normal
Han skriver i PSSPR nr 15, sid 16-23:
Jag föddes och växte upp i enstaka-gården Malåliden, i Lapplands inland, en socio-ekonomisk omgivning som de flesta redan da skulle ha betecknat som torftig.
Själva upplevde vi det inte så. Sammanhållningen i den rätt lilla familjen var god, men längtan efter någonting att läsa var ibland stor. Biblioteket be stod av en bibl i sk hi storia, kateke sen , en apokryfi sk läkarbok, en skolgeografi, en historiebok, en folkskolans naturlära samt naturligtvis den Wallinska psalmboken och en ABC- bok. Därtill kom en mycket älskad miniatyratlas som foljt med en Sandviken-sag. Den forsåg min fem år äldre, mycket geografiintresserade broder och mig själv med idéer om resor ut i världen.
Det fanns ett starkt inslag av folklore, i betydande grad påverkat av samiska foreställningar. Bada mina farföräldrar trodde på det övernaturliga. Farfar hade sett och träffat vitter-kvinnor. Min farmor var en mångsidig och påhittig person. Hon betraktades av många som helbrägdagörerska. Bl a ansågs hon kunna stämma blod. Hon påstods också vara synsk, oftast i samband med att någon skulle dö.
Det fanns gott om spökhistorier. En vanlig variant var att dödingar visade sig på platsen där de avlidit eller mördat nagon. Det brukade ocksa spöka där utomäktenskapligt fodda barn bringats om livet av modern.
Det var också vanligt att man berättade om att arbetskamraten, hästen, var mycket känslig for det övernaturliga.
Jag var både rädd och fascinerad av det övernaturliga. En tröst for den svage var den folkliga foreställningen att den som inte orkar med att se det övernaturliga behöver inte heller uppleva det.
Mina första reflexioner kring drömmen som en möjlig källa till paranormal information gjordes i 8-9-års åldern. I samband med att mor och dotter i en granngard avled - det var ganska nära mellan dödsfallen - hade jag foljande mycket intensiva och känslomättade dröm, natten innan vi fick reda på dödsfallen. Jag drömde att jag satt i skymningen nere vid Malån. Pa ans blanka, mörka vatten flöt onaturligt vitt lysande, nybarkat timmer. Timmerstockarna slog ihop med varandra med dovt, ihåligt, vemodigt ljud. Var detta vad C G Jung skulle ha kallat en arketypisk dröm? När jag var nio år kom jag i kontakt med foreställningen att färrskådare kanske kan uppspåra brottslingar. Vid två tillfällen blev våra kor knivskurna inne i vår sommarladugård. Min far vände sig till fjärrskådaren i Ankarsund, Stensele. Denne Gustaf Karlsson, blev f ö nationellt känd i april 1943, när han av en av faderna till en besättningsman ombord på den forsvunna u-båten Ulven, anlitades for att peka ut var u-båten sjunkit. Tyvärr var han inte framgångsrik vid något av de två tillfällena. När far konsulterade honom frapperades jag dels av vagheten i vissa svar och dels av detaljrikedomen han gav på uppgifter som i princip inte var kontrollerbara.
I 15-16 årsåldern greps jag av ett starkt intresse för atomvärlden. Jag började läsa en kemisk laborantkurs per korrespondens och fick sedan jobb vid Bolidens Gruvaktiebolags laboratorier i Skelleftehamn. De drygt två år jag arbetade där gav en väldig intellektuell stimulans.
Under tiden i Skelleftehamn slukade jag all litteratur jag kom över. Av en god vän som läste till präst i Uppsala kom jag över John Björkhems De hypnotiska hallucinationerna, som fascinerade mig. Jag satte genast igång med hypnotiska experiment och framkallade s k posthypnotiska hallucinationer. Dessa hypnosförsök kombinerades under några år framåt med mer eller mindre improviserade, parapsykologiska experiment, som var omöjliga att vetenskapligt utvärdera.
Mitt stora intresse för astronomi flammade också upp. En av de första veckorna på Spyken vallfärdade jag till den store astronomen och polyhistorn Knut Lundmark och fick löRe att gå på hans föreläsningar. Han tillade dock omtänksamt, men låt det inte gå ut över studierna på Spyken"'! Jag blev vad tiden led Knut Lundmarks privatassistent och ett far-son förhållande utvecklades. Han är den för mig mest betydelsefulle läraren.
