Kulturhistoria och folklore
Ingen djurgrupp har spelat en större eller mer universell roll i religion, mytologi och folklore än ormarna. Deras avvikande utseende, deras underjordiska levnadssätt och deras giftighet har fängslat folkfantasin. Ormkult, ofiolatri, möter i de flesta kulturer men har varit särskilt framträdande i Afrika (bl.a. i det forntida Egypten, där flera gudar kunde ha ormgestalt) och i Amerika (t.ex. inkas himmelsorm och aztekernas befjädrade orm, Quetzalcoatl; voodooutövarnas ormkult är troligen införd med slavar från Guineaområdet).
I flera av de äldre asiatiska mytologierna var gränsen oklar mellan orm- och drakgestalt (Babylons kaos-ormdrake Tiamat), och viktig för de kristna folkens uppfattning om ormen som ett ont väsen (jfr dock kopparormen), förknippat med djävulen, blev Gamla Testamentets berättelse om ormen i paradiset. Den berömda ormgudinnan från det minoiska Kreta är ett tidigt exempel på ormkult i Europa, och antik grekisk mytologi och hjältesaga uppvisar en rad demoniska väsen som helt eller delvis var förknippade med ormar (Chimaira, Medusa, Python; jfr även Laokoon).
Samtidigt som ormarna brukar få symbolisera eller representera ondskan har de ofta inom samma kulturer genom att de byter skinn blivit symboler för återfödelse och liv, t.ex. Asklepios och hans ormstav (eskulapstav). Från den förkristna germanska mytologin är Midgårdsormen mest känd, släkt med den indiska Ananta, båda förbundna med världsoceanen. Liksom andra farliga djurs benämningar, t.ex. Björn och Ulf, var Orm ett lämpligt mansnamn. I vikingatida och tidigmedeltida nordisk ornamentik var ormen ett gärna utnyttjat motiv, t.ex. på runstenarna och i urnesstilen, men ersattes i den romanska konsten av den kontinentala draken.
Från senare svensk folktro kan man notera husormen eller tomtormen, vanligen en snok, som gav skydd åt gården och tur med boskapen och inte fick dödas men väl matades med mjölk - en tro med paralleller i antik grekisk och främreorientalisk ormkult. Ormfett återkommer i åtskilliga salvor i folkmedicinen, brännvin i vilket man dränkt en orm ansågs nyttigt mot många åkommor och ormskinn lades på värkande lemmar och användes mot klåda m.m. I folkdikten figurerar ormar bl.a. i sagotyperna Kung Lindorm och Ormbladen. I den sistnämnda är det ormens förmåga att dela med sig av vishet eller kunskap som är temat, liksom i sägnerna om hur den som äter vitormen blir synsk.