För mig är världen det jag upplever om den och jag tänker om den, osv. På ett jordnära plan antar jag att världen finns så som jag upplever den. **Självklart** skulle jag antaga att världen jag lever i finns även om jag skulle se en annan värld än denna. Jag tror man kan se världen på ganska många olika sätt. Världen ter sig ganska olika beroende på det sinnestillstånd man befinner sig i. Det går att se på andra människor att de lever i en helt annan värld än den man själv lever i även om de befinner sig i precis samma miljö.

När jag drömmer har jag ibland medvetande nog att minnas den andra *hårda* världen. I drömvärlden är naturlagarna mycket annorlunda. För länge sedan kämpade jag för att lära mig dessa drömmens naturlagar. Strukturellt passar det bättre för mig att låta vakenvärlden vara den grundläggande och drömvärlden en sekundär värld. Men andra kan ju uppleva det annorlunda.

Tänk dig sittande, i vaket tillstånd, vid ett tomt bord. Du ser bordet och bordet blir en del av din verklighet. Vad du tänker utgör också en del av din verklighet. Tror du att du bara inbillar dig bordet så finns det egentligen inte där på riktigt, enligt dig.

Bestäm dig nu för att du har magiska krafter. Det är vad du upplever och tänker, som är. För att du ska kunna trolla fram en kanin behöver du bara övertyga dig själv om att du verkligen kan trolla fram en kanin, och att du sedan gör det. Det är i princip enkelt. Du behöver bara säga det magiska ordet och vipps har du en kanin på bordet. Ser du den inte har du misslyckats. Försök igen. Du kan med dina tankar skapa en kanin. Du kan göra så att du ser den. Fortsätt tills du verkligen ser kaninen på bordet. Finns den då där? Kaninen på bordet finns inte där om du tror att det är en synvilla. Du måste tro att den verkligen finns där på riktigt. Att det är en del av världen. Det är endast vad **du** upplever som bestämmer hur världen är. Ser du kaninen och tror att den finns där så finns den också där.

När din kompis kommer förbi och undrar varför du klappar tom luft måste du ta itu med det här problemet. Du får **inte** tro att kaninen inte finns bara för att kompisen inte ser den. T ex kan du intyga för dig själv att det bara **är** du som kan se kaninen och ingen annan. Eller så kan du lyssna riktigt noga så att du uppfattar att kompisen **egentligen** sa att han också ser kaninen. Nu får du **inte** tro att de konstiga minnena av att kompisen sa något annat är ett tecken på att du bara inbillade dig alltihopa. För då blir världen bara inbillning och kaninen bara en inbillad kanin. Du måste tro att det är verkligt. Då **är** det verkligt. Ingen kan påstå något annat. Du får inte heller tro att du anstränger dig för att upfatta vad du bestämt dig för att uppfatta om du inte övertygat dig själv att man måste koncentrera sig på att kaninen finns för att den ska finnas kvar. Den som **du** har skapat.

Du kan fortsätta att ta itu med diverse situationer och bygga lära dig de lagar som finns i din värld.

Det lär finnas de som inte medvetet behöver anstränga sig för att uppleva helt andra detaljer i verrkligheten. I sin värld. Ibland är deras värld hemskare än denna. Ibland är deras värld oändligt vacker och lycklig.

Om någon lever i en värld DU inte känner igen och om de är lycklig i den. Vill du verkligen försöka krossa deras värld?

Faran med at skapa sin värld på det här sättet är att man offta får ganska kärva sammanhang. Det skulle kunna gå illa och världen rasa av sig själv. Detta kan göra att man inte ens vill börja bygga upp en värld på det viset. Inte i stor skala. Detaljer här och var skapar alla människor. Men kanske inte så tydliga som en livs levande kanin.

På filosofiskt plan kan man tolka detta att det finns en motsättning mellan vad man vill uppleva på detta jordliga plan och det man **egentligen** vill uppleva. En skillnad mellan sitt jordnära medvetande, och sitt **gudomliga** medvetande. Det som faktiskt skapar hela denna vakenvärld man lever i. Ditt medvetande är för tillfället på jordslig nivå. Men man kan fortfarande identifiera sig med hela trappan av medvetanden ända till det gudomliga. För det är sitt medvetande som tar emot upplevelser. Upplevelserna är personliga. Upplevelserna varierar från person till person. Det man upplever är det man har skapat. Man skapar sina upplevelser, om än på ett annat plan. På detta plan skapar man denna stora fasta värld. Det kan du se genom att man på alla plan kan skapa sin egen värld, men med ökande motsättningar. Disharmoni med sitt högre medvatande/själ, och ännu ursprungligare.

Sedan så är, enligt mig, logiken en konstruktion av människan, och motsvarar inte hennes naturliga sätt att tänka. Det normala är slutledning genom association; genom intuitionen. Logiken utvecklas med tiden, men är tillämpbar väldigt sällan ur många perspektiv. Jag säger inte emot att man bör tänka rationellt. Ibland kan det vara mycket rationellt att följa intuitionen, även om det logiskt verkar helgalet. I många vetenskaper kan man inte komma i närheten av någon rent deduktivt/induktivt logiskt rationell uppbyggnad. ... Från min ståndpunkt som vetenskapsteoretiker vadar alla vetenskaper (inklusive vetenskapsteorin själv, ironiskt nog) i irrationalism på grund av okunskap om i den grad de använder intuition, även när de tror de är helt logiska.

Teoretiskt sett är det möjligt med en värld där vi människor utvecklat våran intuition, utan att vi för den skull format någon medveten eller omedveten logik, där vi skulle kunna kommunicera ideer genom rationell intuitiv förståelse utan inblandande av någon form av logik. Ju mer komplexa ämnen vi rör oss med, som socialvetenskaper, desto hopplösare blir det att utnyttja logiska modeller i större skala.

Jag vill härmed föra fram ett försvar för dessa religiösa människor som har en annan livsuppfattning än skolade systematiker. De litar på sin intuition och är i många fall lyckliga och välanpassade. De måste inte med nödvändighet ha en felaktig/missanpassad ståndpunkt. Deras livsmedvetande kanske en dag vinner över teknologin och formar ett helt annat sorts samhälle. Helt rationellt. (Läsandet av ett par tyska filosofer har så att säga vidgat vyerna för mig en aning. :-)

Vetenskap handlar om att skapa vetande. Något mer övertygat vetande än den som skapas genom *religiösa* upplevelser finns inte att hitta. Så vill jag nog påstå att det är en högljudd minoritet som vill göra vetanskap av det här. De flesta tycker att vetenskap är helt fel metod att ta sig an ämnet. För mig är det tydligt hur reinkarnation, *ufos*, och paranormala fenomen är ingridienser som tags för självklara, men som inte alls utgör det centrala i New Age. Det viktigaste är kärleksbudskapet och nya sätt att förbättra sitt eget liv för att genom att börja i sig själv påverka världen; bygga relationer, hälsa, vitalitet, lycka, osv. Den filosofin som finns skulle fungera alldeles utmärkt även utan tron på reinkarnation, *ufos*, etc.