normal
De grundläggande ritualernas egentliga syfte
De grundläggande ritualerna, såsom de Mindre Förvisande Penta- och Hexagramritualerna tillsammans med Roskors- och Mellersta Pelarritualerna, har traditionellt sett blivit behäftade med en praxis som kan sägas utgå från ett mer uppgiftsorienterat förhållningssätt. Detta kan eventuellt ha sitt ursprung i upplysningstidens vurm för ett mer rationellt klimat där man sökte separera det esoteriska från det exoteriska, eller överge det holistiska till förmån för det atomistiska.
På en makronivå fanns strömningar som ville skilja stat från kyrka, och inom de läror som kunde betecknas som esoteriska separerade man de ockulta elementen från de mer funktionella. De senare ansågs som funktionella eftersom de kunde infogas i dåtidens vetenskapliga diskurs och således få bl.a. en mer nationalekonomisk funktion; t.ex. alkemin som delades upp i en yttre och en inre aspekt, där den inre aspekten, med sina religiösa och mystiska övertoner, övergavs av det vetenskapliga samhället till förmån för den yttre motsvarigheten. Denna variant av alkemin kunde genom sitt mekaniska tillvägagångssätt lättare accepteras av dåtidens lärde som en förklaringsmodell för den dittills okända naturen, men även som en metod med vilken man kunde förädla metaller, något som särskilt tilltalade den något mer giriga eliten.
Även magin råkade ut för en liknande separation där man ryckte ur de element av disciplinen vilka hade en uppenbar samhällsnytta. Överhuvudtaget hade magin levt ett mer ljusskyggt liv än alkemin, kanske beroende på att en större del av detta fenomen hade rötter i en folklig religiositet fjärran från de teologiska disputationernas sfär. Men även då en stor del av dåtidens magiska praktik riktade sig mot kommunikation med allsköns lägre stående entiteter. Det fanns emellertid delar av magin som ansågs rumsrena, särskilt då de nyttjades för vetenskapliga ändamål. Den medicinska vetenskapen kunde här finna metoder som kunde kasta ljus över psykets dolda tillvaro, och det var särskilt de transinducerade tillstånden som var av intresse. Men även statsvetenskaperna ställde sin håg till magin då de upptäckte att divination och fjärrskådning kunde inställas i politikens tjänst.
Analys.
Esoteriken fick således en mer syftesorienterad, eller funktionell, roll och denna verkar dessvärre fortfarande finnas kvar eftersom lejonparten av de moderna dilettanterna endast verkar beskriva bl.a. sagda ritualer såsom innehavande endast en funktion. Därför kan det finnas anledning att återgå till en mer holistisk analys av fenomenet i fråga. Jag kommer emellertid att börja med att beskriva ritualernas rent funktionella, eller som jag benämner det: exekutiva, roll.
Att förvisa de negativa influenserna från elementet jord från utövarens förnimmelsesfär, anses oftast vara den Mindre Förvisande Pentagramritualens rent exekutiva uppgift. Den Mindre Fördrivande Hexagramritualen har en snarlik funktion: att fördriva de negativa influenserna från planeten Saturnus. Detta betyder dock ingenting om man inte förstår vad de olika termerna står för.
Den Mindre Förvisande Pentagramritualen.
Jag börjar bakifrån med förnimmelsesfären. De vanligaste förklaringsmodellerna brukar likna denna med den mer kända auran. Detta anser jag emellertid vara en något ytlig och populistisk tolkning, då auran inom de traditioner den härstammar från anses vara emanationer från en esoterisk fysiologi. Denna esoteriska aspekt av individen är naturligtvis en del av förnimmelsesfären, men även den fysiska kroppen med dess psykiska funktioner bör räknas med för att erhålla en holistisk syn.
Elementen kan sägas vara den delen av Guds vilja som blivit manifest. Det rör sig om den empiriska verklighet vi alla ser omkring oss, men inbegriper även psykologiska aspekter; d.v.s. de ytliga och mer robusta personlighetsdragen. Även om de olika elementen har sitt eget värde kan de även rangordnas. Men, som sagt, inte utifrån en värdeskala utan enligt hur långt de befinner sig från Gud. I denna rangordning hamnar elementet jord längst från sitt ursprung och således närmast den Kelipotiska sfären. En psykologisk förklaringsmodell skulle klassificera dessa krafter som undermedvetet material.
