Spiritism Lära

normal

Den spiritistiska läran - om ordet "spiritism"

• Text 542839, v4 - Inmatad av Franklin
• Av Allan Kardec

För nya ting behöver vi nya ord. Detta fordrar en klarhet i språket för att undvika den förvirring, som uppstår på grund av de mångfaldiga betydelserna av själva termerna. Orden spirituell, spiritualist, spiritualism har en mycket väl definierad betydelse. Att ge dem en annan för att tillämpa inom Andarnas Lära, skulle vara att multiplicera de redan talrika orsakerna till begreppsförvirring. Spiritualismen är faktiskt,materialismens motsats. Var och en som tror, att man i sig har något mer än materia, är spiritualist. Men det behöver inte betyda, att man även tror på Andarnas existens eller deras kommunikationer med den synliga världen. I stället för orden spirituell och spiritualism använder vi, för att beteckna den sist nämnda trosåskådningen, orden spiritist och spiritism, som i formen påminner både om ursprunget och den radikala betydelsen, och därför har fördelen att vara fullkomligt begripliga. Och vi låter ordet spiritualism ha sin egen betydelse. Vi vill alltså säga, att den Spiritistiska Läran eller Spiritismen har som grundsats förbindelsen mellan den fysiska världen och Andarna eller varelserna från den osynliga världen. Spiritismens anhängare skall kallas spiriter eller, om ni så vill, spiritister.

normal

• Text 542884, v2 - Inmatad av Franklin

Liten sammanfattning av Spiritismens historia.

Franklin S. Santos och Nils Hansson

Allt började i Amerika på 1840-talet när fenomenen inträffade som skulle komma att heta snurrande bord eller borddans.
Det frambringades i samband med märkliga omständigheter ovanliga ljud och knackningar utan tydlig och känd orsak. Utan någon synbar hjälp eller kraft kunde borden lyfta sig och röra sig. Därifrån spreds det snabbt genom Europa och till andra delar av världen.
På denna tid fanns i Frankrike en man som hette Hippolyte Léon Denizard Rival. Han blev intresserad av fenomen och vad som hände bakom dessa. Hippolyte föddes i Lyon, Frankrike, den 3 oktober 1804. Han studerade i Yverdun (Schweiz) med den berömde Johann Heinrich Pestalozzi vilkens eminente elev och medarbetare han blev. Han ägnade sig åt att anstifta det undervisningssystem som utövade så stort inflytande på undervisningsreformen i Frankrike och Tyskland. Han var en ansedd språkforskare och talade tyska, engelska, italienska, spanska och holländska. Han översatte till tyska utdrag från franska klassiska författare, speciellt de som var skrivna av Fénelon (François de Salignat de la Mothe).
Han grundade i Paris, tillsammans med sin hustru Amélie Gabrielle Boudet, ett etablissemang liknande det i Yverdun. Han skrev böcker om grammatik, matematik och pedagogiska studier på universitetsnivå; han översatte också arbeten på engelska och tyska. Han anordnade, hemma hos sig, gratiskurser i kemi, fysik, astronomi och jämförande anatomi.
Han var medlem i åtskilliga vetenskapliga sällskap, särskilt kan nämnas Vetenskapsakademin och Arras Kungliga Akademi. År 1831 belönades han med ett pris för monografin ”Vilket undervisningssystem är mer i harmoni med tidens behov”? Bland hans arbeten framstår dessa: ”Kurs i teoretisk och praktisk aritmetik”, enligt Pestalozzis metod (1824), ”Presentation av en plan för förbättring av allmän undervisning” (1828) och ”En klassisk grammatik över det franska språket” (1831).
Det var 1854 som Prof. Rivail hörde talas om de ”snurrande borden”, ett medialt fenomen som skakade om Europa. I Paris genomförde han sina första studier av Spiritismen. För den nya vetenskapen tillämpade han den experimentella metoden: det vill säga, han ställde aldrig upp förutfattade teorier; han observerade mycket uppmärksamt; han jämförde och härledde konsekvenserna; han letade alltid efter anledning och logik i fakta. Han ifrågasatte Andarna, gjorde anteckningar och organiserade de data han hade. Det är därför han kallas Spiritismens kodifierare. Lärans författare är de Högre Andarna. Från början var Rivails mål bara att lära sig själv. Först senare, när han insåg att materialet hade bildat en kunskapsbas och hade en läras omfattning, beslöt han att publicera boken för allas utbildning. Således gav han ut Andarnas bok den 18 april 1857. Han antog pseudonymen Allan Kardec, hans namn i ett tidigare liv, för att skilja de spiritistiska arbetena från de pedagogiska arbeten han tidigare publicerat.
I januari 1858 gav han ut Revue Spirite och i april samma år grundade han Paris’ Sällskap för Spiritistiska Studier. Strax därefter publicerade han Vad är Spiritismen (1859), Mediernas bok (1861), Evangelium enligt Spiritismen (1864), Himmel och Helvete (1865) och Genesis (1868). Kardec desinkarnerade (dog eller bättre lämnade sin fysiska kropp) i Paris den 31 mars 1869, vid en ålder av 64 år, på grund av ett brustet blodkärl. Hans kropp är begravd på Père-Lachaise-kykogården i den franska huvudstaden. Hans vänner samlade ihop hans opublicerade skrifter och anteckningar i boken Postuma Verk, utgiven 1890.
På den här tiden blev många andra seriösa forskare och vetenskapsmän, bland andra, Alexander Aksakof i Ryssland, Ernesto Bozzano och Cesar Lombroso i Italien, Albert de Rochas, William Crookes och Arthur Conan Doyle, på England, Victor Hugo, Camille Flammarion, Madame Curie, Léon Denis och Gabriel Delane i Frankrike, intresserade av fenomen och Spiritismen. Alla dessa forskare och många andra drog slutsatsen att fenomenen verkligen existerade och hade en rationell förklaring (fenomenen hade sitt ursprung i en extrafysisk intelligens eller Ande).
Många brasilianare blev också intresserade av Spiritismen och började studera denna lära bland andra António P. Guedes, Alberto Seabra, Visconde de Sabóia och Adolfo Bezerra de Menezes. I detta land hittade Spiritismen ett stort fält för att utveckla sig, eftersom den brasilianska befolkningen var och är mycket receptiv för de nya idéerna.
Spiritismen är en trilogisk lära med filosofisk, etiskmoralisk och vetenskaplig aspekt. Filosofin studerar etiska aspekter av människans liv, bland annat, vem vi är, vart vi är på väg, varför vi är här på Jorden etc. Etiskmoralisk aspekten studerar orsakerna till mänsklighetens lidande, den kristna moralen och stimulerar till utövande av barmhärtighet och att vara Jesus Kristus lärjungar. Vetenskapen studerar och försöker förklara fenomen som hände med Andarna eller de desinkarnerade (utan fysisk kropp) och deras relationer med den inkarnerade (med fysisk kropp) mänskligheten och vilka lagarna är som reglerar fenomen och Andarnas liv på den andra sidan.
Spiritismen är en lära som inte är färdig utan utvecklas hela tiden i enlighet med människans moralintelligensnivå och vetenskapens utveckling.
Massor av information och resultat av experiment bevisar och bekräftar den spiritistiska undervisningen på alla vetenskapens områden varje dag.
Spiritismen är baserad på förnuftet och brukar säga att om vetenskapen med seriösa metoder bevisar att något är omöjligt kommer den Spiritistiska Läran att lämna sin ståndpunkt om den tydliga saken och följa vetenskapen. Det är värt att påpeka att till nu har vetenskapen inte bevisat att den spiritistiska undervisningen är på fel väg. Orubblig tro är endast den som i alla Mänsklighetens epoker kan möta förnuftet ansikte mot ansikte.
Kvantfysik med strängteorin, till exempel, säger att det finns en stor chans att det existerar andra dimensioner och elektromagnetismens kraft kan påverka många handlingar på jorden.
Spiritismen utvecklades mycket genom många aktiviteter. Tusentals böcker har skrivits under de senaste 140 åren.
Det fanns en man i Brasilien som hette Francisco Cândido Xavier eller Chico Xavier som Andarna använde för att skriva nästan 450 böcker. Böckerna handlar bland annat om natur, vetenskap, religion, moral, medicin, filosofi och poesi. Det är värt att påpeka att han bara hade gått i grundskolan. Han hade olika mediala förmågor. Genom att vara en god förebild kunde han sprida läran i hela landet och trösta tusentals människor genom böckerna och meddelanden från de ”döda” till sina släktingar. Dessa meddelanden innehöll många detaljer som bara de nära och kära kände till. Han var ett levande exempel på hur man kan tillämpa den Spiritistiska Läran. Han återvände till Andarnas värld år 2002 när han var 92 år.
I Brasilien finns det Brasilianska Spiritistiska Förbundet www.febnet.org.br som samordnar den spiritistiska rörelsen och dess aktiviteter. Där finns nu många spiritistiska centrum, nästan i alla brasilianska städer, där Spiritismen studeras och praktiseras med teoretiska och praktiska möten. De sprider Andarnas lära och stimulerar till barmhärtighet och självförädling.
Medan Spiritismen inte har utvecklat sig i Europa och USA, därför att deras befolkningar blev mer och mer skeptiska, eftersom vetenskapen inte hade utvecklats tillräckligt, har Spiritismen i Brasilien spridits med en hög hastighet, framför allt genom sin etiskamoraliska sida. Men nu har vetenskapen nått sin myndiga ålder och kan förklara många saker och fenomen som den inte kunde tidigare och kan också stärka banden mellan vetenskap och religion, eftersom tiden har kommit när människan börjar inse att hon inte är här på Jorden av en slump.
Brasilien har bevarat den här skatten för att ge åt världen nu.
Idag finns också det Europeiska Spiritistiska Förbundet www.isc-europe.org och Internationella Spiritistiska Rådet www.spiritist.org . Vart annat år möts länderna från hela världen för att diskutera, lära och sprida den Spiritistiska Läran.
I Sverige finns det Svenska Spiritistiska Förbundet www.spiritism.se och några spiritistiska grupper, bland andra, GEEAK www.allankardec.org.se , Andarna www.andarna.se och Grão de Mostarda (Senapskornet) som är engagerade med att studera, lära, praktisera och sprida den Spiritistiska Läran samt praktisera barmhärtighet som Jesus Kristus och höga och goda Andar har lärt oss. Just nu finns Andarnas bok och Evangelium enligt Spiritismen på svenska samt andra böcker psykograförade av mediet Divaldo P. Franco (6 titlar). Nils Hansson och Solveig Nordström försöker också översätta andra böcker till svenska språket men det kommer att ta lång tid, eftersom det bara är ett par personer som arbetar med dessa översättningar.
I oktober detta år (2004) kommer det att äga rum ett internationellt möte www.spiritisme.org i Paris med stöd av det Internationella Spiritistiska Rådet för att stärka banden mellan de länder där Spiritismen redan är etablerad och för att sprida den Spiritistiska Läran.

