Survival or Super - Psi?
Två frågor har dominerat parapsykologin ända sedan SPR i England bildades.. Den ena är har människan någon psykisk förmåga, ESP eller PK?. Den andra är överlever människans medvetande den kroppsliga döden?. Den första frågan har blivit någorlunda tillfredsställande besvarad, menar Stephen Braude, professor i filosofi. Men den andra frågan är av ett helt annat slag. Det kan faktiskt vara omöjligt att utesluta alternativa hypoteser, påpekar han. De flesta som skriver om överlevnad poängterar inte detta tillräckligt, inte ens de mest sofistikerade författarna. Vidare anser han att de grundläggande begreppen fortfarande är märkligt dåligt utredda och definierade. Därför har Stephen Braude, med en omfattande filosofisk och parapsykologisk produktion och tidigare president i PA velat att från filosofiska utgångspunkter gå på djupet med några problem inom forskningen av upplevelser tydande på minnen av tidigare liv. För detta fick han för tre år sedan ett bidrag från JBM. Ett första resultat av detta projekt var en artikel i JSE, vol 6, nr 2 1992, där Ian Stevenson kommenterar Braude, och denne får möjlighet att svara. Braude har också för avsikt att fortsätta analysen och publicera hela resultatet i en bok. Redovisningen här är översättning av valda delar ur artikeln i JSE.
Den största konkurrenten till överlevnadshypotesen är sannolikt superpsi-hypotesen. Har man väl allvarligt övervägt den, så ser man två stora svagheter i diskussionerna om överlevnad.
För det första, analyser av till synes avvikande kunskap blir ofta mycket ytlig i sin behandling av personers psykodynamik. För det andra, analyser av till synes avvikande förmåga eller färdighet utnyttjar en utarmad och naiv föreställning om naturen hos människans förmågor, avslutar Braude sin inledande sammanfattning.
Braude pekar i sin ansökan till JBM på fall som Stevenson undersökt där personen ifråga dels påstått sig ha minnen av tidigare liv, dels haft en oförklarlig förmåga att t ex tala ett främmande språk som han rimligen inte kan ha haft möjlighet att lära normalt.
Varje tillfredsställande diskussion om överlevnad måste ske på två fronter en, av dem är empirisk, den andra filosofisk. I detta avseende är studiet av överlevnad inte olik någon annan vetenskaplig undersökning, utom att det alltid inom de allra flesta vetenskapliga områden finns vissa grundläggande filosofiska antaganden som begreppsmässig bakgrund. Men när det gäller överlevnadsforskning finns inte dessa filosofiska frågor i bakgrunden, utan de dominerar bilden. Många har t ex ifrågasatt själva begreppet överlevnad och undrar om det över huvud taget är begripligt. Och som läsaren förstår har vissa bestämt sig för att så inte är fallet, och anser därför att vi borde förkasta överlevnads-hypotesen a priori.
Även de allra bästa av de verkliga fallen - och sannolikt också de bästa ideala fallen - ställs inför vissa verkligt begreppsmässiga hinder. Dessa har att göra med utmaningen från en alternativ psi-hypotes, som vanligtvis kallas superpsi - hypotesen. Om de uppgifter man fått fram kan förklaras i termer av avancerad och komplex psi bland de levande, skriver Braude, skulle detta göra det verkligt svårt att acceptera även det bästa beviset fdr överlevnad. Braude anser att det inte finns något fall som undersökts som motstår fdrklaringar av detta slag, och att de vanliga argumenten mot super-psi har allvarliga brister.
