Filosofins historia
Av Sven Magnusson ur Sökaren nr 5, 1995, sid 12-15:
Den norske författaren Jostein Gaarder har skrivit en lättläst bok om filosofins historia. Den kan ses som en kurs i filosofi.
Eviga frågor
Hur har världen blivit till, och varför ser den ut som den gör? Finns det någon intelligent vilja bakom, är det någon mening med människornas liv och finns det en Gud?
Sådana frågor har människorna ställt sig sedan urminnes tider. De har gärna gett religiösa svar, dyrkat och bett till osedda gudar. Men i det gamla Grekland började några män att filosofera kring de stora livsfrågorna och sökte med förnuftigt tänkande komma på de rätta svaren.
I böcker om den västerlandska filosofins historia kan man stifta bekantskap med de stora filosoferna och deras tankar. Norrmannen Jostein Gaarder har skrivit en lättbegriplig filosofins historia för ungdomar i form av en roman, Sofies värld (Raben & Sjögren 1994). Huvudpersonerna är en femtonårig flicka, Sofie Amundsen, och en mystisk filosof, Alberto Knox, som berättar om den västerländska filosofin för flickan.
Framställningen är intressant och kan läsas av vem som helst, ung som gammal, som är intresserad av filosofins historia och de filosofiska problemen.
Ett mysterium
Filosofin har uppkommit eftersom universum är ett mysterium för oss människor, skriver Gaarder och tilllägger att världsalltet tycks ha stigit fram ur intet ungefär som kaninen som trollkarlen tar fram ur sin höga hatt. Hur i all sin dar gick det till? Det är faktiskt konstigt att det överhuvud taget finns en värld.
Människornas förklaringar på tillvarons gata var länge mytiska. Men i det gamla Grekland, ett halvt årtusende före Kristi födelse, började några människor att filosofera om livet och dess mening. Olika filosofer lade fram olika meningar.
Som den förste filosofen brukar man räkna Thales från Miletos. Han trodde att vatten måste vara alltings ursprung. Anaximenes däremot ansåg att allting kommer ur luft, och Empedokles menade att det finns fyra urämnen: jord, luft, eld och vatten. Demokritos från Abdera antog att allting var uppbyggt av smådelar, atomer, vilka var odelbara och oföränderliga och kunde kombineras på oräkneliga sätt. Han brukar betecknas som den moderna atomteorins fader.
Stora greker
Aten var från cirka 450 f. Kr. ett kulturellt centrum. Där verkade tre av filosofihistoriens största gestalter: Sokrates, Platon och Aristoteles.
I den antika världen fanns många olika filosofier. Cynikerna predikade ett förnöjdhetsideal. En av dem, Diogenes, bodde i en tunna och var nöjd med det. Stoikerna var determinster, det vill säga de ansåg att allt är förutbestämt av naturens lagar. De strävade efter själslig oberördhet i livets alla skiften och satte människan i centrum. Seneca sa att människan är helig för människan, vilket blev ett humanismens slagord. Epikureerna var livsnjutare, men måttfulla. Vänskap och skönhet hörde till det de njöt av. Döden bekymrade dem inte. Döden angar oss inte, sa Epikuros. Så länge vi finns till, så är döden inte här. Och när döden kommer, så finns vi inte längre till.
Nyplatonisternas store filosof var Plotinos, som menade att det enda som existerar är Gud och att människosjälen är som en gnista från Gud. Närmast Gud kommer vi i vår egen själ. Där kan vi uppleva oss vara ett med det stora livsmysteriet. Ja, vi kan till och med uppleva oss själva vara detta gudomliga mysterium. Några gånger under sin livstid upplevde Plotinos att hans själ smälte samman med Gud. Han hade alltså en mystisk upplevelse. I alla tider har det funnits människor som berättat om liknande upplevelser.
Medeltiden
Medeltiden präglades helt av kristendomen.
Renässansen
Medeltiden varade i tusen år. Ett pånyttfött intresse för antikens ideal började komma till synes på 1300-talet. Med renässansen (pånyttfödelsen) kom en ny människosyn. Renässanshumanisterna trodde på människan och hennes värde, vilket stod i kontrast till det medeltida talet om människans syndiga natur. Människan betraktades som något stort och värdefullt.
Folk började intressera sig för och glädja sig åt livet här och nu. De menade att människan har oändliga möjligheter. Det skedde en uppblomstring inom alla områden: konst, arkitektur, litteratur, musik, filosofi, vetenskap och teknik.
En ny vetenskaplig inställning bröt igenom. Tidigare hade man helt enkelt hänvisat till Filosofen, det vill säga Aristoteles, när det gällde kunskapen om naturen. Nu ville forskare själva studera naturen och även göra egna experiment.
