Bönens makt - Gammal metod, nya underverk
Den här texten är från Recovering the Soul: A Scientific and Spiritual Search av Larry Dossey. © 1989 Larry Dossey, M. D. Återgivet (i Sökaren) med tillstånd av Lennart Sane Agency. Alla rättigheter förbehållna. Översättning av Gunnar Gällmo. Texten har tidigare publicerats i den amerikanska tidskriften New Realities, januari februari 1990.
Bönen har länge av de flesta religiösa traditioner ansetts äga en stark helande kraft, och den har ett långt och hedrat förflutet som ett sätt att ingripa vid sjukdomar. Ändå har den i den ortodoxa medicinen aldrig blivit erkänd som någonting annat än vidskepelse - någonting som inte kan skada, men som heller inte är till någon större hjälp. I dag har dock böneforskare dykt upp i den medicinska forskningen. Dessa forskare och kliniker ger oss några av de mest anmärkningsvärda bevisen för att sinnet faktiskt är icke-lokalt och kan påverka materien på avgörande sätt - sätt som för den sjuke kan betyda skillnaden mellan liv och död.
Nu för tiden tror de flista att det inte finns någon plats för bönen inom naturvetenskapen. Kanske är denna idé en kvarleva från en tid för ungefär trehundra år sedan, då de bästa hjärnorna förnekade att någonting kunde verka på avstånd. Galilei fördömde Keplers tanker om gravitationen som en galnings fantasier, när denne lät förstå att osynliga krafter från månen verkar över väldiga avstånd och ger upphov till jordens tidvattenvågor.
Sedan dess her tänkandet uppenbarligen ställt sig på Keplers side och accepterat att gravitationen verkar på avstånd, men vi har inte varit lika generösa i fråga om bönen. Ändå har den kanske strängast kontrollerade vetenskapliga studie som någonsin gjorts av bönens verkningar, vilken utfördes av hjärtspecialisten Randolph Byrd som tidigare hade varit professor vid University of California, visat att bön verkar och kan vara en stark kraft i samband med läkning.
Bönens roll för läkning
Byrd betecknade sin studie som en vetenskaplig utvärdering av vad Gud gör. Den pågick i tio månader. Under denna tid delade en dator upp 393 patienter, som tagits in på hjärtavdelningen vid San Francisco General Hospital, i två grupper. Den ena ( 192 patienter) blev föremål för förbön av bönegrupper i hemmer. Den andra (210 patienter) blev inte föremål för någon bön.
Studien utformades enligt de strängaste villkor som man kan följa vid kliniska studier: fördelningen mellan de båda grupperna hade skett slumpartat, och varken patienterna, sjuksköterskorna eller läkarna visste vilken patient som hörde till vilken grupp. Byrd rekryterade katolska och protestantiska grupper landet runt, som fick be för medlemmarna i den ena gruppen. Bönegrupperna fick veta namnen på dessa patienter och en del om deras tillstånd, och de blev tillsagda att be för dem dagligen. Däremot fick de inte några instruktioner i fråga om på vilket sätt de skulle be.
Var och en bad för många olika patienter, men varje patient i experimentet hade fem till sju människor som bad för sig, förklarade Byrd.
Resultatet blev anslående. De patienter som man bett för skilde sig anmärkningsvärt från de övriga på flera områden:
Sannolikheten att de skulle behöva antibiotika var bara en femtedel så stor som för den andra gruppen (3 patienter respektive 16).
Sannolikheten att de skulle utveckla lungödem (ett tillstånd där lungorna fylls med vätska därför att hjärtat inte kan pumpa ordentligt) var en tredjedel så stor (6 respektive 18).
Ingen av de patienter som hade ägnats förbön behövde den behandlingsform, där en konstgjord luftkanal sätts in i halsen och kopplas till en mekanisk anordning. Det behövde å andra sidan l2 patienter i kontrollgruppen.
Det var färre patienter i den grupp som ägnats förbön som dog (men hår låg skillnaden inom den statistiska felmarginalen).
