Det absoluta som beteckning för det obetingade, den yttersta verkligheten, har en bakgrund hos Platon, Spinoza och Kant men blir ett inslag i filosofisk terminologi först genom den tyska idealismen, hos Fichte, Schelling och Hegel. Hos Fichte utgörs den yttersta verkligheten av ett absolut Jag, hos Schelling (i vissa av hans utvecklingsfaser) av identiteten mellan subjekt och objekt, hos Hegel av Ande eller Idé. Även i senare idealistisk spekulation har begreppet Det absoluta använts (t.ex. hos Bradley, Royce, Boström). Inom andra filosofiska traditioner (empirism, pragmatism m.fl.) har man mestadels avvisat tanken på en absolut verklighet bakom de tillfälliga empiriska fenomenen.
Det absoluta
Den yttersta verkligheten. Motsats till relativ. Fast, bestående.
Alias: det absoluta och ovillkorlig
normal