En ny världsbild uppstod. Jorden var inte längre medelpunkten. Kopernikus visade att jorden rör sig kring solen, vilket upprörde teologerna, som placerade jorden och människan i universums mitt och föremål för Guds speciella intresse.
Banbrytande vetenskapsmän som Kepler, Galilei och Newton upptäckte viktiga naturlagar.
Inom filosofin fanns motsättningar mellan skilda tankesätt. Somliga ansåg att tillvaron i grunden är ickemateriell, andlig. Den ståndpunkten brukar kallas idealism. Den motsatta åsikten att tillvarons grund är materia kallas materialism, och den fick näring genom den mekanistiska världsbild som Newton lade fram: världen är som en maskin. Många betraktade också människan som en maskin.
Empiriker
Descartes och Spinoza var rationalister, det vill säga de ville med förnuftet lösa de filosofiska problemen. Mot den metoden vände sig de brittiska empirikerna. De menade att det finns en massa tomma föreställningar, som saknar grund i vår sinneserfarenhet - vår filosofi måste grundas på vår erfarenhet, inget annat.
David Hume var den främste av dessa empiriker.
Biskop Berkely ville försvara den kristna tron gentemot materialistiska tankegångar hos filosofer och vetenskapsmän, och det gjorde han genom en konsekvent empirism.
Upplysningen
Den så kallade upplysningstiden under senare hälften av 1 700-talet präglades av en optimistisk tilltro till det mänskliga förnuftet. Alla vidskepliga och felaktiga föreställningar skulle rensas ut efter rationellt tänkande. Många var ateister och materialister, men de flesta av upplysningsfilosoferna ansåg att det stred mot förnuftet att tänka sig en värld utan Gud. Många pläderade för en naturlig religion, som var förenlig med förnuftet. De ansåg att alla oförnuftiga lärosatser skulle rensas bort ur religionen och att man skulle återgå till Jesu enkla lära.
Romantiken
Romantiken uppstod i slutet av 1700talet som en reaktion mot det ensidigt rationella tänkandet under upplysningstiden. Känsla, fantasi, upplevelse och längtan framhävdes. Konsten och musiken lyftes fram. Det mystiska och det övernaturliga blev viktigt. Man reagerade mot upplysningstidens mekaniska universum. Naturen betraktades som en organism, en levande helhet, som hela tiden utvecklar sina inneboende möjligheter. Man såg ett gudomligt jag i naturen: världssjälen.
Den mest betydande av de romantiska filosoferna var Schelling. Han menade att ande och materia är ett, att hela naturen är uttryck för Gud, eller världsanden. Han såg världsanden både i naturen och i människans medvetande. Diktaren Novalis förklarade att den hemlighetsfulla vägen går inåt. Han menade att människan bäst upplever världens mysterium genom att gå in i sig själv.
Romantikens filosofer såg världssjälen som ett jag, som skapar världen. Schelling sa att världen är i Gud. Gud är delvis medveten, ansåg han, men har också en omedveten, nattlig sida - en både skrämmande och fascinerande tanke.
Nyare tänkande
Sören Kierkegaard, dansk filosof, brydde sig inte mycket om allmängiltiga sanningar, utan i stället om vad som är sanning för mig, vad som betyder något för den enskilde individens existens.
Kierkegaard pläderade för en existensfilosofi.
Karl Marx ville en förändring av samhället till ekonomisk rättvisa. Han förespråkade handlingsfilosofi.
Charles Darwin var naturforskare och visade att människan är ett resultat av en lång biologisk utveckling, evolution. Alla levande växter och djur härstammar från tidigare, mer primitiva former och det pågår hela tiden en utveckling, där naturligt urval i kampen för tillvaron är en avgörande faktor.
Sigmund Freud avslöjade att människans handlingar ofta har sitt ursprung i drifter eller instinkter i det undermedvetna.
Vår egen tid
Existentialismen är en viktig filosofisk strömning i vår egen tid. En framstående företrädare var fransmannen Jean-Paul Sartre, som var ateist och utförde en illusionslös analys av människans situation i en gudlös värld, en värld utan mening. Människan måste själv skapa sitt livs mening, sa han. Hon måste genom medvetna val ta ansvar för sitt liv. Det finns ingen religion att falla tillbaka på, inga eviga värden att lita till.
Den norske författaren och föreläsaren i modern filosofi Jostein Gaarder anser att många i vår tid talar om ett paradigmskifte, det vill säga grundläggande förändringar i vårt sätt att tänka, att det finns alternativrörelser som pläderar för ett helhetstänkande och en ny livsstil och att det finns något som kallas New Age.