Vår oceaniska längtan
Andlighet i betydelsen av något oceaniskt, en förening med alltet, är ett direkt hot mot det västerländska samhället och dess människoideal, det välavgränsade, skalomslutna jaget.
Sardinen vill att burken öppnas mot havet - så Iyder en diktrad av den välkände poeten Werner Aspenström. Jag bär alltid de orden med mig. Det är för att min stora längtan efter törening med alltet här får sin drastiska och tråffande formulering - jag vill att min egen fyrkantiga plåtburkstillvaro en dag skall finna en öppning så att jag kan simma ut i stora vatten, återförenas med mitt stim, fritt genomkorsa oceanen.
Sigmund Freud polemiserar skarpt mot en sådan längtan till det oceaniska i sin bok Vi vantrivs i kulturen. Han tolkar den som en regression, ett återfall till spädbarnsstadiet, en omogenhet.
Plötsligt ser jag klart för mig att just människans oceaniska längtan måste framstå som ett hot inte bara för Freud utan för hela det moderna västerländska samhället. Samtidigt är det ur reminiscenser av det oceaniska som samhället fortfarande lever. Samhället är i den absurda situationen att det förnekar sin egen egentliga kraftkälla.
Sigmund Freud, all levande andlighets store fiende, ställer upp jaget mot Gud. För att jaget skall kunna växa måste Gud krympas, skjutas i bakgrunden, helst elimineras, menar Freud. Människan vinner sitt jag ge nom uppror mot Gud; det yttersta målet är ett jag så stort att det intar Guds plats. Först då är människan mogen och myndig.
Freud sände sin skrift Religionen som illusion till författaren Romain Rolland. Denne svarade med ett brev där han instämde i Freuds omdöme om religionen men beklagade att Freud inte tagit hänsyn till religiositetens egentliga källa. Denna källa var en särskild känsla som han iakttagit både hos sig själv och andra och som han därför menade är allmänt förekommande, ja en del av människans natur. Det är känslan av det eviga, det obegränsade, oändliga, oceaniska. Denna känsla är helt subjektiv. Till den kan inte knytas några specifika trossatser, men det är denna känsla som de olika kyrkorna och trossystemen kanaliserar och lever av.
Freud reagerade med indignation mot denne man som i sina brev kallar sig min vän. Själv ansåg han att människan har ingenting säkrare än sin självupplevelse, känslan av sitt jag. Detta jag är självständigt, enhetligt och väl avgränsat mot allting annat. Jaget förefaller åtminstone utåt äga klara och tydliga gränser.
Det är bara i ett tillstånd, visserligen ganska ovanligt, men som man dock inte kan kalla sjukligt, som förhållandet blir ett annat: Påförälskelsens höjdpunkt hotar gränsen mellan jåg och objekt att försvinna. Freud nästintill sjukförklarar kärleken mellan könen! Han ser i kärleken en fara: Mest oskyddade är vi när vi älskar. Freud använder ordet pansar" om det skydd, det skal, som jaget behöver gentemot sin omvärld.
Men det är inte bara kärleken mellan könen som Freud nedvärderar, utan även den religiösa kärleken, som också är gränsöverskridande. Han öser sitt förakt över Franciskus av Assisi, vilkens kärlek riktade sig mot både människor och djur - sådan altruism kallar Freud målhämmmad, den har ju inget medvetet utvalt objekt utan sprids ut till allt och alla. An värre finner Freud en sådan princip som älska din nästa såsom dig själv - den är helt naturvidrig! Allra värst finner han tanken att du skall älska dina fiender. Alska sina fiender är han för sin del bara beredd att göra om han först fått hänga dem i närmsta träd! Det naturliga tillståndet är enligt Freud att blott älska sig själv - narcissism. Med en sådan syn blir andra, svagare människor endast redskap för jagets självtillfredsställelse - de starkare blir motståndare, som måste bekämpas.
