För många för att räknas upp här
Sök bland 5269 djur
Djur Fysisk livsform
Har djur möjligheter att förutse faror, hålla kontakt över långa avstånd och spåra upp sina ägare i obekanta omgivningar?
Alias: djuren, djurriket och psi-spår, när husdjur hittar hem
normal
PSI & DJUR
Har djur möjligheter att förutse faror,
hålla kontakt över långa avstånd och spåra upp
sina ägare i obekanta omgivningar?
I augusti 1923 råkade Bobbie tappa bort husse och matte under en semesterresa. Bobbie, som då var två år, var en stor hund, en korsning mellan collie och engelsk fårhund, och tillhörde en restaurangägare, Frank Brazier, i Oregon i nordvästra USA. Semesterresan hade gått till staten Indiana över 400 svenska mil därifrån.
Bobbie beslöt att ta sig hem på egen hand. Först tycktes han ha svårt att hitta rätt kurs. Han sprang 150 mil i stora cirklar utan att komma mer än 30 mil i rätt riktning. Men längre fram på hösten kunde han orientera sig allt bättre, och så småningom följde han en ganska rak kurs hemåt.
Färden gick först västerut genom Illinois och Iowa. Bobbie skaffade sig mat och sökte skydd var han kunde. Ibland lyckades han fånga ekorrar och vildkaniner som kom i hans väg. Vid andra tillfällen träffade han hyggliga människor som gav honom mat och lät honom sova ut hos sig ett par nätter. En gång fick han dela en fårstuvning med några luffare. I slutet av november var han framme i Des Moines, Iowas huvudstad. Där stannade han i flera veckor hos en trevlig familj, men sedan bar det av västerut igen. Vid ett tillfälle undgick han med knapp nöd att bli tagen av en hundfångare.
Bobbie blev allt magrare under den långa vandringen, men han stannade aldrig längre någonstans än han behövde för att återhämta krafterna. Sedan fortsatte han västerut igen. Han simmade över floderna. När han forcerade den breda Missourifloden var den redan packad med is, och när han tog sig över de mäktiga klippiga Bergen var det full vinter. Mot slutet av vandringen var hans trampdynor så nedslitna att benet lyste igenom. Så en dag i februari, nästan sex månader efter starten, haltade Bobbie in på en gammal bondgård utanför Silverton i Oregon, den gård där han växte upp, och nästa morgon traskade han in till staden och in på den restaurang hans husse ägde. Frank Brazier låg och sov på andra våningen, eftersom han hade arbetat till sent på natten. Bobbie hoppade upp i sängen och slickade honom i ansiktet. Hundens långa vandring var slut.
Historien om Bobbie och hans långa färd kan verka otrolig, men i stora drag tycks den vara sann. Ordföranden i Oregons djurskyddsförening gav sig ut för att försöka ta reda på vilken väg Bobbie hade tagit. Han lyckades faktiskt rita ut hundens färdväg på kartan och få tala med många som stött på Bobbie under färden och hjälpt honom till rätta. Bobbie blev till sist en av historiens mest hedrade hundar. Han fick flera medaljer, blev hedersmedborgare i en rad städer och blev t o m förärad ett halsband av guld. Men även om Bobbie blev hyllad på alla sätt för sitt mod och sin uthållighet och för sin tillgivenhet för familjen, så kvarstod den verkligt intressanta frågan: Hur visste han vilken väg han skulle ta för att komma hem? Han följde inte alls den färdväg familjen hade tagit under semestern, vare sig på utresan eller hemresan. I själva verket tycks Bobbie ha färdats tusentals kilometer genom terräng som han aldrig tidigare hade sett och vars vittring måste ha varit helt okänd för honom.
Många som har undersökt historien om Bobbie har därför kommit fram till att han måste ha orienterat sig med hjälp av någon speciell förmåga, som vi inte vet mycket om och som inte har något sammanhang med hundars övriga organ för varseblivning. Flera djur har visat sig ha denna hittills oförklarade förmåga, och man tror att det kan vara någon form av utomsinnlig varseblivning, alltså vad man i dagligt tal kallar ett sjätte sinne. På senare tid har det blivit vanligt att i stället tala om psi-faktorn. Psi är den tjugotredje bokstaven i det grekiska alfabetet, och den har kommit att beteckna en mängd olika anlag och själsförmögenheter som vetenskapen ännu inte har lyckats förklara. När det gäller djur förstås med psi alltså all sådan kontakt eller förbindelse mellan ett djur och dess omvärld - människor eller andra djur - som sker på sätt man hittills inte har lyckats kartlägga.