Om den teknik som studerats hade varit en ny drog eller operationsmetod i stället för bön, skulle denna nästan säkert ha basunerats ut som ett stort genombrott. Som det nu förhåller sig kan ändå vem som heist förstå vad resultatet av studier betyder. Till och med inbitna skeptiker tycks vara överens i fråga om betydelsen av Byrds rön. William Nolan, som har skrivit en bok där han avslöjar helbrägdagörelse, erkände:
Det ser ut som om den här studien skulle tåla att granskas... Kanske borde vi läkare skriva på våra recept: 'Bön tre gånger om dagen.' Fungerar det så fungerar det.
Vad kan vi då Iära av denna studie, när vi försöker förstå hur psyket fungerar och vilken roll det spelar inom medicinen? Konsekvenserna är stora, både andligt och materiellt. För tillfället skall vi dock betona några av bönens icke-andliga aspekter, som ger en viktig belysning av psykets natur. Denna stränga studie tyder på att det finns någonting hos psyket som låter det ingripa i avlägsna skeenden, till exempel för patienter på en hjärtavdelning tiotals eller hundratals mil bort. I denna bönestudie tycktes det geografiska avståndet inte ha någon betydelse. Byrd fann inte att bönegrupper alldeles intill sjukhuset hade större verkan än sådana som befann sig tiotals mil därifrån.
Detta leder oss till den omedelbara slutsatsen att bönen inte rymmer något slags energi, så som den moderna naturvetenskapen uppfattar detta begrepp. Kraften hos en energi - till exempel en radiosignal eller en ljusstråle - minskar snabbt när avståndet ökar. Om bönen rymde något slags psykisk energi, så skulle de som bad i San Francisco, där sjukhuset ligger, få bättre resultat än lika skickliga bedjare i New York eller Miami, eftersom deras energi inte skulle behöva färdas lika långt och därför skulle vara starkare när den kom fram. Några sådana samband fann man dock inte.
Detta tyder på att bönens verkningar inte uppträder på samma sätt som sedvanliga former av energi, att det inte är någon signal inbegripen när psyket kommunicerar med ett annat psyke eller med en kropp som befinner sig långt borta. Följaktligen är avståndet inte någon faktor av betydelse när psyket verkar- i detta fall genom bön.
Och i så fall är det inte riktigt att tänka sig att psyket eller våra böner beger sig någonstans. Trots att många som ber tänker sig att de sänder sina böner genom rummet till den sjuka människan, eller att de låter bönerna studsa mot den allsmäktige ned till den sjuka (Gud som kommunikationssatellit) så får vi inte ta dessa sätt att tänka på allvar, eftersom de inte stämmer överens med våra observationer.
Det betyder inte att Gud inte är med i spelet, bara att avståndet än en gång inte är någon faktor av betydelse, och om detta är alla de stora teistiska religionerna överens: de har aldrig begränsat Gud till någon särskild plats. Han finns överallt. Han överskrider alla gränser och placeringar: han är icke-lokal, ett attribut som delas av våra egna psyken. Vi kan alltså utan att behöva tveka säga att någonting hos oss är gudomligt.
Våra problem när vi skall bedöma bönens roll vid läkning beror till stor del på vårt egendomliga sätt att tänka på begreppen avstånd och lokalitet inom medicinen. Botarna måste finnas på platsen, vara nära till hands, till exempel bredvid sängen eller operationsbordet. De kan inte befinna sig i andra änden av landet, som i den ovan nämnda studien. På grund av detta närhetskrav är botande på avstånd någonting absurt. Alltså är bön uppenbarligen verkningslös enbart på grund av avståndet, bortsett från att den är ickemateriell och psykisk. Inom medicinen har lokaliteten alltså blivit ett obevekligt kriterium: terapeutiska verkningar på långt avstånd hör hemma i science fiction, inte i verklighetens medicin.
Lokalitetens vålnad finns överallt och nästlar sig in i allt vi gör inom medicinen i dag. Eftersom vi insisterar på att alla terapier skall ha kroppslig grund är vi i full fart med de teknologiska kapplöpningarna, så som vi har varit i mer än hundra år. Och med tvivelaktiga resultat - ty det finns en ökad medvetenhet om att någonting har utelämnats, och detta får återklang i både patienternas och läkarnas erfarenhet.
Det som har utelämnats är insikten om vilka vi är. Våra terapier inom medicinen tvingar oss att spela rollen av en rent lokal varelse. Men detta är en falsk identitet. Den lockar oss till hyckleri, eftersom den förnekar att vi är icke-lokala varelser i rummet och tiden.