Med ovanstående i beaktande kan man nu vara i stånd att på ett bättre sätt förklara den Mindre Förvisande Pentagramritualens exekutiva funktion. Det handlar om att inte tillåta de aspekter av elementet jord som är infuserade av de Kelipotiska krafterna att spela en alltför framträdande roll, eller helt enkelt att inte tillåta dem att spela någon roll överhuvudtaget. Detta eftersom att magikern behöver bygga upp en magisk personlighet i enlighet med den esoteriska fysiologin Kabbalan och astrologin presenterar, och detta låter sig inte göras om undermedvetet material emanerar och försvårar processen. Arbetet med dessa krafter kommer att äga rum då magikern är bättre rustad för det.
Den Mindre Förvisande Hexagramritualen.
Planeterna, såsom de beskrivs inom en esoterisk förklaringsmodell, är även de en del av Guds emanation. Men dessa är inte manifesta. De kan snarare sägas utgöra en del av en pågående process, en process som påverkar de lägre lagren. En annan, mer psykologisk, förklaringsmodell, kan likna planeterna med behov, och då särskilt de behov som Abraham Maslow ställde upp i sin behovshierarki. Här ser man att de grundläggande behoven som säkerhet korresponderar med Saturnus. Högre upp finner vi mer sekundära behov som sexualitet, kärlek, tävlan, godhet och kommunikation vilka alla korresponderar med de resterande planeterna förutom solen, vars krafter vi inte kan leka med förrän vi tillgodosett de nedre behoven.
Men varför då förvisa influenserna från Saturnus; behöver vi inte tillgodose säkerhetsbehovet för att kunna närma oss ett självförverkligande? De aspekter av Saturnus som skall förvisas är de negativa aspekterna, och eftersom baksidan av säkerhet är stagnation blir förklaringen uppenbar.
De två resterande ritualerna: Mellersta Pelar- och Roskorsritualen, har inte samma funktion som ovanstående ritualer. Den mest iögonfallande skillnaden är nog att dessa inte är förvisande till sin natur, men inte heller åkallande, utan har en något annorlunda funktion.
Roskorsritualen.
Jag lämnade i Hexagramritualens analys ett påstående om Solen. Som en naturlig konsekvens av detta kommer vi att närma oss analysen av Roskorsritualen. I likhet med ovanstående ritualer har även denna fått en funktion som kan sägas vara något vag, och kanske svävar ett löjets skimmer över särskilt ett syfte
Att dämpa kandidatens astrala sken kan sägas vara denna rituals mest traditionellt uttalade syfte. Detta skall ses i motsats till de ovan beskrivna ritualerna vilka anses lysa upp det astrala planet - något som kan dra till sig allsköns ohyra. Även om detta kan vara en användbar funktion så hävdar jag att detta, i de flesta fall, är underordnat en annan funktion.
Roskorsritualen är i huvudsak uppbyggd kring Roskorset och Pentagrammaton. Även om man kan skriva avhandlingar om båda dessa principers symbolik så är det emellertid möjlig att mer kortfattat beskriva deras gemensamma nämnare, nämligen: Solen/Tifareth/den Helige Skyddsängel. Men det finns även en tredje del, som inte bör utelämnas: nedkallandet av Ljuset vid ritualens slut.
Genom att man vibrerar och visualiserar Pentagrammaton och Roskorsen i samtliga riktningar kringgärdar man sin förnimmelsesfär med dessa principer. Detta betyder att kandidaten placerar sitt medvetande i Tifareth. Det är givetvis inte tal om ett totalt uppgående i denna aspekt av det Gudomliga flödet, utan syftar snarare till att förbereda, eller uppväcka, kandidatens mottaglighet för denna sfärs intryck. Det är därför man avslutar denna ritual med nedkallandet av Ljuset. Det är framför allt då medvetandet är centrerat kring Tifareth man blir i stånd att förnimma det Gudomliga Ljuset, något som beror på att det inte finns något som hindrar denna upplevelse vid denna nivå.
Jag nämnde ovan att det kring Roskorsritualen fanns ett visst löjets skimmer, det jag syftade på var dess osynlighetslöfte. Vad för form av osynlighet det rör sig om förstår man inte förrän nu. Denna osynlighet (eller dämpandet av det astrala ljuset) syftar till att förhindra att den Onda Personan blir varse den transcenderande medvetandeförändringen som nu äger rum och således vara i stånd att förhindra den. Därför kan man utan att riskera att föda det kaotiska undermedvetna nu närma sig det Gudomliga Ljuset och tillägna sig en mer balanserad personlighet, något som är nog så viktigt i strävan efter självförverkligandet.
Den Mellersta Pelarens Ritual.