normal

Den spiritistiska doktrinen, eller spiritismen

• Text 542885, v4 - Inmatad av Franklin

Vad den är

Den är samlingen av principer och lagar, som revelerats av Högre Andar, och som finns sammanfattade i Allan Kardecs verk, som utgör den Spiritistiska Kodifieringen: Andarnas Bok, Mediernas Bok, Evangelium enligt Spiritismen, Himmel och Helvete och Genesis.

Spiritismen är en vetenskap som ägnar sig åt Andarnas natur, ursprung och slutmål liksom även deras relationer med den kroppsliga världen. Allan Kardec (Översatt från Qu'est-ce que Le Spiritisme? - Préambule)

Spiritismen förverkligar det som Jesus sagt om den utlovade Tröstaren: ger vetskap om saker som gör att människan vet varifrån hon kommer, vart hon går, och varför hon är på Jorden; erinrar henne om de verkliga principerna i Guds lag samt tröstar henne med tron och hoppet. Allan Kardec (L'Evangile selon le Spiritisme - chapitre VI - 4)

Vad den uppenbarar

Den uppenbarar nya och mer djupgående uppfattningar med avseende på Gud, Universum, Människorna, Andarna och Lagarna som styr livet.
Den uppenbarar vidare: vad vi är, varifrån vi kommer, vart vi är på väg, vad som är meningen med vår existens och vad som är orsaken till sorgen och lidandet.

Dess omfattning

Genom att föra fram nya uppfattningar, vad beträffar människan och allt omkring henne, berör Spiritismen alla områden av mänsklig insikt, mänskliga aktiviteter och mänskligt uppförande och öppnar en ny era för Mänsklighetens regeneration.
Den kan och bör studeras, analyseras och tillämpas i livets alla grundaspekter, såsom: vetenskaplig, filosofisk, religiös, etisk, moralisk, uppfostrings-, social.

Dess fundamentala lärosatser

Gud är den yttersta intelligensen, den första orsaken till allt som existerar. Han är evig, oföränderlig, immateriell, ojämförlig, allsmäktig, fullständigt rättvis och god.
Universum är Guds skapelse. Det innefattar alla rationella och irrationella varelser, besjälade eller inte, kroppsliga eller inte.
Förutom den kroppsliga världen, vistelseort för de inkarnerade Andarna, som är människorna, finns en andlig värld, hemvist för de desinkarnerade Andarna.
I Universum finns andra bebodda världar, med varelser av olika utvecklingsgrad: likadana, mer utvecklade och mindre utvecklade än människorna.
Alla Naturlagarna är gudomliga lagar, ty Gud är deras upphovsman. De omfattar såväl de fysiska som de moraliska lagarna.
Människan är en inkarnerad Ande i en materiell kropp. Perispiriten är den halvmateriella kroppen som förenar Anden med den materiella kroppen.
Andarna är skapelsens intelligenta varelser. De utgör Andarnas värld, som finns före och överlever allt.
Andarna är skapade enkla och okunniga. De utvecklas, intellektuellt och moraliskt, och går från en lägre rang till en annan högre, ända till fullkomningen, där de njuter av bestående lycka.
Andarna behåller sin individualitet, före, under och efter varje inkarnation.
Andarna reinkarnerar(tar en ny kropp) så många gånger som det är nödvändigt för deras egen fullkomning.
Andarna utvecklas alltid. Under sina mångtaliga kroppsliga existenser kan de stanna upp men de går aldrig tillbaka i utvecklingen. Framåtskridandets hastighet, intellektuellt och moraliskt, är beroende av ansträngningarna de gör för att nå fullkomning.
Andarna tillhör olika rang i enlighet med den grad av fullkomning de uppnått: Rena Andar, som uppnått den högsta graden av fullkomning; Goda Andar, hos vilka önskan att göra det goda dominerar; Bristfälliga Andar, som karakteriseras av okunnighet, av önskan att göra det onda och av lägre passioner.
Andarnas relationer med människorna är bestående, och har alltid förekommit. De goda Andarna drar oss till det goda, stödjer oss i livets prövningar och hjälper oss utstå dem med mod och undergivenhet. De bristfälliga leder oss mot det onda.
Jesus är vägvisaren och förebilden för hela Mänskligheten. Doktrinen som han lärde ut och exemplifierade är det renaste uttrycket av Guds Lag.
Kristi moral, som finns i Evangeliet, är föredömet för alla människors säkra utveckling, och dess utövande är lösningen på alla mänskliga problem och målet som bör uppnås av hela mänskligheten.
Människan har sin fria vilja att agera, men hon måste stå till svars för konsekvenserna av sitt handlande.
Det kommande livet avsätter åt människorna lidanden och njutningar i enlighet med ett respektfullt beteende eller inte inför Guds Lag.
Bönen är ett uttryck för dyrkan av Gud. Den finns i den naturliga lagen och är resultatet av en medfödd känsla hos människan, liksom idén om Skaparens existens är medfödd.
Bönen gör människan bättre. Den som ber med iver och tillit blir starkare mot det ondas frestelser och Gud sänder goda Andar för att hjälpa honom. Detta är en hjälp som aldrig förvägras när någon begär den med uppriktigt sinne.
--- o

normal

• Text 542886, v3 - Inmatad av Franklin

Sokrates och Platon, kristendomens och Spiritismens föregångare

Av den omständighet, att Jesus bort känna esséernas sekt, kan man dock inte dra slutsatsen, att han därifrån hämtat sin lära, och att han skulle bekänt andra grundsatser, om han levat i en annan krets. Stora idéer frambryter aldrig plötsligt. De som vilar på sanningens grund, har alltid föregångare som till en del röjer väg för dem. När tiden är kommen, sänder Gud en människa med mission att sammanfatta, ordna och fullständiga dessa spridda element och därav bilda en doktrin. På detta sätt, genom att den inte dyker upp helt plötsligt, kommer idén vid sitt framträdande att finna sinnen helt beredda att ta emot den. Så har det även gått till med den kristna idén, som har anats flera sekler före Jesus och esséerna, och vars förnämsta föregångare varit Sokrates och Platon.

