I Indien har Mahabharata en stark ställning som viktig religiös bok. Den nyttjas flitigt som ett slags lexikon på vad bör och vad man inte bör göra. Inom religionen har den en i stort sett lika viktig och minst lika framträdande roll som Vedaskrifterna.
Mahabharata är med största sannolikhet nerskriven i etapper. Vissa forskare tror att den har så gamla rötter att den härstammar enda från tiden innan ariernas invandring omkring 1500 f.Kr. Troligare är dock att dikterna skrevs ner betydligt senare. Den vanligaste teorin är att Mahabharata är nedskriven under en tusenårsperiod från ca 600 f.Kr. till 400-talet e.Kr. Dessförinnan har de gått från generation till generation som muntliga berättelser. De olika delarna i Mahabharata är ofta mycket olika varandra pga de stora kulturskillnaderna mellan olika tidsepoker.
Enligt obekräftade källor skulle den ursprungliga Mahabharata i själva verket vara en påbyggnad av den femte delen av Vedaböckerna (läs mer under Vedaböckerna), kallad Itihasa-Veda (betyder: berättelse, legend). Denna sagoboksdel av Vedaskrifterna är en naturlig början på Mahabharata som till största delen består av sagor och berättelser.
Som den allra första historien i Mahabarata utpekas berättelsen om släkterna Kaurava och Pandava som båda vill överta den gemensamma tronen i Hastinapura. Dessa utkämpar bittra strider sinsemellan och berättelsen slutar på slagfältet Kurukshetra, där Pandavas slår Kauravas sönder och samman för att säkra den egna släktens eviga rättighet till tronen i Hastinpura. Dagens arkeologer har fastställt att ett stort slag ägde rum på den här platsen vid ungefär rätt tid vilket kan innebära att berättelsen innehåller stänk av sanning.
Senare har på de första sagorna lagts flera berättelser, ofta om gudarna och deras äventyr. Från början var det aldrig menat att Mahabharata skulle bli en religiös bok. Egentligen var det bara ett slags folkets sagobok. Men i Indien är gudarna så starkt sammanbundna vid det dagliga livet att sagoboken mest kom att handla om gudarna och vad de tog sig för.
Först vid den slutliga redigeringen under 400-talet e.Kr. fick Mahabharata sin utmärkande vishnuitiska prägel, som gjorde att den blev så viktig i den indiska religionen. Detta berodde på att det i norra Indien vid den här tiden (400-talet e:Kr.) hade blivit vanligare med dyrkan till guden Vishnu. Dessa vishnuister utnyttjade nu Mahabharata och styrde det redan vishnuitiska innehållet än lite mer åt Vishnu-hållet. Detta var med största sannolikhet en av anledningarna till att vishnuismen idag har så många anhängare i Indien. Den populära sagoboken som många, särskilt barn och unga, ofta läste påverkade dem åt det vishnuistiska hållet.