Amerikanska forskare som intresserar sig för psi-faktorn hos djur står i stor tacksamhetsskuld till Joseph Banks Rhine, den numera avlidne professorn i parapsykologi som lade ner många års ihärdigt arbete på att försöka utröna om människan har utomsinnliga anlag. I sitt parapsykologiska laboratorium vid Duke University genomförde han och hans medhjälpare också många undersökningar på djur och lade upp ett arkiv med 500 berättelser om beteenden hos djur som skulle kunna tyda på psi-anlag. Många av dessa berättelser skickades spontant in av människor som hade hört talas om hans arbete och ville hjälpa till. Rhine skilde mellan fem huvudkategorier av djurbeteenden som skulle kunna tolkas som uttryck för utomsinnliga anlag. Enligt Rhine tycktes berättelserna visa att djur i förväg kunde reagera på husbondens hemkomst, på något okänt sätt förnimma en hotande fara och av någon anledning veta om husbondens död på annan ort. Han menade att djur som Bobbie visade prov på en oförklarlig instinkt att hitta hem och en förmåga att hitta en älskad varelse även om denna person befann sig i en fullständigt främmande omgivning.
En av Rhines huvudkategorier, den som omfattade djur som instinktivt hittar hem genom helt okända trakter, är känd sedan länge och har varit föremål för mycket diskussion. Mest bekant är kanske instinkten hos brevduvorna, som alltid tar sig tillbaka till utgångspunkten var de än släpps, även om det rör sig om avstånd på hundratals mil. Men Rhines arkiv innehåller också mängder av historier om katter och hundar som lyckats ta sig hem till synes utan hjälp av något av de kända sinnena.
Det är långt ifrån säkert att denna instinkt skulle bygga på utomsinnlig varseblivning, men det finns fall som klart tyder på att det kan förekomma någon form av psykisk förbindelse mellan ett djur och dess ägare. Åren 1965 och 1966 genomförde psykiatrikern och neurologen Aristide Esser en serie uppmärksammade experiment på en forskningsinstitution ansluten till ett sjukhus i New York. Han lät kapsla in två rum i koppar, så att det inte skulle kunna förekomma elektromagnetisk strålning mellan dem. Dessutom isolerades de så att all kontakt via ljud eller vibrationer var uteslutna. Vid ett av de mest framgångsrika försöken placerade han två jakthundar i det ena rummet och deras ägare i det andra. I det rum där mannen satt visades bilder av villebråd på en skärm, och han uppmanades skjuta mot dem med luftgevär. Enligt Esser började hundarna skälla och yla så snart deras husbonde sköt mot bilderna, precis som om det hade gällt en riktig jakt, fastän de varken kunde se eller höra vad mannen gjorde. Esser menade därför att hundarna måste ha haft någon form av kontakt med sin ägare, kanske via telepati.
En av Rhines huvudkategorier, den som omfattade djur som instinktivt hittar hem genom helt okända trakter, är känd sedan länge och har varit föremål för mycket diskussion. Mest bekant är kanske instinkten hos brevduvorna, som alltid tar sig tillbaka till utgångspunkten var de än släpps, även om det rör sig om avstånd på hundratals mil. Men Rhines arkiv innehåller också mängder av historier om katter och hundar som lyckats ta sig hem till synes utan hjälp av något av de kända sinnena.
Det är långt ifrån säkert att denna instinkt skulle bygga på utomsinnlig varseblivning, men det finns fall som klart tyder på att det kan förekomma någon form av psykisk förbindelse mellan ett djur och dess ägare. Åren 1965 och 1966 genomförde psykiatrikern och neurologen Aristide Esser en serie uppmärksammade experiment på en forskningsinstitution ansluten till ett sjukhus i New York. Han lät kapsla in två rum i koppar, så att det inte skulle kunna förekomma elektromagnetisk strålning mellan dem. Dessutom isolerades de så att all kontakt via ljud eller vibrationer var uteslutna. Vid ett av de mest framgångsrika försöken placerade han två jakthundar i det ena rummet och deras ägare i det andra. I det rum där mannen satt visades bilder av villebråd på en skärm, och han uppmanades skjuta mot dem med luftgevär. Enligt Esser började hundarna skälla och yla så snart deras husbonde sköt mot bilderna, precis som om det hade gällt en riktig jakt, fastän de varken kunde se eller höra vad mannen gjorde. Esser menade därför att hundarna måste ha haft någon form av kontakt med sin ägare, kanske via telepati.
