normal
Brandon Bays är en kvinna som har sysslat med andligt arbete i flera år och anser sig själv ganska fullärd. Därför får hon en chock då hon plötsligt upptäcker att hon har en tumör stor som en basketboll i magen. Efter en lång diskussion med sin läkare, som absolut vill operera bort tumören, lyckas hon få en tidsfrist på 6 veckor. Under dessa sex veckor utarbetar hon en healingprocedur som får tumören att försvinna, till läkarens stora förvåning och misstro. Efter en del turer inser Brandon Bays att andra människor bör få ta del av healingprocessen som hon kallar för Resan.
Denna resa går ut på att gå igenom lager av känslor genom dig själv för att slutligen nå fram till Källan. Den som är du med kärleken ifrån Gud. För att slutligen gå igenom ett mentalt samtal med människor och upplevelser från ditt förflutna som kan ha orsakat depression, sorg, ilska som nu yttrar sig genom en fysisk åkomma. I boken finns också en resa som går ut på att åka igenom sin kropp och leta efter sjukdomar i en rymdkapsel.
Människor som genomgått Brandons Resa säga ha blivit helt läkta, förändrade som människor till att gå ner i vikt och slutat röka. Att bara läsa boken och inse eller minnas denna källa som man har kontakt med i sina bra stunder sätter också igång en process som nog kan räcka i vissa fall.
I slutet av boken finns en utförlig instruktion hur man gör för att genomgå Resan, helst med någon annan som också läst boken. Att genomgå eller leda en resa kan kännas lite nervöst och det är ett stort ansvar men efter att ha läst Brandons ord: Slappna av, le och ha trevligt! så känns det hela mycket lättare.
Läs mer på www.thejourney.com
normal
Dialog om Reseprocessen
Nedan följer en dialog mellan mig (Melle) och Nicke. Vi diskuterade över chatten om Nickes egen erfarenhet av den läkande reseprocess som Brandon Bays beskriver i sin bok Resan.
<Melle> Du har genomgått en Resa va?
<nicke> Ja det har jag. För några veckor sedan.
<Melle> funkade det?
<nicke> Det funkade väldigt bra. Det fick mig till att våga prata om sådant som jag så länge har hållit för mig själv.
<Melle> har du haft mkt problem med halsen förut?
<nicke> Nej inte alls faktiskt.
<Melle> jag läser Resan just nu...har dock svårt att se mig själv känna alla de där olika lagren av känslor...
<nicke> Resan släpper upp mycket. Och det är enklare att utföra den med någon annan.
<nicke> Jag hade svårt att möta helheten.
<Melle> ja...
<nicke> Gud är så enorm.
<Melle> så det kändes jobbigt??
<nicke> Väldigt. För det blir så tydligt att jag är
just denna helhet men jag känner inte att jag är det.
<Melle> gick du alltså igenom den där hemska, svarta intigheten?
<Melle> oooh
<nicke> Kontrasten mellan vardagen och gud är väldigt smärtsam
<Melle> kan jag tro
<nicke> Ja, jag lät mig uppslukas av mörkret.
<Melle> vardagen är liten, snäv o torftig för det mesta
<Melle> hur kändes det?
<nicke> Och friden följer i dess fotspår.
<nicke> Oj, jag kände att allt sattes på spel.
<Melle> som om hela meningen med ALLT ifrågasattes?
<nicke> Liv eller icke, allt jag känt och allt jag var/är rädd för finns i det mörkret
<Melle> usch
<nicke> Så min tolkning är att jag släppte taget och lät mig falla men inte helt utan vissa förbehållningar.
<Melle> som?
<nicke> Jag har vissa läxor kvar. Vissa gamla känslor som jag behöver bära lite till
<Melle> ok så du väljer att bära dessa känslor ett tag till...du hade ju kunnat välja att göra upp med de redan under Resan
<nicke> Är inte helt övertygad om det.
<Melle> ok...
<nicke> Jag tror att man får göra några dykningar in i resan innan man är klar.
<Melle> jag tror att vi väljer ALLT själva, men att vi långt ifrån alltid är medvetna om våra val
<nicke> Vore liksom för enkelt annars och jag har ingen dödlig åkomma som skänker mig den fantastiska motivationen som Brandon Bays hade
<Melle> ja och enkelheten skrämmer nog oss...vi vill ha allt till att vara mer komplicerat än vad det kanske faktiskt är :)
<nicke> Klart vi väljer allt. Och den insikten slängd i ansikten på en så som den blir där i mörkret är inte alltid så lätt att bära. Hur förlåter man sig själv för vissa val?
<Melle> ja exakt
<Melle> men jag trodde att den förlåtelsen kom automatiskt när man väl har nått fram till Friden.
<nicke> Jag vet nu att det är jag själv som plågar mig själv med vissa smärtor och oro.
<Melle> mm tänk vad dumma vi är! :)
<nicke> Jo det är klart att förlåtelsen finns där. Och jag har redan förlåtit massor. Men inte allt. Men jag har kommit
en väldigt bra bit på väg :)
<Melle> så bra :)
<Melle> det är ens förnuft som inte vill förlåta tror jag
<Melle> tänk om man bara kunde koppla bort förnuftet ibland
<nicke> Vi kanske inte är så dumma. Snarare tror jag att vi är otroligt smarta. För smärta får oss att stanna upp. Och just när vi stannar upp har vi möjligheten att gå ett steg längre i vår utveckling
<Melle> men man kan ju undra varför vi (om vi nu är så smarta) ska behöva använda oss av smärtan för att uppnå utveckling
<nicke> För att vi inte är medvetna
<Melle> vi är inte medvetna nej...så mkt är klart :)
<nicke> Vi är inte medvetna om våra val och vår härkomst. Vi har glömt att vi är änglar, att vi är gud.
<Melle> men när jag mediterade nyss så kändes det en stund som att jag bara var energi (ingen kropp), men den känslan skrämde mig
<Melle> kontrollfreak som jag är... :)
<nicke> Jag har börjat med att påtvinga mig själv en känsla av tacksamhet för allt. Tacksamhet för perfektionen i allt. Både det som skänker mig sån lycka och det som gör mig svag och orolig.
<Melle> ja o ibland kan det nog vara bra att påtvinga sig sin insikt om att vi är Gud och att vi inte är medvetna...speciellt då smärtan blir FÖR tung
<nicke> Precis. Att tvinga bort dom destruktiva tankarna är en livsstil.
<Melle> ja ett heltidsjobb.. :)
<nicke> Men till slut så vinner vi
<Legon> Iaf i början, tills det sker automatiskt - läggs i det undermedvetna :)
<nicke> Vi väljer att leva utan att gömma oss
<Legon> Kan ta ett tag att förändra ett helt livs tankestrukturer.
<Melle> ja det handlar om omprogrammering av hela ens ingrodda tankemönster
<nicke> Så visst hjälper Resan. Men efter den kommer
ett gediget arbete
<nicke> Då kommer vardagen.
<Melle> ja...
<nicke> Och detta missar alla Amerikanska författare att skriva om. Allt är så glitter hela tiden.
<Melle> exakt
<Melle> så har jag oxå tänkt när jag läser den boken
<nicke> Fast inte gör det så mycket. Alla har vi vårt sätt att vara
<nicke> Jag måste medge att jag tycker om att deppa ibland :D
<Melle> haha det känns bekant
