Nirvana är en av de mest betydelsefulla idéerna inom hinduismen och buddhismen (fast buddhisterna använder pali-ordet Nibbana). Det kallas ibland det vindlösa och är ett tillstånd av fullständig själsvila. För buddhister och inom många riktningar av hinduismen är det slutmålet för mänsklig strävan.
Vår indiske vän Prashant Lal, som bor i Stockholm, förklarar att sanskrit-ordet Nirvana, som består av två delar, nir och vana, betyder inte i rörelse. Och det som inte är i rörelse är samsara-hjulet, d v s återfödelsernas kretslopp. Att ingå i Nirvana betyder att inte mer födas på nytt, att vara fri.
Alla de stora avatarerna i Indien har haft insikten att livet innebär lidande, upplyser Prashant Lal. Blott korta tider eller stunder kan människan vara lycklig. Därför är det naturligt att önska sig ett slut på själens plågsamma vandringar och att komma till frid, ro, stillhet: Nirvana. För att kunna nå det målet måste man låta begären slockna. Det tillståndet kan uppnås bara genom meditation, eller yoga. (Meditation och yoga är i själva verket två ord för samma sak: förening med det gudomliga. Meditation är ett europeiskt ord. När en hindu använder ordet meditation, menar han yoga.)
I meditation kan man få klarhet om återfödelsernas kretslopp och livets lidande: intuitivt, instinktivt fattar man att vi försvinner, kommer igen, försvinner, kommer igen... och den insikten leder till frågan: hur skall jag kunna dra mig ur detta tröstlösa livets hjul?
Men det kan också hända att man i meditation får insikten att man har vissa plikter att göra. I så fall måste man gå vidare, utföra sina uppgifter, och Nirvana får vänta. Man föds igen. Men när stora vise, som uppnått samadhi, vilket är ett högt mentalt tillstånd av förening med Brahman, har dött, då har deras själ förenats med världssjälen, Brahman. Livskraften har dragits ur kroppen. Återfödelsernas kretslopp har brutits. Själen har ingått i Nirvana.
Prashant Lal säger att Nirvana inte betyder utplåning av den individuella personligheten eller definitiv död, utan bara att man frigör sig från återfödelse-hjulet. I Nirvana förenas man med den kraft, Brahman, ur vilken man har kommit. Efter att ha ingått i Nirvana kan man återfödas och få nya uppgifter, t ex på andra planeter.
Walther Eidlitz, en europeisk hindu (bhakta), skriver i Livets mening och mål (s. 22) följande: Det oförgängliga, som Buddha talar om, och som inom hinduismen kallas Nirvana, är samma oförgängliga som man inom hinduismen benämner det gestaltlösa Brahma eller Brahma-Nirvana.
Men Nirvana är också ett sinnestillstånd hos levande människor. I Der Glaube und die heiligen Schriften der Inder skriver Eidlitz att sanskrituttrycket Nirvana (på pali Nibbana) av Buddha användes för att beteckna de väcktas tillstånd och sätt att uppleva verkligheten, men att det inte är någon nyskapelse av buddhismen utan bl a flera gånger förekommer i Bhagavad-Gita, där det kallas Brahma-Nirvana (vilket i Nino Runebergs svenska översättning heter Guds Nirvana).
I Guds lek (s. 36) skriver Walther Eidlitz att Krishna i Bhagavad-Gita säger att uppnående av det gestaltlösa Brahma *, BrahmaNirvana, innebär att de omättliga begärens storm upphör att piska, att åtrån efter självisk njutning slocknar. Krishna karakteriserar den yogi som uppnått detta höga tillstånd och blivit ett med Brahma, på följande sätt:'Med samma blick betraktar han alla varelser. Han sörjer inte mera, han grämer sig inte mera. Rofylld är hans ande. Han har blivit (ett med) Brahma'. Men i Guds lek (s. 161) skriver Eidlitz också att till och med den gudomliga tystnad och frid som benämns Nirvana, och som för många människor i såväl väster- som österland framstår som det högsta, bara är det nedersta steget i bhaktis cit-rike.