Andra indicier som tyder på att djur kan ha en oförklarlig förmåga till kontakt med människor har kommit fram genom en rad undersökningar av husdjur som skilts från sina ägare på en plats och sedan har kunnat leta upp dem på en ny plats. Företeelsen, som ibland kallas psi-spårning, är förmodligen det bäst dokumenterade av alla psi-fenomen i fråga om djur. Rhine och hans dotter Sara Feather, även hon parapsykolog, har undersökt många sådana fall.
Vid bedömningen tog de hänsyn till fyra viktiga kriterier: 1) sagesmannens trovärdighet, 2) entydig identifiering av djuret, t ex genom en namnskylt eller ett ovanligt ärr. 3) de enskilda detaljernas inbördes sammanhang och allmänna trovärdighet och 4) tillräckligt stöd från andra källor, t ex oberoende vittnen. Efter flera års arbete hade Rhine och Feather hittat inte mindre än 54 fall som tycktes uppfylla deras krav.
Rhine undersökte personligen ett intressant fall av psi-spårning år 1952. Det gällde en katt som på fjorton månader hade tagit sig från staden Anderson i Kalifornien till sina ägare i Gage i Oklahoma. Det innebar en resa på mer än 200 svenska mil fågelvägen, tvärs över de högsta partierna av Klippiga bergen. Katten, som hette Sugar, hade tillhört familjen Woods från Anderson som köpt en bondgård nära Gage. Familjen hade lämnat kvar katten hos en granne, eftersom den alltid blev skräckslagen när den skulle åka bil. Men fjorton månader efter flyttningen hoppade en katt in genom ett öppet fönster i ladugården och landade på fru Woods axel, när hon satt och mjölkade. Den var så lik Sugar att familjen skämtade om att det måste vara deras gamla katt som hade letat reda på dem igen. Sedan lade de märke till att katten hade precis samma slags missbildning på vänstra höftleden som Sugar. Först senare fick de höra att Sugar efter tre veckor hade försvunnit från grannen där de hade lämnat honom. Rhine konstaterade att Sugar var en ovanligt stor och kraftig katt, och Woods berättade att det hade visat sig att den kunde fånga halvvuxna vildkaniner. Om någon fyrbent varelse över huvud taget skulle kunna ta sig fram genom de ytterst oländiga vildmarkerna mellan Kalifornien och Oklahoma borde det vara en sådan katt, fastslog Rhine.
Men hur hittade den ""[Sugar] fram? Och vilket sätt att orientera sig använde duvan i ett ännu märkligare fall, som också undersöktes av Rhine och Feather? Duvor är kända för sin förmåga att kunna hitta tillbaka till en viss plats, men någon förmåga till psi-spårning hade inte noterat dittills. Händelsen inträffade 1940. Hugh Brady Perkins, en pojke i Summersville i West Virginia, hade hittat duvan på bakgården. Han hade tämjt den så att den hade blivit som en familjemedlem. Nästa vinter blev Hugh sjuk och måste föras till ett sjukhus tjugo mil därifrån för att opereras. Duvan fick naturligtvis stanna hemma. Men en snöig kväll medan Hugh fortfarande låg kvar på sjukhuset hörde han vingslag utanför fönstret. För att göra pojken till viljes öppnade en sköterska fönstret - och en duva flög in. Ringen runt fågelns ben bekräftade pojkens misstanke - den hade nummer 167. Det var hans egen duva.
Vissa forskare hävdar att psi-spårning på något sätt måste vara beroende på de band som existerar mellan ett omtyckt husdjur och dess ägare. I boken The Strange World of Animals and Pets (De vilda och de tama djurens märkliga värld) förklarar psi-entusiasterna Vincent Margaret Gaddis att husdjuren följer en stråle av kärlek, en hjärtats magnet. Förklaringen kan låta sentimental, men den tycks få ett visst stöd av laboratorieexperiment. I början av 1950-talet utförde t ex dr Karlis Osis en undersökning vid det parapsykologiska laboratoriet vid Duke University. Han ansåg sig kunna påvisa att kattungar kan få telepatisk kontakt med människor på grund av tillgivenhet. Kattungarna fick vandra omkring i en T-formad labyrint, där han i en rent slumpmässig ordningsföljd försökte förmå dem att gå till höger eller vänster. Kattungarna valde den rätta vägen oftare än de borde ha gjort, om valet endast hade styrts av slumpen. Forskarnas slutsats blev att detta kunde bero på telepati mellan människor och katter. Det intressantaste var emellertid att de kattungar som fick bästa resultaten var just de som han hade den bästa kontakten med i vanliga fall. Den verkliga stjärnan var en kattunge som brukade få rida på hans axel när han gick omkring i laboratoriet.
