Psykiskt detektivarbete - Kan paranormal information leda polisutredningar framåt?
Jag känner själv inte till ett enda fall där ett mediums uppgifter har lett till att man tagit fast en brottsling eller hittat ett lik. Däremot finns det åtskilliga välbelagda beskrivningar (4) av hur ett medium gett vissa uppgifter som senare, då polisen på egen hand funnit brottslingen, visat sig vara korrekta. Jag känner alltså inte till ett enda fall där polisen med säkerhet haft nytta av några paranormala intormationer i sitt arbete, men jag skall så småningom berätta om ett par fall som jag arbetat med och som förefaller visa att psykiskt detektivarbete verkligen kan ge resultat.
Låt oss emellertid först se litet på traditionen på området. I den bok som jag skrivit tillsammans med Martin Johnson, Parapsykologi och Övertro (5), berättar jag en av de klassiska historierna om psykiskt detektivarbete:
År 1692 anställde polisprefekten i Lyon, Monsieur Vanville, ett experiment med slagrutemannen Jacques Aymar :
Vid tiotiden på kvällen den femte juli 1692 blev en vinhandlare och hans hustru rånmördade i sin vinkällure. Brevid kropparna låg en blodig häcksax som uppenbart varit mordvapnet, Det fanns inga som helst spår efter mördarna oeh polisen föirklarade snart att de inte visste hur de skulle komma vidare i sina efterspaningar.
En granne föreslog då att man skulle kalla in Aymar som tidigare med sin slagruta hade kunnat avslöja flera tjuvar. Mun sände efter Aymar som begärde att få se på mordvapnet för att komma i rapport med mördarna. När han kom till de platser i källaren där kropparna hade legat började slagrutan göra häftiga utslag och Aymars puls började rusa som om han hade feber. Aymar följde sedan slagrutas utslag ut på gatan och genom ärkebiskopens gård fram till stadens port mot Rhone. Som stadsporten nu varstängd, uppsköts den vidare jakten till dagen därpå.
Nästa dag ledde han in poliserna i en trädgårdsmästares hus. Mot dennes protester försäkrade Aymar att flyktingarna hade suttit vid hans bord. Aymar kunde till och med peka ut en vinbutelk som mördarna druckit ut. Enligt slagrutan hade de två barnen, som var nio och tio år gamla, varit med. Då de utfrågades visade det sig att de morddagen trots föräldrarnas förbud hade lämnat dörren öppen. Två män hade verkligen kommit in och satt sig och druckit ur vinflaskan.
Nästa dag fortsatte efterforskningarna. Aymar ledde poliserna nerför floden och kunde efter flera dagar peka ut en av brotslingarna inne i ett fängelse. Han hade av andra skäl blivit anhållen helt nyligen. Aymar kunde också spåra de två andra förövarna till gränsen - de hade nämligen fått höra historien om Aymars bedrifter och hals över huvud flytt ur landet. Fången, som varit de två mördarnas tjänare, kunde till punkt och pricka bekräfta Aymars beskrivning av vad de gjort och deras flyktväg.
Beträffande Aymar finns det goda källor - inte bara i form av förhörsprotokoll utan också i åtskilliga samtida brev. I själva verket blev Aymar så berömd för sina bedrifter att han blev eftersänd från Paris.
Där blev han utsatt föjr åtskilliga prov - och misslyckades varenda gång. Bland unnat s/og man in ett fönster i ett hus i Paris oeh talade om för Aymar att det varit ett inbrott där. Aynars slagruta ledde honom till fönstret och där talade han om att tjuven flytt den vägen. Han blev utskrattud ettersom det aldrig varit något inbrott och ullmänna meningen var att Aymar varit en bedragare,
Men det förklarar inte hur Aymar i så fall helt riktigt kunde avslöja vinhandlarens mördare. Av allt att dömma kan han inte ha varit en vanlig enkel bedragare. Var han bedragare - så var han skicklig nog att lura en ganska misstänksam polisprefekt.
Men historien om Aymar bevisar inte heller att det Aymar gjordede vid sitt slagruteförsök nödvändigtvis var ett paranormalt fenomen.