Walther Eidlitz var en bhakta (anhängare av bhakti-yoga), och en sådan ser inte uppgåendet i Brahma-Nirvana som det slutliga målet. Det gör däremot en jnani (anhängare av jnana-yoga, kunskapens yoga). Eidlitz har, trots sitt egenligen sekundära intresse, ägnat denna yogagren ett långt kapitel i Livets mening och mål. Slutet av detta lyder: Jnanins atma har nått sitt mål: gudstillhörighetens säkerhet och trygghet. Som en droppe kunskap 'förlorar' han sig nu i det stora kunskapshavet (Gud). Likt en solstråle, som tillhör solen, upplever han nu solens (Guds) väsen (atma-rama). Han upplever den andliga solens aura, d v s Guds gestaltlösa oändliga Brahma-aspekt. Detta är det yttersta, stora offret på jnanayogas väg: att atman slutligen - efter att ha erfarit, vem han verkligen är - offrar sig själv, att han uppnår Nirvana, den eviga stillheten, och förlorar medvetandet om sin egen existens. Han har s a s ingått i det stora Brahma, en liten gnista i en oändlig eld.
Översättaren, Sigvard Sjögren, som gett oss citaten ur Walther Eidlitz skrifter, kommenterar: Dessa jnanis är alltså buddhisternas motsvarigheter inom hinduismen. Mycket skiljer ju till det yttre: vokabulär, ritualer etc., men det religiösa målet synes vara detsamma.
Det Internationella Sällskapet för Krishna-medvetande, populärt kallat Hare Krishna-rörelsen, är mycket veda-troget.
Deras guru, Swami Prabhupada, har skrivit, som kommentar till en vers i Bhagavad-Gita: Nirvana betyder avslutande av den materiella livsprocessen. Enligt den buddhistiska filosofin finns det endast tomrum, sedan detta materiella liv är slut, men Bhagavad-Gita lär något annat_det verkliga livet börjar, när det materiella livet är avslutat.
Vaishnavatraditionen, i vilken Hare Krishna-rörelsen ingår, talar om ett aktivt, andligt liv, ett individuellt liv, i umgänge med Herren Krishna, efter uppnående av Nirvana. I Nirvana råder för individen att aktivt kärleksförhållande till Krishna, förklarar Ajit das, en av de svenska anhängarna av Swami Prabhupada.
Man gör lätt den reflexionen att detta liv i Nirvana har stora likheter med livet i paradiset, så som de kristna föreställer sig det. Ajit das håller med om det, men tillägger att det naturligtvis är mycket svårt att fatta hur ett liv hos Krishna kan vara_fast man talar om ett evigt, lycksaligt, absolut tillstånd. Man tänker sig livet i Nirvana som ett individuellt liv, med variationer, i aktivitet. Men i den andliga världen, i Nirvana, är tid och rum annorlunda än vad vi är vana vid.
Ajit das understryker att det finns litet skilda meningar om vad uppgåendet i Brahma-Nirvana innebär.
I Vaishnavatraditionen tolkar man Brahman som Krishna, vilken är allt. Krishna är det högsta men har tre aspekter:
| Brahman, | som är den alltgenomträngande, eviga energin, vilken strömmar ut från den personliga gudomens, Krishnas, kropp, |
|---|---|
| Paramatma, | vilken är den lokaliserade själen, översjälen, som finns i allt skapat, i hjärtat av varje levande varelse, samt |
| Bhagavan, | gudomens personlighet, som är den högsta aspekten. |
Det fullkomliga tillståndet är kärleken mellan den individuella själen, Jivatman, och den högsta sj älen, Bhagavan. I och med att man når detta kärleksförhållande, blir man ett med Bhagavan, med Gud - kvalitativt sett, men inte kvantitativt sett.
För en bhakta är målet att utveckla kärlek till Krishna. Som en följd av denna kärlek kommer frihet från materiellt lidande, även i denna värld. Men för en bhakta är inte uppgående i Nirvana, befrielse från återfödelsernas kretslopp, ett mål. Tvärtom ser man den inställningen som i viss mån självisk.