Ett fall där det var ägaren som på ett oförklarligt sätt återfann sin försvunna katt, i stället för tvärtom, berättar Esse Campbell om i antologin Animals can be almost human. Hon skulle flytta från Hollywood till New York och kunde inte ta med sig sin katt, den svarte, tillgivne Freddie. Katten skulle få ett nytt hem hos en av Esse Campbells väninnor, i Brentwood. När väninnan hämtade freddie for Campbell först och hälsade på sin dotter i Santa Cruz. Det var den sista kvällen hos dottern som hon plötsligt kom på sig själv med att högt fråga: Freddie, har du det bra? Det hade varit en intensiv och oemotståndelig ingivelse och hon blev förvånad och konfuderad eftersom hon normalt aldrig talade högt för sig själv. Emellertid skakade hon av sig den underliga känslan. Dagen därpå återvände hon till Los Angelses för att därifrån flyga österut till sin nya hemstad. Hon passade då på att ringa sin väninna och fråga hur det var med Freddie. Väninnan berättade förtvivlad att katten sprungit bort. Redan dagen efter det att han kommit hade han smitit ut och sedan inte återvänt. Esse Campbell kom nu att tänka på sin egendomliga ingivelse kvällen innan. Kanske hade katten på något oförklarligt sätt sökt, och för ett ögonblick nått kontakt med henne. Hon tog med sig Freddies favoritköksmatta och kattmat och for hem till kattens nya hem. Kanske skulle Freddie återvända om hon själv var där? Freddie kom emellertid inte tillbaka, vare sig under kvällen eller under den sömnlösa natten. På morgonen fick Esse Campbell en stark, plötslig ingivelse att gå ut. Lyssnande till impulser inifrån gick hon ut genom ytterdörren. Jag leddes över gatan, vidare ett kvarter, vek av åt höger och kom att stanna vid en gränd där en skylt markerade 'Privat område'. Förnuftet rådde henne att stanna, men en oförklarlig känsla drev henne att gå in i gränden. Plötsligt fick hon för sig att ropa på katten: Freddie, kom hit! Efter att ha ropat och visslat upprepade gånger hörde hon en kvinna fråga från ett fönster: Ni letar väl inte händelsevis efter en svart katt?
Det visade sig nu att kvinnans son hade funnit Freddie. Han hade dykt upp i kvarteret för omkring en månad sedan och de hade givit honom mat, men katten hade trots det vägrat bo hos dem. Morgon och kväll kom han tillbaka för att tigga mat, men sprang sedan iväg igen. Ni hade tur som väntade med att komma hit just nu, sade kvinnan, jag har varit borta hela morgonen. Hur skulle jag kunna förklara för henne att tur inte hade något med saken att göra? skriver Esse Campbell i sin redogörelse. På kvällen när Freddie åter kom för att tigga mat, var hon där och tog emot honom.
Var det bara en serie lyckliga omständigheter som gjorde att Esse Campbell fick tillbaka sin katt? Själv tror hon i alla fall inte det. Hon är övertygad om att det var någon typ av extrasensorisk perception eller utomsinnlig kraft som ledde henne den dagen då hon återfann honom. Men som i de flesta liknande fall finns inga vetenskapligt tillfredsställande bevis.
De övriga tre huvudgrupperna i Rhines schema över olika psi-anlag hos djur berör inte bara nära kontakt med någon speciell person utan den ännu mera svårförklarliga förmågan att förutsäga något som kommer att inträffa, dvs prekognition. Detta är något som hund- och kattägare har upplevt. Husbonden kan vara borta och väntas inte hem. Plötsligt blir hunden ändu upphetsad och springer till dörren eller grinden och några minuter senare kommer husets herre hem. I boken The Hidden Springs (De dolda källorna) berättar Renee Haynes om hur taxen Charlotte brukade se till att hennes husbonde fick varm mat när han utan förvarning kom hem från en resa. Fyra timmar före hemkomsten gick hunden och satte sig vid grinden i en tydlig avvaktande ställning, liksom för att markera vad som var att vänta. Det blev signalen till familjen att börja förbereda middagen.
