normal
Arternas uppkomst
Kom ihåg att det inte räcker med att hitta någon enstaka art som råkar likna båda. Att man hittat Pterdodactyler visar bara att det funnits flygande ödlor, inte att de gradvis har utvecklats från ödlor utan vingar. Att dra en sådan slutsats handlar snarare om livlig fantasi än seriös forskning.
Jag är ingen kreationist eller så. Jag vill bara att sanningen ska komma fram. Och sanningen är att många moderna forskare och deras anhängare har blivit lidelsefullt fästa vid evolutionsteorin pga olika orsaker, bl a ren prestige. Det hela har gått så långt att man rentav både undanhållit motsägande fyndmaterial och dessutom rentav förfalskat bevis för evolutionen. Jag har ingen skyldighet att buga mig inför dessa s k vetenskapsmän, vilka till stor del är sponsrade av starka ekonomiska krafter.
Studera t ex fallet med Piltdownmänniskan (Eoanthropus dawsoni) - en skalle som hittades 1912 och gick till historien som en av de viktigaste bevisen för länken mellan människan och hennes föregångare. Kraniet liknade en människas och käken var ap-lik. Ni har säkert sett den på bild i någon biologilektion i skolan.
Denna skalle avslöjades som ett rent falsarium. Vid undersökningar vid British Museum utförde man fluormätningar, röntgenstudier mm fann man: Halten av fluor och organiska ämnen visade att käken var nutida och av ett annat ursprung än kraniet; kraniet var gulfärgat rakt igenom medan käkens gulfärgning var ytlig. Gulfärgningen på tänderna identifierades som Vandykebrunt (en färg man kan köpa på Beckers), röntgenundersökningar av kraniet påvisade förekomst av sulfat, vilket inte fanns i käken...Käken visade sig vara identisk med en orangutangkäke. (Kohn: False Prophets, Fraud and Error in Science and Medicine. Basil Blackwell, 1986)
Hela fallet står att läsa om i Bulletin of the British Museum från 21/11 1953. Det finns flera sådana fall, t ex Archaeopteryx litographica, som är en variant av ödlefågeln Pterdodactyl men med fjädrar på vingarna. Den betraktades också som ett viktigt stöd för evolutionen. Fossilen var inbäddade i ett block av kalksten som då det klövs på mitten visade en ödlefågel utan huvud och med fjädrar, vilka lämnat avtryck i kalkstenen. Fyndet gjordes i Bayern av den tyske forskaren dr Karl Haeberlein.
1985 började en grupp forskare, bl a Sir Fred Hoyle och Chandra Wickramasinghe fatta misstankar mot fyndet. De undersökte fossilerna på British Museum och kom till slutsatsen att avtrycken av fjädrar i kalkstenen inte var äkta utan ditsatta senare. Detta fall finns rapporterat i artikeln Strange case of Archeopteryx fraud, av G. Vines, i New Scientist, #105, 1985.
Varför alla dessa bedrägerier?
SV:
Sedan kan man ju komma med anti-bevis. Att innan en viss tidpunkt X finns det inga lämningar av människor av modern typ.
Även här finns en del att invända. Det finns många fynd av lämningar av moderna människor (homo-sapiens-sapiens) från långt tidigare än vad antropologerna anser vi utvecklades. Men ni har troligen aldrig hört talas om dem, eftersom de tystas ner, forskarna som gör fynden tillåts inte publicera sig och får sparken etc. Jag ska försöka att inte bli långrandig, men här är några stycken:
Vanligtvis menar man att homo sapiens sapiens kom till för ca 40 000 år sedan. Detta är ett datum som man gradvis skjuter tillbaka i tiden. Vissa djärva (etablerade) forskare vågar drista sig till 100 000 år.
I Valsequillo, södra Mexico, hittade arkeologen Cynthia Irwin-Williams år 1962 pilspetsar mm som tydde på en nutida människocivilisation. 1972-73 daterades föremålen av geologer från U.S. Geological Survey till att vara ca 250 000 år gamla.
1913 fanns dr Hans Reck, vid en utgrävning i den berömda Olduvai Gorge i östafrika, ett skelett av nutida människa i jordlager som var samtida med Pekingmänniskan och Javamänniskan, vilka anses vara långt äldre föregångare till homo sapiens sapiens. Detta skelett undersöktes senare av den berömde arkeologen Louis Leakey som bedömde det till att vara minst 500 000 år gammalt.
Motståndare menade att det var frågan om en begravning, men Reck intygade att jordlagren ovanför skelettet var orörda.
Louis Leakey fann Kanamkäken i Olduvai Gorges lägsta jordlager. Denna identifierades till att härstamma från homo sapiens och daterades till en ålder av 2 milj år.
Dessa båda (Recks och Leakeys) fynd förklarades bort på olika sätt, och de har därför inte godtagits som tillförlitliga.
Men det finns svårare nötter att knäcka. 1860 fann geologen prof Ragazzoni i Castenedolo, Italien, en modern skalle i jordlager som är 2-7 miljoner år gamla. Senare, 1880, fann man skeletten av en kvinna och barn i närheten, i samma lager. Även här försökte man bortförklara det med att de hade begravts i efterhand, men jordlagren ovanför var orörda och skeletten dessutom så utspridda att det inte tydde på begravning.
Man kan ju alltid säga (och det är vad evolutionsanhängarna ofta gör) att det ju alltid kan vara frågan om enstaka missvisande fall. Men samtidigt godtar man långt vagare fynd som bevis då de talar för evolutionen. Den berömda Lucy, t ex, hittades rentav på markytan, och man _antog_ att hon eroderat ur ett närliggande jordlager av just den ålder som passade in i evolutionsbilden. Hon hittades dessutom inte av forskare utan av bybefolkningen.
Den brittiske evolutionsforskaren Sir Arthur Keith skrev om Castenedolofyndet: Om fynd i stil med detta överensstämde med våra förväntningar, och harmonierade med de teorier vi skapat om människans utveckling, så skulle ingen ens drömma om att betvivla dem, än mindre förkasta dem.
Det finns ännu värre fynd, som jag väntar med till en annan gång.
normal
Kampen för tillvaron en myt - Naturens lösenord är samarbete
Ingen grym kamp för tillvaron pågår i naturen. Tvärtom undviker arterna konkurrens och samarbetar för att överleva.
För 130 år sedan kom Charles Darwin ut med sin epokgörande bok Om arternas uppkomst. Den har sedan dess styrt vår uppfattning om naturen. Han hävdade att där pågår ett allas krig mot alla, där segrarna är de starkare och bäst anpassade.
Den natur han skisserade var grym, blind, egoistisk och slösaktig. Genom överproduktion av avkomman måste individer och arter slåss för sin existens, därf ör att resurserna var begränsade, deklarerade han.
Nu har forskare gått emot Darwin. De pekar istället på naturens ekonomi, målinriktning och harmoni.