Staden en symbol för det västerländska jaget
När Freud skall välja en träffande symbol för det kultiverade, civiliserade jaget, väljer han staden - och inte vilken stad som helst, utan den eviga staden, Rom. Mycket engagerat beskriver han i sin bok Vi vantrivs i kulturen hur staden Rom växte fram i olika stadier efter varandra. Och han understryker att varje nytt stadium omgavs av en mur. Stadens mur svarar alltså mot det skal, det pansar, som enligt Freud omger jaget. Och vad skyddar stadens mur människorna från, om inte den omgivande, okontrollerbara, vilda och därmed farliga naturen - även i vilda människors gestalt!
Inför det som är starkare måste människan skydda sig eller böja sig. Däremot kan hon fritt ge utlopp för sina drifter och sin aggressivitet gentemot det svagare - och dit hör naturen, kvinnan och barnet. På toppen av sin pyramid sätter Freud det manliga jaget som ideal. Allt annat värdesätts utifrån detta ideal - och befinns vara underlägset, undermåligt. Därmed har han också gjort den manliga hegemonin och den godtyckliga maktutövningen gentemot naturen och kvinnan och barnet motiverad och legal.
Relationer och altruism nedvärderas
Jagets framväxt förbinder Freud med stadens. Inom stadens murar härskar människan, har människan full kontroll. Den extrema jagutvecklingen glorifieras på bekostnad av relationer mellan jag. Altruism förringas till förmån för självförverkligande och självtillfredsställelse. Den religiösa upplevelsen av det oceaniska ersätts av överjagets noggranna kontroll och självkontroll. Människans exploatering av naturen legaliseras.
Freud fastslår alla grundläggande kännemärken för det moderna västerländska samhället och dess murar. Naturen och religionen är den västerländska civilisationens fiender. På den punkten går det inte att kompromissa, för då bryter det västerländska systemet samman och det skalomslutna jaget sprängs.
Om vi förknippar andlighet och religion med vår längtan efter det oceaniska, förstår vi varför sådan andlighet Iyser med sin frånvaro i vårt samhälle. Den får på inga villkor komma till uttryck. Andlighet i betydelsen av något oceaniskt, en förening med alltet, är ett direkt hot mot det moderna västerländska samhället och dess människoideal, det välavgränsade, skalomslutna jaget. Därför har detta samhälle skapat sig bestämda institutioner - kyrkor och samfund - som kanal iserar in den religiösa känslan på för samhället ofarliga banor för att sedan successivt avtrubba och slutligen döda denna känsla.
Ingen gemenskap i samhället
Vårt samhälle bygger inte på helhet och gemenskap utan på splittring och styrning av de enskilda delarna. Människorna saknar helhetsupplevelse; de ser sig inte som delar av ett helt, utan som separata partiklar i ett stort, främmande och livlöst block.
Det är uppenbart att det västerländska samhället är alienerande och förgörande för människorna. Men en människa som saknar det inre öra och den inre röst varmed hon står i förbindelse med alltet, ser inget alternativ och kan därför inte göra sin röst hörd och kräva något annat.
Vårt moderna västerländska samhälle rymmer inte en andlighet av oceanisk karaktär, där människan uppgår i något som är större än hon själv. Det rymmer bara en andlighet som speglar samhället, en andlighet som hämmar och kapslar in den oceaniska erfarenheten och avleder vår oceaniska längtan så att i stället en extrem jagutveckling kan äga rum. Kristendomens jag inte bara överlever döden utan växer på andra sidan vidare till enorma proportioner. Det är ingen tillf.illighet att kristendomens stora slutvision - den som vi återfinncr i Uppenbarelseboken - tänker sig livet efter detta som ett evigt pågående gästabud i Det Himmelska Jerusalem. Det eviga livet och dess glädjeämnen fÖrbehålls människan ensam. Vid Guds sida kan människan i all evighet hejdlöst tillfredsställa sina begär. Och platsen för festen är givetvis en stad, Det Himmelska Jerusalem, som är omgivet av en mur, en mur av kristall. Resten av skapelsen - djur och natur - står utanför, ja nämns överhuvud taget inte.