Denna ritual har hämtat sin inspiration från Livets träd och, som namnet mycket riktigt antyder, främst från den mellersta pelaren och dess Sefiror. Pelarritualen skiljer sig än mer från de övriga ritualerna än Roskorsritualen eftersom denna fullständigt utelämnat de motoriska elementen och inbegriper endast det vokala och visuella. Därför kan det finnas fog att klassificera denna ritual som en meditation, snarare än just en ritual.
Pelarritualens syfte brukar vanligtvis beskrivas som ett balanserande av Livets Träd inom utövarens förnimmelsesfär. Detta kan jag inte bestrida. Men varje arbete med symboliska element kommer att medvetandegöra deras betydelser, och därför även påverka kandidatens verklighetsuppfattning. På detta sätt kan man säga att man väcker upp sefirorna. Men egentligen väcker man inte upp dem eftersom de inte kan väckas upp, det är endast medvetandet som väcks upp.
Jag skrev tidigare att denna rituals syfte var att balansera sefirorna, men en viss modifikation av detta syfte kan nog vara på sin plats. Jag anser att det snarare handlar om att balansera förnimmelsesfären eftersom ett balanserande av dessa sefiror kräver en avsevärt mer intrikat och fokuserad ceremoni. Det är, som sagt, snarare tal om förnimmelsesfären. Denna blir uppblandad av diverse influenser, både interna och externa. Detta skapar en uppenbar obalans där risken är stor att någon del av förnimmelsesfären som för stunden har fått tillräckligt stort inflytande tar kontrollen över mer balanserade aspekter. Därför balanseras förnimmelsesfärens övriga delar (som inte är del av det symboliska material som Livets Träd utgör) med den Mellersta Pelarens Sefiror. Detta för att inte tillåta att någon av Trädets ytterligheter (Nådens respektive Stränghetens Pelare) ska kunna diktera vilken inriktning dessa aspekter ska få. Ett ytterligare tecken på att det är balansering det är tal om är att Keter befinner sig i topp under, nästan, hela ritualen, vilket borgar för att balanseringen utformas efter en enhetsskapande princip.
Då den Mellersta Pelaren blivit manifesterad i kandidaten och sålunda bidragit till att så ett balansens frö krävs det att detta frös principer sprids ut till resten av förnimmelsesfären. Detta åstadkoms genom Cirkulationen av Ljuset.
Övergripande Analys.
Även om jag hittills analyserat ritualerna på ett sätt som kan sägas vara atomistiskt, menar jag att de även kan analyserar på ett holistiskt sätt. Inte endast varje ritual för sig utan även alla fyra sammanslagna, i ordning. Dessa bildar då en symbolisk (eller vägvisande), och initiatorisk, process som syftar till att på effektivast möjliga sätt leda aspiranten till kunskapen om, och konversationen med, sin Heliga Skyddsängel.
Jag kommer att kommentera ritualerna enligt samma ordningsföljd som tidigare och börjar följaktligen med Pentagramritualen. Denna ritual börjar med det Kabbalistiska Korset, och redan det innehåller flera mångfasetterade tolkningar. Men i huvudsak förklaras här vad som anses vara målet, men även hur man ska gå tillväga för att nå dit. Keter är givetvis det åsyftade målet medan de övriga tre sefirorna berättar om vägen. För att nå målet bör kandidaten använda sig av sin fokuserade vilja (Gebura) samtidigt som han fylls av åtrå, eller kärlek, (Chesed) till målet. Tillsammans alstrar detta motsatspar en kraft, eller en inre eld, som stiger upp från djupet (Malkut) och tänder skönhetens låga vilket gör det möjligt att penetrera motståndens slöjor och till slut förnimma det Gudomliga Ljuset. För att detta ska kunna ske så smärtfritt som möjligt förvisas de Kelipotiska delarna från elementet Jord, förövrigt även för att frigöra sig från de materiella bindningarna kandidaten har.
Då kandidaten sålunda frigjort sig från det materiellas bojor är han redo att anträda de högre sfärerna. Och med den inre elden som uppväcktes under Pentagramritualen kan färden här, med Hexagramritualen, påbörjas. Hexagramritualen börjar med Analysen av Nyckelordet. Detta skeende kan egentligen ses som en vägbeskrivning eftersom denna analys talar om för kandidaten hur vägen kommer att se ut framöver. För att hålla magikerns mod och vilja vid liv under resans gång, som under vissa perioder kan vara synnerligen mörk och dunkel, förvisas med denna ritual de stagnerande krafterna som är inneboende i förnimmelsesfären. Allt för att fortare ta sig ut ur denna dystra tillvaro och återigen, med förnyad kraft, närma sig solens livgivande utstrålning. Analysen av Nyckelordet frambringar även en ny drift, som samtidigt fungerar som en varning: om kandidaten stannar upp i sin utveckling på denna nivå kommer han alltid att vara medveten om hur livet är uppbyggt i cirkulära skeenden, men aldrig egentligen komma över det depressiva mellanstadiet och därför aldrig, eller mer och mer sällan, känna sig manad att påbörja ett nytt projekt eftersom viljan och kraften som behövs för att fullt ut genomdriva det hämmas av rädsla för misslyckanden.