Lundmark framhöll tidigt att jag borde skaffa mig en ordentlig grund i psykologi om jag avsåg att ägna mig åt parapsykologi. Det var f ö Knut Lundmark, troligtvis 1956, som en dag sa: Martin, jag har en känsla av att Du om Du tar vara på alla möjligheter kanske en dag kan bli professor i parapsykologi!. Han betraktade parapsykologi som ett viktigt forskningsområde med konsekvenser for världsbild och livsåskådning.
Under Min Spyka-tid, höll jag rätt många foredrag om parapsykologi och kom i brevkontakt med John Björkhem. Jag kom i personlig kontakt med Olle Holmberg och hans hustru Maj.
Vad som i betydande grad har bidragit till ett livslångt intresse för paranormal problematik är några personliga upplevelser främst i form av drömmar. Som vetenskaplig bevisning duger upplevelserna inte, men rent subjektivt är de mera övertygande än när man läser om andras rapporterade upplevelser. Det självupplevda kan vara bedrägligt och påverkat av många felkällor, men inte nödvändigtvis mera förvanskat än en andrahandsuppgift!
Drömmar, ev med paranormala inslag
Jag skall här ge några exempel på sadana upplevelser. Jag gör det med insikten att man alltid bör beakta alternativa tolkningar till den paranormala. Tyvärr existerar det inte någon invändningsfri metod med vars hjälp man kan avgöra vilken tolkning som är den rätta.
Dröm 1
En måndagsmorgon hösten 1948 vaknade jag efter foljande dröm: Jag upplevde att jag satt inne i väntrummet hos provinsialläkaren i Malå. Dr Odenman tittade vänligt men allvarligt på mig och sa: Jag har en tråkig nyhet att berätta. Er mor måste genomgå en operation. Men det blir nog bra. Hon har 99% chans att klara sig. Ett par minuter sedan jag vaknat ringde telefonen i hallen utanför mitt rum. Det var min Mor som ringde och talade om att hon måste in till Skellefteå lasarett för en operation. Vi hade inte talats vid på en vecka. Hon ville inte förstöra min weekend genom att ringa och tala om nyheten fore helgen. Operationen gick bra som den borde göra.
Dröm 2
Jag har under en stor del av mitt liv varit mycket intresserad av friidrott - inte desto mindre har jag bara vid ett tillfälle drömt att jag varit på en idrottsarena.
Vårvintern 1955 vaknade jag upp från en något besynnerlig dröm. Jag befann mig på Helsingfors olympiastadion och publiken var upphetsad. Orsak: Trestegshopparen A F da Silva från Brasilien hade hoppat 16.56, nytt världsrekord! Jag skrev ned resultatet på ett kassakvitto som låg i min plånbok på sängbordet. Några dygn senare gjorde da Silva, som vann olympiskt guld i Helsingfors 1952, 16.56 i en come-back i Mexico City! Resultatet stämde alltså med det som jag antecknat.
Jag gjorde rätt omfattande efterforskningar i tidningslägg för de senaste 14 dagarna innan rekordet slogs för att se om man skrivit någonting om da Silvas planerade come-back. Efterforskningarna bekräftade inte min hypotes om att jag möjligtvis sett en uppgift om en planerad come-back.
Dröm 3
Jag befann mig pa Sverige-besök i slutet av april och början av maj 1974. Den 2 maj höll jag ett foredrag, i Linköping, så vitt jag kommer ihåg, på Tekniska högskolan. Vid diskussionen efter foredraget frågade någon om jag själv upplevt någonting paranormalt. Jag berättade då ett par av här relaterade upplevelser, men konstaterade, att nu var det länge sedan jag senast hade någon drömupplevelse som möjligen kan betraktas som paranormal. Natten efterdrömde jag attmin styvfar (somjaghade ettmycketgottförhållande till) skulle dö, något som jag aldrig tidigare drömt. Morgonen efter ringde min Mor och talade om att min styvfar hastigt insjuknat och förts till sjukvårdscentralen. Jag berättade då min dröm, som jag fruktade skulle visa sig vara en sanndröm. Min styvfar avled den 10 maj. Hans hälsa hade under de sista två, tre åren varit vacklande, men dödsfallet kom ändå något oväntat.