Sokrates, liksom Kristus, har inte skrivit något, eller åtminstone inte efterlämnat något skrivet. Liksom Kristus dog han en förbrytarens död, offer för fanatismen, beskylld för att ha angripit den bestående trosläran, och därför att han föredragit den verkliga dygden framför skenheligheten och formernas avbild, kort sagt, för att ha bekämpat religiösa fördomar. Liksom Jesus anklagades av fariséerna för att ha vilselett folket genom sin undervisning, anklagades Sokrates av sin tids fariséer – för sådana har funnits i alla tider – för att förleda ungdomen genom att proklamera läran om Guds enhet, själens odödlighet och ett evigt liv. Dessutom, liksom vi inte känner Jesu lära annat än genom hans lärjungars skrifter, känner vi inte heller Sokrates’ genom annat än det som hans lärjunge Platon skrivit. Vi bedömer det lämpligt att sammanfatta de mest framstående punkterna av denna skrift här, för att visa dess överensstämmelse med kristendomens principer.

Till de, som skulle betrakta denna parallell såsom ett vanhelgande, och som skulle påstå att det inte kan finnas någon jämförelse mellan en hednings lära och Kristi, svarar vi, att Sokrates lära inte var hednisk, eftersom den hade till ändamål att bekämpa hedendomen; att Jesu lära, fullständigare och renare än Sokrates’, inte har något att förlora vid jämförelsen; att storheten av Kristi gudomliga mission inte kan att förringas; och att för övrigt dessa är historiska fakta som ingen kan utplåna. Människan har kommit till en punkt, där ljuset av sig självt bryter fram under skäppan. Hon är mogen att se det i ansiktet; så mycket värre för dem, som inte vågar öppna ögonen. Tiden är kommen att betrakta sakerna i stor skala och uppifrån, och inte längre från sekt- och kastintressenas lumpna och inskränkta synpunkt. Dessa utdrag kommer dessutom att bevisa, att om Sokrates och Platon har anat den kristna idén, så finner man också i deras skrifter Spiritismens grundprinciper.

Sammanfattning av Sokrates och Platons lära

I. Människan är en inkarnerad själ. Före sin inkarnation existerade denna själ, förenad med idealen av det sanna, goda och sköna. Vid inkarnationen skiljer hon sig från dessa ideal ocheftersom hon erinrar sig sin förra existens så plågas hon mer eller mindre av begäret att återvända dit.

Man kan inte klarare uttala skillnaden mellan den intelligenta och den materiella principen samt deras oberoende av varandra. Detta är dessutom läran om själens preexistens; om den dunkla åskådning, som hon bevarar av en annan värld, till vilken hon längtar; om att hon överlever kroppen; om hennes utgång från andevärlden för att inkarneras samt om hennes återgång till samma värld efter döden. Detta innehåller slutligen fröet till läran om de fallna änglarna.

II. Själen förvillas och grumlas, då den betjänar sig av kroppen för att förnimma ett föremål. Själen har svindel, såsom om den vore rusig, emedan den fäster sig vid tingen, som till följd av sin natur är underkastade förändringar, medan den däremot då den betraktar sitt eget väsende vänder sig mot det som är rent, evigt och odödligt. Då detta just utgör hennes egen natur, söker hon hålla fast vid dessa betraktelser så långe som möjligt. I sådant fall upphör hennes förvillelser, eftersom hon då förenas med det oföränderliga; det är detta själens tillstånd, som kallas vishet.

Den människa, som förnimmer tingen nedifrån, i gruset, från materiel synpunkt, bedrar sig alltså. För att rätt uppskatta dem måste hon se dem uppifrån, d.v.s. från andlig synpunkt. Den verkligt vise bör då på något sätt isolera själen från kroppen för att se med Andens ögon. Det är just detta, som Spiritismen lär. (Kap 2, art. 5.)

III. Så länge vi befinner oss i denna vår kropp, och själen finner sig nedsänkt i detta fördärv, kommer vi aldrig att nå målet för vår önskan: sanningen. Kroppen sätter i själva verket tusen hinder i vår väg genom det tvång som ålagts oss att vårda den. Dessutom uppfyller den oss med önskningar, sinnliga begär, fruktan, tusen griller och tusen dårskaper, på ett sätt så att så länge vi har den, är det omöjligt att för ett enda ögonblick vara vis. Men om det är omöjligt att komma till en ren kunskap, under den tid själen är förenad med kroppen, så betyder det, att man antingen aldrig lär känna sanningen, eller också att man gör det efter döden. Befriade från den dårskap, som kroppen är orsak till, skall vi då, såsom vi hoppas, samtala med lika fria människor och av oss själva lära känna tingens väsende. Detta är orsaken till, att verkliga filosofer övar sig i att dö, och att döden för dem ingalunda synes fruktansvärd.

Detta innehåller den grundsatsen, att själens förmåga är fördunklad av de kroppsliga organen, och att denna förmåga utvidgas efter döden. Men här är endast fråga om eliten bland själarna, de redan rena själarna. Det förhåller sig inte så med de orena. (Himmel och Helvete, del I, kap. 2; del II, kap. 1.)

IV. Den orena själen i detta tillstånd tyngs och dras på nytt mot den synliga världen av fasa för det osynliga och immateriella. Den irrar då, säger man, kring monument och gravar, vid vilka man ibland har sett mörka skepnader, såsom man kan förvänta sig gestalterna av de själar som lämnat kroppen utan att vara fullkomligt rena, och som behåller något av den materiella formen, som även gör att människoögat kan förnimma dem. Det är inte de godas själar utan de ondas, som är tvungna att irra på dessa ställen, där de lider straffet för sitt förra liv, och där de fortfarande irrar, till dess de begär som härrör från den materiella form, som de var klädda i, återför dem i en kropp. Då återtar de utan tvivel samma seder som de företrädesvis älskade under sitt första liv.

Inte bara reinkarnationens princip är här klart uttryckt, utan även tillståndet för de själar som ännu är under materiens välde, är beskrivet på samma sätt som Spiritismen påvisar genom de Andar som frammanas.

Häri sägs dessutom, att reinkarnation i en materiel kropp är den nödvändiga följden av själens orenhet, under det att de renade själarna är befriade därifrån. Spiritismen säger detsamma, och tillägger bara, att den själ som i det vandrande tillståndet fattat goda föresatser och förvärvat kunskaper, vid sin återfödelse medför färre fel, fler dygder och fler medfödda idéer, än hon hade i sin föregående materiella existens. På så sätt utmärker varje sådan existens för densamma ett intellektuellt och moraliskt framsteg. (Himmel och Helvete, del II: Exempel.)

V. Efter vår död ledsagar oss den genie, (daimon, demon) som blivit oss anvisad för vårt jordeliv, till ett ställe, där alla de samlas som bör föras till Hades för att där dömas. Sedan själarna tillbringat den nödvändiga tiden i Hades, för de oss tillbaka till detta livet i talrika och långa perioder.

Detta är läran om Vårdänglarna och Skyddsandarna samt om de successiva reinkarnationer, som Andarna underkastas, sedan de i vandrande tillstånd tillbringat mer eller mindre långvariga intervaller.