Nobelpristagaren i medicin Sir John Eccles säger att eftersom materialistiska modeller inte kan förklara den målinriktning som finns i naturen, tror han på en övernaturlig skapelse. Liknande tankar möter på många håll.
Biologin på efterkälken
Biologen Ludwig von Bertalanffy säger att biologin idag jämförd med fysiken fortfarande befinner sig på det förkopernikanska stadiet och för det mesta följer Newtons mekanik.
För materialisterna var och är materien orsaken till allt, medan själen bara betraktas som en biprodukt.
Relativitets- och kvantfysiken vände allt upp och ner. För fysikern Freeman Dyson är medvetandet inte någon kemisk avfallsprodukt utan en aktiv orsak, och biologen François Jacob hävdar att organismen har en formande kraft inom sig som den förmedlar till de uppbyggande kemiska ämnena. Enligt biokemikern och växtfysiologen Rupert Sheldrake påverkas organismerna under utvecklingens gång inte bara av generna, utan även av s k morfogenetiska fält, som är ursprungliga, abstrakta och föränderliga strukturer utanför tid och rum. Moderna experiment stödjer hans hypotes om den formande orsaken.
-Man kan skapa en hänsynslös kamp mellan arter i ett laboratorium, men det är svårt att hitta sådana exempel i en natur som är opåverkad av människan. Det hävdar biologen Daniel Simberloff. Han får stöd av ekologen Paul Colinvaux' iakttagelse att ett friskt djur är ett som inte kämpar.
Naturen undviker konkurrens genom revirindelning och ekologiska nischer. Det förekommer ingen hänsynslös jakt eftersom det ligger i den jagande artens intresse att bytet mår bra.
Vargarna håller älgstammen under kontroll så att den kan tjäna som byteskälla framöver. De eliminerar avvikande individer och stimulerar älgarnas fortplantning, summerar David Mech sin treåriga studie i USA.
Parasiter skadar ytterst sällan värden så att den dör. Putsningsbeteendet hos spyflugan verkar grymt, men är det inte. (Sk putsningsbeteende betyder att en djurart ombesörjer en annan arts hygien - putsar/rengör en individ från parasiter. På 1800-talet användes fö spyflugan i sjukhus som sårdesinfektionsmedel!) Honan lägger sina ägg i de bulnande såren hos djur. Larverna livnär sig på varet och den döda vävnaden, men deras utsöndringar är desinficerande. Vad som i naturen ser ut som parasitism kan i själva verket vara en form av symbios.
-Finns det något djur som inte lever i symbios med någon varelse? undrar professorerna Robert Augros och George Stanciu som framhäver kooperationsprincipen också inom enskilda arter:
-Bara i yttersta fall förekommer skador och död när reviret försvaras >mot inkräktare. Dödlig utgång eller kannibalism förekommer endast när djuren inte kan fly, t ex hos burfåglar och akvariefiskar.
Robert Axelrod visade med datasimuleringsexperiment att samarbete blev det logiska resultatet av en förnuftig egoism: endast de samarbetsvilliga individerna överlevde.
Darwins tes att varje art förökar sig så mycket som möjligt får många motbevis. Storleken av en elefantstam regleras inte av fiender, svält och död, utan av honornas flexibilitet i könsmogenhet.
Vid överbefolkning sänks födelseantalet. Råtthonor avlossar då ägg långsammare eller inte alls, och hos några fågelarter uteblir könsmognaden helt om fågeln inte lyckas erövra ett revir. Hönshonan lägger cirka 12 ägg per år, om man inte tar dem, annars kan hon lägga upp till 360 ägg.
Produktionen av enorma mängder av avkomman är inget bevis för hänsynslös konkurrens utan snarare för samarbete. Överflödet av ägg och frön ger näring åt tusentals djur som annars inte skulle kunna existera.
Stagnerande utveckling
Zoologen James Brough ser evolutionen som en allt långsammare gående process. Sedan 500 miljoner år har inga nya djurstammar uppstått och sedan 400 miljoner år inga nya klasser. Enligt termodynamiken går universum mot sitt slut - det gör också evolutionen ...
Enligt Darwin borde arterna summera små förändringar och under lång tid utveckla allt fler ordningar, klasser och stammar. Motsatsen är fallet, säger paleontologen Steven Stanley och påpekar att de levande fossilerna utgör ett problem för den stegvisa evolutionsteorin:
Om det naturliga urvalet förändrar arterna ständigt och signifikant, varför är då vissa arter nästan immuna (mot förändring) under miljoner år?
Vore den stegvisa utvecklingen sann, skulle uppkomsten av nya ordningar erfordra mer tid än jorden är gammal. Att helt nya ordningar uppträder spontant och samtidigt utan att mellanformer påvisas, talar också emot, menar han.
Botanikprofessorn Heribert Nilsson från Lunds universitet konstaterade på sin tid att det fossila materialet inte innehåller några övergångsarter. Det är fullständigt, ändå saknas dessa felande länkar.
Fakta i kampen mot Darwin
Enligt Augros och Stanciu bygger den alternativa modellen till darwinismen på följande principer:
Naturen är effektiv och ekonomisk, arterna samarbetar, nya arter uppstår genom spontana förändringar. Denna mekanism beror inte, som genetiska försök med bananflugan har visat, på slumprnässiga mutationer, utan på genregulation i de överflödiga DNA-avsnitten.
Organismerna styr själva utvecklingen - miljön är för allmän för att frambringa 100 000-tals olika fjärilsarter. Organismerna förändrar aktivt sin miljö istället för att passivt anpassas till den.
Detta betyder en målinriktning, som Darwin förnekade. Etologen Robert Ricklefs ger ett exempel på ett målinriktat beteende: häckande fåglar använder olika trick för att distrahera f iender. Hur har demonstrationen av den brutna vingen uppstått om inte i syfte att lura faran bort från boet? Spindelnät och bäverdammar vittnar också om klara mål. Hur har komplicerade organ bildats?
Vad bestämmer den genetiska kodens utveckling? Inte materien, ty den Iyder anden. Anden är Gud, konstnären som skapade naturen, avslutar Augros och Stanciu den nygamla tankegången.
Redan den helige Augustinus drog slutsatsen ur Bibelns Genesis att Gud inte skapade alla varelser i begynnelsen utan bara potentiellt som grogrunder eller skapande principer. Datasimuleringar har visat det absurda i att tro på slump och urval i utvecklingsprocessen.
Darwin skulle idag le förnöjt åt den nya teorin: Jag har om och om igen försökt att hålla mitt förstånd fritt, att kunna ge upp en älskad hypotes när fakta talar emot, det var hans motto.
normal
Darwin's svarta låda
Den nakna sanningen är att en ny tro har tagit makten efter kristendomen. Det är en tro som inte beskrivs som en tro utan istället som en vetenskap. Denna nya tro är Darwinismen. Professorn i biokemi Michael Behe pulvriserar den darwinistiska världsbildens trovärdighet i sin bok Darwin's Black Box. Boken väcker hopp om en ny världsbild och för människan positivare roll i universum - där hon lämnat bakom sig både kristendomen och Darwinismen som allsmäktiga och fundamentalistiska förklaringsmodeller.