Utöver dessa drömmar har jag haft en upplevelse av ett mycket osannolikt sammanträffande av tillfälligheter som möjligtvis kan ha med överlevnadsproblematiken att göra. Den intresserade hänvisar jag till s 412-414 ibokenParapsykologi ochövertroav Örjan Björkhem ochmig själv (Forum, 1986).
Därtill kommer en upplevelse av fysisk natur som i brist på plausibel fysikalisk forklaring för tankarna till poltergeistfenomen, alternativt svart magi. Av olika skäl skall jag inte diskutera den upplevelsen här. I de memoarer som jag planerar, tänker jag emellertid diskutera upplevelsen.
Experimentell parapsykologi
Från mitten av 1950-talet och in på 1960-talet fortskred mina studier i psykologi.1955 gjorde jag min maximalt försenade värnplikt. Huvuddelen av tjänstgöringen förlades till Stockholm, därjaghade formånen att fåtjänstgöra vid MPI (och dess foregångare Personalprövningsdetaljen). Jag kunde då också gå på professor Gösta Ekmans föreläsningar och på en del av hans seminarier. Under min värnpliktstjänstgöring kom jag i personlig kontakt medJohnBjörkhem. Hösten 1955hade S.P.F. inbjuditProf. Dr. WC Tenhaeff från parapsykologiska institutet i Utrecht att foreläsa i Stockholm. Man Iyckades övertala professor Ekman att låta Tenhaeff föreläsa infor hans licoch trebetygsseminarium uppe på psykologiska institutionen på dåvarande Stockholms Högskola. Jag underrättades om begivenheten av John Björkhem.
Tenhaeff var en skäggprydd herre med ett diaboliskt leende. Han föreläste på tyska. Han berättade framfor allt om paragnosten Gerard Croiset och hans som det förefoll rätt fantastiska prestationer. Tenhaeff berättade sedan om en personlighetsdiagnostisk studie av paragnoster, vilket foranledde Ekman att dels if rågasätta mätinstrumentens validitet och att dels kritisera upplägg ningen av studien ur statistisk synpunkt. Den mangordige professorn med skägget och det diaboliska leendet forsökte fa skrattarna över på sin sida genom att säga: Jag är ju psykolog och inte statistiker. Ekmans kyliga analys tog udden av turneringen. Tenhaeffs tes var att man bör göra s k kvalitativa försök, dvs försök med utvalda forsökspersoner, paragnoster, i stället för massförsök. Dessutom ansåg han att fallbeskrivningar i stor utsträckning var vetenskapligt tillräckligt för att klargöra om det rörde sig om genuina paranormala företeelser.
Jag blev intresserad av en del paståenden som han gjorde beträffande Croiset. Hans formåga påstods bl a bero på graden av associativt släktskap, med de personer och problem som han fick intryck av genom att beröra det foremål (induktorn) som användes vid ettpsykometriskt, experiment. Graden av emotionalitet angavs också vara av betydelse. I princip innebär påståendet att om Croiset i sin egen anamnes haft problem av samma art som den han forsöker fa intryck av, desto större var chansen att Iyckas. Jag kom så smaningom till insikt om att effekten möjligen kunde vara en reporting artefact, dvs att Croiset alltid tenderade att hämtaupp livfullt material från sin egen anamnes, och for målpersoner med helt annorlunda bakgrund blir det därför svarare att se likheter, dvs att notera en impressionistisk hit.
Jag kom senare att intensivt fundera över vilken roll induktorn spelar vid psykometriska experiment. Är den mentalt impregnerad av målpersonen? Vid alla experiment av den typen som jag kände till fanns möjligheten att komplexa clairvoyanta telepatiska fenomen kunde förklara den paranonnala effekten. Under hela experimentet fanns dock nagon person, om än inte närvarande vid försöket, som kunde identifiera induktorn och ägde kunskap om dess historia. Att blott slå in objekt i ett paket eller dölja dem på annat sätt var inte en tillräcklig säkerhetsåtgärd för att förhindra upprättandet av en clairvoyant/telepatisk länk under forsöket.