Vår oceaniska längtan som revolutionär impuls
Finge vår oceaniska längtan efter återförening, med naturen, med det andra könet, med det som är större än vi själva, en möjlighet att utvecklas i kyrkan. skulle detta få rena sprängverkan för hela samhället. Att kyrkan skulle medverka till detta är naturligtvis rena önskedrömmen.
På sextio- och sjuttiotalet fanns en gryende medvetenhet om religionens och den oceaniska längtans revolutionära potential. Man anade detta genom erfarenheter i meditation och mystik. Svenska kyrkan och frikyrkorna upplevde detta som ett hot och lade - helt förutsägbart - ner stor möda på att först mota meditationsrörelsen i grind och sedan kanalisera in den i ofarliga, reglerade banor. Idag upplever vi både i samhälle och samfund en återgång till traditionella värden och uppfattningar.
Om vår oceaniska längtan hade tilllåtits blomma ut, hade nog inte det skett, som sker idag: vi bantar sjukvården och det sociala skyddsnätet, ''reformerar`' pensionssystemet, ökar löneklyftorna och klasskillnaderna, återinför betygen i skolan, stänger våra gränser för flyktingar. moderniserar försvaret - och går med i EU. EU innebär inte alls att gränser försvinner, EU innebär bara att gränser flyttas ut. vilket stärker det jag som finns innanfÖr gränserna, så att det kan växa ännu mer.
Inom allt flerområden förstärks skalen, murarna, både individuellt och kollektivt. I det samhälle som nu tar form, skall var och en ta vara på sig själv, vara sin egen Iyckas smed. Vi kan följaktligen vänta oss ett samhälle där de svagare jagen lider och går under, där konflikterna ökar mellan olika intressegrupper, iiksom konfrontationerna mellan länder, tolk och världsdelar. I värstafall slutardetsom för staden Jeriko - i blodbad. Hur kommer kyrkan att ställa sig då'? Åtminstone jag anar oråd när jag i tvrutan ser en serbisk soldat göra korstecknet när han skickar iväg sin projektil mot muslimer, när den ryska kyrkans dignitärer uttalar sitt judehat, när de amerikanska soldaterna textar To Hussein with love på de missiler som riktas mot Bagdad. När svenska biskopar helt förutsägbart uttalar sitt stöd för EU, då anar jag att tredje världen kommer att förbli ett missionsfält.
Nirvanas våg
Men så länge liv finns, finns längtan Det är det goda livet vi alla innerst längtar efter, men inte efter att i ensamt majestät kunna ropa JAG. Nej, sardinen kommer alltid att vilja att burken öppnas mot havet. Kyrkan är med nödvändighet dömd, den har ingenting att erbjuda den längtande människan. Den har fel slutvision om det mänskliga jaget.
Det finns dock alternativ. Vi finner en annan, mycket märklig och för de tlesta västerlänningar helt obegriplig och säkert föga lockande slutvision i Harry Martinsons Aniara, en vision om ett för den inkapslade människan befriande slut:
Jag efter jag brast sönder och försvann men innan jaget slutade att finnas steg själens vilja mera tydligt fram och lyckades till slut att skilja tiden från rummets grepp och söva Doris stam.
Jagets rnurar faller, tidens murar likaså, rummets fängelse sprängs. Nu kan det som är större än det av tid och rum bundna jaget, nämligen själen (det bibliska ordet för liv) äntligen stiga fram. Antligen kan människorna finna vila,
förlossadde från bittra stjärnors sting. Genom alla drar Nirvanas våg.
Det är nog ingen tillfällighet att Harry Martinson måste gå österut för att finna ett begrepp - hinduismens och buddhismens nirvana - för det som vi befrias till och uppgår i när våra skalomslutna jag sprängs. I västerländsk tradition finns ingen motsvarande term. Nirvana framstår för västerlänningar som närmast skrämmande, som ett tillstånd av utslocknande och tomhet. Så har det framställts av kristna teologer. Men när nirvana ställs samman med våg till nirvanas våg, visst går då tankarna ti 11 hav och ocean - och det är något annat än tomhet. Vad det är, skall vi nog akta oss för att försöka formulera. Tillvarons mellanrum, liksom tankens och språkets mellanrum, är alltför viktiga för det.