VI. Demonerna uppfyller det mellanrum som skiljer himlen från jorden; de är det band, som förenar Världsalltet med sig självt. Gudomligheten träder aldrig i direkt förbindelse med människan, utan det är genom demonernas förmedling som gudarna förhandlar och meddelar sig med henne såväl under det vakna tillståndet som under sömnen.

Ordet daimon, varav man bildat demon, användes inte i dålig bemärkelse under forntiden såsom i modernare tid. Detta namn betecknade inte uteslutande onda varelser utan alla Andar i allmänhet, bland vilka man urskilde de högre Andarna, kallade gudar, och de mindre upphöjda, eller de egentliga demonerna som trädde i direkt förbindelse med människorna. Spiritismen säger likaledes, att Andarna befolkar rymden, att Gud inte meddelar sig med människorna annat än genom förmedling av de rena Andar, som fått sig ålagt att förmedla Hans vilja, samt att Andarna meddelar sig med dem såväl under vaket tillstånd som under sömn. Sätter man istället för ordet demon ordet Ande, så har man Spiritismen, sätter man ordet ängel, så har man kristendomen.

VII. Den ständiga och uteslutande sysselsättningen för en filosof (sådan Sokrates och Platon tänkte sig honom) är att noggrant vårda sin själ, mindre för detta livet, som bara varar ett ögonblick, än med avseende på evigheten. Om själen är odödlig, vore det då inte klokt att ha blicken riktad på det eviga livet?

Kristendomen och Spiritismen lär detsamma

VIII. Om själen är immateriell, så bör den efter detta livet förflyttas till en likaledes osynlig och immateriell värld, liksom kroppen sönderdelas och återvänder till materien. Det är av stor vikt att väl skilja mellan den rena, verkligen immateriella själen, som liksom Gud livnär sig av vetande och tankar, och den själ, som är mer eller mindre behäftad med materiens orenhet, vilken hindrar den att höja sig mot det gudomliga och håller kvar den på de ställen, där den tillbringat sitt jordeliv.

Såsom man ser, förstod Sokrates och Platon fullkomligt de olika graderna av själens frihet från det materiella. De håller fast vid olikheten i den belägenhet, som för själarna blir en följd av deras större eller mindre renhet. Detta, som de anat intuitivt, bevisar Spiritismen genom talrika exempel, som den lägger under våra ögon. (Himmel och Helvete, del II.)

IX. Om döden vore hela människans förintelse, så skulle den för de onda vara en stor vinst, eftersom de efter densamma vore befriade både från kropp, själ och laster. Den som inte smyckat sin själ med främmande prydnad, utan med en sådan som anstår den, endast han skall med lugn kunna avvakta den stund, då han skall gå till en annan värld.

Detta vill med andra ord säga, att materialismen, som proklamerar förintelse efter döden, även upphäver all ytterligare moralisk ansvarighet och alltså uppmuntrar till ont; att den onde har allt att vinna på förintelsen. Endast den människa, som avklätt sig sina laster och blivit rik på dygder, kan med lugn invänta uppvaknandet i ett annat liv. Spiritismen visar genom exempel, som den dagligen lägger under ögonen på oss, hur smärtsam övergången från ett liv till ett annat och inträdet i det framtida livet är för den onde. (Himmel och Helvete, del II, kap. 1).

X. Kroppen bevarar mycket tydliga spår av den vård man ägnat den och av de olyckshändelser, som den råkat ut för. På samma sätt förhåller det sig med själen. Då den är frigjord från kroppen, bär den tydliga intryck av sin karaktär och sina böjelser och bär den prägel, som varje handling under jordelivet lämnat efter sig. Den största olycka, som kan träffa människan, är alltså att med en skuldbelastad själ gå till den andra världen. Kallikles, du skall förstå, att varken du, eller Polus, eller Gorgias skall kunna bevisa, att vi bör föra ett annorlunda liv som skall vara nyttigt för oss då vi befinner oss på den andra sidan. Bland så många olika grundsatser finns det en enda, som förblir orubblig, och den är, att det är bättre att ta emot än att begå en orättvisa, och att man framförallt bör vinnlägga sig om, inte att synas, utan att vara rättsinnig. (Sokrates samtal med sina lärjungar i fängelset.)

Här återfinner man denna viktiga av erfarenheten numera bekräftade sats, att den inte renade själen behåller de idéer och syften, den karaktär och de passioner som den ägde på jorden. Grundsatsen: det är bättre att ta emot än att begå en orättvisa, är inte den helt och hållet kristen? Den innehåller samma tanke som Jesus uttrycker genom denna bild: ”är det så, att någon slår dig på den högra kinden, så vänd honom den andra till.” (Kap. 12, art. 7, 8.)

XI. Ett av två: antingen är döden en förintelse, eller är den själens övergång till ett annat ställe. Om allt skulle utsläckas, så skulle döden vara såsom en av dessa sällsynta nätter, som vi tillbringar utan drömmar och utan något medvetande om oss själva. Men om döden endast är ett ombyte av vistelseort, övergången till ett ställe, där de döda skall samlas, vilken lycka då att där möta dem som man förut känt! Mitt största nöje skulle vara att på nära håll pröva denna plats innevånare och att där liksom här urskilja dem som är värdiga, från dem som bara tror sig vara det. Dock det är tid att gå, jag för att dö, ni för att än vidare leva. (Sokrates till sina domare.)

Efter döden träffas, enligt Sokrates, de människor som levat på jorden och känner igen varandra. Spiritismen visar att de fortsätter de förhållanden som de haft till varandra, så att döden varken är ett avbrott eller ett slut på livet utan en förvandling med bibehållande av kontinuiteten.

Om Sokrates och Platon skulle ha känt till de lärdomar som Kristus gav 500 år senare och dessa, som Andarna nu ger så skulle de inte ha uttryckt sig på annat sätt än de gjorde. I detta finns ingenting överraskande, om man besinnar att de stora sanningarna är eviga, och att upplysta Andar måste ha känt dessa innan de själva kommit till jorden, dit de förde dem med sig; att Sokrates, Platon och de stora filosoferna på deras tid dessutom senare kunnat vara bland dem, som understödde Kristus i hans gudomliga mission, och att de blivit valda, just därför att de varit i stånd att förstå hans sublima läror; att slutligen dessa filosofer ännu i dag kan vara i den grupp av Andar, som fått sig ålagt att undervisa människorna i dessa sanningar.

XII. Man bör aldrig återgälda en orättvisa med en annan, inte heller göra ont mot någon, vilken oförrätt han än har tillfogat oss. Få är emellertid de människor som godkänner denna grundsats, och de som är oense om detta, föraktar varandra. Är inte detta kärlekens grundsats, som lär oss att inte återgälda ont med ont och att förlåta våra fiender?

XIII. Av frukten känner man trädet. Man bör bedöma varje handling efter den verkan som den frambringar, kalla den dålig då ont kommer därav, god, då den alstrar det goda. Grundsatsen: ”Av frukten känner man trädet”, förekommer flera gånger ordagrant upprepad i Evangeliet.

XIV. Rikedomen är en stor fara. Varje människa, som älskar rikedom, älskar varken sig själv eller det hon äger, utan hon älskar något, som för henne är än mera främmande än det hon äger. (Kap. 16.)

XV. De vackraste böner och de skönaste offer behagar Gudomen mindre än en dygdig själ som strävar att efterlikna den. Det skulle vara tungt, om gudarna fäste större avseende vid våra offer än vid vår själ; genom detta medel skulle då de största brottslingar kunna göra dem sig bevågna. Men så är det inte; det finns inga andra verkligen rättrådiga och visa än de som med ord och gärningar betalar sin skuld till gudar och människor. (Kap. 10, art. 7, 8.)

XVI. En lastbar människa kallar jag denne alldagliga älskare, som älskar kroppen mer än själen. Kärleken är det som överallt i naturen inbjuder oss att öva vår intelligens; man återfinner den t.o.m. i stjärnornas rörelse. Kärleken är det som smyckar naturen med dess rika mattor; den pryder sig och slår ned sina bopålar, varhelst han finner blommor och vällukter. Kärleken är det likaledes, som skänker friden åt människorna, lugnet åt havet, tystnad åt vindarna och sömnen åt smärtan. Den kärlek som bör förena människorna genom ett broderligt band, är en följd av denna Platons teori om den allmänna kärleken såsom naturlag. Sokrates hade sagt: ”kärleken är varken en gud eller en dödlig, utan en stor demon”, d.v.s. en stor Ande som leder den allmänna kärleken. Detta uttryck blev framförallt räknat honom till last.