Om det i den stora gruppen människor som bev ittnade v ad Aymar gjorde fanns någan som hade kunskaper om brottet, kunde nämligen Aymar ha letts av dennes reaktioner. Detta är åtminstone vad som bör ha skett vid proven då Aymar skulle leta rätt på det nergrävda mordvapnet. Åtskilliga moderna scentrollkarlar kan utföra det här tricket (6). De leds då troligen av knappt medvetna reaktioner hos publiken, Vi vet inte tillräckligt mycket om Aymar för att kunna utesluta den här alldeles naturliga - fast egendomliga - förklar ingen på hans paranormala gåvor.
Men berättelsen om Aymar utgör nästan paradigmet tör psykiskt detektivarbete så som det bedrivits ända trån hans tid. Å ena sidan har den psykiske detektiven Iyckats lista ut en hel mängd nya fakta på oklara vägar - å andra sidan misslyckas han snöpligen när man törsöker testa hans förmåga. Och framtör allt misslyckas han med själva poängen - nämligen att sätta fast mördarna.
Nu finns det emellertid åtskilliga berättelser från modern tid om detektiver av det här slaget som har Iyckats med både det ena och det andra. Den som
kanske är mest känd i Sverige är holländaren Gerard Croiset. Enligt vad som berättas (7) skall han ha löst kriminalgåtor huvudsakligen genom sin säregna förmåga att hitta liken.
Dessvärre finns det anledning att ifrågasätta dessa berättelser. Colin Wilson (8) berättar exempelvis hur Croiset i samband med en TV-inspelning på 70-talet mycket ingående beskrev var en mördad kvinnas kropp kunde återfinnas, hur mördaren såg ut och alla övriga detaljer. Historien var sannolik och den utpekade mördaren blev några år senare verkligen dömd för att ha våldtagit och mördat llera andra kvinnor. Men Pat Mac Adams kropp, som det här gällde, blev aldrig funnen, trots att Croiset alltsedan dess envist hävdat att kroppen blev funnen och att fallet löstes tack vare hans egna insatser.
Nu har den stackars, numera avlidne, Croiset i hög grad omvärderats och läser man alla böckerna om honom förefaller det inte finnas en enda uppgift om honom som varit riktig, utan alla hans insatser förefaller lösas upp i den stundtals ganska hätska kritiken. Hätskheten kan bättre förklaras med hänvisning till Croisets nestor, den holIändske parapsykologen Tenhaeff som ledde alla undersökningar kring Croiset och vars metoder man nu angriper genom att nedvärdera Croiset.
Det förefaller dock tör mig troligt att Croiset verkligen lyckats åtminstone några gånger när det gällt hans verkliga specialitet, att hitta försvunna holIändska barn. Croisets metod var då vanligen att tala om att barnet drunknat och att kroppen kunde återfinnas i närmaste vattendrag, vid den och den kröken.
Det finns anledning att tro att några av dessa berättelser är riktiga. Det innebär emellertid inte att Croisets insatser behöver ha varit paranormala. Han kallades nämligen normalt inte in förrän det gått flera dagar och man redan gått skallgång efter barnen. I det holländska landskapet är det då egentligen bara vattendrag och kanaler som en längre tid kan dölja ett lik. Och Croiset, som själv varit nära att drunka som barn, föreslog nästan alltid att barnet kunde återfinnas i närmaste vattensamling. När detta då visar sig vara riktigt kanske det inte krävs några paranormala informationskanaler.
Så jag får upprepa det som vid det här laget börjar förefalla som en lag: Jag känner inte till ett enda kriminalfall som lösts tack vare insatserna från en psykisk detektiv.
Det här innebär inte att jag på något sätt är omedveten om alla de medier som i sina biografier beskrivit hur de löst det ena kriminalfallet efter det andra. Jag kan bara säga att i de få fall där jag själv kunnat kontrollera saken har mediernas egna beskrivningar inte kunnat bekräftas. Men jag är naturligtvis fascinerad av de histoirer som exempelvis Dixie Yeterian (9) berättar om hur hon löst olika mordfall i samarbete med polisen. Men där har jag inget mer än hennes uttalanden.
Jag har också med verkligt intresse följt engelsmannen Bob Cracknells (10) karriär. Han kan sägas vara den psykiske detektiven framför alla andra - han har öppnat en egen detektivbyrå där han har ett tiotal vanliga detektiver anställda som arbetar delvis efter hans intuitioner. Och när det gäller opublicerbara fall - som exempelvis hans specialitet försäkringsbedrägerier - Iär det gå bra - i alla fall är detektivfirmans bokslut ofta imponerande.