Jag kom då på foljande metod.
Man använder sig av så identiskt lika objekt som möjligt vid forsöken. De förses inte med någon form av perceptuellt uppfattbara märkningar. De förses i stället med för sinnesorganen på direkt väg ej uppfattbar kod, en kod för varje målperson eller tema-typ vid experimentet. Min lösning på problemet var. att använda opräglade spelkort, där ett set av kort fick vara i kontakt med målpersonen (placerat i doftsäkert emballage) under en uppladdningsperiod. För varje målperson bestod den ej perceptuellt uppfattbara märkningen av att man i varje kuvert för ett visst set (målperson) placerat en 10,0 cm lång tontape-bit, inspelad i specifik frekvens.
Vid ett experiment lät man följaktligen ett visst antal målpersoner bära ikring ett visst antal kuvert med perceptuellt likartade kort plus en vikarierande märkning i form av tapebiten inspelad i viss frekvens, olika och klart skiljbara for olika målpersoner.
Vid ett experiment tog man undan kuvert från var och en av målpersonerna vilka vid matchningsforsöket fick fungera som nyckelkod för respektive målperson. Resten av korten (lika antal for alla målpersonerna) randomiserades strax före experimentet. Paragnosten fick sedan utföra matchningen, dvs para ihop vilka matchningskuvert, som han ansåg tillhörde respektive nyckelkort (= målperson).
Jag berättade om min idé for John Björkhem. Han ansåg att det var angeläget att jag fick pröva metoden och da gärna på Croiset. Jag borde alltså besöka Holland. För att få medel till resan framlade jag mitt projekt for Alrutz- fondens styrelse. Det gjorde jag i fonm av ett foredrag i Uppsala. Jag fick en mindre summa pengar som möjliggjorde en resa. Jag fick också tack vare ett brev från Björkhem tillstånd att besöka Tenhaeffs Institut.
Jag och min hustru tillbringade ca en månad i Utrecht, sommaren 1956, varvid ett litet experiment med Gerhard Croiset utfördes.
En ovänskaps historia
W H C Tenhaeff var en dynamisk person och definitivt en fighter. Även om hans professur inte var av högsta halt, så hade dock Utrechts universitet tillåtit holländska SPR att få tillsätta Tenhaeff som speciell professor, (byzondere hoogleraar). Tenhaeff var en mångordig man, som nästan extatiskt pratade om det paranormala och dess betydelse för världsbilden. Han hatade den internationellt betydligt mera kände rivalen J B Rhine, inte minst efter den kyrkomötesdisputation som 1950 ägde rum infor S.P.R. i London i anledning av makarna Rhines Europabesök. Tenhaeff kom till korta i debatten, troligen delvis pga hans bristfälliga engelska.
För att göra en lång och trakig historia kort, så var personkemin mellan oss redan från början dålig. Han visade överhuvudtaget inget intresse for mina idéer och föreföll mig i grunden ockultistisk. Emellertid skall han ha tack för att han förmedlade bekantskapen med Gerhard Croiset, och för att han verkade som pionjär i sitt land, även om han i sin marknadsföring ej sällan uppträdde som en tämligen skrupelfri fanatiker.
Jag gjorde rätt omfattande observationer av Croisets verksamhet som healer. Någon möjlighet att bedöma en långtidseffekt av hans behandling kunde jag givetvis inte göra.
Han demonstrerade emellertid vad som tycktes vara förmågan att stämma blod, just den förmåga som min farmor påståtts besitta.
Makarna Croiset var mycket gästfria och vänliga mot oss. Vi inbjöds att följa med till Croisets andra hem, i Enschede, där han också praktiserade som healer.
Nu blev jag i tillfälle att berätta om mitt lilla projekt. Jag föreslog att målpersonenna, skulle utgöras av fyra patienter lidande av olika, väl diagnostiserade sjukdomar. Jag föreslog att han själv skulle välja ut personerna. Han accepterade men tillade: Du behöver ju inte skriva professor Tenhaeff under näsan att jag deltagit i experimentet...