Darwin's Svarta låda
- den biokemiska utmaningen av evolutionsläran
I dag är det vår skyldighet att förstöra myten om evolutionen, ansedd som ett enkelt, förstått och förklarat fenomen. Biologerna måste uppmanas att begrunda svagheterna i tolkningarna och de överdrivna slutsatser som teoretikerna åberopar eller lägger fram som etablerade sanningar. Bedrägeriet är ibland omedvetet, men inte alltid, eftersom vissa människor pga sin sekterism avsiktligt blundar för verkligheten och vägrar erkänna svagheterna i sin tro.
- Professor Pierre Grassé
Vetenskapen har gjort enorma framsteg i att förstå naturen. Men att förstå hur något fungerar är inte samma sak som att förstå hur det uppstod eller hur det konstruerades. Att förutsäga planeternas rörelser i vårt solsystem är en sak en annan att förklara hur solsystemet uppstod.
Behe skriver:
Vetenskapens framsteg i att behärska naturen har lett många människor till att anta att den kan - rent av måste - också förklara naturens och livets ursprung.
Vetenskapen har gjort enorma framsteg i att förstå livets kemi, men biologiska systems komplexitet har paralyserat vetenskapens försök att förklara dess ursprung.
Behe skriver:
Det har praktiskt taget inte gjorts några försök att förklara specifika, komplexa systems ursprung, långt mindre har det gjorts några framsteg.
Det finns övertygande skäl att tro att Darwinistiska förklaringar av livets mekanismer för alltid kommer att visa sig otillräckliga.
Begreppet evolution
Ordet evolution har lite olika betydelser beroende på vem som använder begreppet. I sin bok använder Behe den biologiska definitonen, dvs en process genom vilken livet uppkom från icke-levande materia och därefter utvecklades helt och hållet genom naturliga medel. Det är den betydelse som Darwin gav ordet och det är den betydelse som dagens vetenskap ger det.
Darwinismen
Darwinismen har som förklaringsmodell haft stora framgångar, man har inte enbart använt den på livets uppkomst och utveckling utan även på mänskligt beteende som varför desperata människor tar självmord, utomäktenskapliga barn, varför vissa grupper har högre intelligens än andra etc. För många verkar Darwinismens framgångar fullständiga, men livets verkliga ursprung och uveckling sker inte på hela djurets skala eller organ, de viktigaste delarna är för små för att se.
Behe skriver:
...om man söker genom den vetenskapliga litteraturen över evolutionen, och om man riktar in sig på frågan hur molekylära maskiner - livets grund - utvecklades, finner man en kuslig och total tystnad.
Livets molekylära grund är så komplex att den hittintills varit en ogenomtränglig barriär för Darwins universella förklaringsmodell. Behe ger i denna bok flera exempel på fascinerande och oerhört komplexa molekylära maskinerier och ber läsaren fråga sig huruvida dessa någonsin kan förklaras av mutationer och naturligt urval.
Kreationism
Evolutionen är en kontroversiell fråga och att ifrågasätta den är det lätt (i synnerhet i USA) att man oftast etiketteras som en kreationist, dvs en person som tror att bibelns skapelseberättelse är sann. Behe framhåller därför att han inte är en kreationist. Han respekterar sina vetenskapliga kollegors arbeten som studerat utveckling och beteenden av organismer inom ett evolutionärt ramverk, och han anser att biologer har bidragit enormt till en ökad förståelse av vår värld.
Black box
Black box betyder svart låda och är ett begrepp för en anordning som gör något men vars inre funktioner är okända - ibland eftersom funktionerna inte kan ses, och ibland eftersom de inte är begripliga.
Datorn är ett exempel, de allra flesta av oss använder den utan attt förstå vad som sker - det finns inga enkla observerbara samband mellan de delar som datorn består av och vad den utför. Vilket det gör i en cykel eller i en persiljekvarn för att ta några exempel.
Biologins historia är en serie av svarta lådor. Urtidens människa kunde inget annat göra än att gapa i stum förundran inför en planta eller blomma. Genom beskrivning av en plantas egenskaper, dissektioner och artbeskrivningar öppnade man den första svarta lådan men längre kom man inte ty det sa inget om hur den kunde fungera. Dess inre var en svart låda.
För att komma vidare krävdes ett teknologiskt genonbrott. Det första var mikroskopet. Upptäckten av mikrokosmos hade börjat. Emellertid stötte man snart på ytterligare en svart låda då det vanliga mikroskopet har sina begränsningar. Och denna svarta låda var cellen. Man visste inget om dess inre. Cellens svarta låda kunde inte öppnas utan ytterligare tekniska förbättringar. Och denna tekniska förbättring var elektronmikroskopet. Nu kunde man undersöka subcellulära strukturer. Samma cell som såg så enkel ut i ordinärt mikroskop visade sig vara något ytterligt kompext. Den nivå som biologer nu nått tillät biologer att närma sig öppnandet av den största svarta lådan av dem alla: cellen. Cellen är också Darwins svarta låda, ty Darwin visste absolut ingenting om cellens inre kemi och dess kompelxitet när han utfärdade sin teori om arternas uppkomst.
Det är cellens häpnadsväckande komplexitet som tvingar fram frågan: hur kunde allt det här utvecklas??
Behe skriver:
Fastän Darwins mekanism - naturligt urval tillämpat på varitaion - kan förklara mycket, tror jag emellertid inte att den förklarar molekylärt liv. Och jag tycker inte det är förvånansvärt att den nya vetenskapen om det väldigt lilla kan ändra sättet vi ser på det som är mindre litet.
Synen är ett exempel på en kroppslig funktion som består av flera olika delar vilka samtliga måste fungera annars blir resultatet en kraftig nedsättning av synen om inte rent av total blindhet.
Detta visste man på 1800-talet under Darwins tid. Darwin var därför tvungen att förklara hur denna komplexa funktion kunnat uppstå. Enligt Darwin kunde inte evolutionen bilda hela organ i ett eller några få steg. Darwin pekade inte ut någon väg som evolutionen tagit utan hänvisade till moderna djur med olika avancerad syn och menade att evolutionen av det mänskliga ögat kan ha involverat liknande organ som mellansteg. Vissa livsformer har bara en grupp av ljuskänsliga celler som enbart kan skilja på ljus och mörker, andra har lite mer avancerad syn och kan avgöra vilken riktning ljuset kommer från etc.
Genom att använda dylikt resonemang övertygade Darwin sin samtid om att evolutionen leder från de enklaste ljuskänsliga celler till människans sofistikerade öga. Han försökte dock aldrig förklara sin startpunkt - de ljuskänsliga cellerna - var de kom ifrån. Tvärtom avfärdade Darwin frågan om synens yttersta ursprung:
Hur en nerv blir känslig för ljus angår oss inte mer än hur livet själv uppkom
Darwin hade goda skäl för sin ståndpunkt, det låg fullständigt utanför 1800-talets vetenskap att förklara hur synen fungerar, dvs vad som händer när en foton träffar ögats näthinna, vilket vi kan göra i dag.