Men den som har arbetat sig genom de elementara och planetara faserna och således, medelst ovanstående ritualer, frigjort sig från det undermedvetnas destruktiva och stagnerande krafter, kan nu på ett mer fördelaktigare sätt närma sig kännedomen om sin sanna natur. Först då dessa negativa delar av varat försvunnit ligger vägen öppen för upplevelsen av det den Helige Skyddsängel. Därför utföres nu Roskorsritualen, och som denna ritual tydligt antyder så är det inte förrän ovanstående hinder avlägsnats, och medvetandet förhöjts till Tifarets nivå, som en förnimmelse av det bländande mörkrets sällsamma lycksalighet kan erhållas. Med tiden utvecklas detta till en större kännedom om den Helige Skyddsängel och det är under dennes överseende som ett balanserande av förnimmelsesfären kan fortgå. Detta genomgås under den Mellersta Pelarens Ritual.
På detta sätt har jag nu visat hur dessa fyra grundläggande ritualer kan ligga som grund för hela det Stora Arbetet. Även om dessa ritualer kanske inte är de allra mest lämpade för arbetet, så är de i allra högsta grad passande för att exemplifiera processen, och därför även integrera dessa idéer i kandidatens förnimmelsesfär. Detta visar hur kandidaten kan få en förstahandsinblick i hur Arbetet kommer att te sig i framtiden och därför kan det även styrka denne då han blir medveten om vilka svackor och vilka höjdpunkter som kommer att visa sig. Därför kan han nu på ett passande sätt förbereda sig så han inte gå under då de dåliga tiderna kommer, men samtidigt inte heller stanna kvar under de goda stunderna. Han vet att processen är långtgående och upprepande.
En esoterisk fysiologi.
Det finns emellertid ett annat syfte, som kanske kan sägas vara mer övergripande än de övriga. Detta eftersom samtliga ovanstående ritualer delar detta övergripande syfte. Det jag talar om är en esoterisk fysiologi. Denna esoteriska fysiologi baseras i huvudsak på Livets Träd inom kandidaten, men även element utanför denne, både inom förnimmelsesfären liksom utanför den. Varje Ritual är uppbyggd av flera olika delar som är symboliska på flera olika plan. Jag kommer emellertid inte här att gå in på en utförlig beskrivning eller tolkning av all denna symbolik. Det räcker med att nämna att symboliken är allestädes närvarande.
Denna esoteriska fysiologi kan sägas utgöra ett anmodat idealsjälv eftersom den är uppbyggd av symboliska idéer, som samtliga talar om ett högt och balanserat idealtillstånd som kandidaten ska närma sig. Denna idealbild skiljer sig givetvis markant från den reella uppfattningen man har om sig själv. En uppfattning som i många fall kan ändra sig flera gånger under samma dag. Detta skapar ett synnerligen obalanserat tillstånd, vilket oundvikligen leder till ångest. Därför fungerar det anmodade idealsjälvet i detta tidiga skede till att, bl.a., reducera antalet ångestframkallande tillstånd genom att rikta kandidatens uppmärksamhet från övriga tillfälliga storhetsdrömmar, till ett specifikt ideal, som förvisso även det innehåller mycket, men som samtidigt håller sig vid en balanserad nivå.
Naturligtvis uppstår en diskrepans mellan kandidatens upplevda realsjälv och det anmodade idealsjälvet eftersom en påtaglig inkongruens föreligger. Detta kommer emellertid inte att leda till någon uttalad ångest, åtminstone inte om man liknar detta med slumpmässiga idealsjälv, eftersom kandidaten vet att ju mer han integrerar idealsjälvets symbolik i sitt eget realsjälv desto mindre inkongruens kommer att föreligga. Och vetskapen om att kongruens kommer att inträda efter ett hårt arbete kommer även det att minska mängden ångest. Då kandidaten sålunda förankrat sitt realsjälv med idealsjälvet har han även uppnått adeptskap.