XVII. Dygden kan inte läras; till dem som äger den, kommer den såsom en Guds gåva.

Detta är nästan den kristna läran om nåden. Men om dygden är en gåva av Gud, så är den en nåd, och man kan fråga, varför den då inte skänks åt alla. Å andra sidan, om den är en gåva, så medför den ingen förtjänst för den som äger den. Spiritismen är tydligare. Den säger, att den som äger dygden, har förvärvat densamma under sina successiva existenser genom att steg för steg avkläda sig sina ofullkomligheter. Nåden är den kraft som Gud skänker varje människa, som själv gärna vill befria sig från det onda för att göra det goda.

XVIII. Det är en naturlig benägenhet hos varje människa att mycket mindre märka fel hos sig själv än hos andra. Evangeliet säger: ”Du ser ett grand uti din broders öga, men en bjälke uti ditt eget öga varder du intet varse?” (Kap. 10, art. 9, 10.)

XIX. Orsaken till att läkarna misslyckas med att bota de flesta sjukdomar är den, att de behandlar kroppen utan avseende på själen. Om det hela inte befinner sig i gott skick, är det omöjligt att en del kan befinna sig väl.

Spiritismen ger klaven till de förhållanden som äger rum mellan själ och kropp och visar att den ena ständigt inverkar på den andra. Den öppnar härigenom en ny utsikt för vetenskapen. Genom att påpeka den verkliga orsaken till åtskilliga affektioner ger den vetenskapen medel i händerna att bekämpa dessa. När vetenskapen en gång kommer att ta det andliga elementet med i beräkningen, kommer den att misslyckas mindre ofta.

XX. Alla människor gör ända från barndomen mycket mera ont än gott.

Detta Sokrates’ uttryck berör den svåra frågan om det ondas förhärskande på jorden, en fråga, som är olöslig utan kännedom om världarnas mångfald och om den bestämmelse, som är anvisad åt jorden, som bebos bara av en minimal del av mänskligheten. Endast Spiritismen ger en lösning åt denna fråga som här längre fram är utvecklad i Kap. 2, 3 och 5. XXI. Det ligger vishet uti, att inte tro sig veta, det man inte vet.

Detta riktas mot de människor, som alltid är färdiga att kritisera det som de inte vet det ringaste om. Platon fullständigar denna Sokrates’ tanke, då han säger: ”Låt oss till en början, om möjligt, försöka att göra dem mera hyfsade i sitt sätt att uttrycka sig. Om de inte blir det, så låt oss inte bekymra oss om dem utan endast söka sanningen. Låt oss försöka att undervisa men inte smäda varandra.” Så bör även spiritisterna gå till väga med deras mer eller mindre ärliga vedersakare. Platon skulle än i dag uppleva att finna sakerna nästan i samma skick som på hans egen tid, och skulle än i dag kunna föra samma språk. Sokrates skulle likaledes finna folk som skulle begabba hans tro på Andarna och som skulle anse såväl honom som hans lärjunge Platon vanvettiga. Emedan han bekände dessa grundsatser, blev Sokrates först förlöjligad, därefter anklagad för gudlöshet och slutligen dömd att dricka odörtsbägaren. Det är otvivelaktigt så att stora nya sanningar inte kan vinna fast fot utan kamp och utan att göra martyrer, eftersom de stör deras intressen och fördomar, som tar anstöt av dem.

Texten avhämntade från Evangelium enligt Spiritismen

Copyright by GEEAK-Sverige

normal

Om en människa inte blir född på nytt, så kan hon inte se Guds rike

• Text 542887, v3 - Inmatad av Franklin
• Ur Evangelium enligt Spiritism (Kap. 4)
• Av Allan Kardec

Uppståndelse och reinkarnation. - Familjeband stärks genom reinkarnation men slits vid en enda existens. - Andarnas lärdomar: Inkarnationens gränser. - Är inkarnationen ett straff?

1. När Jesus kom till trakten av Cesarea Philippi frågade han sina lärjungar och sade: ”Vad säger folket om Människosonen?” - De svarade: ”Några säger att han är Johannes Döparen; andra Elias, andra åter Jeremias eller någon annan av profeterna.” - Då frågade Jesus dem: ”Och ni, vem säger ni att jag är?” - Simon Petrus tog till orda och svarade: ”Du är Kristus, den levande Gudens Son.” - Då svarade Jesus honom: ”Salig är du, Simon, Jonas’ son, därför att det är varken kött eller blod som har uppenbarat detta för dig, utan min Fader som är i himlen.”
Matt. 16: 13–17. Mark. 8: 27–30.
2. Emellertid fick Herodes, landsfursten, höra allt detta som Jesus gjorde, och han visste inte vad han skulle tro, - därför att några sade att Johannes hade uppstått från de döda; andra att Elias hade visat sig, andra åter att en av de gamla profeterna hade uppstått. - Men då sade Herodes: ”Johannes har jag låtit halshugga; men vem är då denne, som jag hör så stora
saker om?” Och han längtade efter att få se honom.
Mark. 6: 14, 15; Luk. 9: 7–9.
3. (Efter Kristi förklaring.) Hans lärjungar frågade honom och sade: ”Hur kan de skriftlärde säga att Elias först måste komma?” - Jesus svarade dem: ”Elias måste visserligen komma och återupprätta allt igen; - men jag säger er att Elias redan har kommit och de kände inte igen honom och behandlade honom såsom det behagade dem. Det är så som de skall låta Människosonen få lida.” - Då förstod lärjungarna att det var om Johannes Döparen som han talade till dem.
Matt. 17: 10–13. Mark. 9: 10–12.