Hur skall vi be? Spindriftexperimenten
Om människans medvetande faktiskt sträcker sig bortom kroppen genom bönen, och om vi vill använda oss av bönen för att få saker att hända i världen, vilket är då det bästa sättet att be? Finns det över huvud taget ett sätt som är bättre än de andra? Kan man underställa de olika bönemetoderna ett objektivt test för att ta reda på detta,?
Många säger nej. De säger att det är principiellt fel att l`örsöka tvinga in Gud i laboratoriet. Många som säger sig vara helbrägdagörare vägrar blankt att låta sig testas objektivt, och säger att observatörers granskning under laboratorieförhållanden påverkar deras resultat. Av sådana anledningar har de olika metoderna att använda sig av bön vid botande i stor utsträckning förblivit oprövade. I stort sett går var och en sin egen väg, och använder sig av det sätt som ser ut att fungera bäst eller följer riktlinjer som har sanktionerats av specifika religiösa traditioner.
Inte ens i hjärtspecialisten Randolph Byrds studie på San Francisco General Hospital kontrollerades eller specificerades den exakta bönemetoden. De olika bönegrupperna blev helt enkelt tillsagda att be, men inte på vilket sätt. De bestod av protestanter och katoliker. och förmodligen var det inte alla som använde sig av samma metod. Bönernas frekvens och varaktighet, arten av de bilder man föreställde sig och bönernas specifika mål överlämnades åt varje enskild individ.
En unik organisation som heter Spindrift har i mer än tio år i all stillhet ägnat sig åt snillrika försök att objektivt pröva effektiviteten av olika bönemetoder. (Namnet är en variant av ett gammalt skotskt ord, som beskriver hur havsskum drivs av vind och vågor. Det antyder ett gränssnitt mel an luft och hav, mellan det eteriska och det påtagliga, mellan psyke och kropp.) Spindrifts forskare använder sig av mycket enkla test och minimal utrustning, men deras experiment är djärvt utformade och deras resultat kan granskas kritiskt av vem som helst. På det hela taget är deras experiment till oerhört stor hjälp när det gäller att fylla de väldiga hålen i vår kunskap om hur bön fungerar.
Ett centralt antagande av Spindrifts forskare är att alla människor har gudomliga attribut, en kvalitativ enhet med Gud. Det mänskliga medvetandet har en icke-lokal egenskap. Medvetandet precis som det gudomliga, är oändligt i tiden och rummet och är ytterst sett ett.
De första frågorna som Spindrifts forskare ställde är av grundläggande natur: är helbrägdagörelsen verklig, verkar bönen, finns det en effekt som kan mätas och kan denna effekt reproduceras? Ett av de enklaste sätten att besvara dessa frågor är att testa växelverkan mellan en helare eller bedjare å ena sidan och å den andra ett enkelt biologiskt system, som groende säd. Om någon ber för en hög spirande sädeskorn men inte för en annan hög, gror då de båda högarna olika snabbt?
I ett test delades rågkorn upp i två grupper med lika många korn i varje. Säden lades i en grund behållare fylld med vermiculit - ett lätt ämne som liknar jord, och som används allmänt av trädgårdsmästare. Längs behållarens mittlinje spändes en tråd som delade säden i de båda sidorna A och B. Förbön ägnades säden på ena sidan tråden, men inte den på den andra. När säden hade grott räknades groddarna. Resultatet tydde konsekvent på att det fanns betydligt fler råggroddar på den behandlade sidan (den som man hade bett för) än på kontrollsidan. Detta enkla test, som upprepades många gånger med många provpersoner, tydde på att tankens inverkan på levande organismer utanför människans kropp var betydande, kvantifierbar och reproducerbar, och att verkningarna av det mänskliga medvetandet inte är begränsade till hjärnan och kroppen.
Men i verkliga livet ber vi både för sjuka och för friska. Forskarna frågade sig därför hur det skulle gå om förbönen gällde sjuka rågkorn i stället för friska. Skulle bönen i så fall fortfarande fungera? För att pröva detta stressade forskarna på Spindrift rågkornen genom att tillsätta saltvatten i behållaren där de låg. I övrigt förlöpte experimentet på samma sätt som ovan. Saltvattnet sipprade upp genom vermiculiten och nådde till slut säden. Nu blev bönens resultat ännu mer anslående: skillnaden mellan den säd man bett för och kontrollgruppen ökade starkt, vilket tydde på att bönen hade större verkan när organismen befann sig under stress.
