detta var ett av de första fenomenen. Kanske blev jag suggererad. Kanske är det en efterhandskonstruktion.
Hursomhelst var det tillräckligt för att övertyga mig om att fenomenen kring Lars O. verkligen måste undersökas. Och det är glädjande att en sådan kapacitet som Nils-Olof Jacobson börjat intressera sig för dem.
Ju förr begåvade forskare börjar undersöka denna typ av spontana fenomen desto tidigare kan vi börja gå mot en sorts parapsykologi som kan förvandlas till vetenskap.
Av Nils-Olof Jacobson (Sökaren nr 2, 1992)
Synpunkter inspirerade av Örjans inlägg
Finns psykokinesi? Kan "poltergeistfenomen vara äkta? Svaret på sådana frågor beror på hur man bedömer mediets, vittnenas och undersökarens trovärdighet.
Mediet är den person (vanligen en person, någon enstaka gång flera) som medvetet eller omedvetet, frivilligt eller ofrivilligt är centrum för händelserna. I det här fallet är mediet Lars O.
Vittnena är personer som har iakttagit vad som förefaller vara paranormala händelser kring mediet. Någon av dem har sökt eller förmedlat kontakt med en undersökare. Exempel på vittnen är Leo, Solveig och Esko. Undersökaren är i det här fallet jag själv.
Efter att jag sänt in manuset till artiklarna i Sökaren 7 och 8/9l, har jag talat med flera personer som har haft mer eller mindre kontakt med Lars O. En av dem hade sett honom helt uppenbart "kasta saker", dvs fuska, och var därefter övertygad om att allt Lars O. åstadkom var fusk och ingenting annat. Andra hade, liksom Orjan, en mer nyanserad inställning, och någon föreföll närmast tro att allt Lars gjorde var äkta. Var och en bedömde utifrån sina erfarenheter.
Jag har inte hört någon påstå att Lars O. är en duktig illusionist eller att han fuskade på ett sofistikerat sätt. Snarare beskrevs det så att han fuskade så grovt att man kunde undra hur han kunde tro att någon skulle gå på det. Men även ett grovt fusk kan ju, under vissa omständigheter, övertyga en suggestibel person. Det är givetvis lättare att bli suggererad om man är ensam med mediet, än om man har någon att diskutera sina intryck med. Några av de händelser som inträffade den första kvällen hos Lars O. bedömde både Leo och jag som troligt fusk. Om många av händelserna andra kvällen kunde jag inte veta något, men jag har den kvällen inget säkert belägg för fusk.
Det förefaller alltså klart att mediet ibland har fuskat, i den meningen att han "hjälpte till" att åstadkomma händelser som skulle verka paranormala. Frågan är då om, vid sidan av fusket, det också kan förekomma äkta fenomen. Då blir vittnenas trovärdighet avgörande.
Ta som exempel August Ålanders berättelse från besöket hos Lars O. l952: "... Jag blev rädd och rusade ut i köket och vad tror ni jag fick se. Jo, järnspisen steg rakt upp i taket och stannade kvar där och murbruket stänkte o nkring... Jag sprang på nytt in till homeopaterna och såg till min förfäran att spisen fortfarande satt kvar i taket." Skulle jag själv vänta mig att någon trodde mig, om det var jag som berättade något så uppenbart orimligt?
Jag skulle också gärna vilja tala med den läkarkollega, som enligt Lars O. var vittne till hur värmepannan gav sig ut i trädgården oktober 1990.
Eller ta Leos upplevelse från sommaren 1990: "Lars står uppe i uthuset, minst 30 meter från mig. Något långt föremål droppar ner tätt framför min högra fot och vänder över av tyngden. Det är en bit järnvägsräls av den smalspåriga typen, knappt en meter lång och rejält tung. Jag har kameran i handen och tar en bild omedelbart."
Här tycker jag frågan om fusk av mediet är ointressant. Man kastar inte en meter järnvägsräls 30 meter utan att det märks (frånsett att det kunde vara livsfarligt för den som kom ivägen). Bara kastet som sådant vore en osannolik prestation, med träffsäkerheten att få den att landa strax intill Leos fot - och utan att göra en grop i gräsmattan vid nedslaget. Här kan jag inte tänka mig någon normal förklaring. Frågan om vittnets trovärdighet blir helt avgörande: om händelsen har inträffat så som Leo beskriver, så är den paranormal.