Men när det gäller de kända fallen är historien den vanliga - trots att Bob Cracknell ofta kan ge korrekta faktabeskrivningar till polisen, har de aldrig lett till lösningen av något kriminalfall. Cracknells (11) insatser när det gällde The Yorkshire Ripper är ju välbekanta. Rippern var en mördare som våldtog och dödade 13 kvinnor i Norra England mellan åren 1975 och 1980. Fullt oflentligt samarbetade Bob Cracknell här med polisen i ett försök att spåra mördaren, men trots att han exakt kunde beskriva mördarens hus och tala om i vilken stad han bodde och när han skulle bli arresterad, så var det helt andra omständigheter som ledde till att mördaren, Peter Sutcliffe, slutligen blev arresterad. Då visade det sig visserligen att Bob Cracknells uppgifter varit helt korrekta, men de hade inte på något sätt bidragit till lösningen av kriminalfallet.
Det kan då verka märkligt att jag menar att just det psykiska detektivarbetet kan komma att bli det område där vi först kan få någon verklig glädje av de paranormala fenomenen, att det är där vi kanske först kommer att kunna tala om en tillämpad parapsykologi.
Jag tror nämligen att det går att klargöra varför det psykiska detektivarbetet tidigare har misslyckats, men innan jag går in på de skälen skall jag försöka beskriva två fall jag själv varit involverad i på senare tid. Några aspekter måste emellertid påpekas allra först. Jag har alltid trott att man kan använda paranormala informationer i polisarbetet, men jag har också varit medveten om varför försök till detta så ofta misslyckas
Alla psykiska paranormala impressioner kan - och bör - ses som f;antasier Det betyder att individen påverkar innehållet mycket mer än vad de för honom okända sakförhållandena gör. Därför är det oerhört viktigt att ha llera medier inkopplade. Vid bedömningen av det som kommer fram måste man också ta hänsyn till individernas psykologi. Naturligtvis är det också viktigt att inte vid den bedömningen förfalla till några konstlat statistiska resonemang av typen tre medier av fem säger att det är sa här alltså måste det vara riktigt.
Jag har inte heller i de har sammanhangen arbetat med några yrkesmedier, som oftast har en ställning att försvara. Istället är det vanliga människor som har samarbetat. Hittills har alla som varit inkopplade gått någon av de speciella kurser jag beskrivit på annat hall (12) men det betraktar jag inte som någon förutsättning. Men medierna har hatt förbindelse med mig och jag har kanaliserat deras informationer vidare. Det innebär alltså att informationerna redan har tolkats och tillrättalagts innan de överförs till polisen eller vem det nu kan vara som skall agera efter dem
Fallet Mona
När jag nu går att redogÖra för det fall som mer än andra övertygat mig om att psykiskt detektivarbete kan bli till verklig tillämpad parapsykologi, får jag förutskicka att jag här andrat pa flera fakta av diskretionsskäl Dessa förändringar är dock i sammanhanget utan betydelse. Under försöket skrevs hela tiden protokoll (13) och det är endast dessa protokoll jag använder - trots att argumentationen skulle blivit starkare om jag också redovisat alla de uppgifter som av olika anledningar inte kommit in i protokollen.
Den 3 september 1987 försvann 35-åriga Mona Andersson från sitt hem utanför en liten stad vid Vänern. Mona bodde tilslammans med en bror och syster i ett litet hus utanför staden. Han hade tagit sin cykel vid sextiden på kvällen för att hälsa på en granne och hämta ett kakrecept. Mona infann sig hos grannen som bodde ett par hundra meter från hemmet och gav sig av hem igen. När hon inte kommit hem efter två timmar gav sig brodern ut för att ta reda på var hon blivit av. Han hittade cykeln liggande i ett dike trehundra meter från hemmet.
Brodern blev orolig och organiserade snabbt en skallgång i det lilla skogsområdet vid hemmet. Men fann dock inga spår efter Mona.