Super-Psi och det ideala fallet för överlevnad
Parapsykologer och andra tenderar att när de studerar psi utgå ifrån några underförstådda antaganden som inte kan försvaras. De antar fdr det första att om psi uppträder, så sker det bara i en mycket liten grad. För det andra så antar de vanligtvis att när observerbar psi inträffar, så kommer dessa psi-effekter att vara tillräckligt uppenbara eller ovanliga för att kunna identiferas som psi-händelser. Båda dessa antaganden är dock alltför naiva för att kunna accepteras. Det förra antagandet är dessutom metodologiskt mycket märkligt. Med tanke på hur mycket vi i dag ignorerar hur psyket och psi fungerar, så har vi ingen grund för att ange några gränser av något slag för räckvidd eller begränsning av psi. Det andra oberättigade antagandet dyker vanligtvis upp när man försöker argumentera för att det helt enkelt inte finns några bevis för superpsi. Många protesterar med att om super-psi uppträdde, så skulle vi göras uppmärksamma på detta; men, skulle de resonera, vi har inga bevis för att människor kan göra sådant som att påverka vädret med psykokinesi eller att få flygplan att krascha eller att genomfdra sofistikerat, psykiskt spionage. Antagandet som lurar bakom detta argument är att uppträdandet av super-psi i vanliga livet vanligtvis skulle vara iögonfallande eller lätt att identifiera som sådan, och att de helt enkelt inte skulle blanda sig med eller maskeras av ett stort antal normala händelser. Men det antagandet är klart bristfälligt.
Överlevnads-hypotesen: en inledning
Innan vi verkligen kan komma nära frågeställningarna måste vi göra några ganska elementära, men mycket viktiga observationer. Vi måste först lösa en viktig tvetydighet i påståendet att medvetandet kanske överlever den kroppsliga döden. Detta berör distinktionen mellan överlevnad av den kroppsliga döden och enbart liv efter döden För att det ska vara ett fall av överlevnad skulle det behöva finnas en relation mellan en individ efter döden och en individ före döden. I något avseende måste de två anses vara samma. Det kommer utan tvekan att vara svårt att fastställa exakta eller generaliserbara kriterier för detta slag av identitet.
En annan viktig preliminär distinktion gäller två olika sorters kunskap. I allmänhet är ett fall som antyder överlevnad ett där en eller flera levande personer uppvisar kunskap, som är om inte helt förknippad med så nära en avliden person och som vi har goda skäl tro inte kan ha erhållits på vanligt sätt. Men denna kunskap tenderar att falla inom två stora kategorier: kunskap att (information eller påstådd kunskap) och kunskap hur (förmågor eller färdigheter).
Andra problem gäller hur även sofistikerade författare om överlevnad såsom Stevenson och Gauld generaliserar om färdigheter. Stevenson påstår t ex övning gör en inte bara perfekt; den är nödvändig för att förvärva en färdighet. Det finns åtminstone två problem med detta påstående. Det första är att färdigheter kan skilja sig dramatiskt från varandra i många avseenden av vilka en är betydelsen att öva sig i att bli bättre. Det andra problemet är att förvärvandet av färdigheter inte helt klart är den viktiga frågan. Allt man har rätt att diskutera är att färdigheter manifesteras. Vi vet inte alls huruvida eller i vilken utsträckning nya färdigheter har erhållits av medier eller av personer som reinkarnationsforskningen studerar. Detta är inte en obetydlig distinktion eftersom övning inte helt säkert behövs fdr att manifestera färdigheter den första gången.
Vad som verkligen skulle imponera som prima facie bevis för överlevnad är inte bara manifestationen av en ny förmåga eller färdighet, utan snarare en förmåga eller färdighet som substantiellt skiljer sig från och inte hänger samman med dem man redan visat prov på. Men, är det irrelevant att påpeka hur svårt det kan vara att förvärva (eller manifestera) sådana färdigheter som att spela piano eller att dansa utan övning. Beviset för varaktiga färdigheter som antyder överlevnad innehåller inte mer än bevisen för lättillgänglig xenoglossi, och det bästa av dessa fall visar inte att manifesterandet av färdigheter radikalt skiljer sig från personens andra förmågor. Tills någon gör något jämförbart med att spela piano och att aldrig tidigare ha spelat något instrument eller uppvisat någon musikalitet, tror jag vi måste dra slutsatsen att denna del av bevisen för överlevnad är betydligt mindre imponerande än dess förespråkare har påstått.