Och om nu denna stress ökades? Skulle bönen i så fall fortsätta att fungera? Forskarna på Spindrift körde samma experiment flera gånger, och varje gång ökade de mängden saltvatten på botten i behållaren. Varje gång detta skedde ökade bönens effektivitet. Ju saltare lösning sädeskornen låg i, desto fler av dem grodde när man bad för dem. Detta tydde på att bönen har störst verkan när de fysiska förhållandena är sämre i stället för bättre. (Detta rön har en stark parallell i den kliniska medicinen. Vi vet till exempel att när man i stället för smärtstillande medel använder placebo - sockerpiller som inte har någon känd biologisk verkan - så fungerar det bättre om smärtan är svår än om den är mild.)
Sedan ändrade forskarna på systemet. När man använde sig av sojabönor i stället för rågkorn, och när man stressade dem med hjälp av temperaturen och fuktigheten i stället för med hjälp av saltvatten, fick man samma resultat: bönen hade störst verkan när organismen utsattes för ökad stress.
Sedan ställde experimentatorerna sig en logisk följdfråga: Spelar det någon roll hur mycket man ber? Om man bara ber i tio minuter i stället för tjugo, blir då verkan den samma eller blir den annorlunda? Denna fråga prövade man enkelt med hjälp av fyra behållare. Den här gången använde man sig av sojabönor. En behållare markerades med kontroll och blev inte föremål för några böner. De övriga tre markerades med x, y och z. I varje omgång av experimentet bad man för x och y som en enhet, och man bad också för y och z som en enhet. Det betydde att behållare y blev föremål för dubbelt så många böner som behållare x eller z. När man sedan mätte groddarna, visade det sig att behållare y hade klarat sig dubbelt så bra som behållare x eller z. Detta visade att den mätbara effekten stod i proportion till bönemängden: dubbelt så mycket bön gav dubbelt så stor verkan.
Eftersom Spindriftexperimenten omfattar både en kontrollgrupp och en grupp som blir föremål för bön, så tycks en logisk följdfråga lyda: Hur kan bönen veta vilka frön som den skall hjälpa? För att få svar på denna fråga utförde man experiment där den bedjande inte fick veta någonting om de frön han skulle be för. Resultatet blev en drastisk minskning i bönens effektivitet. Av detta drog forskarna slutsatsen att ju klarare medveten den bedjande är om föremålet för sin bön, desto större blir dennas verkan.
Om våra böner skall ha någon verkan, sade de, måste vi veta vem eller vad det är som vi ber för.
Är vissa botare bättre än andra? Det visade sig vara ganska lätt för forskarna på Spindrift att testa botarnas relativa effektivitet. Både i experiment av samma typ som den som har beskrivits ovan, och i känslighetstest med jäst som mäter den mängd koldioxid som jästkulturen producerar, visade det sig att de erfarnare utövarna fick bättre resultat än de mindre erfarna.
En av Spindriftforskarnas mer anmärkningsvärda iakttagelser är att effekten inte blir mindre när antalet inblandade parter ökar. I tester med frön var resultaten till exempel inbördes jämförbara, oavsett om det totala antalet frön var stort eller litet. Efter många år av forskningar har forskarna på Spindrift därför formulerat lagen om den begreppsmässiga helheten: så Iänge utövaren kan visualisera en helhetsbild av det aktuella systemet är bönens verkan konstant för systemets alla ingående delar.
Riktad kontra icke-riktad bön
Ett av Spindrifts viktigaste bidrag till forskningen gäller skillnaden mellan riktad och icke-riktad bön. Riktad bön kan man tala om när den bedjande har en viss bild, ett visst mål eller resultat i tankarna. Han ger systemet anvisningar och försöker styra det i en viss riktning. När det gäller helbrägdagörelse kanske han ber att cancern skall botas eller smärtan försvinna. I de ovan nämnda experimenten med groende frön ber han att de skall gro snabbare.
Den icke-riktade bönen å andra sidan använder sig inte av någon av dessa strategier. Den innebär en öppen inställning, där man inte tänker sig något specifikt resultat. I den icke-riktade bönen försöker den bedjande inte tala om för världsalltet vad det skall göra.