Faktarutor
I boken finns faktarutor och vissa är ganska komplicerade men det är viktigt att man försöker ta sig igenom dem - även om man inte förstår precis allt - ty kärnan i Behes resonemang är just att visa vilken oerhörd komplexitet det finns i cellens kemi.
FAKTA
När ljus först träffar näthinnan växelverkar en foton (en foton kan ses som en ljuspartikel) med en molekyl kallad 11-cis-retinal, vilken omvandlas inom picosekunder till trans-retinal. (en picosekund är ungefär den tid det tar för ljuset att färdas ett hårstrås bredd.) Förändringen av retinal-molekylens form tvingar fram en omvandling av formen för det protein som retinal-molekylen är bundet till. Proteinets omvandling förändrar dess beteende. Nu kallas det metarhodopsin II och kopplar ihop sig med ett annat protein som kallas transducin. Innan det blir metarhodopsin II, hade transducin en liten molekyl kallad GDP bundet till sig. Men när transducin växelverkar med metarhodopsin II, faller GDP bort, och en molekyl kallad GTP binder till transducin.
GTP-transducin-metarhodopsin II binder nu till ett protein kallat phosphodiesterase, beläget i cellens inre membran. När phosphodiesterase bundit till metarhodopsin II och dess omgivning förvärvar det den kemiska förmågan att skära ned på en molekyl kallad cGMP (en molekyl besläktad med med både GDP och GTP.) Till att börja med finns det mycket cGMP molekyler i cellen, men phosphodiesterase sänker dess koncentration, på samma sätt som en en utdragen plugg sänker vattennivån i badkaret.
Ett annat proteinmembran som binder till cGMP kallas jon-kanal. Det agerar som en port som reglerar antalet natriumjoner i cellen. Normalt låter jon-kanalen natriumjoner att flyta in i cellen, medan en separat protein aktivt pumpar dem ut igen. Denna dubbla funktion av jon-kanalen och proteinpumpen håller nivån av natriumjoner i cellen inom ett snävt område. När mängden cGMP minskas på grund av klyvningen av phosphodisterase, stänger jon-kanalen och orsakar en minskning av den cellulära koncentrationen av positivt laddade natriumjoner. Detta orsakar en obalans i laddningen över cellmembranet som, till sist, orsakar en ström som sänds genom den optiska nerven till hjärnan. Resultatet, när det tolkats av hjärnan, är syn.
Om reaktionerna som nämnts ovan var de enda som var i gång i cellen, skulle förrådet av 11-cis-retinal, cGMP, och natriumjoner snart tömmas. Någonting måste stänga av proteinerna som sattes på och återställa cellen till dess ursprungliga tillstånd. Flera mekanismer gör detta. För det första släpper jon-kanalen, när det är mörkt, också calciumjoner in i cellen (förutom natriumjoner). Kalciumet pumpas tillbaka av ett annat protein så att en konstant koncentration av calcium bibehålls. När cGMP nivån sjunker och stänger jon-kanalen, sjunker också koncentrationen av calciumjoner. Phosphodiesterase enzymets aktivitet, som förstör cGMP, avtar vid lägre calcium koncentrationer. För det andra, börjar ett protein som kallas guanalyte cyclase att re- syntetisera cGMP när calciumnivån börjar falla. För det tredje, medan allt detta sker, modifieras metarhodopsin II kemiskt av ett enzym som kallas rhodopsin kinase. Det modifierade rhodopsinet binder då till ett protein som kallas arrestin, vilket förhindrar rhodopsinet från att altivera mer transducin. Så cellen innehåller mekanismer för att begränsa den förstärkta signalen som satts igång av en enskild foton.
Till sist skiljs trans-retinal från rhodopsin och måste åter omvandlas till 11-cis-retinal och igen bindas till rhodopsin för att komma tillbaka till startpunkten för ytterligare en visuell cykel. För att utföra detta modifieras först trans-retinal kemiskt av ett enzym till trans-retinol - en form som innehåller ytterligare två väteatomer. Ett andra enzym omvandlar sen molekylen till 11-cis-retinol. Slutligen avskiljer ett tredje enzym de två tidigare tillförda väteatomerna för att forma 11-cis-retinal - en cykel är komplett.
Denna beskrivning är bara en grov skiss för synens biokemi. I sista hand måste dock den biologiska vetenskapen rikta in sig på denna nivå. För att verkligen förstå en funktion måste man i detalj förstå varje relevant steg i processen.
Behe skriver:
I biologiska processer sker de relevanta stegen på den molekylära nivån, så en tillfredsställande förklaring av biologiska fenomen - sådana som syn, matsmältning, eller immunitet - måste inkludera en molekylär förklaring.
Nu när synens svarta låda har öppnats är det inte längre tillräckligt med en evolutionär förklaring som enbart betraktar anatomiska struktuter som Darwin gjorde på 1800-talet och som de som skriver populärvetenskapliga böcker i ämnet gör än i dag.
Behe skriver:
Varje anatomiskt steg och strukturer som Darwin trodde var så enkla involverar i själva verket hisnande komplicerade biokemiska procsser som inte kan skylas över med retorik.
Sålunda utmanar bokemin Darwin.
I sitt fortsatta resonemang går Behe bl.a. in på de fossila bevisen. Det finns stora luckor i dessa vilket har orsakat debatt och t.o.m. nya teorier om evolutionsläran men författaren menar att de fossila bevisen är irrelevanta för biokemin:
Det spelar inte längre någon roll huruvida det finns stora luckor i uppteckningen över fossiler eller huruvida det är lika kontinuerligt som uppteckningen av amerikanska presidenter. Och om det finns luckor, spelar det inte någon roll huruvida de kan förklaras rimligt. Fossilen har inget att berätta för oss huruvida interaktionen av 11-cis-retinal med rhodopsin, transducin, och phosphodiesterase skulle kunna ha utvecklats steg för steg. Varken biogeografiska mönster spelar någon roll eller de för populationsbiologi, eller de traditionella evolutionära förklaringarna för rudimentära organ eller artmängd. Detta är inte att påstå att slumpmässig mutation är en myt, eller att Darwinismen misslyckats med att förklara någonting alls (den förklarar mikroevolution ganska bra), eller att fenomen på det storskaliga planet som populationsgenetik inte spelar någon roll. Det gör de. Emellertid till helt nyligen kunde evolutionära biologer vara likgiltiga inför livets molekylära detaljer eftersom så lite var känt om dem. Nu står cellens svarta box öppen, och den oändligt lilla världen som står öppen måste förklaras.