Dagen därpå polisanmäldes försvinnandet. Polis, militär och grannar organiserade en skallgång som snart kom att omfatta flera kvadratmil, men man såg inga som helst spår efter Mona. Hennes pojkvänner och grannar förhördes, men inga misstänkta uppgifter framkom. Terrängen i området var sådan att polisen ansåg sig kunna konstatera att Mona inte kunde vara kvar i området och man blev mer och mer övertygad om att Mona måste ha träffat någon och lämnat bygden tillsammans med denne. Eftersom man ansåg sig ha kontrollerat hennes vänner, måste det röra sig om någon okänd. Fallet blev mycket omskrivet i massmedia och många medier hörde av sig - bland annat med berättelser om att Mona levde i högönsklig välmåga i Australien.
Polisens uppfattning torde vid de här laget ha varit att Mona bortförts och troligen dödats av en eller flera okända personer.
På morgonen den 7 september blev jag uppringd av en medlem i Sällskapet för Parapsykologisk Forskning som undrade om jag genom mina kontakter kunde hitta något medium som kunde hjälpa till i efterforskningarna. Vid det laget tänkte jag kanske inte så mycket på försöket som något parapsykologiskt experiment, men jag hade funderat över det teoretiska problemet och organiserade därför det hela efter de teoretiska överväganden jag gjort.
Jag tog således kontakt med fem personer som deltagit i de kurser jag organiserat tillsammans med Göran och Dzintra Klingborg. Ingen av dessa arbetar som yrkesmedium och det var bara en av dem som tidigare sökt finna försvunna personer.
Av olika skäl kunde arbetet påbörjas först på kvällen samma dag. Inom några timmar hade då de fem medierna var för sig kommit fram till en historia som med små variationer lydde:
Mona är mördad. Kroppen ligger bara några kilometer från hennes hem, i en liten sänka. Inte långt därifrån står ett litet cementhus som inte är något riktigt bostadshus. Hon har blivit mördad av en pojkvän som bor i närheten. Han har först strypt henne och sedan vanställt kroppen. Omedelbart efter dådet har han gripits av panik, gömt undan kroppen och deltagit i skallgången efter Mona. Därefter har han återkommit och i bil fört kroppen till gömstället. Dådet var inte planerat, utan berodde på att Mona avvisat honom när de möttes ute i skogen. Mötet var uppgjort på förhand. Det handlade inte om något vanligt sexmord.
Mediernas olika beskrivningar var mycket exakta. Man beskrev till och med hur cykelns framgaffel varit bockad på vänster sida, vilket visade sig vara korrekt, pojkvännens utseende, arbete och allmänna personlighet. I själva verket skulle just detta visa sig vara en nackdel, för Mona hade två pojkvänner. När familjen fick höra beskrivningen tänkte de genast på pojkvännen Anders som verkade stämma in exakt på beskrivningen.
Nu hade emellertid medierna också beskrivit Anders mor och familjen hade den felaktiga uppfattningen att Anders var föräldralös. Jag försökte få fram att uppgifter av det här slaget sällan alla är riktiga, men det hjälpte inte riktigt, utan familjen menade att det istället måste handla om den andre pojkvännen, Hans.
Beskrivningen av platsen visade sig vara så pass exakt att den inspirerade familjen att söka på ett nytt ställe som inte täcktes av skallgångskedjan. De fann dock inte kroppen som låg cirka 100 meter från den plats där de fick avbryta sökandet för att det blivit för mörkt.
Vid den här tidpunkten var det teoretiskt intressant att mediernas sammanlagda berättelse gick stick i stäv mot den då rådande teorin. De hade kommit fram till att Mona var död, hennes exakta dödssätt och pekat ut en av två lätt identifierbara personer som hennes mördare. De hade också beskrivit ett något ovanligt brott, där mördaren först i panik lämnat kroppen och sedan återkommit, ytterligare misshandlat kroppen, och därefter gömt den på ett nytt ställe.
Nu stod det ju klart att eftersom jag bara hade förbindelse med familjen i just det här fallet, så fanns det ingen möjlighet att få polisen att ytterligare förhöra de två pojkvännerna. Och fast medierna levererat åtskilliga korrekta uppgifter var nu det intressantaste att hitta kroppen.
Efter någon dag drömmer ett av medierna att han är ute och går med Mona som sedan försvinner i ett vattendrag och kommer upp därifrån livlös och stel. Samma medium hade tidigare sett kroppen vid ett stenrös, nu förstod han att detta i själva verket var stenar som var upptravade vid en gammal bro. Jag fann det intressant eftersom bara ett av medierna tidigare antytt att kroppen kunde ligga i vatten, trots att Mona försvunnit nära Vänern.
