normal
Student 1965, fil. kand. 1971, fil. mag. 1972 efter studier i litteraturhistoria, teoretisk filosofi, psykologi, statskunskap, religionshistoria med religionspsykologi, historia, neurofysiologi och psykiatri. Jämsides med studierna arbetade marinsjukvårdare Örjan på sjukhus som undersköterska i intensivvård, sysslade med studentpolitik och var redaktör för studenttidningen Lundagård 1974-75.
Senare försörjde han sig som frilansjournalist, utgivare av Alternativkatalogen, flitig författare och föredragshållare, och var vid sin förtidiga död kommunalpolitiker och nämndeman i Simrishamn. Örjans stora produktion omfattade inte bara parapsykologi, utan även alternativmedicin och skönlitteratur.
Örjans första bok, Människan och verkligheten 1978, behandlade nutida svenska mystiker, som då var hans huvudintresse. 1986 publicerade Örjan tillsammans med professor Martin Johnson Parapsykologi och övertro, den första fullständiga genomgången av området på svenska och en stor kritikerframgång.
Mystikernas upplevelser tillsammans med Örjans intresse för parapsykologi ledde honom in på en privat, intensiv forskning där han genom gruppexperiment utforskade möjligheterna att framkalla paranormala fenomen, detta parallellt med mera traditionella ESP-försök. Detta skildras i Praktisk parapsykologi 1990. De resultat Örjan uppnådde med sina grupper var ett genombrott inom parapsykologin.
Örjan utformade en teori om händelsehorisonten (ett begrepp hämtat från astrofysikens teori om de svarta hålen) och vardagslivets paranormala fenomen. Teorin går ut på att s.k. paranormala fenomen lättast inträffar när en människas världsbild rubbas. Det är hennes händelsehorisont som bestämmer vilka fenomen som är tillåtna och vilka som är förbjudna. Under vissa förhållanden kan hon således uppleva bådadera. Teorin diskuteras utförligt i Siaren från Findus 1986 och i SPF:s 40-årsskrift, och presenterades även av Örjan vid den parapsykologiska kongressen i Amsterdam 1994.
Örjans mångsidiga begåvning, litterära talang, stora människointresse och aldrig sinande élan vital var ett absolut hinder för en traditionell akademisk karriär. Det var ingenting han själv beklagade. Hans händelsehorisont var i högsta grad hans egen. Så länge han levde behöll han ett vidöppet sinne för allt och alla som rörde sig såväl inom som utanför ramen för hans verklighetsuppfattning.
normal
Örjans syn på parapsykologi
När SPR en gång bildades i London för mer än hundra år sedan, såg man fram emot en tid då man skulle ha förklarat alla de paranormala fenomenen, då man inte längre skulle behöva använda sådana begrepp sorn tankeöverföring, clairvoyance och prekognition.
För tanken var att den nyfunna vetenskapen skulle inlemmas bland de andra och att man skulle finna hur de påstådda egendomliga fenomenen förhöll sig till vardagslivet.
Ingen kunde ana det paradigmskifte som skulle komma med Rhine och som också faktiskt ledde till att parapsykologin åtminstone i vidsynta kretsar kom att betraktas som en vetenskap bland andra. Men i kampen för att bli accepterade betalade forskarna ett högt pris - man slutade att i någon egentlig mening stude/u de fenomen som utgjort parapsykologin. I stället flyttade man in i laboratoriet och började granska en uppsättning modellfenomen som man föreställde sig hade någon sorts relation till de verkliga fenomenen och de verkliga problemen. Idag har parapsykologin som vetenskap ett visst anseende, vilket kan förefalla både obegripligt och orimligt. Man har ju faktiskt inte kunnat visa att ett enda av modellfenomenen existerar.
Istället är det modernt att fryna på näsan åt de paranormala fenomen som anses uppträda i vardagslivet. Idag är det få som på allvar studerar spontanfenomenen eller försöker åstadkomma tenomen som liknar spontanfenomenen. Utan någon eggntlig torskning konstaterar man att dessa egendomligheter, som exempelvis slagrutefenomen och mediumistiska budskap, är en ren kombination av bedrägeri och missuppfattningar.
Jag har ägnat en hel del tid åt undersökningar av sådana påstådda fenomen och är den förste att erkänna att de allra flesta berättelser vi hör troligen vilar på bedrägerier och missuppfattningar. Men i en hel låda lingon kan det finnas åtskilliga blåbär. Och det räcker som bekant att kunna uppvisa ett enda blåbär för att kunna konstatera att blåbär faktiskt existerar.
När det gäller de paranormala fenomenen är det inte lika enkelt att visa att de alls existerar. För somliga forskare söker efter krusbär och andra efter blåbär. Skulle man till äventyrs visa upp ett paranormalt fenomen av en viss t.yp, är det risk att den som letar efter en annan typ inte accepterar fenomenet itråga.