Samma resonemang gäller flera av de händelser som Solveig och Esko beskriver, t ex tången som blev het eller när innehållet i bilens handskfack flög in genom fönstret. Här är fusk inte möjligt, och vittnenas trovärdighet blir avgörande. Jag kan ju inte veta vad vittnena upplevde, men jag har inga belägg för att de skulle fantisera eller medvetet ljuga. Jag tror att de har beskrivit för mig vad de ärligen tror sig ha upplevt.
Det finns hundratals poltergeistfall detaljerat beskrivna i den parapsykologiska litteraturen. Det bör då finnas gemensamma drag, ett återkommande mönster. Hur väl passar händelserna kring Lars O. in i det mönstret?
En ovanlig detalj är varaktigheten. Poltergeistfall brukar hålla på en tid, några månader eller något år som längst, och sedan ebba ut eller sluta tvärt. Men händelserna kring Lars O. har pågått i åtminstone 40 år, vilket torde vara unikt. (Om det har varit långa uppehåll under den tiden vet jag inte.)
Låt oss jämföra med ett aktuellt fall. David Fontana (1) skildrar ett fall från södra Wales, som han undersökte sommaren 1989. Det utspelades i en liten mekanisk verkstad med tillhörande järnhandel. Vittnena berättade om upprepade händelser av bl a följande typ:
- Små stenar, mynt eller bultar träffade väggar eller golv och ibland någon person (utan att skada - men Jim hade diskuterat med sin försäkringsman möjligheten att någon kund skulle skadas). Ingen hade sett föremålen kastas, utan bara när de landade eller (mindre ofta) när de flög i luften.
- En färgskrapa hade 'kommit bort' och kom sedan plötsligt tillbaka, och kändes då 'het som om den hade värmts ett par minuter med blåslampa'.
- Besynnerligt uppdykande av föremål, vanligen fallande på golvet, som tex en penna som föll ned vid sidan av Jim när han hade talat om att skriva ner händelserna. Den följdes av en bit anteckningspapper med firmatryck, vilket visade sig på oförklarligt sätt ha kommit från kontoret på övre våningen.
Hände ser av typen 1) med större eller mindre föremål är van iga hos Lars. Det vanliga är att föremålen kommer från någonstans i hans hus, men det finns också många exempel på främmande föremål.
2) kan vi jämföra med Solveigs och Eskos upplevelse med den heta tången, och med # 33 och 40 i min lista, där föremål oförklarligt blev varma.
3) visar hur föremål dyker upp till synes som en kommentar till vad man har sagt eller kanske bara tänkt. Jag diskuterade sådana exempel, t ex #7, där Leo sökte något att ta upp glassplitter med och en borste föll ner från taket. Händelserna kring Lars O. stämmer alltså i dessa avseenden väl med mönstret från andra fall.
Leos upplevelse med järnvägsrälsen belyser ett annat inslag i mönstret, som vi kan kalla "nästan träff". Metallstycket föll ned alldeles vid hans fot - men inte på foten. Vi kan jämföra med två av mina egna upplevelser: #40 och #45.
I #30 hade jag Lars bakom mig, och den enklaste slutsatsen är då förstås att det var han som kastade tallriksbiten. Också i #45 var han någonstans bakom mig. Vad som gör mig tveksam är just precisionen i "kastet" - att föremålen precis snuddade vid mig.
Vi kan jämföra med några av Fontanas iakttagelser i verkstaden i Wales söndag eftermiddag 9.7.1989:
2A. Jag själv träffas av en sten och senare av ett kullager, båda gångerna lätt och utan skada.
4A. En stor sten missar precis Ann medan hon och Paul är i affären, vi tre andra i verkstaden.
10A. En sten faller på Pauls huvud (utan skada - han beskrev förnimmelsen 'som om stenen lades på huvudet snarare än föll på det').
15A. Ann kommer in i verkstaden genom dörren till den tomma affären. Vad som visar sig vara ett stort hjul (3) av stål kraschar med avsevärd kraft mot dörren från andra sidan, just när hon stänger den efter sig, till hennes stora förskräckelse. (Om föremålet hade anlänt bråkdelen av en sekund tidigare, så hade det med all sannolikhet gett henne ett allvarligt slag i bakhuvudet.)
16A. Jag själv träffas i ryggen av en sten, med bara Mikael bakom mig, vid andra väggen i verkstaden, och en kollega till mig stående mellan honom och mig.