De fyra utvalda målpersonerna' fick under ca ett dygn inverka på (impregnera) ett set om sex kuvert. Det innebar att Croiset skulle utföra 20 matchningar mot fyra nyckelkuvert. Kuverten parfymerades på standardiserat sätt fore en mekanisk randomisering, i syfte att maskera eventuella sensoriska ledtrådar baserade på luktsinnet. Croiset utförde sin impressionistiska matchning. De matchade fyra högarna med fem matchade kuvert plus nyckelkuvertet i varje, förpackades ochtogshemtill Sverige. DrNils Hansson vid Lunds Observatorium ritade en frekvensanalysator som skulle möjliggöra automatisk utvärdering av antalet hits. På grund av brist på medel byggdes aldrig denna analysator, 1957 utforde jag en utvärdering genom avlyssning. Croiset uppnådde 11 träffar, vilket konservativt beräknat ger p<0.01.
Eftersom Tenhaeff forsäkrat mig att Croiset inte skulle acceptera att delta i mitt forsök, och dessutom inte alls kunde med multiple-choice försök, fann jag det föga meningsfullt att rapportera resultatet. 1962, dvs sex år efter experimentets utförande, nådde ryktet om mitt experiment J.B.Rhines öron. Min vän, sedermera professorn i psykologi, Hans Sjöbäck och hans danska vänner, Signe Toksvig och Aage Sloman, tillskrev Rhine.
Mina kontakter med amerikansk parapsykologi
Efter att ha sänt en skriftlig rapport till Rhine blev jag inbjuden att besöka Parapsykologiska Laboratoriet i Durham under ett par sommarmånader 1963.
Dr Rhine, en amerikansk generalstyp, kunde när han ville utöva en betydande charm. Vår personkemi stämde bra. Emellertid insåg jag tidigt att vara goda relationer skulle äventyras i samma ögonblick som jag gjorde mig direkt beroende av honom.
Därför fann jag alltid en anledning att tacka nej till fast anställning - i den man någon i ordets egentliga mening kunde räkna med sadan - hos J.B.Rhine.
Uppfattningen om det undermedvetna spelar en betydande roll inom parapsykologin, alltsedan F.W.H. Myers diskuterade "the subliminal self'.
Man hade också i Rhines journal, Journal of Parapsychology, diskuterat ångestbenägenhet och scoring behaviour. I slutet av 1950-talet och i början av 1960-talet utarbetade Lundapsykologen Ulf Kragh forsvarsmekanismtestet (DMT). Det utvecklades for att mäta psykologisk stresstolerans. Med DMT anses man kunna studera hur formedvetna processer inverkar på varseblivningen. Instrumentet borde därför vara mera lämpligt for att forsöka finna personlighetspsykologiska korrelat till ESP än konventionella psykologiska test.
Jag blev i tillfälle att introducera DMT i parapsykologiskt sammanhang under mitt forsta USA-besök. DMT/ESP- studier har tilldragit sig uppmärksamhet och resulterat i ett femtontal publikationer av mig och andra.
Ända fram till 1969 var jag anställd i olika befattningar vid Psykologiska institutionen i Lund. Det blev vanligt att efler forsta besöket i USA återvända till Durham under sommarferierna. Under en period besökte jag Rhines institut ca två gånger/ar - oflast i anledning av deras s k review-meetings. Jag var f ö den forste som inbjöds som special-discussant till denna typ av konferens i Durham.
Vid dessa tillfällen blev jag i tillfälle att rapportera mina forskningar från Lund och att bli bekant och i vissa fall knyta vänskapsband med amerikanska parapsykologer.1965 blev jag också vän med Dr John Beloff fran Edinburgh, som också var inbjuden till institutet i Durham.
Jag har i minnesskriflten över J.B. Rhine redogjort for hans betydelse för europeisk parapsykologi. Jag framhåller där bl a att jag sannolikt inte blivit parapsykolog, och under alla förhållanden inte professor i ämnet, utan J.B. Rhines inflytande.
Under senare delen av 1960-talet utförde jag några experiment med en forsöksperson som betraktade sig själv som paranormalt begavad. Hon uppvisade under mycket väl kontrollerade forsöksbetingelser en märklig träffeffekt vid s k blind-matchningsförsök. Jag använde mig av starkt positivt respektive negativt laddade begrepp ur hennes anamnes som måltavlor vid försöken. Dettatycktes, sålänge hon varomedveten ommåltavlornas natur göra att hon presterade överskottsträffar på de positiva måltavlorna och uppvisade s k psi-missing, dvs 'undvikande av träff', på de negativa.