Dagen därpå anhåller polisen Anders som erkänner brottet. Det visar sig nu att Anders inte är föräldralös utan har en mor som stämmer med mediernas beskrivningar.
Enligt tidningarna skall nu Anders visa var kroppen har gömts, men ett av medierna insisterar på att en yngre släkting till Mona, ett barn, kommer att finna kroppen.
Ett dygn senare hittas kroppen där den ligger i en liten bäck i en dalsänka av ett barn som dock inte är släkt med Mona. Mona har dödats på just det sätt som medierna sagt.
Hur mycket av mediernas uppgifter var då korrekta? Om man bara går efter de undertecknade protokollen som skrevs och undertecknades fortlöpande, så gav de fem olika medierna 93 faktauppgifter varav 68 var korrekta, 15 var felaktiga och 10 hade oklart sanningsvärde.
Det vore direkt fel att försöka göra några statistiska resonemang kring detta eftersom det viktiga i en utredning är att man kan gå och se efter. Om en viss person tydligt har utpekats är det uppenart ointressant om medierna har angett hans klädsel felaktigt och så vidare. Ändå är det väsentligt att säga något om de olika typerna av felaktigheter. En direkt felaktighet är exempelvis att ett medium säger att Monas pojkvän är blond, när han hade mörkt hår. Men mediets uttalande visar fortfarande på Monas pojkvän och de övriga uppgifterna visar att det är Anders det handlar om.
En annan felaktighet är att ett medium säger att Anders har ett mycket egendomligt armband, ett sådant som man sätter på nyfödda på BB. Det finns ingen anledning att anta att Anders hade detta, så uttalandet bokförs givetvis som en felaktighet. Men Anders var gift och hade en son på tre veckor, så det är inte svårt att förstå hur uttalandet kommit till. En annan felaktighet är ett mediums påstående att Mona hade avvisat pojkvännenenligt mördarens bekännelse skulle det varit tvärtom. Det får alltså bokföras som ett fel, trots att man inte kan vara övertygad om sanningshalten i mördarens bekännelse och trots att mediet korrekt identifierat ämnet för grälet.
Uttalanden med oklart sanningsvärde är exempelvis ett mediums påstående att det första man kommer att se när kroppen hittas är Monas röda jacka. Jag har inga uppgifter om det, så uppgiften får förkastas - trots att man vet att kroppen faktiskt var iförd en röd jacka.
Fallet Mona är intressant - dels för att medierna identifierat mördaren och kunnat leda sökandet efter kroppen åt rätt håll - och dels för att deras insatser i praktiken inte på något sätt bidragit till att lösa fallet - vilket är den eviga förbannelse som tycks vila över allt psykiskt detektivarbete. Nu tror jag emellertid bestämt att man i framtiden kommer att kunna lösa den förbannelsen. Jag menar nämligen att polisens klentrogenhet inför paranormala inslag beror på att man inte tidigare använt denna speciella arbetsmetod som jag här beskriver och att man med hjälp av den kan komma längre i framtiden.
Men jag tror det är väsentligt att här också litet närmare redogöra för ett annat fall där jag varit inkopplad och där resultatet blev fullkomligt och till alla delar misslyckat. Också här ändrar jag betydelselösa detaljer.
Fallet Eva
Den 5 januari 1988 klockan 10 på kvällen försv inner 15-åriga Eva från en fest i en liten stad i Mellansverige När hon inte kommit hem framåt morgonsidan blir föräldrarna oroliga oc:h en skallgång organiseras. Man hittar emellertid inte Eva. Polisen tror att hon i berusat tillstånd ramlat i den närbelägna sjön oc h drunknat, men draggningar ger inga resultat. Efter en vecka kontaktas jag på omvägar av familjen. Jag organiserar då någonting liknande som ifallet Mona oc h de inblanclade medierna enas snabbt om en historia. Eva har blivit bortförd av två män i bil, både bilen och männen beskrivs ingående. Man vet inte exakt var kroppen befinner sig, men platsen beskrivs ingående.
Tre veckor senare flyter kroppen upp i sjön. Undersökningar ger vid handen att något brott inteförelegat och att Eva i berusat tillstånd ramlat i sjön och drunknat.
