Serotonerga hallucinogener/enteogener
De klassiska hallucinogenerna, främst derivat av tryptamin och fenyletylamin, har den egenskap gemensamt att de binder till 5-HT2A-receptorer (Aghajanian et al., 1999; Rabin et al., 2002), vilket kan förklara deras perceptiva och kognitiva effekter. Olika preparat har även annan profil vilket kan bidra till deras subjektiva effekt - exempelvis LSD är en partiell agonist på 5-HT1A-receptorn. (Krebs et al., 1994) 5-HT2A-receptorerna finns centralt främst i prefrontala kortex som är huvudansvarigt för arbetsminnet, där de modulerar en rad kognitiva funktioner (Williams et al., 2002), och de basala ganglierna. 5-HT2A-receptorer ökar via sin koppling till GTP-bindande protein aktiviteten på enzymet fosfolipase C (PLC) vilket katalyserar hydrolyseringen av fosfatidylinositol-4,5-bifosfat till second messenger 1,2-diacylglycerol och 1,4,5-inositoltrifosfat (Brodde, 1990; Sanders-Bush et al., 2000; Kennett, publiceringsdatum okänt).
Notera att denna beskrivning inte tar upp dels 5-HT2C-receptorerna och dels ett relativt nyutforskat fenomen, Agonist-directed trafficking of receptor stimulus, då jag ännu inte haft tid att skriva en text om det, men det kommer. Den nuvarande beskrivningen ger dock en överblick. Rekommenderad läsning för de intresserade är Berg et al. (1998) och Backstrom et al. (1999). En teori om de visuella effekterna är att de kan härledas till excitation av neuron ansvariga för att hantera inkommande visuell information, t.ex. detektera kanter och korrigera ögats naturliga brytningsfel (Bressloff et al., 2002). Detta är inte samma mekanism som medierar hallucinationerna vid en klassisk psykos (Roth et al., 2000), och under påverkan av en 5-HT2A-medierad hallucinogen har man som regel god insikt i att de visuella effekterna ej är verkliga.
En liten del av hallucinogenbrukarna upplever bestående synstörningar, vilket då de är tillräckligt intensiva för att orsaka allvarliga problem kallas HPPD (Hallucinogen Persisting Perception Disorder). Ett antal mekanismer har lagts fram för detta, allt från att man rent psykiskt lärt sig att se ögats naturliga fel, till någon form av minneseffekt, till att hallucinogener är toxiska för de neuron som hämmar synintryck och att individuella avvikelser förklarar att inte alla brukare upplever detta.
För mera information om hallucinogener hänvisas till Abraham et al. (1996)