Ajit das upplyser att det finns två riktningar inom hinduismen, vilka är väsentligt skilda från varandra. Det är Shankara-traditionen och Ramanuja-traditionen. De skiljer sig från varandra mer än vad Shankara skiljer sig från buddhismen. Båda riktningarna talar om att Brahman är både personlig och opersonlig, men Shankara anser att den opersonliga aspekten är den högsta och att Krishna och de olika avatarerna är förkroppsliganden av Brahman och underordnade denna. Men inom Ramanuja-traditionen, som Hare Krishna-rörelsen tillhör, är aspekten Krishna (som den levande varelsen aldrig kan bli homogent identisk med) den högsta. Från Krishna kommer Brahman, som är gudomens opersonliga aspekt, precis som solstrålarna kommer från solen. Krishna är energikällan, och Brahman är energin från Krishnas kropp. Denna energi är bla de enskilda atmas, som är evigt individuella varelser och som i sin verkliga natur har ett kärleksförhållande till Krishna.
Inom Hare Krishna-rörelsen menar man att det bortom denna materiella värld finns en andlig, verklig värld, Nirvana. Den materiella världen uppfattar man som bara en förvrängd återspegling av den andliga världen.
Geoffrey Parrinder förklarar Nirvana så i Dictionary of Non-Christian Religions (1971):
Nirvana: (sanskrit) 'utblåst', 'utsläckt' (på pali: Nibbana). En teknisk term för ett obeskrivbart sällhetstillstånd som uppnås av upplysta och befriade varelser efter döden. Det användes av jainerna för den plats, 'på universums tak', där de befriade själarna vistas. Det har sagts att det inom buddhismen betyder utslocknande, men det är inte fråga om utslocknande i betydelsen förintelse. Vad som'släcks ut' är de begär som gör att människorna återvänder till jorden i ett ständigt kretslopp av återfödelser. I buddhistiska skrifter jämförs Nirvana med stillheten uppe på en bergstopp eller med en önske-juvel. Ordet Nirvana återfinns inte i de äldre Vedaskrifterna eller i Upanishaderna, men förekommer i Bhagavad-Gita och i Mahabharata och har sedan vanligen använts med betydelsen de befriade själarnas boning i förening med det gudomliga.
I John Fergusons An Illustrated Encyclopaedia of Mysticism and the Mystery Religions (1976) sägs om Nirvana bl a följande:
Buddhisternas tillflyktshamn, bortom alla himlar, ett tillstånd av outsäglig frid, fritt från tidens och rummets värld, fritt från det varande som beror av tillfälligheter, fritt från begäret att vara och från begäret efter det som är, fritt från den mödosamma cykeln av födelse, död och återfödelse, fritt från sinnena, fritt från illusion, fritt från alla slags passioner, fritt från allt som är flyktigt och obeständigt. Det är ett tillstånd av befrielse, andlig frihet, sann hälsa, uppgående i det kosmiska medvetandet.
Nirvana är en värld bortom den materiella verkligheten, men också ett sinnestillstånd. Nirvana kan uppnås redan i detta liv: Buddha levde i Nirvana efter sin upplysning.
I Zen and the Birds of Appetite (1968) skriver Thomas Merton bl a att Nirvana rör sig om ren närvaro och inte om frånvaro och negation. Han förklarar att buddhistisk upplysning, eller Nirvana, människans högsta mål, fullständigt har missförståtts i väst, kanske på grund av att Nirvanabegreppet först nådde väst i översättningar av asketiska skrifter, vilka tryckte på utplånandet av begären och den negativa aspekten av den buddhistiska upplysningen. Merton: När människan äger kunskap om verklig sanning och kärlek, då förtvinar begärens rötter, eländigheten är slut, och sanningen upplevs i Nirvanas helhet och enkelhet: fullkomligt medvetande och fullkomlig medkänsla.
Mycket mer funnes att säga om Nirvana. Men det som här sagts, bygger på informationer från Prashant Lal, Sigvard Sjögren, Ajit das och Sten Rodhe.
*) I artikeltexten används formerna Brahma och Brahman. De är här samma sak.