Alltså har forskningen på detta föga eleganta sätt kommit att måla in sig i ett hörn. Man har sökt finna situationer där inga andra influenser än de paranormala kan ha något inflytande överhuvudtaget, bara för att upptäcka att inte heller några paranormala influenser gör sig gällande.
Enligt den teori (1) som jag framställt och funnit fruktbar är det osannolikt att paranormala fenomen uppkommer i denna typ av sterila modellsituationer. För att fenomenen skall kunna uppstå krävs en upplevelsemässigt rikare och mer mångtydig situation - för det är just i mångtydiga situationer som de paranormala influenserna kan göra sig mårkbara.
För att göra det enklare tör mig talar jag här bara om så kallade psykiska fenomen - alla de situationer där korrekt information övertörs på ett till synes omöjligt sätt, antingen över geografiska avstånd eller från framtid till nutid, det vill säga fenomen som clairvoyance, telepati och prekognition.
I andra sammanhang (2) har jag beskrivit de nya tekniker som förefaller göra det möjligi att framkalla skenbart paranormala fenomen hos snart sagt vem som helst, och dessa nyutvecklade tekniker ligger till grund tör de experiment jag nyligen genomfört med så kallat psykiskt detektivarbete.
Här handlar det i hög grad om det som Nils-Olof Jacobson brukar kalla tillämpad parapsykologi (3) och kanske är det psykiska detektivarbetet det område där vi allra först kommer att uppleva ett verklipt genombrott för parapsykologin.
För både enligt mina egna och åtskilliga andras teorier är det så att rnotivationen spelar en betydande roll när det gäller de paranormala fenomenen. Som bekant handlar de rapporterade paranormala fenomenen i hög grad om dödsfall och liknande dramatiska händelser där det finns många - och starka - känslor inblandade.
Inom den vetenskapliga parapsykologin talar man mycket om träffar och missar och i vulgärpresentationerna av olika medier får man ofta reda på att det eller det mediet alltid har rätt. Min egen erfarenhet av dessa ting visar emellertid att också i verkligt fruktbara experiment blir dct allra mesta fe1. Men det faktum att jag har Iyckas hitta ett sätt att - Iåt vara mycket grovt - styra fenomenen har också gjort att vi kommit långt när det gäller att bedöma vilka av mediets uppgifter som troligen kommer från mediets eget undermedvetna och vilka som kan vara verkligt paranormala.
1. Se exempelvis: Biörkhem. Örjan: Siaren från Findus HÖGANÄS 1986. s 193 ff & Björkhem, Örjan: Händelsehorisonten - en teori om parapsykologiska och mystiska fenomen. GNOSIS 1-2 1984- 1985 1985.
2. Björkhem, Örjan: Händelsehorisonten och paranormala fenomen i vardagslivet. SPF 40 år, Stockholm 1989. Se också: Bjorkhem. Örjan: Praktisk Parapsykologi. Zindermans 1990.
3. Se exempelvis: Wilson, Colin: The Psychic Detectives. The Story of Psychometry and Paranormal Crime detectives. Pan Books London 1984.
normal
Nu ska jag berätta om ett föredrag på Inre Oasen jag gick på (för den vanliga standardsumman 70 kr) vid namn Parapsykologin under 100 år med Örjan Björkhem. Av honom har jag läst boken Praktisk parapsykologi samt några articklar i Sökaren, bland annat om den norrländska poltergeisten som undersöktes förra året. Jag tyckte att det här var en chans man inte skulle missa, att få möta denne man och ställa några väl utvalda frågor.
Tyvärr förberedde jag inte några frågor, men det var en intressant kväll!
Örjan Björkhem är son till Johh Björkhem, Sveriges förste riktiga parapsykolog. Örjan Björkhem är ganska pesimistisk inför dagens parapsykologi och tycker att de egentligen inte har kommit någon vart alls.
Hans historiaföredrag handlade i princip om allt fram till J B Rhine, vilken han framställer som parapsykologins dödsruna. Hans inställning till paranormala fenomen är mycket lik vissa ufologers: 99% av alla inrapporterade paranormala fenomen har naturliga förklaringar, men så finns det ändå den där sista procenten som med nödvändighet måste förändra hela vår världsbild.
Jag har tidigare läst experiment med psykometri av Ö Björkhem, vars resultat är mycket tydliga (intressanta).
Hans bok Kontakt med andra världar? - Doris Ankarberg: mediet och människan handlar om mediet som har lyckats göra smått fantastiska saker med psykometri. Psykometri av denna form är det som klarast belägger existensen av klärvoajans i sig, vid sidan av psykokinesi och telepati.