Historier om djur som har kunnat förutspå olyckor är lika svårförklarliga. Jordbävningar, laviner, cykloner och vulkanutbrott är exempel på naturkatastrofer som olika slags djur har förvarnat om, Några timmar innan en jordbävning förstörde staden Skopje i Jugoslavien år 1963 blev djuren i djurparken som galna. De tjöt och ylade, sprang runt i sina burar och kastade sig mot gallren för att slippa ut. På vissa håll i Kina anser man att det är möjligt att använda djur för att förutsäga jordbävningar.
Denna förmåga att i förväg ana sig till när en naturkatastrof är i antågande kan emellertid ha sin förklaring i att djurens sinnen är mer känsliga än våra. Det behöver inte vara frågan om några utomsninnliga förnimmelser. Man har t ex hävdat att djur kan känna de ytterst små vibrationer som föregår en jordbävning eller den svaga tryckminskning som inträffar före en orkan. Vi vet att fiskar har ett mycket känsligt organ för avläsning av förändringar i vattentrycket. Det är den s k sidolinjen, som utgörs av hårfina kanaler, inbäddade i en geleartad massa. Massan påverkas av minsta vibration i det omgivande vattnet, vilket i sin tur framkallar en reaktion i sidolinjens kanalsystem. På så sätt får fisken en förvarning om rörelser i närheten. Det är tänkbart att dessa organ också skulle kunna reagera för de svaga vibrationer som förebådar en jordbävning.
Andra fall av uppenbar förmåga att förutsäga framtiden kanske är svårare att förklara. Under andra världskriget hände det att soldaterna gav akt på hundar, katter och andra djur. Deras beteende skulle förvarna dem om att en bombräd skulle börja. Det påstås också att civila under slaget om Storbritanien brukade hålla utkik efter ett visst beteende hos katter. När håren reste sig på kattens rygg och den började springa mot ett skyddsrum gav sig många människor också genast i väg dit.
En tysk parapsykolog, dr Hans Bender vid det parapsykologiska institutet i Freiburg, har berättat om en sorts ännu egendomligare förvarningar från djur. Institutet samlade in ungefär 500 rapporter om hur djur genom sitt beteende före en katastrof visat tecken på psi-anlag. En av dessa skildrade en and som satte igång ett eget flyglarm i en park i Freiburg strax före den värsta allierade bombräden mot staden, som ägde rum bara några dagar före krigsslutet. Fågeln upprepade sin varning en gång i kvarten och den fick hundratals människor att sätta sig i säkerhet i skyddsrummen. Fågeln dog under bombningen, men när Freiburg byggdes upp igen efter kriget reste tacksamma stadsbor ett minnesmärke över den.
De flesta historier av det här slaget handlar emmellertid om något husdjur, för det mesta ett som har nära samhörighet med en viss människa. Författaren Bill Schul berättar i boken The Psychic Power of Animals (Djurens paranormala förmåga) om hur hans häst vid ett tillfälle stannade och vägrade gå vidare under nästan en hel minut, strax innan blixten slog ner på bägen framför dem - på det ställe där vi antagligen skulle ha befunnit oss, om hon inte hade stannat. En annan historia handlar om Rags, en herrelös hund som slog sig ner i fängelset Sing Sing 1929. En kväll satte han sig utanför en cell där det fanns en fånge som i förtvivlan över att hans nådeansökan blivit avslagen planerade att hänga sig i ett lakan. Eftersom hundens morrande hotade att locka dit någon av vakterna måste fången ge upp sina självmordsplaner. En tredje historia handlar om hur president Lincolns hund började yla och springa omkring strax innan presidenten blev mördad.
Schul berättar också en egendomlig serie händelser som ska ha inträffat på 1940-talet En skara möss i ett hus på Manhattan i New York tycktes uppvisa ett prekognitivt beteende. Vid tre olika tillfällen sägs dessa möss ha blivit sedda när de gav sig av från huset i samlad trupp, ungefär som när råttor lämnar ett sjunkande fartyg. Några dagar efter den första massflykten begick den man som hyrde huset självmord. En rik playboy flyttade in i huset, och några dagar efter mössens andra uttåg dog även han. Och slutligen omkom den framstående affärsman som därpå köåpte huset när han störtade med sitt privata flygplan i Hudsonfloden och drunknade. Denna olycka inträffade ett par dagar efter det att råttorna för tredje gången hade lämnat huset.
