Dessa fält åberopas för att försöka förklara hur en äggcell kan utvecklas till en komplicerad tredimensionell struktur. De morfogenetiska fältens natur och egenskaper är alltjämt en smula ovissa, om det nu alls finns några sådana fält.
Sheldrake tar de morfogenetiska fälten på allvar och tolkar dem som en helt ny typ av fysikalisk effekt. Han tror att fälten på något vis lagrar informationen om embryots slutliga form och sedan styr dess utveckling under tillväxten. Så långt påminner det mest om gammaldags teleologi. Men Sheldrake inför ett nytt element i sin hypotes om morfisk resonans. Tanken är att när en ny typ av form väl har uppstått, så bildar den ett eget morfogenetiskt fält som sedan underlättar uppkomsten av samma form på andra håll. När naturen en gång har lärt sig hur den ska utveckla en speciell organism, kan den alltså genom resonans styra andra organiseras utveckling åt samma håll.
De morfogenetiska fälten är enligt Sheldrake inte begränsade till levande organismer. De finns även hos kristaller. Han tror att det är därför det har förekommit att substanser som tidigare aldrig har påträffats i kristallinisk form tycks ha börjat kristallisera på olika platser mer eller mindre samtidigt. Sheldrakes fält är också förknippade med minnet: När ett djur väl har lärt sig utföra en ny uppgift finner andra djur det lättare att lära sig den.
De fält Sheldrake tänker sig verkar inte i rum och tid på det vanliga kausativa viset. Fältens natur är i själva verket ett fullständigt mysterium ur fysikalisk synvinkel. Men teorin har i vart fall den förtjänsten att den kan falsifieras,, och Sheldrake har själv föreslagit ett antal experiment med mänsklig inlärning för att pröva hans teser. Resultatet är än så länge inte övertygande.