Under första hälften av 1900-talet kommunicerade inte de olika vetenskapsgrenarna med varandra speciellt ofta. Detta hade till följd att grenarna utvecklade egna betydelser på evolutionen. I mitten av 1900-talet började emellertid företrädare för de olika vetenskapsgrenarna att organisera möten för att få en samsyn på evolutionen till stånd, baserad på Darwinistiska principer. Resultatet blev neo-Darwinismen som är grunden för den moderna evolutionsläran. En vetenskapsgren var dock inte inbjuden vilket berodde på att den helt enkelt inte existerade ännu. Modern biokemi framträdde inte förrän efter det att neo-Darwinismen officiellt hade sjösatts.
Behe skriver:
Men för att den Darwinistiska evolutionsteorin skall vara sann, måste den förklara livets molekylära struktur. Det är syftet med denna bok att visa att det gör den inte.
Kritik av Darwinismen
Under de senaste 130 åren har Darwinismen mötts av kritik både inom och utom vetenskapen.
Behe citerar paleontologen Niles Eldredge:
Det är inte konstigt att paleontologer undvek evolutionen så lång tid. Den verkar aldig ha inträffat ... i millioner år, i en hastighet alltför långsam för att förklara den ofantliga förändringen som har inträffat i evoultionens historia. När vi verligen ser introduktionen av en evolutionär nymodighet, så dyker den plötsligt upp, och ofta med inga säkra bevis på att fossilen inte utvecklades någon annanstans! Evolution kan inte för evigt pågå någon annanstans. Men det är ändå så fossilen har förefallit många förtvivlade paleontologer som försökt lära sg något om evolutionen.
För att försöka undvika dilemmat föreslog just Eldredge och Stephen Jay Gould en teori som de kallade punctuated equlibrium (avbruten jämvikt). Teorin antar två saker: att under långa perioder inträffar ingen förändring alls hos de flesta arter; och när det gör, är förändringen snabb och koncentrerad till små isolerade populationer. Denna teori skulle då förklara att fossila mellanformer är så ovanliga. Eldrege och Gould tror på gemensam härstamning men tror att en annan mekanism än det naturliga urvalet behövs för att förklara snabba, storskaliga förändringar.
På 1800-talet under Darwins tid trodde man att jorden bara var 100 miljoner år gammal, ändå trodde Darwin att det skulle ta betydligt längre tid för det naturliga urvalet att producera liv. Först fick han rätt, jorden visade sig vara flera miljarder år gammal, men nu vet man att det kan ta mycket mindre tid än 100 miljoner år för nya livsformer att uppstå.
Det är inte bara paleontologer som letar efter ben som är missnöjda. Evolutionära biologer undrar också hur Darwinismen kan förklara deras observationer.
Behe citerar de engelska biologerna Me-Wan Ho och Peter Saunders:
Det är nu ungefär ett halvt sekel sedan neo-Darwinismen formulerades. En hel del forskning har utförts inom det definierade paradigmet. Ändå är teorins framgång begränsad till obetydligare detaljer, sådana som anpassningen i malars färgteckning, medan den har anmärkningsvärt lite att säga om frågorna som intresserar oss mest, sådana som hur malar uppstod först och främst.
Genetikern John McDonald:
Resultatet av de senaste 20 åren av forskning på den genetiska grunden för anpassning har lett oss till en stor Darwinistisk paradox. De gener som är tydligt varierbara inom en naturlig population verkar inte ligga som grund för många större förändringar i anpassningen, medan de gener som skenbart konstituerar grunden för många, om inte de flesta, större förändringar i anpassningen är uppenbarligen inte varierbara inom naturliga populationer.
Jerry Coyne från avdelningen för Ekologi och Evolution vid Chicagos Universitet:
Vi drar slutsatsen - oväntat - att det finns lite bevis för den neo-Darwinistiska synen: dess teoretiska grund och den erfarenhetsmässiga bevisningen som stöder den är svag.
Genetikern John Endler:
Fastän mycket är känt om mutation, är den fortfarande en 'svart låda' med avseende på evolutionen. Nya biokemiska funktioner verkar vara ovanliga i evolutionen, och grunden för deras ursprung är praktiskt taget okänd.
Matematiker genom åren har också ställt sig kritiska till Darwinismen. Vid ett symposium om evolutionen påstod en matematiker att det inte finns tillräckligt med tid för antalet mutationer som uppenbarligen behövs för att skapa ett öga informerades av biologer att hans siffror måste vara fel. Matematikerna lät sig inte övertalas, som en sa:
Det finns en avsevärd lucka i i neo-Darwinismens teori om evolutionen, och vi tror att att denna lucka är av en sådan natur att den inte kan överbryggas med den nuvarande föreställningen om biologi.
En företrädare för komplexitets-teorin, vilken föreslår att många levande system är ett resultat av självorganisation - tendensen hos komplexa system att arrangera sig själv i mönster - och inte naturligt urval:
Det är inte Darwin som har fel, men att han bara fick tag på en del av sanningen
Dylik kritik är inget nytt, ända sedan Darwins tid har det funnits kritiker och inte enbart pga teologiska skäl. Det har alltid funnits välinformerade, respekterade vetenskapsmän som ansett darwinismen otillräcklig.
Behe skriver:
...om en undersökning gjordes på samtliga vetenskapsmän i hela världen, skulle stor majoritet säga att de trodde Darwinismen var sann. Men vetenskapsmän, som alla andra, baserar de flesta av sina åsikter på andra människors uttalanden. Av den stora majoritet som accepterar Darwinismen, de flesta (dock inte alla) gör så pga auktoritet. Desutom, och olyckligtvis, alltför ofta har kritiker avfärdats av den vetenskapliga kåren pga rädsla för att ge ammunition åt kreationisterna. Det är ironiskt att i skyddandet av vetenskapens namn, skarp kritik mot naturligt urval har avvisats.
Det är dags att sluta fästa avseende vid sådana överväganden eftersom vi nu nått biologins yttersta grund. På de minsta nivåer av biologiskt liv har vi upptäckt en komplex värld som radikalt ändrar grunden för Darwinismen.
Icke-reducerbar komplexitet
Icke-reducerbar komplexitet är en hörnsten i Behes resonemang. Han definierar den själv sålunda:
Med icke-reducerbart komplex menar jag ett enda system bestående av flera jämställda, växelverkande delar som bidrar till den grundläggande funktionen, där avlägsnandet av någon enda av delarna förorsakar att systemet upphör att fungera.
Ett icke-reducerbart system kan inte framställas direkt genom små, successiva modifieringar av en prototyp, eftersom vilken prototyp som helst för ett icke-reducerbart system som saknar en del är definitionsmässigt icke fungerande. Ett icke-reducerbart biologiskt system - om det finns något sådant - skulle vara en kraftig utmaning av den Darwinistiska evolutionen. Eftersom naturligt urval enbart kan förbättra och utveckla system som redan är fungerande, då måste ett biologiskt system som inte kan framställas gradvis uppkomma som en enda integrerad enhet, i ett svep.