Under tidigt 1970-tal var jag intresserad av att utveckla dolda ESP-test, gömda i en kognitiv uppgift och inte baserade på multiple-choice tekniken. Jag var nog den forste som utvecklade ett sadant förfarande. Det rörde sig om att åstadkomma en statistiskt mätbar ESP-baserad påverkan av forsöksgrupper av psykologistuderande i samband med ett kunskapstest. Resultaten blev rätt uppmuntrande och tilldrog sig ett betydande intresse inte bara i parapsykologisk litteratur.
1969 anhöll universitetet i Utrecht om internationell hjälp med att nominera kandidater for en ordinarie professur i parapsykologi. Den tidigare S.P.R.-professuren skulle enligt dessa planer upphöjas till en lärostol och integreras i utbildningsprogrammen for den socialvetenskapliga fakulteten.
J.B. Rhine, Gertrude Schmeidler och Gaither Pratt anlitades som amerikanska experter. Rhine och Schmeidler satte mig i forsta rummet, Pratt i andra. 1970 hade ärendet kommit sa langt att jag inbjöds for diskussioner till Utrecht. Det framgick redan då att Tenhaeff förde en kampanj mot mig. Han vägrade f ö att träffa mig. Det beslutades att jag hösttenninen 1971 skulle komma dit och tjänstgöra som tf professor under hösten och under vårterminen 1972. Mina prestationer skulle utvärderas av en utvärderingskominitte bestaende av professorer. Jag fick en gynnsam utvärdering och kommittén anhöll hösten 1972 om att drottningen skulle bifalla min utnämning. Tenhaeff gjorde allt som stod i hans makt och litet till for att forhindra utnämningen.
Den 26 oktober 1973 kom så min utnämning. Svårigheterna var långt ifrån slut. Knut Lundmarks idé om att jag skulle bli professor i parapsykologi hade emellertid realiserats. Hur min verksamhet i Utrecht som professor artade sig faller utanför ramen för denna artikel.
Den tillbakablick som jag gjort på min verksamhet som parapsykolog visar att de problem som jag vid mogen ålder kom att syssla med redan mycket tidigt aktualiserades. Mitt intresse för healing (som nog bidrog till att en av mina doktorander presterade en avhandling på området), gick säkert tillbaka till ryktena om min farmors helbrägdagörande förmåga.
Intresset for induktorproblematiken vid psykometri och frågan om betydelsen av måltavlornas emotionella karaktär vid ESPförsök, kan relateras till vad jag i min barndom hört berättas om platsbundna övernaturliga fenomen.
Mitt intresse för studiet av det undermedvetna i förhållande till det paranormala, beror nog i viss mån på de drömupplevelser som jag redogjort for. Att separera personer med resp utan psiformåga med hjälp av det subliminala testet DMT är nog en idé, som har affinitet med den folkliga foreställningen om att de som inte är psykiskt starka nog, för att ha övernaturliga upplevelser inte heller behöver ha dom.
Det är emellertid viktigt att betona, att man kan vara djupt och varaktigt intresserad for det paranormala utan att själv anse sig ha haft sådana upplevelser. Ett bra exempel på detta är John Beloff.
Jag har inte kommit fram till det definitiva svaret på frågan om paranormala fenomen verkligen existerar. När j ag sammanfattar alla mina intryck och försöker gardera mig mot både fordomsfullhet och önsketänkande blir mitt svar så här:
Medvetande och mental aktivitet är grunden för inte minst kunskap och vetenskap. Redan normala mentala processer är fortfarande endast fragmentariskt forstådda. För många forskare framstår de fortfarande som mer eller mindre mirakulösa.
Det är fullt möjligt att mentala fenomen av en ganska eller radikalt annorlunda natur existerar, än de som akademisk psykologi traditionellt ägnar sig åt och anser sig ha förklaringar till. Om så skulle vara fallet, måste det dock samtidigt ärligen erkännas, att dagens parapsykologiska forskare (även inkluderande oftast amatörmässigt intresserade naturvetare) inte förmår att effektivt studera och forklara de som paranormala ansedda fenomenen.