Uppståndelse och reinkarnation
4. Reinkarnationen utgjorde en del av den judiska troslärans dogmer under namnet uppståndelse. Endast saducéerna, som ansåg att allt var slut med döden, trodde inte därpå. Judarnas åsikter i denna fråga, liksom i så många andra, var inte fullt bestämda, eftersom de bara hade svävande och ofullständiga föreställningar om själen och dess förening med kroppen. De trodde att en död människa kunde leva upp igen, utan att de hade någon bestämd uppfattning om hur en sådan tilldragelse kunde äga rum; med ordet uppståndelse betecknade de detsamma som Spiritismen mera passande kallar reinkarnation. Uppståndelse förutsätter nämligen livets återvändande till en redan död kropp, vilket vetenskapen visar vara materiellt omöjligt, i synnerhet då kroppens beståndsdelar redan för längesedan blivit skingrade och absorberade. Reinkarnation åter är själens eller Andens återvändande till det kroppsliga livet, men till en annan för densamma nyskapad kropp som inte har någonting gemensamt med den förra. Ordet uppståndelse kunde alltså passa på Lazarus, men inte på Elias, inte heller på de övriga profeterna. Om alltså enligt deras tro Johannes Döparen var Elias, så kunde den förres kropp inte vara den senares, eftersom man hade sett Johannes Döparen som barn och kände hans föräldrar. Johannes Döparen kunde alltså vara den reinkarnerade, men inte den uppståndne Elias.
5. Men bland fariséerna fanns en man som hette Nicodemus, en av judarnas rådsherrar, - som kom till Jesus om natten och sade till honom: ”Mästare, vi vet att det är från Gud du har kommit för att undervisa oss som en läromästare; för ingen skulle kunna göra sådana tecken som du gör, om inte Gud vore med honom.”
Jesus svarade honom: ”Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Ingen kan få se Guds rike om han inte blir född på nytt.” Nicodemus sade till honom: ”Hur kan en människa födas, när hon redan är gammal? Kan hon åter gå in i sin moders liv och födas en andra gång?”
Jesus svarade: ”Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Om en människa inte föds på nytt av vatten och Ande, så kan hon inte komma in i Guds rike. - Det som är fött av kött, det är kött, och det som är fött av Anden, det är Ande. - Förundra dig inte över att jag sade dig att ni måste födas på nytt. - Anden blåser vart den vill, och du hör dess röst, men du vet inte varifrån den kommer, inte heller vart den far; så är det med var och en som är född av Anden.”
Nicodemus svarade honom: ”Hur kan detta ske?” - Jesus sade till honom: ”Är du Israels läromästare och förstår ändå inte detta? - Sannerligen, sannerligen säger jag dig att vi säger bara det vi vet och vi vittnar bara om det vi har sett. Ändå
tar ni inte emot vårt vittnesbörd. - Men om ni inte tror, när jag talar till er om jordiska ting, hur skall ni då kunna tro, när jag talar till er om himmelska ting?”
Joh. 3: 1–12.
6. Den tanken att Johannes Döparen var Elias och att profeterna kunde åter uppträda på Jorden återfinns på många ställen i evangelierna, särskilt i de ovan nämnda (nr 1, 2, 3). Om denna tro varit en villfarelse skulle Jesus inte ha avhållit sig från att bekämpa densamma, liksom han bekämpat så många andra liknande. Han bekräftar den tvärt om med hela sin auktoritet och uppställer den som en grundsats, som ett nödvändigt villkor, då han säger: ”Ingen kan få se Guds rike om han inte blir född på nytt”; och han vidhåller detta då han tillägger: ”Förundra dig inte över att jag sade dig att ni MÅSTE födas på nytt.”
7. Dessa ord: ”Om en människa inte föds på nytt av vatten och Ande”, har blivit tolkade såsom de avser pånyttfödelsen genom dopet. Grundtexten har dock bara: inte föds på nytt av vatten och Ande, under det att man i vissa översättningar istället för ordet Ande har ersatt det med den helige Ande, vilket inte uttrycker samma tanke. Denna viktiga fråga härstammar från de första kommentarerna som gjorts över evangelierna, på sätt som man en gång skall finna bekräftat, utan att någon tvetydighet längre är möjlig.(1)
8. För att fatta den verkliga meningen av dessa ord måste man lika mycket fästa sig vid ordet vatten, som inte är använt i sin verkliga betydelse. Antikens folk hade mycket ofullkomliga kunskaper i de fysiska vetenskaperna. De trodde att Jorden var skapad av vatten och ansåg därför vattnet som det absoluta, skapande elementet. Av detta skäl säger Genesis: ”Guds Ande svävade över vattnet. - Varde ett fäste mellan vattnen och ett mellanrum mellan vatten och vatten. - Församle sig de vatten, som är nedanför himlen på ett ställe, att det torra må synas. - Må vattnet producera levande djur som simmar i vattnet (1) Osterwalds översättning följer grundtexten och har de l’Esprit; de Sacy har du Saint Esprit; Lammenais har de l’Esprit-Saint.
Idag kan vi tillägga att de moderna översättningarna redan återställt den ursprungliga texten, de skriver bara ”Ande” och inte Den Helige Ande. Vi har undersökt följande översättningar: den brasilianska, den engelska, den på esperanto, den
av Ferreira de Almeida och alla dessa använder bara ”Ande”. Utöver i dessa moderna översättningar finner vi bekräftelsen i en latinsk av Theodoro de Beza från 1642, som säger: “...genitus ex aqua et Spiritu...” “...et quod genitum est ex Spiritu, spiritus est.” Det är utom allt tvivel att ordet ”Helige” interpolerades, som Kardec uttryckte det.
Förlaget FEB, 1947
Anm. 1 Enligt 1917-års bibelöversättning: “Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet icke, varifrån den kommer eller vart den far“.
Anm. 2 Enligt 1917-års bibelöversättning: tränger himmelriket fram med storm, och människor storma fram och rycka det till sig.
GEEAK - Sveriges anmärkningar
och fåglar, som flyger över jorden och under himlens fäste.”
Enligt denna tro hade vattnet blivit symbolen för den materiella naturen, liksom Anden var symbolen för den intelligenta. Dessa ord:
”Om människan inte föds på nytt av vatten och Ande, eller i vatten och Ande,” betyder alltså: ”Om människan inte föds på nytt med sin kropp och sin själ.” Det var på detta sätt som de uppfattades från början. Riktigheten av denna tolkning bestyrks dessutom av orden: ”Det som är fött av kött, det är kött, och det som är fött av Anden, det är Ande.” Jesus gör här en positiv skillnad mellan Anden och kroppen. ”Det som är fött av kött, det är kött”, tillkännager tydligt att det är endast kroppen som har sitt ursprung i kroppen och att Anden är oberoende av densamma.
9. ”Anden blåser vart den vill; du hör dess röst, men du vet varken varifrån den kommer eller vart den går” Anm. 1, kan betyda Guds Ande som ger livet åt vem han vill, eller också människans själ; i denna senare bemärkelse betecknar orden: ”och du vet inte varifrån den kommer inte heller vart den far”, att man varken vet vad Anden har varit eller vad den skall bli. Om Anden eller själen skapades på samma gång som kroppen så skulle man veta varifrån den kom, eftersom man då skulle känna dess ursprung. I vilket fall som helst stadgar detta ställe principen om själens preexistens och alltså även den om existensernas mångfald.

10. Och från Johannes Döparens dagar intill denna stund erövras himmelriket med våld och det är våldsmännen som förgår sig mot det Anm.2; - för så har, ända till Johannes, alla profeterna, liksom även lagen, profeterat; - och om ni vill förstå det jag säger er, det är han själv som är Elias som skulle komma. - Hör det, den som har öron att höra.
Matt. 11: 12–15.

11. Om än reinkarnationens princip, sådan den finns uttryckt hos evangelisten Johannes, strängt taget skulle kunna tolkas i rent mystisk mening, så låter detta dock inte sig göra med nämnda ställe hos Matteus, där någon tvetydighet inte är möjlig: ”det är HAN SJÄLV som är Elias som skulle komma”; det är varken en retorisk bild eller en allegori; det är en positiv bekräftelse. ”Från Johannes Döparens dagar och till denna dagen erövras himmelriket med våld.” Vad betyder dessa ord, eftersom Johannes Döparen ännu levde då? Jesus förklarar det själv, då han säger: ”Om ni vill förstå det jag säger er, det är han själv som är Elias som skulle komma.” För eftersom Johannes Döparen var densamme som Elias, hänsyftar Jesus på den tid då Johannes levde under Elias’ namn. ”Till denna dagen erövras himmelriket med våld”, är en annan hänsyftning på den våldsamma andan i Mose lag, som anbefallde utrotning av de otrogna för att vinna det Förlovade Landet, hebréernas Paradis, medan enligt den nya lagen himlen vinns genom kärlek och mildhet. Därefter tillägger han: Hör det, den som har öron att höra. Dessa av Jesus så ofta upprepade ord säger tydligt att det fanns vissa sanningar, som var och en inte var i stånd att fatta.

12. De bland ditt folk som dödats kommer att få liv igen; de som var döda skall återuppstå med mig. Vakna upp ur er sömn och lovsjung Gud, ni som ligger i stoftet; därför att daggen som faller över er är en ljusets dagg och därför att ni fördärvar
jorden och giganternas välde.
Jes. 26: 19.

13. Detta ställe hos Jesaja: ”De bland ditt folk som dödats kommer att få liv igen”, är fullkomligt tydligt. Om profeten hade velat tala om det andliga livet, om han velat säga att de avrättade inte vore döda andligt talat, så skulle han ha sagt: lever ännu och inte kommer att få liv igen. I andlig mening skulle dessa ord vara ett nonsens, eftersom de skulle innebära ett avbrott i själens liv. I mening av moralisk pånyttfödelse skulle de vara ett förnekande av de eviga straffen, därför att de uppställer som princip att alla de som är döda kommer att få liv igen.

14. Men då människan dött en gång, så att hennes kropp skild från själen är förtärd, vart tar hon vägen? Skulle människan, som dött en gång, kunna leva upp igen? I denna strid, vari jag under alla mina livsdagar befinner mig, väntar jag, att
min förändring skall komma.
Job 14: 10, 14 (Le Maistre de Sacys översättning.)