Vad gäller utvecklandet av biologiska strukturer måste man skilja mellan fysiska och begreppsmässiga prototyper. Exempelvis en musfälla är inte det enda system som kan fånga möss. Man kan även fånga möss med klister eller man kan t.o.m. skjuta en mus. Dessa är dock inga fysiska prototyper för en musfälla eftersom de aldrig kan transformeras stegvis till en musfälla med spärrhake, metallbygel etc. Lika lite som en cykel är en Darwinistisk prototyp till en motorcykel. Cykeln är enbart en begreppsmässig prototyp för motorcykeln. Ingen motorcykel i historien, inte ens den första, tillverkades genom att stegvist modifiera en cykel. För att vara en prototyop i Darwinistisk mening måste vi kunna visa att en motorcykel kan byggas från en cykel med talrika, succesiva små ändringar. Det kan den inte, ingen fabrik skulle kunna tillverka en motorcykel genom att tillämpa ett urval på variation i cyklar, och det finns inte ett enda exempel i historien på att en produkt tillverkats så här.
Exemplet musfälla
Behe tar en musfälla som ett enkelt exempel på icke-reducerbar komplexitet. En musfälla består av ett antal delar. (1) En trästomme, (2) en metallbygel, (3) en fjäder, (4) en utlösare och (5) en spärrhake.
Om musfällan är ett icke reducerbart komplext system krävs alla delarna för att den ska fugera vilket är fallet. Om en av delarna i musfällan saknas fungerar den inte.
Och det är inte enbart så att samtliga delar krävs de måste också vara designade för sin funktion, fällan hade inte fungerat om trästommen varit av papper, om fjädern varit för lös etc. Behe inför begrepept minsta funktionsduglighet, dvs för att ett system ska kunna utföra en uppgift under vissa omständigheter måste det ha en viss minsta funktionsduglighet. Minsta funktionsduglighet är kritisk i utvecklandet av biologiska strukturer.
Behe skriver:
Icke-reducerbara komplexa system är elakartade vägspärrar för darwinistisk evolution; kravet på minsta funktionsduglighet förvärrar i hög grad dilemmat.
Sim-system
På ett liknande sätt som musfällan i ovanstående exempel måste delarna av ett sim-system passa ihop med varandra så att det åtminstone uppfyller minimal funktionsduglighet. Eftersom sim-system kräver flera delar för att fungera är de icke-reducerbart komplexa. Ett mekaniskt sim-system kräver någon form av paddel men paddeln måste uppfylla vissa krav; är dess yta för liten blir framdrivningen usel. Omvänt, skulle dess yta vara för stor utsätts systemets motor för stora påfrestningar. Motorn måste vara tillräckligt stark för att rotera paddeln. Den måste också regleras så att den går i rätt hastighet. Går den alltför sakta går inte framdrivningen tillräckligt snabbt, går den alltför fort kan förbindelselänken eller paddeln brytas sönder. Men även om delarna är av rätt storlek och styrka och är anpassade för varandra, krävs det mer än så. En människa som inte kan simma har ändå all utrustning som krävs, hon flaxar med armar och ben men rörelserna är inte koordinerade på det sätt som krävs. Mekaniska sytem verkar inte ha dessa problem, ett skepp flaxar inte med sin propeller eller sina roder. Men koordinationen finns inbyggd i systemet.
Behe skriver:
Den synbarliga lätthet med vilken ett mekaniskt system tar sig fram - jämfört med de svårigheter en människa har som inte kan simma - är en illusion. Ingenjören som utformade sytemet 'tränade' det till att simma, att pressa vattnet i rätt riktning med rätt timing.
I naturens hårda värld skulle en organism som slösar bort energi på att hjälplöst flaxa omkring i vattnet inte ha någon fördel gentemot oragnismer som flyter lugnt bredvid.
Behe frågar sig:
Simmar celler? Om så, vilka sim-system använder de? Är de, som en hjulångare på Mississipi, icke-reducerbart komplexa? Kan de ha utvecklats gradvis?
Cilier och flageller
Vissa celler simmar med ett s.k. cilie. Ett cilie ser ut som ett hår och rör sig som en piska. En cell med ett cilie kan simma runt i en vätska, cellen förflyttar sig med hjälp av ciliet ungefär på samma sätt som en åra förflyttar en båt. En spermie simmar framåt faktiskt med hjälp av en cilie. En cilie består av ett yttre membran och inom detta långa strån som kallas mikrofibriller. Elektronmikroskopi visar att ett tvärsnitt av en cilie innehåller två enkla centrala fibriller omgivna av en ring bestsående av nio dubbla. Precis som en musfälla inte fungerar om inte alla dess beståndsdelar är närvarande, fungerar inte heller en cilie i frånvaron av fibriller, anslutningsenheten till cellen och en motor. Därför kan vi dra slutsatsen att cilier är icke-reducerbart komplexa - en enorm utmaning för Darwinistisk evolution. Men att ciliet är icke-reducerbart komplex borde inte förvåna någon, som vi sett ovan kräver ett simsystem en paddel eller åra som står i kontakt med vattnet, en motor eller energikälla och en anslutningsenhet som förbinder dessa. Alla system som förflyttar sig genom att paddla sig fram från den minsta cell till det största skepp misslyckas om någon av dess komponenter saknas.
Behe skriver:
Ciliets och andra sim-systems komplexitet är inneboende i själva uppgiften. Det beror inte på hur stort eller litet systemet är, huruvida det måste förflytta en cell eller ett skepp: för att paddla krävs flera komponenter. Frågan blir, hur uppstod ciliet?
Ciliet är en fascinerande struktur som har engagerat vetenskapsmän från många grenar. Under de senaste decennierna har tiotusentals uppsatser skrivits om ciliet.
Behe skriver:
"Eftersom det finns en sådan stor mängd litteratur, eftersom det intresserar så många olika grenar, och eftersom det är så allmänt fastställt, att evolutionsteorin är grunden för all modern biologi, skulle man förvänta att evolutionen av ciliet skulle vara ämnet för ett betydande antal uppsatser i facklitteraturen. Man skulle också förvnta, fastän vissa detaljer sulle vara svårare att förklara än andra, att vetenskapen på det hela taget skulle ha ett bra grepp om hur ciliet utvecklats.
[...]
Unnder de två senaste decennierna har emellertid enbart två artiklar försökt föreslå en modell för ciliets evolution som även tar verkliga mekaniska faktorer med i beräkningen. Värre än så, de två artiklarna är inte eniga med varandra om den generella led en sådan evolution kan ha tagit."
Mängden av vetenskaplig litteratur om ciliet, och de senaste decenniernas ökande förståelse av hur det fungerar får många människor att tro att även om de inte själva vet hur ciliet utvecklats så måste någon annan veta.
Behe skriver:
Men en sökning i facklitteraturen bevisar att de har fel. Ingen vet
Andra bakterier har inte ett cilie som simanordning utan en flagell. En flagell är ännu mer komplex än ett cilie. Bakterien roterar flagellen som en propeller till skillnad från ciliet som fungerar mer som en åra. Den vetenskapliga litteraturen om hur flageller utvecklats i ett evolutionistiskt perspektiv är lika mager som för ciliet.