Vilken teknik - riktad eller icke-riktad bön - är effektivast? Har bönen större verkan om man tänker sig ett visst mål, eller fungerar det bättre med ett enkelt Ske din vilja?
Spindrifttesten ger ett otvetydigt resultat. Även om det visade sig att båda metoderna fungerar, så visade det sig också att den icke-riktade tekniken kvantitativt sett har mycket större verkan. Ofta gav den resultat som var minst dubbelt så goda som för den riktade metoden.
Detta kanske förvånar dem som föredrar de metoder med styrda bilder och visualiseringar som är så populära i dag. Flera skolor hävdar till exempel att om cancer skall kunna botas, så måste man tänka sig en viss bild av på vilket sätt slutresultatet skall komma att uppnås. Vissa studier har tytt på att ju robustare och aggressivare bilden är, desto bättre blir resultatet. Men Spindrifts kvantitativa test säger något annat.
I ett visst experiment prövade man riktad och icke-riktad bön. Det organiska system man använde sig av var ett mögel som växte på ytan av en risagarplatta, av det slag som bakteriologer och mykologer rutinmässigt använder sig av. Möglet stressades genom att sköljas i alkohol, så mycket att det skulle komma att skadas och hämmas i växten, men inte så mycket att det skulle komma att dödas. Ett snöre spändes sedan upp över möglet, så att detta delades upp i hälfterna A (för kontroll) och B (som blev föremål för bön).
När riktad bön sedan användes för att uppmuntra tillväxten på sidan B hände ingenting: tillväxten förblev konstant. När däremot den riktade bönen ersattes av icke-riktad sådan, där den bedjande inte föreställde sig något specifikt resultat, började sidan B föröka sig och bildade ytterligare koncentriska tillväxtringar.
Som resultat av flera test på många olika biologiska system föreslår forskarna på Spindrift att den bedjande bör försöka vara helt fri från visualiseringar, associationer och specifika mål. Fysiska, känslomässiga och personliga egenskaper bör uteslutas ur tankarna och ersättas av ett rent och heligt kvalitativt medvetande av den eller det som man ber för. Det är denna metod som de kallar för genuin andlig helbrägdagörelse. Metoder som bygger på riktad bön kallar de i stället för psykisk helbrägdagörelse, troshelande eller placeboeffekt.
I en anmärkningsvärd experimentserie har forskarna på Spindrift påvisat bönens förmåga att påverka slumpartade skeenden i naturen. I ett groddningsexperiment lade de 500 stressade mungbönor, uppblötta i saltvatten, i var och en av tre pappersmuggar med utstansade hål i botten. De tre muggarna markerades med krona, klave respektive kontroll. Sedan lades ett mynt i en ask och skakades om ordentligt, och asken öppnades inte. Därefter bad man under en veckas tid för muggarna som hade markerats med krona respektive klave, men inte för kontrollmuggen. De bedjande inriktade hela tiden sina böner på att motsvara den sida av myntet som låg uppåtvänt, utan att de visste om denna sida var krona eller klave. När en vecka hade gått visade det sig att i den ena myntmarkerade muggen hade dubbelt så många mungbönor grott som i den andra, och när asken öppnades visade det sig att detta motsvarade den sida på myntet som låg uppåt.
Var detta då en ren tillfällighet? För att ta reda på den saken gjorde man en hel serie test av detta slag, och resultatet blev konsekvent det samma. När forskarna på Spindrift använde sig av sex eller sju muggar fann de att de kunde avgöra hur ett tärningskast hade utfallit, vilken valör ett draget spelkort hade eller vilket värdet var på en sedel i ett förseglat kuvert, med hjälp av resultatet av testet.
Ett av problemen med riktad bön är att den bejdande eller patienten ofta inte vet vilken bild som är bäst att visualisera. Skall han eller hon be för ett ökat eller minskat blodflöde till ett visst organ? För en ökad eller minskad mängd av en viss typ av blodkroppar? Dessa frågor kan vara förvirrande för dem som vill styra sin fysiologi och sin hälsa i en viss riktning.
Spindrifts experiment är trösterika på denna punkt. De tyder på att det inte är nödvändigt att veta i vilken riktning kroppen bör utvecklas. De säger att man bara behöver bedja att det normala skall hända, eller det som är bäst - alltså inställningen ske din vilja.