Är det verkligen möjligt att hästar, hundar och råttor skulle kunna förutsäga framtida händelser? Ett par franska biologer rapporterade 1968 om ett listigt uttänkt experiment som faktiskt tycks tyda på att möss har en sådan förmåga. De forskare som ledde experimentet uppgav sig heta Pierre Duval och Evelyn Montredon, men dessa namn sades vara pseudonymer för akademiska forskare som av yrkesskäl önskade förbli anonyma. De ville fastställa om möss kunde förutse en hotande mindre fara - en elektrisk stöt. Forskarna placerade mössen i en bur avdelad med en barriär som djuren lätt kunde ta sig över. Mössen utsattes sedan för en rad elektriska stötar som slumpmässigt avgas i endedera delen av buren. För att undvika att forskarna själva oavsiktligt påverkade resultqten, automatiserades hela förloppet; även mössens rörelser avlästes med hjälp av fotoceller, projektorer och speglar.
De möss som höll sig stilla och de som tog sig över barriären först sedan de hade fått en stöt rensades ut ur materialet när resultatet granskades. det visade sig att återstående mössen utan synbar anledning hade klättrat över barriären före stöten 53 gånger så ofta som de rimligen borde hag gjort, om deras beteende hade styrts helt och hållet av slumpen. De franska forskarna såg detta som ett tecken på att mössen måste ha haft någon möjlighet att förutse de elektriska stötarna. Liknande försök har sedan utförts av andra forskare som i huvudsak fått samma resultat vid laboratorieexperiment med t ex hamstrar och ökenrottor.
Laboratorierön av det här slaget har paralleller i de mänga historier som skickats in till det parapsykologiska laboratoriet vid Duke University i USA. Dr Louisa Rhines, J B Rhines fru, har berättat om fallet Skippy, en beaglehund som brukade gilla att jaga kaniner tillsammans med sin husse, en pojke i tonåren. Vid ett tillfällr ville Skippy emellertid stanna hemma och måste bäras ut till bilen för att det skulle bli någon jakt. När de sedan kom ut på fältet blev hunden ihjälskjuten av en närsynt jägare, som tyckte sig se en kanin.
Dödsfall är ett mycket vanligt tema i berättelser om svårförklarliga beteenden hos djur. Det har gjort att man har försökt ta reda på om djur kan ha några föraningar om sin egen död. Vid University of Waterloo i Ontario i Canada utförde J G Craig och W C Treurniet ett experiment med råttor som släpptes ut i ena hörnet av ett rutmönstrat underlag där deras rörelser följdes på bildskärm och registrerades. Sedan valde de slumpmässigt ut hälften av råttorna och dödade dem. När de därefter studerade råttornas rörelser visade det sig att de djur som blivit dödade varit mer aktiva än de som fått leva. På något sätt visade deras beteende att döden var nära förestående, ansåg forskarna. Detsamma kan sägas om Skippys ovanliga beteende strax innan han blev skjuten.
Ägaren till ett husdjur kan emellertid också känna på sig att något sorgligt ska inträffa. Mackenzie King, som var Canadas premiärminister i 22 år, har berättat att han hade sådana föraningar om sin hund Pat. De utlöstes när han plötsligt tappade sitt armbandsur och visarna stannade på tjugo minuter över fyra. Jag har inga siaranlag, sa King senare, men i det ögonblicket visste jag att Pat skulle dö inom ett dygn. Nästa natt kröp Pat upp i hans säng och dog där - exakt tjugo minuter över fyra.
En annan typ av beteende som tyder på att psi-anlag skulle kunna finnas hos djur är kanske mer utmanande än något annat. Här handlar det om djur, vanliga hundar, som har börjat yla och uppträda egendomligt i samma ögonblick som deras ägare är i fara eller dör på en annan plats. En vetrinär har t ex berättat om en hund som han fick ta hand om medan dess ägare reste till Florida på semester. Hunden tjöt i en hel timme just under den tid då familjen var i fara på grund av en plötslig översvämning. En annan historia handlar om en hund i New Jersey som påstås ha grävt ett hål under huset där han bodde och sedan suttit där och ylat just vid den tidpunkten då familjens äldste son dog i en bilolycka långt därifrån. Om Bob, en collie i England, berättas att han satte sig och ylade vid just det tillfälle då man tror att hans husbonde stupade i Frankrike under första världskriget.
Lord Carnarvon, som bekostade utgrävningen av Tutanchamons grav i Egypten år 1922, är huvudperson i en gåtfull händelse. Arbetarna som grävde ut graven ansåg att det vilade en förbannelse över den. Faktiskt dog också lord Carnarvon i Kairo fyra månader efter utgrävningen, och det berättades att alla lampor i staden utan känd anledning blinkade till just i lordens dödsögonblick. Det påstås att hans hund i samma ögonblick gav upp ett tjut och dog hemma på Carnarvons gods i Skottland, mer än 300 mil därifrån.