Vi kan också jämföra med Senkowskis (2) rapport från ett fall i Tyskland 1991. En familj plågades så svårt av störningarna att de en tid fick lämna lägenheten. Bland de många händelserna beskrevs hur "knivar ven genom luften och skadade kläderna, utan att allvarligt såra bäraren".
Jag har inte tillgång till någon sammanställning av hur vanliga och hur allvarliga personskador är i poltergeistfall. Det vore en intressant forskningsuppgift, om ingen redan har gjort det. Jag har dock intryck av att personskador av den art som beskrevs av Lengqvist 1844 är ovanliga. Just detta att de kringfarande föremålen precis undgår att skada förefaller mig vara ett intressant och ofta återkommande inslag i poltergeistfall. Denna precision kan ju lätt tolkas som någon ordnande, intelligent kraft bakom rörelserna. Det är naturligt att den kan föra tankarna till "andar". Också vid mitt besök hos Lars O. for knivar och tegelstenar genom luften, ibland mycket nära oss men ingen blev skadad.
Avsikten bakom "nästan träff" om det finns någon, skulle kunna tänkas vara att skrämmas eller demonstrera sin makt - vems avsikt eller makt det nu kan vara. Ibland kan också händelserna vara av sådan natur att de faktiskt blir allvarligt skrämmande för både medium och vittnen. Som undersökare kan man efterhand bli varse ett nät av mänskliga relationer och konflikter som direkt växelverkar med fenomenen.
En annan återkommande rörelsetyp ger Fontana också exempel på:
5A. En stålcylinder 2,5x4 cm faller bakom mig i affären medan de fyra andra var i verkstaden. Dess beteende efter nerslaget tyder på att den hade fallit vertikalt snarare än blivit kastad.
Om någon kastar ett föremål inomhus, så måste kastbanan rimligen bli krökt. Om ett kastat föremål ska landa vertikalt, så måste kastbanan vara högre än vad som är möjligt i ett vanligt bostadsrum. Det var ändå åtskilliga gånger som föremålen hos Lars O. gav intryck av att landa helt vertikalt. De föll med en platt, stum duns, utan någon antydan till att studsa eller komma snett. Exempel är # 27, 48, 64, 65, 69, 74, 79. Några gånger gav de också intryck av att landa med stor kraft, större än vad ett enkelt "fritt fall" från någon meters höjd skulle orsaka - men detta är förstås mitt subjektiva intryck. I varje fall stämmer också här föremålens betende in i mönstret från andra poltergeistfall.
Örjan frågar om jag kan utesluta att Lars O. hade en hemlig medhjälpare. Ja, jag anser mig i varje fall kunna göra det exempelvis i # 21-25, liksom i flera senare händelser där Lars och jag var ensamma i rummet.
Kan jag ha blivit suggererad eller rentav hypnotiserad av Lars? Jag har själv studerat och utövat hypnos en hel del, ända sedan 60-talet, och menar att jag kan utesluta hypnosmöjligheten. Suggererad kan jag naturligtvis ha blivit i något fall, men inte i alla. Somliga gånger hann jag säkert inte med att notera alla detaljer i händelsen. Trots dessa begränsningar, som är oundvikliga när det gäller "fältstudier", har jag ett rimligt förtroende till mina egna iakttagelser. Jag har också beskrivit dem så noga som möjligt.
Mången gång avlöste händelserna varandra så snabbt att jag inte hann anteckna var de olika föremålen placerades efter händelsen. Än mindre hann jag fotografera så mycket som jag hade planerat. För att få god bildkvalitet hade jag tagit med mig en systemkamera med zoomobjektiv och lös blixt. Det visade sig vara ett misstag - det tog för lång tid att göra i ordning kameran inför varje bild. Vid poltergeiststudier bör man kanske ha flera kameror, men i första hand en liten helautomatisk som man kan ha i fickan hela tiden och snabbt ta bilder med, utan inställningar. Med maximal tur kanske man då också skulle kunna fånga ett föremål i rörelse. En sådan bild skulle ju inte vara något bevis, men kunde i bästa fall visa viktiga detaljer.
Av de många händelserna hos Lars O. väljerjag fyra som belysande exempel:
#33: Jag vet inte hur Lars skulle kunnat komma åt att värma porslinsbiten under den korta mellantiden. Om den hade värmts i hett vatten måste den ha torkats av - men den hade likadana fettfläckar på ytan som tidigare, och inga spår av vatten.
