Hem

Barn och Andlighet Artikel

Ändra sidan Visa ditt intresse Ämne 591525, v2 - Status: normal.
är Artikel
Behandlar Barn, Andlighet och Djur
enligt Isdamen

Text om att respektera barns andlighet.

Alias: barn och andlighet

normal

I 22 år har jag i skrivandes stund levt tillsammans med och i nära kontakt med mina fyra barn. Jag har fascinerats över många saker och upplevelser i min samvaro med dem. Men en av de saker som mest har fascinerat och fängslat mig är deras öppna sinnen. Och detta oförstörda gör sitt bästa för att hålla i sig genom tonåren och en bit upp i ungdomen. Speciellt om de av oss vuxna bemöts med respekt och förståelse.

Riktigt små barn (nyfödda t.ex.) har ju inte som vi ett språk med ord och bokstäver. De har ett språk av bilder. Ett språk som hos oss vuxna faller i glömska allt eftersom vi matas med orden. Till en viss del finns det dock kvar, mer eller mindre utvecklat hos olika individer.

Jag tror att bildspråket har en koppling till vad vi kallar för telepatisk förmåga. Och jag tror att ett liknande fenomen förekommer bland djuren. Bild- och kroppsspråk är det enda språk vi har när vi pratar med de som saknar ord och bokstäver. Och detta bildspråk tror jag också gör att barn och djur kan uppfatta (se) fler saker från andevärlden än vuxna. Naturligtvis finns det olika utvecklingsgrader hos alla individer. Ovanstående får betraktas rent generellt.

Små barn och djur kommunicerar hela tiden med sin omvärld utan att tala samma språk. Många föräldrar har tyckt sig stå i telepatisk kontakt med sina barn. Ibland verkar det ju som om de verkligen ser/hör vad man tänker. Och ibland som om den kontakten är ömsesidig. Barn har inga förutfattade meningar om vad som finns och vad som inte finns, eller vad som är möjligt och inte möjligt. De bara ser med öppna ögon och tar emot de intryck som finns omkring dem. Tills de förståndiga vuxna säger till dem att vissa saker inte finns. I all välmening förstås… t.ex. för att lugna ett barn som har sett ett spöke eller ett monster.

Denna metod tror jag är fel. Det kan nämligen öka barns rädsla på så sätt att de känner sig ensamma och övergivna. De ser och hör saker som andra inte ser och hör. Barnen själva vet att de finns, men de vuxna säger att de inte finns. Jag anser att det är att visa brist på dels empati och dels respekt för en annan individs verklighet. Det är inte farligt att förklara för barn att det kan finnas en andevärld. Och att också många vuxna har liknande upplevelser och att vissa vuxna tror på att detta förekommer, medan andra förnekar det. Det är inte farligt att vara ärlig med sina barn.

Tvärtom så tror jag att detta förstärker förtroendet mellan barn och förälder. Barnet känner sig inte ensamt och utlämnat. Det finns fler som ser och hör, det finns de som förstår och som kan ta barnets rädslor på allvar.

Vad som kan hjälpa mot barns rädslor är samma saker som hjälper oss. Vi har små ritualer för oss, vi ber till våra guider och skyddsänglar. Vi tror på att vi får beskydd från högre stående andar. Och vi söker oss till varandra för att till sist få åtnjuta den förståelse många av oss aldrig mötte som barn. Då spöken inte fanns.

2005-08-22