Den forskning som dr Esser bedrev i de specialbyggda, kopparinklädda rummen på ett sjukhus i New York gav resultat som kan ha en viss beröring med historier av det här slaget. I ett av rummen satte han en boxer. Hunden var kopplad till en EKG-apparat, som skulle avläsa hjärtverksamheten. I det andra rummet placerade han hundens ägarinna. Som en del av experimentet gick en medhjälpare till Esser in i det rum där kvinnan satt och låtsades gå till angrepp mot henne. Hon blev naturligtvis skräckslagen. Det är svårare att förstå varför hunden i samma ögonblick blev lika rädd. Den kunde varken se eller höra sin matte, men dess hjärta började ändå slå mycket snabbare den stunden då kvinnan trodde sig vara i fara.
Detta tydde på att det kan finnas någon form av psi-kontakt mellan en hund och dess ägare. Men Esser fortsatte undersökningen och fann att två hundar också tycktes kunna ha en sådan förbindelse med varandra. En boxertik och hennes valp tränades att skygga när man lyfte en hoprullad tidning mot dem. Hundarna skildes åt och placerades i de båda isolerade rummen. När man sedan hotade tiken i det ena rummet, reagerade valpem också. Esser såg detta som ett klart tecken på att det kan förekomma något slags telepatiskt förbindelse mellan hundar.
Det finns också fall som tyder på att en människa kan känna på sig när ett djur är i fara. Sylvia Fisher, en amerikanska som studerat psykologi, har berättat om hur hon greps av panik och tyckte att hon höll på att kvävas en dag när hon var ute och handlade. Hon rusade hem och han precis i tid för att rädda sin hund Ramie från att kvävas. Han hade fastnat med sitt halsband i en låda.
Andra har berättat om hur de fått liknande ingivelser under drömmen. Sir Henry Rider Haggard, den engelske författaren, har berättat om hur han en gång drömde att han satt fången inne i sin dotters svarta fågelhund Bob. Jag såg Bob ligga på sidan bland några buskar på en strand. Mitt eget väsen tycktes på något egendomligt sätt spira upp ur hundens kropp. Jag var helt säker på att det var Bob och inte någon annan hund och mitt huvud vilade mot hans, som hölls lyft i en onaturlig vinkel. I drömmen försökte hunden tala till mig med ord, men misslyckades och överförde då istället på något annat dunkelt sätt till mig vetskapen att han skulle dö.
Fyra dagar senare hittade Haggard Bobs döda kropp, flytande i en å i närheten. En undersökning visade att han troligen hade blivit påkörd av ett tåg på en bro över ån samma natt som Haggard hade sin ovanliga dröm. Hade Haggard paranormala anlag, som fick honom att uppleva hundens död i drömmen? Eller var det hela bara ett märkligt sammanträffande?
Med nuvarande vetenskapliga metoder går det inte att få svar på sådana här frågor, som så ofta blir aktuella när det handlar om spontana psi-upplevelser. Själva anektdoterna har föga värde som bevismaterial. Bedrägeri kan aldrig helt uteslutas och detaljerna i en skildring kan förvrängas, vantolkas eller överdrivas. Laboratorieexperiment erbjuder bättre kontrollmöjligheter, men de medför också problem. Det har visat sig vara svårt att erhålla samma resultat vid upprepning av ett psi-experiment. Både människor och djur har en benägenhet att uppträda oberäkneligt när deras eventuella psi-anlag ska undersökas under laboratoriemässiga förhållanden. Liksom inom andra vetenskapsgrenar har det förekommit forskning utan tillfredsställande kontroll och i en del fall rentav bedrägligt förfarande. År 1974 tvangs en forskare vid J B Rhines institut att säga upp sig sedan han erkänt för kolleger att han varit så angelägen att få fördelaktiga resultat att han förfalskat data rörande psi-anlag hos råttor.