Här är således i stort sett alla mediernas uppgifter felaktiga, och fallet Eva illustrerar på ett drastiskt sätt begränsningarna med psykiskt detektivarbete. Av allt att döma är det så att det psykiska detektivarbetet fungerar bäst då starka känslor är inblandade och då det alltså Iöreligger ett brott. Medierna kommer således att konstruera en sådan situation också om den inte föreligger i verkligheten. Deras egenartade tendens att berätta samma historia är ju visserligen paranormal också den, men det är ju en klen tröst i sammanhanget.
Psykiskt detektivarbete fungerar alltså exakt som vittnesl~örhör under hypnos - om vittnet har ytterligare faktauppgifter begravda någonstans i minnet kommer de ofta fram under hypnosen - men finns det inga minnen så konstrueras sådana omedelbart.
I en verklig situation är detta emellertid inget problem, eftersom mediernas uppgifter endast används för att ge nya uppslag som kontrolleras på vanlig väg. I den typen av samarbete mellan medier och polis tror jag alltså att paranormal information verkligen kan hjälpa polisutredningar framåt.
Däremot menar jag inte alls att polisen normalt skulle ha någon glädje av att ta de mediala tips de alltid får på större allvar, eller av att infinna sig med sina bekymmer hos närmsta medium, tör de uppgifter som då kommer fram styrs av helt andra regler. I själva verket är inte det svåra att få fram korrekta paranormala informationer utan att förstå hur de skall tolkas.
Enligt min erfarenhet kan man i dessa sammanhang använda snart sagt vem som helst som medium, det svåra är som sagt tolkningen.
Tolkning av "mediala" upplysningar
Några av de viktigaste reglerna går att formulera.
När man tår upplysningar av medier och siare, måste de tas med en mycket stor nypa sah eftersom den ojämförligt största delen tillkommer efter vanliga psykologiska regler. Synpunkterna här nedan refererar till så kallat psykiskt detektivarbete så som det bedrives exempelvis i ett mordfall.
Allra viktigast i de här sammanhangen är följande punkter:
1. När det gäller medier och siare som själva tar kontakt med den drabbade familjen, behöver man inte alls utgå från att de gör det bara tör att skaffa sig publicitet eller göra sig märkliga. Däremot kommer dessa medier att i mycket hög grad vara styrda av en önskan att trösta eller av sin egen rädsla. Det är vanligt att de talar om att den försvunne, som i själva verket mördats, lever i högönsklig välmåga långt borta - alternativt att den försvunne har mördats av sin egen familj och grävts ner i pannrummet. Man måste i alla kontakter med tamiljen vara oerhört törsiktig med dessa uttalanden som mycket lätt kan törstöra alla möjligheter till samarbete.
2. Spaningsledningen måste akta sig för att tolka de uppgifter som medierna ger. Därtör är det viktigt exakt hur dessa uppgifter formulerats, för en vanlig ertarenhet är att det i efterhand visar sig att mediets uppgifter varit bokstavligen korrekta, men de har tolkats på ett visst sätt som under lång tid har styrt spaningen åt fel håll.
3. Det är å ena sidan viktigt att låta medierna uttrycka sig exakt så som de vill - tör de exakta formuleringarna är ofta de som är avgörande - men det är lika viktigt att inte familjen får höra eller se dessa formuleringar eftersom de ofta verkar upprivande och kan ställa till med svårigheter tör den fortsatta utredningen. Det behövs förbindelsemän i spaningsledningen eller i utkanten av släkten. Det är också vanligt med spekulationer kring familjemedlemmarnas och offrets karaktärer och relationer, spekulationer som det är viktigt att få kontrollerade för att mediernas arbete skall kunna ge resultat. Därtör måste man också förvissa sig om att uttalandena inte blir offentlig handling. Lika viktigt är det att inte under pågående utredning tala om vilka medier som är inblandade - tör då kan de börja motiveras av ett prestationskrav som nästan alltid ger negativa resultat i dessa situationer - liksom i andra paranormala sammanhang.