#54: Här såg jag föremålet liksom bli till i luften framför mig. Jag kan inte finna någon normal förklaring till det.
#56: De många ljudfenomenen var påfallande. Rimligen är det svårare att fuska fram rena ljudfenomen än att kasta föremål omkring sig. Lars skulle i så fall heft ett stort antal osynliga bandspelare med superfin ljudkvalitet gömda i alla hörn av bostaden... Något korsdrag eller någon fläkt som kunde förklara den fladdrande handduken fanns inte heller.
#70: Efter hemkomsten kände jag igen det: nederdelen av en plastklädhängare, som vår 11-årige son trade tagit loss och använt bl a till blåsrör. Min hustru tyckte illa om detta, och trade sagt det till honom.
Här kom alltså ett föremål som trade en personlig innebörd för mig, vilket Lars inte kunde veta.
Jag instämmer med Fontana när hen skriver: "Eftersom fältstudier av detta slag inte ken anses vara vetenskapliga i den meningen att alla möjliga variabler ken kontrolleras, så måste man tänka om ,bevis, på liknande sätt som inför en domstol." Om jag är domare, så anser jag då vittnena vara såpass trovärdiga och mine egna begränsade iakttagelser såpass tillförlitliga, att i varje fall en del av händelserna kring Lars O. är paranormala.
Örjan nämner en undersökare som återkom och videofilmade, och då fann att det hela bare var fusk. I ett avlångt rum skulle två videokameror vid kortändarna, riktade mot varandra, täcka rummet någorlunda - men inte heft. Om man då trade tur och kunde registrera oförklarliga rörelser av föremål, skulle det inte vara det definitive beviset?
Jag är inte säker på det. Efter en tid skulle någon alltid kunna ifrågasätta videofilmarens trovärdighet. TV visar ju att det knappast finns några gränser för vilka "verkligheter" som ken trollas fram med modern videoteknik. Hur ken filmaren efter några år bevisa att hen inte trade tillgång till eller hjälp med sådana manipulationer? Det fines alltid skäl till tvivel för den som söker tvivel. Ändå skulle jag själv naturligtvis gärna försöka firma - det yore ju enormt spännande om det lyckades. Man skulle då kunna analysera rörelsen i detalj på videobandet, ruta för ruta.
I slutet av 60-talet blev jag intervjuad som den anonyme "forskaren från Lund" i några artiklar i tidningen Året Runt, där journalisten Thea Oljelund var mycket intresserad av parapsykologi. Genom dessa artiklar fick jag kontakt med många personer som trade egna upplevelser, och arbetet med det rnaterialet ledde sedan fram till boken "Liv efter döden?" 1971.
Den här gången, 1969 vill jag minnas, ringde Thea OIjelund och frågade om jag ville undersöka ett poltergeistfall i Ostersund tillsammans med henne. Det lät spännande. Vi skulle mötas i Sundsvall. När jag kom till hotellet ringde Thea att hon låg sjuk. Jag fick på egen hand flyga till Ostersund som Året Runts utsände reporter. Där väntade en fotograf, och vi åkte till en lägenhet där två tonårspojkar bodde med sin far. Fadern höll sig dock undan, och pojkarna var ensamma hemma. De beskrev fenomenen och skulle sedan försöka "demonstrera" dem. Det var uppenbart att de fuskade.
Senare på kvällen satt vi och pratade i vardagsrummet. Vi satt alla i soffgruppen mitt på ena långsidan av rummet. På motsatta sidan stod en låg byrå med telefon på. Vi trade suttit stilla och talat en lång stund, när jag plötsligt kom att se på sladden till telefonen; den hängde ner framför byrån. Sladden svängde fram och åter, en påfallande kraftig rörelse som efterhand avtog och slutade. Ingen av de andra tycktes märka något, och jag sa inget om saken. Det fanns inga trådar eller andra anordningar som kunde förklara den svängande telefonsladden.
Det blev aldrig någon artikel i Året Runt. Jag tänker ibland på den svängande telefonsladden i Ostersund. Det är som om någon ville säga: "lnbilla dig inte att du begriper det här!"
De paranormala fenomenen visar sig efterhand ha en sorts undanglidande kvalitet - det är som om någon hela tiden retas med undersökaren håller fram "betet" och drar bort det i sista ögonblicket. Jag her hört liknande erfarenheter från personer som ägnat sig åt UFO-undersökningar.
Verklighetens sanna natur drar sig undan våra nyfikna ögon, och vi ser "som i en spegel".