Då människan dör förlorar hon all sin kraft, hon går bort: vart tar hon sedan vägen? - Om människan dör, skall hon leva upp igen? Skall jag under min dagliga strid vänta, till dess någon förändring sker med mig?
(Id. Osterwalds protestantiska översättning.)

Då människan dött, lever hon för alltid. Då jag slutar min jordiska tillvaro, skall jag vänta; för jag skall på nytt återvända dit.
(Id. Grekiska kyrkans översättning.)

15. Principen om existensernas mångfald är tydligt uttryckt i dessa tre översättningar. Man kan inte anta att Job velat tala om pånyttfödelsen genom dopet, som han säkerligen inte kände till. ”Skulle människan, som dött en gång, kunna leva upp igen?” Föreställningen att dö en gång och leva upp igen innebär föreställningen att flera gånger göra detsamma. - Den grekiska kyrkans översättning är om möjligt ännu bestämdare. ”Då jag slutar min jordiska tillvaro, skall jag vänta, för jag skall på nytt återvända dit”, d.v.s. jag skall återvända till jordelivet. Detta är lika tydligt som om någon sade: ”jag går bort från
mitt hus, men jag skall återkomma.” ”I denna strid, vari jag under alla mina livsdagar befinner mig, väntar jag, att min förändring skall komma.” Job vill tydligen tala om den strid som han för mot livets elände. Han väntar sin förändring, d.v.s. att han är tålmodig. I den grekiska kyrkans översättning syns orden jag skall vänta, snarare avse den nya existensen. ”Då jag slutar min jordiska tillvaro, skall jag vänta, för jag skall återvända dit.” Job syns försätta sig efter döden i det ntervall som skiljer en existens från en annan och säga att han där skall avvakta sin återkomst.

16. Det är alltså otvivelaktigt, att principen om reinkarnation under namnet uppståndelse var en av judarnas trosartiklar; att denna princip på ett formellt sätt bekräftas av Jesus och profeterna; varav följer att förnekande av reinkarnation är förnekande av Kristi ord. Hans ord skall en gång fälla det avgörande utslaget i denna fråga liksom i så många andra, då man tar dem i skärskådande utan förutfattad åsikt.

17. Med denna auktoritet i religiöst hänseende förenar sig från filosofisk synpunkt intyget av de bevis som härstammar från iakttagande av fakta. Då man från verkan vill gå tillbaka till orsak, visar sig reinkarnationen som en absolut nödvändighet, som ett villkor oskiljaktigt förenat med mänskligheten, kort sagt: som en naturlag. Den uppenbarar sig genom sina resultat på ett så att säga materiellt sätt, liksom den dolda drivkraften uppenbarar sig genom den rörelse den åstadkommer. Den, och endast den, kan säga människan varifrån hon kommer, vart hon går, varför hon är på Jorden och rättfärdiga alla de anomalier och den skenbara orättvisa som förekommer i livet.(1) Utan principen om själens preexistens och om existensernas mångfald
är största delen av de evangeliska grundsatserna obegriplig. Häri ligger skälet till att dessa grundsatser blivit tolkade på så motsägande sätt. Nämnda princip är den nyckel som skall återge dem deras verkliga mening. Familjeband stärks genom reinkarnation men slits vid en enda existens

18. Familjebanden förstörs inte alls genom reinkarnationen, såsom somliga menar, utan de tvärt om stärks och tillknyts därav. Det (1) Se vidare härom: le Livre des Esprits, kap. 4 och 5; Qu’est-ce que le Spiritisme? Kap. 2, av Allan Kardec; laPluralité des existences, av Pezzani. är just den motsatta principen som förstör dem. Andarna bildar i rymden grupper eller familjer som förenas genom tillgivenhet, sympati och likhet i böjelser. Dessa Andar känner sig lyckliga av att vara tillsammans och uppsöker varandra. Inkarnationen åtskiljer dem bara för ögonblicket, för sedan de åter inträtt i fritt tillstånd återfinner de varandra såsom vänner vid återkomsten från en resa. Ofta följs de åt under inkarnationen eller förenas inom samma familj eller i samma krets och arbetar gemensamt på varandras förbättring. Om några är inkarnerade och andra inte, så är de inte desto mindre förenade genom tanken. De som är i frihet vakar över dem som är i fångenskap. De mest framskridna söker påskynda dem som de lämnat efter sig. Efter varje existens har de tagit ett steg framåt till fullkomning. Efter varje existens blir de mindre och mindre fästa vid materien och deras tillgivenhet blir innerligare, just därför att den är mera renad och eftersom den varken störs av egoismen eller av passionernas töcken. De kan på detta sätt genomgå ett obegränsat antal existenser utan att deras inbördes tillgivenhet i något avseende förminskas. Det är dock tydligt att här bara är fråga om den verkliga tillgivenhet som finns mellan själ och själ, den enda som överlever kroppens förstöring, för de varelser som på Jorden bara förenas genom sinnlighetens band har ingen anledning att uppsöka varandra i Andarnas värld. Den enda tillgivenhet som är varaktig är den andliga; den sinnliga slocknar med den orsak som väckt densamma; men denna orsak finns inte längre i andevärlden, under det att dock själen alltjämt existerar. Vad angår de personer som bara sammanhålls av själviskhetens band, så är dessa i själva verket ingenting för varandra: döden skiljer dem åt såväl på jorden som i himlen.

19. Den sammanhållning och tillgivenhet som finns mellan släktingar är tecken på en äldre sympati som närmat dem till varandra. Man säger också, då man talar om en person vars karaktär, smak och böjelser inte har någon likhet med hans närmastes, att han inte tillhör familjen. Då man säger så uttalar man en större sanning än man själv tror. Gud tillåter att det i familjerna inkarneras antipatiska eller främmande Andar i den dubbla avsikten att tjäna några till prövning och andra till förbättring. De dåliga förbättras då småningom genom beröring med de goda och genom de omsorger som dessa ägnar dem. Deras karaktär mildras, deras seder renas och antipatierna utplånas. På detta sätt smälter de olika kategorierna av Andar samman, liksom människoraser och folkslag gör det på Jorden.

20. Den fruktan att släkten skulle öka oupphörligt beroende på reinkarnationen, är en egoistisk fruktan som visar att man inte har en kärlek nog rymlig att omfatta ett stort antal personer. Älskar då en far som har flera barn, vart och ett av dem mindre än om han bara haft ett? Men egoisterna kan lugna sig; deras fruktan är ogrundad. Att en man har haft tio inkarnationer betyder inte alls att han i andevärlden skall återfinna tio fäder, tio mödrar, tio hustrur och ett motsvarande antal barn samt andra släktingar. Där kommer han alltid att återfinna dem som var föremål för hans tillgivenhet, dem som han varit fäst vid på Jorden, och detta under olika, möjligen även under lika benämningar.

21. Låt oss nu skärskåda konsekvenserna av den motsatta läran. Enligt denna måste man nödvändigt förkasta åsikten om själens preexistens. Då själarna alltså skapas på samma gång som kropparna, så existerar inte mellan själarna något äldre band utan de är för varandra helt och hållet främmande, t.o.m. fadern är främmande för sin son. Familjernas släktledning inskränks på detta sätt till bara kroppslig släktskap utan att något andligt band existerar. Det finns alltså ingen anledning att yvas över att bland sina förfäder räkna hur framstående personer som helst. Antar man däremot reinkarnationen, kan förfäder och ättlingar ha känt och älskat varandra, ha levat tillsammans och i en framtid återfinna varandra för att innerligare tillknyta sina sympatetiska band.