Detta är särskilt uppenbart i en serie groddningsexperiment, där den bedjande inte visste vad som var bäst för fröna i fråga. En grupp frön hade fått för mycket vätska, och var alltså tyngre än de borde vara för att gro ordentligt, medan en annan grupp hade fått för litet och alltså var lättare än de borde.
Fröna bedömdes tidigt i groddningsprocessen utifrån förändringarna i deras vikt (frön som gror som de skall ökar i vikt tidigt under denna process). Under idealiska förhållanden borde de frön som hade fått för mycket vatten ha eliminerat överskottet tidigt och blivit lättare, och de frön som hade fått för litet vatten borde ha absorberat vätska och blivit tyngre.
Men när den bedjande inte visste vilken grupp frön som var vilken, vilken förändring skulle han då be om? Han befann sig i samma situation som en patient, som inte vet vilken bild han skall använda sig av för att förändra sin fysiologi. I stället för att säga åt bönorna vad de skulle göra använde sig den bedjande därför av icke-riktad bön, och litade på att bönorna helt enkelt skulle utvecklas i riktning mot det normala, i enlighet med vad som var bäst för varje enskilt frö.
Den icke-riktade metoden fungerade. Resultatet visade att de bönor som hade fått för mycket vatten eliminerade vätska och minskade i vikt i en tidig fas av groddningsprocessen, medan de bönor som hade fått för litet vätska absorberade vatten och ökade i vikt. Dessa experiment tyder på att icke-riktad bön rör organismer i riktning mot de form- och funktionstillstånd som är bäst för dem, och att den bedjande inte behöver veta vad det är som är bäst.
Forskarna på Spindrift är medvetna om att deras rön är kätterska ur naturvetenskaplig synvinkel.
Vetenskapligt sett, säger de, är det chockerande att tänka sig en 'kraft' som någonting som är intelligent, kärleksfullt, vänligt, gott och medvetet om behov. Men i varje test rörde bönen som på något sätt var knuten till en kärleksfull intelligens fröna i riktning mot det som var normalt för dem. När bönen gällde frön under olika förhållanden - samma bön vid samma tidpunkt - gick ""[resultatet] alltid i riktning mot det som var bäst för den enskilda bönans enskilda behov...
Det är dock svårt att tillämpa ickeriktad bön i praktiken. När hälsan sviktar, när problem uppstår, brukar vi vanligen be för den utgång som vi själva skulle föredra. Vi tror att vi vet vad som är det normala i varje enskilt fall. Och vi förspiller inte någon tid när det gäller att tala om för världsalltet hur det skall bära sig åt. Tumören skall försvinna, smärtan skall ge vika. Vi själva skall bli rikare. Allt detta gör vi anspråk på att veta i förväg.
Men ett ögonblicks eftertanke borde säga oss att naturen inte skulle kunna tåla en sådan strategi hur länge som helst. Om människornas alla böner att återfå hälsan skulle uppfyllas, så skulle nästan ingen någonsin dö, och då skulle vår planet ha blivit överbefolkad för länge sedan och inte längre duga för mänskligt liv. Det ser ut att stå skrivet i naturen att vi inte bör be om gudomlig räddning varje gång vi råkar ut för en katastrof. Sunda förnuftet säger oss att det finns en tidpunkt då döden är naturlig, då döden är det normala.
Men när är det i så fall rätt att be om läkedom, och när är det orätt? Med tanke på våra begränsningar kan vi kanske aldrig veta säkert i en viss situation vad som är bäst att be om. Är det i så fall inte bättre att använda sig av en icke-riktad form av bön, att lita på att en högre allomfattande intelligens fattar beslutet och avgör vad som är det normala i just vår situation - i synnerhet med tanke på att icke-riktad bön i vilket fall som helst ser ut att ha större verkan?
Att bli medvetna om vår icke-lokala natur hjälper oss att förstå den icke-riktade bönens vishet - att det är vettigare att be ske 'din' vilja än ske 'min' vilja. Med andra ord: att be om det som är rätt.
Detaljer om de experiment som har beskrivits här och ytterligare information om Spindrift kan man få genom att skriva till organisationen, adress 2407 La Jolla Dr. NW, Salem, OR 97 304, USA.