4. När arbetet sker på rimligt sätt brukar det alltid komma fram vissa paranormala detaljer - men i förstone inträffar det ofta att de detaljer som kommer fram är irrelevanta. Finns det någon i utredningen som har bestämda misstankar mot exempelvis A, kan det hända att medierna beskriver A tämligen exakt utan att han för den skull är skyldig. Det är också tämligen vanligt att medierna tycks direkt peka ut en viss person i spaningsledningen eller i familjen - men ottast betyder det endast att en sorts kontakt är upprättad. Det är alltså ett positivt tecken, men har blir feedbacken oerhört väsentlig.
5. Medier berättar nästan alltid en sammanhängande historia fylld av detaljer. Det vanliga är att man bedömer dessa historier efter en allt-eller-intet-princip och det är ett mycket stort misstag. Man måste betrakta varje sakpåstående som isolerat - tör också i de bästa fallen är de allra tlesta detaljerna felaktiga. Det är mycket viktigt att påpeka detta, tör i en historia kan allting vara fel - utom en enda, relevant och avgörande detalj.
6. Om flera medier uttalar sig om samma fall vilket är det ojämtörligt bästa sättet - måste man vara mycket noggrann med att bedöma berättelserna var för sig och inte försöka sammanjämka dem. En sammanjämkning är sällan möjlig eftersom de brukar motsäga varandra. Vissa slutsatser är möjliga att dra - men det kräver en viss expertis eftersom detta framför allt kräver kunskap och kännedom om de enskilda medierna.
7. Hittills finns inget belagt fall då en brottsling har kunnat hittas eller dömas med hjälp av uppgifter från medier. Det finns emellertid åtskilliga väl belagda fall där det i efterhand visat sig att mycket specifika och exakta uttalanden som gjorts av olika medier på förhand, senare har visat sig vara alldeles korrekta. Det är oerhört viktigt att ha detta i bakhuvudet. Av teoretiska skäl är det lätt att se varför det förhåller sig på detta sätt, men med detta nya arbetssätt finns det anledning att tro att det verkligen går att lösa olika fall med hjälp av medier. Naturligtvis kan deras uppgifter bara användas för att ge idéer till spaning eller för att närmare undersöka vissa ting. Det har hänt att mediers upplysningar förefallit att exakt utpeka A vilket gjort att man ingående undersökt honom och därigenom hittat den verkliga brottslingen B, som medierna inte sagt någonting om.
8. För att den här typen av arbete skall fungera krävs flera utbyten mellan medier och kontaktman under en period av flera dagar. Det viktigaste är feedbacken från kontaktmannen. Medierna kommer normalt att ge åtskilliga detaljer som saknar all relevans för spaningarna men det är för deras arbete oerhört viktigt att få reda på om dessa detaljer är korrekta eller ej, de kan betraktas som en sorts kalibrering av ett mycket grovt mätinstrument. Om arbetet verkar ge värdefulla detaljer kan det vara vettigt att valla medierna på lämpliga platser, men normalt bör detta uppskjutas någon tid, tramför allt om det gäller mer otäcka fall.
Naturligtvis fines det åtskilliga andra hänsyn som bör tas vid tolkningen, men det viktigaste förblir att inse att mediernas berättelser alltid handler om fantasier, fantasier som utformats av mediets personlighet och erfarenhet, men som ken innehålla paranormala uppgifter.
När exempelvis ett medium drömmer att hen är ute och vandrar med Mona Andersson innehåller drömmen åtskilliga element som beskriver mediets törhållande till försöksledaren. Avstår man från att analysera drömmen skulle slutsatsen mycket väl kunna bli att det är törsöksledaren som är mördaren. En analys ger däremot vid handen att drömmen får tolkas som ett psåtående om att kroppen rigger i vatten, vilket också visade sig vara korrekt.
Jag hoppas att jag på detta sätt kunnat ge en liten aning om vilka fascinerande problem som själva begreppet psykiskt detektivarbete ken ge upphov till. Jag hoppas också att jag kunnat antyda vilka möjligheter det ken ge om man närmar sig ämnet på ett seriöst och kritiskt sätt.
De nya metoder som börjar utvecklas handler inte bare om att vi kanske för första gången på allvar kommer att kunna börja tale om en tillämpad parapsykologi - de handler tramför alit om en möjlighet att kunna se våra verkligheter och våra egna psyken i en ny belysning. De innebär också att parapsykologin för första gången i sin knappt hundraåriga historia ken bli direkt samhällsnyttig.