Den kanske största svårigheten ligger i försöksledarens förhållande till de djur han undersöker. När tecken på psi dyker upp under ett experiment kan man fråga sig vem som har de eventuella anlagen, försöksdjuret eller forskaren. I början av 1970-talet fick t ex dr Helmut Schmidt, fysiker och psi-forskare, resultat som visserligen antydde psi, men på ett sätt som gav vid handen att förmågan i så fall snarare fanns hos honom själv än hos försöksdjuren. Han höll på att undersöka psykokinesi, dvs om människor eller djur ""[eller växter eller mineraler] kan påverka sin omgivning på psykisk väg. Schmidt ville ta reda på om kackerlackor med hjälp av psykokinesi skulle kunna minska det antal elstötar som automatiskt avgas i deras bur. Det visade sig emellertid att djuren fick många fler stötar än de slumpmässigt borde ha fått. Schmidt medgav att han ogillade kackerlackor, och måste därför fråga sig om han själv ofrivilligt hade påverkat utrustningen så att den angav fler stötar än normalt. Joseph Waldor, en skribent som oförbehållsamt tror på psi hos djur, betonar att även laboratorieförsök har sina begränsningar. De slutar ofta med obesvarade frågor, säger han.
I en liten byracka som kalla Chris finns en hel rad av psi-forskningens många gåtor förkropsligade - de olösta problemen, de imponerande men ofta motstridiga resultaten och de fängslande men oförklarliga anekdoterna om djur. Det har funnits djur - hundar, hästar, grisar m m - som blivit berömda för sin förmåga att kunna räkna och läsa eller för sina obegripliga paranormala krafter. Chris var ett sådant djur. Han kunde t ex lösa matematiska problem och meddela svaren genom att klappa med tassen på frågeställarens arm. Via en kod där varje bostav motsvarade ett visst antal klappar kunde han också stava till ord och hela meningar. Det sägs att han på så sätt kunde förutspå vinnarna i hästkapplöpningar. Hunden blev naturligtvis mycket berömd för dessa konster, blev intervjuad i en rad tidningar och förevisades flera gånger i TV och på scenen.
Men det som gör Chris unik är att han blev mycket noga undersökt av psi-forskare. Från 1954 samarbetade hunden och hans ägare, ingengör George Wood, med parapsykologerna vid Duke University i en serie experiment för att fastställa om Chris var klärvoajant, dvs om han kunde ta emot meddelanden via något annat sinne än dem vi känner till. George Wood lärde honom att reagera på s k zenerkort. De är ""[numera VAR] ett vanligt instrument vid psi-forskning och består av en kortlek med 25 kort som är märkta med fem olika symboler - cirkel, stjärna, kors, rektangel eller våglinjer. Chris fick lära sig att klappa en gång om nästa kort i leken skulle ha en cirkel, två om det skulle ha ett kors osv.
Resultaten blev förbluffande. Vid de första experimenten tycktes Chris gissa rätt nästan tre gånger av fyra. Och han fortsatte att uppnå resultat som var klart bättre än det slumpmässiga utfallet, rätt svar var femte gång, när man skärpte kraven genom att t ex lägga korten i ogenomskinliga kuvert eller gå igenom leken i ett rum och låta hundne ge svaren i ett annat rum. Under en serie försök var han så framgångsrik att det bara fanns en chans på tusen att han skulle ha svarat rätt av en slump. De enda gånger det gick dåligt för hunden var när Remi Cadoret, en av parapsykologerna vid Duke University, var närvarande som observatör. Varje gång Cadoret var med lyckades Chris klart sämre än om svaren varit helt styrda av slumpen. Cadoret misstänkte att han av någon anledning gjorde Chris nervös och därmed påverkade resultatet. Vid psi-experiment med människor brukar resultaten också försämras om försökspersonen känner sig pressad att upprepa ett framgångsrikt experiment.
Försöksresultaten tycks tyda på att Chris verkligen var klärvoajant. men forskarna kunde inte vara helt säkra på det. De kunde inte utesluta möjligheten att Wood eller någon annan person som deltog omedvetet meddelade rätt svar via gester eller ansiktsuttryck. Många av försöken var emellertid så upplagda att varken Wood eller någon annan av de närvarande kände till kortföljden. Det skulle innebära att de själva måste ha varit klärvoajanta om de verkligen meddelade svaren till Chris.
Längre än så kom man inte med Chris, och som så ofta när det gäller psi hos djur förblev de viktiga frågorna obesvarade. 1959 fick hunden en hjärtattack som gjorde det omöjligt för honom att delta i fler experiment, och några år senare dog han. Men psi-forskningen med djur fortsätter. Och allteftersom man samlar ytterligare kunskap om hur djurens varseblivning fungerar via de vanliga sinnena och eventuellt via ett sjätte sinne kanske det också blir lättare att få klarhet i vad som kan ligga bakom ännu oförklarade paranormala fenomen hos människan.