Behe skriver:
Fastän man talar om för oss att all biologi måste ses genom evolutionära glasögon, har ingen vetenskapsman någonsin publicerat en modell som förklarar den gradvisa evolutionen av denna komplexa molekylära maskin.
[...]
Problemets oförsonlighet kan inte mildras; det blir bara värre. Darwinistisk teori har inte gett oss någon förklaring vad cilier och flageller beträffar. Sim-systemens överväldigande komplexitet pressar oss till att tro att det kanske aldrig ger någon förklaring."
När antalet system som inte kan förklaras med en evolutionär gradvis utveckling stiger, blir behovet av en annan förklaring uppenbar. Det är långt ifrån enbart cilier och flageller som utgör problem för Darwinismen. Blodkoaguleringen är ytterligare ett exempel.
Blodkoagulering
När Charles Darwin klättrade omkring på Galagoposöarnas klippor i jakt på de finkar som senare skulle bära hans namn skrapade han säkert ett knä eller någon annan del av kroppen så att blodvite uppstod. Om Darwin noterade det hade det inte hjälpt honom mycket att spekulera över det eftersom biokemin låg över hundra fram år i tiden.
Behe skriver:
Blodkoagulering är så välkänt för oss att vi tänker inte så mycket på det. Emellertid har biokemiska undersökningar visat att blodkoagulering är ett mycket komplext, invecklat vävt system som består av ett tjugotal av varandra oberoende proteindelar. Avsaknaden av, eller betydande defekter i, något enda av komponenterna förorsakar att systemet misslyckas: blod koagulerar inte vid rätt tidpunkt eller vid rätt plats.
Blodkoagulering kräver extrem precision. När ett blodsystem punkteras, måste levring ske snabbt annars dör djuret eller människan. Om blodet koagulerar vid fel plats då kan levringen blockera cirkulationen som vid en hjärtattack.
Behe skriver:
Dessutom måste det levrade blodet stoppa blödningen längs med hela såret och försegla det fullständigt. Ändå måste blodlevringen begränsas till såret annars kan djurets hela blodsystem stelna och döda det. Följaktligen måste blodkoaguleringen vara snävt kontrollerad så att blodlevringen formas enbart när och var det behövs.
Behe gör en djupdykning i den oerhört komplexa biokemiska historia som blodkoaguleringen helt klart är, och han gör det för att ge läsaren en bild av dess komplexitet så att denne kan ställa frågan om detta verkligen kan ha utvecklats steg för steg.
FAKTA
Omkring 2-3 procent av proteinet i blodplasman (den del av blodet som är kvar efter det att de röda blodkropparna har avlägsnats) består av ett proteinkomplex som kallas fibrinogen. Namnet är lätt att komma ihåg eftersom proteinet genererar fibrer som utgör det levrade blodet. Ändå är fibrinogen det enda potentiella materialet för blodlevring. Fibrinogenet är ett vapen som bara väntar på att släppas lös. Nästan alla andra proteiner involverade i blodkoaguleringen kontollerar timingen och placeringen av blodlevringen.
Fibrinogen består av sex proteinkedjor, som innehåller två par av tre olika proteiner. Fibrinogen flyter overksam omkring i blodet tills ett sår med blödning uppstår. Då aktiveras ett annat protein - thrombin - som skär bort små delar från fibrinogenet som därefter kallas fibrin. Nu får fibrinet förmågan att binda till andra fibrinmolekyler och det formas inte hur som helst utan bildar stora nät som fångar upp blodceller. Men denna process måste avstanna annars skulle hela blodsystemet till sist koagulera. Därför måste en organism kontrollera trombinets aktivitet.
Faktiskt måste trombinet först aktiveras av ett enzym. Innan det aktiverats kallas det pro-trombin. Därför behövs det något som kan akivera pro-trombinet. Nu kanske läsaren förstår varför blodkoaguleringssytemet kallas en kaskad - ett system där en komponent aktiverar en annan vilken akitverar en tredje osv.
Ett protein som kallas Stuart faktorn klyver pro-trombinet och omvandlar det till aktivt trombin som kan klyva fibrinogen till fibrin för att forma levrat blod. Och som kanske läsaren har gissat måste Stuart-faktorn också existera i en inaktiv form som först måste aktiveras. Men även aktiverad Stuart-faktor kan inte aktivera pro-trombin, till detta krävs ytterligare ett protein kallat accelerin som ökar Sturt faktorns aktivitet.
&nbs; Men som läsaren kanske nu gissat existerar accelerin även i en aktiv respektive inaktiv del. Och vad aktiverar accelerin? Jo, Trombin! Men trombinet, som vi har sett, befinner sig längre ned på regleringsskalan än pro-accelerin. Så att trombin reglerar produktionen av accelerin är som att en dotterdotter reglerar produktionen av mormor.
Och här lämnar webmaster Behes beskrivning av blodkoaguleringen ty den blir mycket mycket värre och gräsligt svår att följa. Behe skriver själv att det är svårt, p.g.a återkopplingarna i systemet, att reda ut vad som aktiveras av vad. Behe konstaterar att blodkoaguleringen är icke-reducerbart komplex, ty saknas några av komponenterna i systemet, dvs fibrinogen, pro-trombin, Stuart faktorn eller pro-acclerin, koagulerar inte blodet och systemet misslyckas.
Det aktuella forskningsläget
Det finns vetenskapsmän som försökt ge blodkoaguleringen en evolutionär förklaring, en av dessa är Russell Doolittle, också professor i biokemi. Han har försökt framställa en teori där proteinerna i blodlevringen framkommer steg för steg. Doolittle är en av de mest prominenta personer som är intresserade av blodkoaguleringens evolution. Han har undersökt blodkoaguleringssystem hos enklare organismer i förhoppning att det skulle leda till en förståelse hur systemet hos däggdjur uppstod. I en artikel i tidningen Thrombosis and Haemostasis skrev Doolittle 1993 en artikel om det rådande kunskapsläget.
Han börjar artikeln med att fråga:
"Hur i hela världen utvecklades denna komplexa och känsligt balanserade process?
[...]
Paradoxen var, om varje proteins aktivitet var beroende av ett annat, hur kunde systemet någonsin ha uppstått? Till vilken nytta skulle någon del av schemat vara utan hela ensemblen?"