22. Detta, vad det förflutna angår. Vad det tillkommande beträffar, så antar en av grunddogmerna hos den lära som förkastarreinkarnationen att själens öde är oåterkalleligen avgjort efter en enda
existens. Sedan detta tillstånd en gång för alla blivit bestämt så upphör
all möjlighet av ytterligare framsteg, för om det funnes någon
form av framåtskridande vore inte allt avgjort. Beroende på om de
levt ett gott eller dåligt liv, går enligt denna lära själarna omedelbart
efter döden till de saligas boningar eller till det eviga helvetet. De
åtskiljas på detta sätt genast för alltid och utan hopp att någon
sin vidare träffas, så att föräldrar och barn, makar, syskon, vänner
aldrig kan vara förvissade om att återse varandra. Det är den mest
absoluta sprängningen av alla familjeband.
Med antagande av reinkarnationen och det framåtskridande som
därav blir en följd, råkas de som älskat varandra på jorden åter i
rymden och strävar gemensamt till Gud. Om några av dem stapplar
på vägen så fördröjer de sitt framåtskridande och sin lycka, men allt
hopp är därför inte förlorat. Med hjälp, uppmuntran och understöd av
sina älskade skall de en dag ta sig ur det träsk som de ramlat ner i.
Med antagande av reinkarnationen finns slutligen en ständig solidaritet
mellan inkarnerade och desinkarnerade Andar som har till följd
att tillgivenhetens band tillknyts fastare.
23. Sammanfattat finns fyra alternativ för människan på andra
sidan graven:
1: förintelse, enligt den materialistiska läran;
2: uppgående i världsalltet, enligt den panteistiska läran;
3: individuell odödlighet med definitivt avgörande av ödet, enligt
kyrkans lära;
4: individuell odödlighet med oändligt framåtskridande, enligt den
spiritistiska läran.
Enligt de två första alternativen bryts alla familjeband efter döden
och inget hopp om återseende finns; enligt det tredje finns utsikt till
återseende, med villkor att man befinner sig på samma ställe och
detta ställe kan vara helvetet såväl som paradiset; genom
existensernas mångfald, som är oskiljaktigt från det gradvisa framåtskridandet,
kan man vara förvissad om kontinuitet i förhållanden mellan
dem som älskat varandra och denna kontinuitet är det som bildar den
verkliga familjen.

ANDARNAS LÄRDOMAR
Inkarnationens gränser
24. Vilka är inkarnationens gränser?
Inkarnationen har i egentlig mening inga skarpt utstakade grän-
ser, om man med inkarnation menar det hölje som utgör Andens kropp,
eftersom detta blir allt mindre materiellt i den mån Anden själv blir
mera ren. I åtskilliga världar, som är längre framskridna än Jorden,
är detta hölje redan mindre fast, mindre tungt och mindre grovt och
alltså mindre utsatt för växlingar. På en än högre ståndpunkt är det
genomskinligt och nästan ett fluidum; gradvis blir det allt mindre materiellt
och sammansmälter slutligen med perispiriten. Allt efter den
värld på vilken Anden är ålagd att leva, antar han ett hölje som är
avpassat efter denna världs egenskaper.
Perispiriten själv undergår successiv förändringar. Den förfinas
allt mer, tills den uppnått den fullständiga rening som utmärker de
rena Andarna. Om särskilda världar är bestämda till stationer för
långt framskridna Andar, så är de senare ingalunda bundna vid de
förra som fallet är i de lägre världarna. Det tillstånd av frihet som
dessa Andar befinner sig i, tillåter dem att förflytta sig till vilket ställe
som de missioner som är anförtrodda åt dem än kallar dem.
Om man från materiel synpunkt betraktar inkarnationen, sådan
den äger rum på Jorden, kan man säga att den är inskränkt till de
lägre världarna. Det beror alltså på Anden själv att mer eller mindre
hastigt befria sig från densamma genom att arbeta på sin rening.
Det är även att märka att Andens belägenhet i desinkarnerat tillstånd,
d.v.s. i intervallen mellan hans materiella existenser, beror på
beskaffenheten av den värld vid vilken hans utvecklingsgrad binder
honom och att sålunda, i vandringstillstånd, Anden är mer eller mindre
lycklig, frigjord och upplyst allteftersom han är mer eller mindre
fri från materiens band.
(LUDVIG DEN HELIGE. Paris, 1859.)

Inkarnationens nödvändighet
25. Är inkarnationen ett straff, och är det endast skuldsatta
Andar, som underkastas densamma?
Det är nödvändigt för Andarna att genomgå det kroppsliga livet,
så att de med hjälp av materiell verksamhet skall kunna utföra de
planer som Gud anförtrott dem att verkställa. Inkarnationen är även
nödvändig för Andarna själva, eftersom den verksamhet som de måste
utföra under ett sådant liv, bidrar till att utveckla deras intelligens.
Eftersom Gud är absolut rättvis, kan Han inte vara partisk för något
av sina barn; därför ger Han alla samma utgångspunkt, samma anlag,
samma plikter att uppfylla och samma frihet att handla. Varje
privilegium skulle vara ett företräde, och varje företräde en orättvisa.
Men inkarnationen är för alla Andar bara ett övergångstillstånd; den
är den uppgift som Gud ålägger dem vid inträdet i livet, som ett första
prov på det bruk de skall göra av sin fria vilja. De som nitiskt fullgör
denna uppgift, genomgår hastigt och mindre mödosamt dessa förberedande
grader och får tidigare njuta frukten av sitt arbete. De som
däremot gör ett dåligt bruk av den frihet Gud beviljat dem, fördröjer
sitt framåtskridande; genom envishet kan de alltså på obestämd tid
förlänga nödvändigheten av att reinkarneras och det är i sådant fall
som inkarnationen blir ett straff.
(LUDVIG DEN HELIGE. Paris, 1859.)
26. Anmärkning. En vardaglig jämförelse skall tydligare visa denna
skillnad. Skolgossen uppnår inte de högre vetenskapernas nivå förrän
han genomgått den rad av klasser som leder dit. Vilket arbete
dessa klasser än kräver, så är det dock ett medel att nå målet och
inte ett straff. En arbetsam skolgosse förkortar vägen och stöter på
mindre svårigheter; annorlunda förhåller det sig med den som till följd
av försummelse och lättja i åtskilliga klasser blir kvarsittare. Det är
inte arbetet i klassen som är ett straff, utan det är skyldigheten att
börja samma arbete på nytt.
Så är det även med människan på Jorden. För vildens Ande, som
är nästan vid början av det andliga livet, är inkarnationen ett medel till
intelligensens utveckling; men för den upplysta människan, hos vilken
den moraliska känslan är betydligt utvecklad och som blir tvungen
att än en gång genomgå alla stadier av ett smärtsamt kroppsligt liv,
under det hon redan kunde ha nått målet, för henne är inkarnationen
ett straff till följd av den nödvändighet som gör att hennes vistelse i
lägre och olyckliga världar förlängs. Den människa åter som verksamt
arbetar på sin moraliska förbättring, kan inte bara förkorta den
materiella inkarnationens varaktighet, utan med ett enda språng hoppa
över de mellangrader som skiljer henne från lyckligare världar.
Skulle inte Andarna kunna inkarneras bara en enda gång på samma
klot och genomgå sina olika existenser i olika sfärer? Denna åsikt
skulle bara kunna godkännas om alla människor på Jorden befann sig
på exakt samma intellektuella och moraliska ståndpunkt. De olikheter
som finns mellan dem, allt från vilden ända till den civiliserade
människan, utvisar de grader som de är ålagda att genomgå. Dessutom
bör inkarnationen ha ett nyttigt ändamål; men vartill skulle dessa
kortvariga inkarnationer tjäna som åläggs de barn som dör i späd
ålder? Dessa barn skulle ha lidit utan gagn varken för sig själva eller
för någon annan. Gud, vars lagar är absolut visa, gör ingenting onyttigt.
Genom reinkarnation i samma värld har Han velat att samma
Andar än en gång skulle komma i beröring med varandra och därigenom
sättas i tillfälle att sona sina ömsesidiga oförrätter. Han har dessutom
på grund av deras tidigare förhållanden velat lägga familjebanden
på en andlig grundval samt stödja solidaritetens, jämlikhetens
och den ömsesidiga ansvarighetens principer på en naturlag.

Texten avhämtade från Evangelium enligt Spiritism- Fjärde Kapitlet -Allan Kardec.
Copyright 2000 by Centro Espírita Caminho da Redencão. Svenska version-Geeak.
Med tillståndet.