Behe citerar en stor del av Doolittles artikel och kommenterar den därefter sålunda:
Låt oss nu ägna en stund åt att kritiskt titta på professor Dolittles scenarie. Det första som noteras är att ingen orsaksfaktor åberopas. Sålunda 'uppträder' vävnadsfaktorn, fibrinogen 'föds', antiplasmin 'uppstår' TPA (Tissue Plasminogen Activator) 'framspringer', en korslänkande protein 'kopplas lös' och så vidare. Vad exakt, kanske vi frågar, orsakar allt detta framspringande och lössläppande? Doolittle verkar ha i sinnet ett steg-för-steg Darwinistiskt scenarie som involverar den planlösa, slumpvisa dupliceringen och rekombineringen av delar av gener. Men betrakta den enorma tur som behövs för att få rätt gener på rätt plats. Eukaryota organismer (eukyarota celler: celler som bygger upp djur, växter och svampar till skillnad från prokaryota celler som endast återfinnes hos bakterier och blågröna alger) har ganska få gendelar, och uppenbarligen är processen som sätter på dem slumpartad. Så för att konstruera ett nytt blodkoaguleringsprotein genom en omflyttning av gener är som att plocka ett dussin meningar slumpartat från ett uppslagsverk i förhoppningen att konstruera ett sammanhängande stycke.
Professor Doolittle går inte in på problemet att räkna ut hur många felaktiga, inktiva och oanvändbara gener som måste förkastas innan ett användbart protein kan ernås.
Behe fortsätter:
"För att illustrera problemet, låt oss göra en egen snabb uträkning. Beakta att djur med blodkoaguleringskaskader har grovt räknat 10.000 gener, av vilka varje delas upp i ett genomsnitt av tre delar. Detta ger oss totalt 30.000 gendelar. TPA har fyra olika typer av domäner*. Genom 'olikartad omförflyttning', är oddsen att få i hop dessa fyra domäner tillsammans 1 på 30.0004, vilket är ungefär lika med 1 på 1018.
*Domän är en del av ett protein som i viss grad uppför sig oberoende av andra delar av samma protein.
Om nu kapplöpningarna hade oddsen 1 på 30.0004, och om en million människor spelade på lotteri varje år, skulle det ta ett genomsnitt på ett tusen miljarder år innan någon (inte bara en speciell person) vann på lotteriet. Ett tusen miljarder år är ungefär hundra gånger längre den nuvarande uppskattningen på universums ålder.
[...]
Dolittle behöver uppenbarligen förflytta om och ge sig själv ett antal bra kort för att vinna spelet. Tyvärr har universum inte tid att vänta."
Ett annat problem som Doolittle ej heller går in på är frågor som hur mycket, hur snabbt, när och var. Ingenting sägs om mängden blodkoaguleringsmaterial som är tillgängligt från början, effektiviteten i blodkoaguleringen i ett primitivare system som änu inte är färdigutvecklat, tiden det tar för blodkoaguleringsmaterialet att bildas när väl ett sår uppträder och hundratals sådana frågor. En väldig massa förutsättningar måste vara uppfyllda för att Doolittles hypotetiska resonemang ska vara möjligt, därför är det troligare att hypotesen slår helt fel. Exempelvis skulle bara en liten mängd fibrinogen vara tillgängligt skulle det inte kunna täcka ett sår. Om fibrinogenet skulle forma en klump istället för ett nät, skulle det inte kunna stoppa blodflödet etc etc
Behe skriver:
När enbart en verbal bild framställs av utvecklingen av ett dylikt komplext system, finns det inget sätt att få veta om det verkligen skulle fungera. När sådana avgörande frågor ignoreras lämnar vi vetenskapen...
Ändå är inte invändningarna som framförts de mest allvarliga. Den allvarligaste, och kanske den tydligaste är icke-reducerbar komplexitet.
Behe skriver:
Jag understryker att att det naturliga urvalet, motorn i den Darwinistiska evolutionen, enbart fungerar om det finns något att selektera - något som är användbart just nu, inte i framtiden. Om vi accepterar hans scenarie för diskussionens skull, uppträder i Dolittles egen redogörelse blodkoagulering inte förrän åtminstone i det tredje steget. Formeringen av vävnadsfaktorn i första steget är oförklarad eftersom det skulle finnas tilll utan att ha något att göra. I nästa steg (pro-trombin hoppar fram redan försett med förmågan att binda vävnadsfaktorn, vilket på något sätt aktiverar det) skulle det stackars pro-trombinet få sitta och rulla tummarna utan att ha något att göra tills äntligen, en hypotetisk trombin receptor uppträder i tredje steget och fibrinoget trillar ned från himlen i steg fyra.
Och så fortsätter Behe att såga Doolittles hypotes. Sedan går han igen in på sannolikhet:
Vi beräknade oddsen för att få fram TPA enbart till en på 1018; oddsen för att få ram TPA och dess aktivator tillsammans skulle vara 1036! Det är en förskräckligt stor siffra. En sådan händelse skulle inte förväntas inträffa även om universums ålder på 10 milliarder år trycktes ihop till en enda sekund och varje sekund återuppspelades i tio milliarder år. Men i själva verket är situationen mycket värre: om ett protein uppträdde i ett steg utan att ha någon funktion, då skulle mutation och naturligt urval tendera att eliminera det. Eftersom det inte utför något nödvändigt, skulle förlusten inte vara skadlig, och produktionen av genen (som kodar proteinet) och proteinet skulle kräva energi som andra djur inte spenderar. Så att producera det oanvändbara proteinet skulle, åtminstone i någon marginell grad, vara förlustbringande. Darwin's mekanism för naturligt urval skulle i själva verket hindra formeringen av icke-reducerbara komplexa system sådana som blodkoaguleringen.
Behe ber läsaren att erinra sig om att Doolitlles läsekrets för artikeln i Thrombosis och Haemostasis är de ledande auktoriteterna i forskningen om blodkoagulering - de känner till det aktuella forskningsläget.
Behe fortsätter sedan:
Ändå förklarar artikeln inte för dem hur blodkoagulering skulle kunna ha uppstått och därefter utvecklats vidare; istället berättar den bara en historia. Faktum är, att ingen i hela världen har den ringaste aning om hur koaguleringskaskaden kom till.
Applåder, applåder
Behe framhåller att han inte vill nedvärdera Doolittle som har utfört många bra vetenskapliga arbeten om proteiners strukturer. Faktiskt så förtjänar han ett erkännande för att vara en av de väldigt få - förmodligen den enda - som verkligen försöker sig på att förklara hur detta komplexa biokemiska system uppstod. Ingen annan har lagt ned så mycket arbete på att begrunda blodkoaguleringens ursprung.
Behe avslutar kapitlet sålunda:
Blodkoagulering är ett mönster för den överväldigande komplexitet som även utgör grunden för skenbart enkla kroppsprocesser. Ställd inför sådan komplexitet även under enkla fenomen, tystnar Darwins teori.
Blodkoaguleringskaskaden är en hisnande akt av precision och balans mellan ett helt menagerie av enzymer och proteiner och uppsättningar och återformeringar av dessa tills blödningen från det aktuella såret har stoppats.
Auditoritet reser sig upp oavbrutet applåderandes.
Vi hoppas på att få återkomma till prof Michael Behes och hans mycket spännande bok som sätter Darwinismen i gungning!!
ARN är en förkortning för Access Research Network och på deras hemsida svarar Michael Behe på kritiker:
www.arn.org/behe/behehome.htm
